JESPER HÖGSTRÖMS MISSFALL

Jesper Högström recenserar Hunter S. Thompson-biografin i dagens Expressen. Han inleder:

"Låt oss börja med klyschan: det blir alltid kontrovers kring Hunter S Thompson. Sex år efter den legendariske amerikanske journalistens död handlar det om att svenska bokhandlare vägrar sälja en översättning av en biografi över mannen.
Jag vill med en gång säga att jag förstår bokhandlarna."

Sedan berättar han varför han inte tycker om varken boken eller Hunter. Det är en sak. Inget konstigt. Men hans inledning är inte bara felaktig, utan ännu mer omdömeslös. Hur snyggt är det att i en av Bonniers stora tidningar försvara den centralstyrda svenska bokbranschen mot ett litet oberoende förlag? Högström tycker att det är bra att monopolen vägrar sälja Vertigos böcker.

Dessutom har han ingen koll: kontroversen handlar faktiskt inte alls om att "svenska bokhandlare vägrar sälja" boken. Den handlar om att ingen av de stora bokhandelskedjorna tog in boken centralt i höstas, och att vi då vi det radikala beslutet att ge Kulturbutik.se ensamrätt att sälja den. Det är alltså Vertigo som vägrar sälja till bokhandelskedjorna!

Värt att nämna är att många enskilda bokhandlare har hört av sig och beklagat att deras kedjor tagit det idiotiska beslutet, vissa har själva velat ta in boken. Det har de också fått. Jag har nämligen inget emot bokbutiker, men jag avskyr homogenitet och centralstyrning. Jesper Högström tycker tydligen tvärtom.

MER OM HUNTER

I torsdags gjorde SvT en telefonintervju med mig (jag var som bloggens benägna läsaren kanske minns, på Gran Canaria med min mormor) om Hunter-affären. Inslaget kan beskådas här, ungefär sju och en halv minut in i programmet.

De publicerade de en artikel om saken, som du kan läsa här.

Dessutom kom en notis i Dagens Nyheter, som tyvärr inte ligger på nätet.

En lång och intressant recension av boken kan du hitta på bloggen Bokfetischist.

På fredag kväll har vi releasefest för Hunter och Gunnar Blås pocketbok "Den tredje systern-trilogin" på Högkvarteret i Stockholm, hoppas vi ses där!

HUNTER+KULTURBUTIK=SANT

Alldeles nyss skickade jag iväg detta pressmeddelande:

EN OVANLIG ÖVERENSKOMMELSE

Vertigo förlag har gjort en unik överenskommelse med internetbokhandeln Kulturbutik.se som får exklusiv rätt att sälja vår Hunter S. Thompson-biografi.

Gonzojournalistikens skapare, Hunter S. Thompson, var besatt av knark, utsvävningar, skarpskytte och allmänt lagtrots. Inte så konstigt att E. Jean Carrolls biografi över honom, som Vertigo släpper nu i dagarna, är halsbrytande läsning.

När det kom till distributionen av Hunter: Hunter S. Thompsons vilda och sällsamma leverne fanns dock vissa problem:

Våra säljare gjorde sitt jobb under slutet av hösten. De presenterade boken för bokhandelskedjornas inköpare. De påtalade att Hunter S. Thompson är en berömdhet. Att det är en fantastiskt rolig biografi. Att den är fint producerad. Att den har alla chanser att nå ut till många läsare.

Ingen av kedjorna nappade. Inte Bokia. Inte Akademibokhandeln. Inte JB, Ugglan eller Åhléns.

Jag repeterar: vi sålde inte ett enda exemplar av boken.

Detta är verkligheten för små förlag i ett stalinistiskt bok-Sverige som helt domineras av några få aktörer som gör allt för att kontrollera vilka böcker landets läsare skall få välja mellan.

Det spelar föga roll hur bra böcker vi gör: elefanterna har tagit över så stora delar av produktions- och distributionskedjan att konkurrensen är satt ur spel och vårt handlingsutrymme är kringskuret inpå benet.

För att inte tala om att de också äger många av de medier som är nödvändiga för att sprida information om litteraturen.

Vad ska en omäktig småförläggare göra i det läget?

Jag ringde till Boris Benulic.

Boris driver miljöelbolaget Kraft och kultur. Han driver också Kulturbutik.se, Sveriges billigaste internetbokhandel:

www.kulturbutik.se

Jag och Boris gjorde en deal. Kulturbutik.se får exklusiv rätt att sälja Hunter S. Thompson-biografin i Sverige, dessutom till ett betydligt lägre pris än den skulle ha haft på Adlibris eller Bokus.

De läsare som vill få tag i Hunter: Hunter S. Thompsons vilda och sällsamma leverne får helt enkelt köpa den i Kulturbutik.se (samt på Café Sodom och i några få, utvalda, oberoende butiker runtom i landet, Vertigos så kallade Frontbutiker).

Läsarna kommer inte att hitta den på Bonniers Adlibris eller KF:s Bokus, som helt enkelt inte är välkomna att sälja boken.

Biter de oss, biter vi dem. Vi är trötta på att stillatigande se på när läsarnas valmöjligheter kringskärs allt mer av oligopolen.

MIDVINTERBOKEN

Nu har förlagets älskade Stormtruppsmedlemmar efter åtta sorger och sju bekymmer (tryckeriproblem) äntligen fått Midvinterboken i sina brevlådor. Jag tror faktiskt inte någon av dem har blivit besviken över innehållet. Och jag får äntligen avslöja vad det är för bok den här gången.

Förra gången innehöll Midvinterboken ett aldrig tidigare översatt urval av patafysikern Alfred Jarrys texter: Ur Den gröna talgdanken. I år har turen kommit till den säregna franska författaren Laures texter: En liten flickas berättelse och Laure (ur Det heliga).

Fransyskan Laure – som egentligen hette Colette Peignot – levde mellan 1904 och 1938. Hon var nära vän med Michel Leiris och Georges Bataille, i vars hem hon avled. Hon växte upp i ett ytterst borgerligt hem men gjorde revolt både sexuellt och politiskt. Under en period på 30-talet vistades hon i Sovjet.

Laures efterlämnade papper och skrifter gavs ut efter hennes död. Ur dem ekar en röst av motstånd, poesi och gränslös bejakelse. På dem hon träffade gjorde Laure ett outplånligt intryck: Bataille baserade porträttet av "Dirty" i sin roman Himlens blå på henne. Och Kathy Acker utgick från Laure när hon skrev sin My Mother: Demonology.

Hans Johanssons översättningar av Laures texter är de första till svenska. I utgåvan finns också ett fylligt förord.

Det enda sättet som du kan lägga vantarna på den här enastående boken är genom att bli medlem i våra Stormtrupper. Det blir du här.

HUNTER I RADION

Lyssna gärna på ett inslag i P1:s Nya Vågen om vår Hunter S. Thompson-biografi och inte minst om dess författare, E. Jean Carroll, med Isabelle Ståhl och Claes Britton. Inslaget börjar ungefär 32 minuter in i programmet som sändes tisdagen den 18 januari. Isabelle Ståhl hävdar att Hunter S. är en förebild för unga kvinnor! och det är bara att hålla med.

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=3048

REDAKTÖRSARBETETS VEDERMÖDOR

Jag redaktörsläser en översättning av en sexhandbok som handlar om analsex. Jag passade på att äta lunch samtidigt, har svårt att slita mig från arbetet för något så mundänt som mat. Jag sitter alltså och äter korvar när jag känner en underlig känsla. Inser plötsligt att den nog härstammar från kombinationen av maten och det här stycket:

"Lapa med hela din mjuka tunga som om du slickade på en glass eller reta vecken med den hårda tungspetsen. Slicka nerifrån och upp, ge små bestämda stötar med hård tunga, gör långsamma och tryckande cirklar, få din tunga att vibrera, kyss med insidan av dina läppar. Tryck hela munnen mot anus, använd tungan igen, mjukt eller hårt, snabbt eller utdraget"

EN SVENSK, KVINNLIG BATAILLE

Jag vet inte riktigt varför jag aldrig läst Kerstin Thorvall förut. Men nu läste jag äntligen Det allra mest förbjudna. Det var Vertigos Markis de Sade-översättare Hans Johansson som tipsade mig om den. Det kanske låter konstigt. Men inte alls. Vilken bok.

Inte bara för de där vidunderliga parenteserna där författaren kommenterar skrivakten och berättar att hon är för kåt för att fortsätta, eller de drypande, osande beskrivningarna av en passion bortom alla gränser: utan kanske just för att romanen vägrar nöja sig med den vanliga njutningen, med det "härliga sexet", den fina kärleksrelation och den sunda orgasmen, som hon inte ser som något problem, men bara allt för tråkig.

Tvärtom: det är bara i överträdelsen hennes sanna lycka finns. Här påminner hon så mycket om Georges Bataille. Det allra mest förbjudna kunde vara Kerstin Thorvalls motsvarighet till hans Ma mére. Varför måste vi älska våra föräldrar? Vi vet ju alla att vi också hatar dem och drömmer om att mörda dem. Och om att äta våra barn.

Vad skulle vår tids hurtiga sexologer tycka om denna gränslösa passion, om denna kärlek till brottet? Vad skulle de säga om någon som verkligen inte har något problem med att få orgasm, men som föraktar denna förmåga till förmån för ett måttlöst begär?

Både Bataille och Thorvall har ett minst sagt komplicerat förhållande till religionen. Rimligen förblev de båda två religiösa hela livet. Men medan han såg en utväg ur religion in i det heliga via överträdelsen, tycks hon bara se något ickereligiöst i sina utsvävningar. Medan han ville föra språket och läsaren med sig i brottet, stannade hon nog trots allt vid beskrivningen av det.

Det är väl den avgörande skillnaden: Thorvall separerade liv och litteratur, medan Bataille vägrade att uppfatta dem som motsatser.

REKAPITULERING

När jag efter nyår bestämde mig för att börja använda ordet "jag" i den här bloggen – helt enkelt för att varje rest av "jag" blivit utraderat ur mig efter årtionden av hårt arbete – trodde jag att det skulle bli enklare att skriva, att jag skulle kunna uppdatera oftare och lite mer lättsamt.

Det var för nästan två veckor sedan. Därefter har det varit ganska tyst.

Nu är jag på solterapiresa med min mormor på Gran Canaria. Faktum är att jag för bara en halvtimme sedan badade i stora, ljumma, salta vågor – jag skriver det för att jag knappt tror det själv. Jag hade smått hoppats att det inte skulle finnas någon wifi på rummet så att jag bara med möda skulle kunna koppla upp mig och göra det nödvändigaste, men jag fick tji. Nåja, det var ändå tänkt att jag skulle arbeta en hel del.

Bland annat redigerar jag de inkomna översättningarna till sexhandboksserien "Våga..." (från franskans "Osez...") vars fyra volymer, som släpps i april, är en samproduktion mellan Vertigo och Linds Xstory. Det kräver en del jobb. Särskilt eftersom en hel del feministiska truismer inte verkar lika truistiska bland franska författare. Jag har nu ägnat många timmar åt att göra "avsugaren" i fellatio-handboken till en mer neutral person än hon är i originalet. För en gångs skull har jag funnit det besynnerliga neutrala pronominet "man" ("mannet" enligt Heidegger) mycket användbart.

Dessutom har tid gått åt till lanseringen av våra nya böcker, Hunter S. Thompson-biografin och Gunnar Blås Den tredje systern-trilogin. Det har skrivits pressreleaser och ordnats dealar, sålts in och skickats läsexemplar till höger och vänster, och fredagen den 28 blir det stort party på Högkvarteret i Stockholm med obscena framträdanden, skyttetävlingar och annat mera. Du som bloggar, skriver boktips eller twittrar och gillar böckerna: nämn dem mer än gärna, vi är glada för all hjälp!

I fredags kom äntligen Midvinterboken från tryckeriet, tre veckor försenad. Våra Stormtrupper kommer att ha den i brevlådan på måndag. I slutet av veckan kommer jag att avslöja vad det är för bok, och många kommer att dregla och ta steget att bli medlemmar, för det är enda sättet att få den i händerna, och en sak är säker: du vill ha den i händerna.

I mina tankar har jag dock mest befunnit mig betydligt längre söderut, i Tunisien. Ända sedan i slutet av december har min puls skenat vid åsynen av hur det tunisiska folket reser sig mot en korrupt regim. Rasmus Fleischer har skrivit ett utmärkt blogginlägg som i stort sett täcker mina egna tankar kring detta hoppingivande skeende som förhoppningsvis kommer att skapa en kedjereaktion till det bättre.

Jag kan inte annat än associera till de demonstrerande engelska studenterna, det är som om världen återigen är på marsch, det är nästan som ett underligt, två år försenat svar på 2008 års krasch, det där svaret som så många av oss undrade när det skulle komma. Vågar jag hoppas att dessa resningar kan koppla upp sig mot andra av vår tids förhärjande kriser (energi, mat, klimat) och mobilisera ett globalt uppvaknande?

POCKETEN HAR KOMMIT!

Pocketutgåvan av Gunnar Blås Den tredje systern-trilogin har kommit från tryckeriet: 480 sidor litterär tungviktsboxning. Så här lycklig blev jag:


Och så här lycklig blev Isabelle över att hennes citat hamnade överst på baksidan:

EN ABORTERAD RADIOPJÄS

Som några av mina läsare kanske minns, skickade jag in ett förslag till en radiopjäs till SR tidigt i höstas. Precis före jul fick jag svar, refus. Dmitri Plax skriver att pjäsidén skulle lämpa sig bättre på en scen och att "dialogerna i de exempel som vi fått av dig, inte alla gånger var skrivna på det viset som kan bära handlingen fram i den gestaltning som är specifik för radioteater."

Att temat blindhet inte lämpade sig för radioteatern lät egendomligt i mina öron; jag hade ju tvärtom tänkt att det var ett genialiskt grepp att aktörerna var lika blinda som lyssnarna! Att dialogerna inte lämpade sig för radioteatern förvånade mig inte lika mycket. Jag insåg att jag nog aldrig i mitt liv lyssnat noggrant på en radiopjäs.

Synd, hur som helst. För att inte det jobb jag lade ned bara skall utrotas, kommer nedan synopsis och de första scenerna för den som har lust att läsa. Om någon är duktig på radioteater, kanske jag rentav kan få lite kreativ kritik.

---

DE FÖRDÖMDA BLINDA

Synopsis

AKT 1:

Scen 1: Syskonen Henrik och Sara är på väg till sitt föräldrahem efter pappans begravning. De samtalar om begravningen, om huset, om pappans sjukdom.

Scen 2: De går in i huset. När de stängt dörren, blir allt svart. Efter att ha sökt igenom hallen, köket och vardagsrummet börjar de ana att de blivit blinda. De hör fotsteg från övervåningen.

Scen 3: De går upp för trappan. De går igenom sina gamla rum. De hör fnissande barnröster. Storasystern Sara försöker slå sönder ett fönster med en stol, men glaset spricker inte.

AKT 2:

Scen 1: Syskonen resignerar och börjar samtala. De sitter på föräldrarnas säng och pratar om sin uppväxt, om bristen på kärlek i familjen, om när de blivit inlåsta i garderoben som små.

Scen 2: Sara berättar att hon för länge sedan insåg att hon inte älskade sina föräldrar. De samtalar om skuldkänslor, om föräldrarnas brist på ömhet, om ansvar och skam.

Scen 3: Sara kommer plötsligt att tänka på vinden, att det borde gå att ta sig ut via taket ur huset. Mödosamt öppnar de takluckan, drar ner stegen och klättrar upp.

AKT 3:

Scen 1: De kryper över glasull och träreglar. Det är hett och kvavt. Barnrösterna återkommer. De hör återigen springande steg, den här gången från taket. Sara håller en längre monolog om fadern, Henrik slutar att svara. Han tycks vara försvunnen. Barnrösterna blir starkare. Sara ropar efter honom. Han svarar inte. Hon gråter och ber.

Scen 2: Henrik återvänder, han har hittat luckan ut. De öppnar den mödosamt och klättrar upp. Nu blir det ett kraftigt eko av deras röster. De klagar över hur kallt det är. Det hörs en stark vind. De rör sig men hittar inga väggar. Golvet är hårt som sten. De försöker hitta tillbaka till luckan, men misslyckas.

Scen 3: Fler och fler ljud som barnröster, springande steg, fladdrande vingar, blåst, kanske vissa okända, klapprande ljud. Henrik ber Sara sjunga en vaggvisa. Hon sjunger Vyssan lull. Henrik: en gång till. Hon sjunger. Uttoning.

-------------------

AKT 1

Scen 1

Henrik:

Vad tyckte du om begravningen?

Sara:

Den var fin.

Henrik:

Fin nog åt pappa?

Sara:

Han gillade inte begravningar.

Henrik:

Jag gillade inte prästen. Vilket snack. Lät som om han kände pappa. Tror aldrig dom träffats.

Sara:

Jag fattar fortfarande inte varför vi skulle ha en präst.

Henrik:

Pappa sa att han ville ha en kyrklig begravning.

Sara:

Han trodde inte på sånt där.

Henrik:

Nej. Men han ville ändå.

Sara:

Sa han det så sa han det.

Henrik:

Han sa det. Spela roll. Jag bryr mig inte.

Sara:

Inte jag heller. Präst eller inte präst. Skit samma. Har du nycklarna?

Henrik:

Det är klart. Tror du vi får nåt för kåken?

Sara:

Ingen aning. Den är ju inte precis i bra skick, men.

Henrik:

Det blir väl en del stålar att dela på. Mäklaren sa att det såg ljust ut.

Sara:

Visst.

Henrik:

Tror du vi kommer hitta nåt nu då?

Sara:

Nej. Eller kanske några prylar från när vi var små. Fotoalbumen ska vi ju spara också.

Henrik:

Nåt värdefullt lär det inte vara.

Sara:

Ingenting. Bara massa sopor.

Henrik:

Tur att städfirman tar hand om det.

Sara:

När jag var här sist låg det tidningar i stora högar i hela hallen.

Henrik:

Jag vet. Han samlade till och med på mjölkpaket.

Sara:

När var du här senast?

Henrik:

Bara några veckor sedan. Två dagar efter att han åkte in på sjukan. Var här och hämtade några saker åt honom.

Sara:

Jag har inte varit här på flera år.

Henrik:

När?

Sara:

Minns inte. Kanske julen noll-sju. Var inget roligt när morsan inte var här. Farsan var jobbig.

Henrik:

Det var synd om honom. Du kom i alla fall till sjukhuset.

Sara:

Det var ändå farsan. Konstigt att se honom ligga så där. Konstigare än morsan.

Henrik:

Mamma var sjukare mycket längre. Man vande sig.

Scen 2.

[Ljud av gnisslig grind. Fotsteg i grus.]

Sara:
Har du nycklarna.

Henrik:

Här. Vill du öppna?

Sara:

Öppna du.

[De låser upp dörren. De går in. Dörren stängs.]

Sara:

Kan du tända? Det är kolsvart här.

Henrik:

Vänta. Nej, jag hittar inte knappen. Jo, här är den.

Sara:

Tänd då.

Henrik:

Den funkar inte.

Sara:

Men va fan.

Henrik:

Måste gått en propp.

Sara: [rycker i handtaget]

Dörren går inte att öppna. Den har gått i baklås.

Henrik:

Jag fattar inte att det är så mörkt. Jag försöker hitta köksdörren. Här.

[En dörr öppnas.]

Henrik:

Jag fattar ingenting. Det är lika svart här. Men det är ju ljust ute?

Sara:

Fan menar du? Var är du? Jag ser ingenting.

Henrik:

Jag är i köket. Jag står vid fönstret. Jag trodde gardinen var för, men jag känner glaset, det är iskallt. Ändå kommer det inte nåt ljus genom.

Sara:

Sluta.

Henrik:

Jag skojar inte.

Sara:

Vänta, jag kommer.

Henrik:

Aj.

Sara:

Oj, var det du? Haha. Men va ändå in.

Henrik:

Känner du?

Sara:

Det är fönstret. Det är glaset, helt iskallt. Men jag fattar inte?

Henrik:

Jag begriper ingenting. Jag var ju här bara för några dagar sen. Då var inte fönstret täckt.

Sara:

Skumt.

Henrik:

Vi kollar vardagsrummet.

Sara:

Gå före du. Jag håller dig i kavajen.

Henrik:

Det är som när vi lekte blindbock, kommer du ihåg?

Sara:

Ja. Vi gjorde det precis här. Vi sprang mellan köket och vardagsrummet.

Henrik:

Vänta. Här. Det här måste vara dörren till vardagsrummet.

[Dörren öppnas.]

Sara:

Det är lika mörkt här. [Klickar på knappen.] Lampan funkar inte.

Henrik:

Här, känn, fönstret är här, det är helt iskallt. Men hur kan det vara så svart?

[Ljud av flera springande fötter som växer och försvinner.]

Sara:

Fan var det där?

Henrik:

Vet inte.

Sara:

Lät som nån sprang på övervåningen?

Henrik:

Det här är inte bra. Har du en tändare eller nåt?

Sara:

Nej. Men vänta. Mobilen. Jag kan kanske lysa med mobilen. Nu så.

Henrik:

Funkar den inte?

Sara:

Jo, nej, men den funkade ju nyss. Det måste vara något annat.

Henrik:

Min lyser inte heller. Det är något annat. Det måste vara våra ögon.

Sara:

Sluta.

Henrik:

Det är ögonen. Dom har slutat fungera.

Sara:

Inte en chans att vi råkat bli blinda samtidigt. Kom igen.

Henrik:

Vi är blinda. Vi ser ingenting.

Sara:

Sluta. Vi går upp på övervåningen. Vi kollar i våra gamla rum. Fönstren kan inte vara övertäckta där också.

Henrik:

Det är inte fönstren. Vi är blinda.

Sara:

Håll käften! Nu går vi upp.

TUNEDAL OM CARROLL

I höstas gav Vertigo ut Lewis Carrolls sista roman, den monumentala och klassiska Sylvie och Bruno, i genialisk översättning av Christian Ekvall. Det har knappt kommit några recensioner, och boken fick inget litteraturstöd (men vi får kanske en chans till, kulturrådet insåg själva senare att det kanske var dumt att behandla den i barnlitteraturgruppen). Se där hur lätt det är att ägna sig åt att göra epokgörande kulturinsatser i det här landet. (Men jag förmodar att äran och stoltheten är belöning nog.)

Extra härligt då att läsa Aftonbladet idag, där Jenny Tunedal föredömligt har låtit sig slukas av Carolls berättelse och kommit ut på andra sidan med en spännande text om språkets gränslöshet och barndomens omöjlighet:

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article8370690.ab

"...det här är inte en roman om mötet mellan de två olika världar som kan kallas barndomen och vuxendomen eller drömmen och verkligheten, utan om gränsen mellan dem. En gräns som inte verkar kunna öppnas, utan i stället flyttar in i ett berättande subjekt som bär den inom sig var han går. / Bruno är bara överskridande. Herr farbror är bara gräns. Och jag tänker att Lewis Carroll i den här boken kanske undrar över samma sak som Gertrude Stein gjorde en gång: 'Vad är det för mening med att vara en liten pojke om man ska växa upp och bli en man'?"


(Å, Naomi Nowaks vackra omslagsbild!)

HUR GÅR DET TILL?

Jag pratade nyss med Terese: vår Hunter S. Thompson-biografi har kommit från tryckeriet. Jag ska snart klä på mig och ta några värktabletter mot den här förbannade halsinfektionen och ta mig ner till Café Sodom och titta på underverket.

Mitt i detta attackeras jag av tvivel: hur går det egentligen till att kränga böcker?

Jag har varit bokförläggare i snart aderton år. Men varje gång en bok kommer från tryckeriet känner jag mig lika förvirrad. Vi har förstås de allra mest grundläggande rutinerna: vi gör en pressrelease med lite lagom mycket text och bild, vi uppdaterar hemsidor, vi skickar ut ett trettiotal recensionsexemplar till strategiska medier, vi skyltar på fiket. Och den här gången också, roligt nog och äntligen, har vi en releasefest (28 januari på Högkvarteret).

Men sen då?

Jag kommer inte på några genialiska idéer. Jag fattar mig liksom inte på det här. Hur funkar det? Hur får vi läsare till den här fantastiskt roliga och uppiggande boken? Vem ska vi ge den till? Hur ser mekaniken ut på "bokmarknaden"? Bara ordet gör mig undrande. Vem ska jag suga av för att den ska skyltas upp i Akademibokhandeln? Jag gör det! berätta bara vem!

Om någon kommer på en bra idé, så kan du väl höra av dig och berätta hur vi ska göra. Under tiden finns boken både här och var. Framsidan ser ut så här:

TVÅ OVÄNTADE MÖTEN

I december inträffade två oväntade möten, litterära möten kunde vi kalla dem, för jag mötte på ett överraskande sätt två av Vertigos författare, och det var gott, så särskilt gott som oväntade möten med människor som betyder något kan vara.

Först träffade jag Nikanor Teratologen, som han kallas i offentligheten även om jag använder ett annat namn när vi samtalar. Jag visste att han och hans fru var i Stockholm, men olika omständigheter hade gjort det svårt för oss att boka ett möte.

På väg hem från träningen en kväll ringde jag Loka och frågade om vi inte borde äta ute, jag var för trött för att laga mat. Vi hamnade på en indisk restaurang. Först känner jag igen en person: Mattias Pettersson. Ögonblicket efter vrids ett annat ansikte vid samma bord mot mig. En stor, skäggig, långhårig karl. Det är han.

Vi omfamnas, vi häpnar, vi ägnar några timmar åt att uppdatera oss på vad som hänt och på vad som borde hända. Bland annat bestämmer vi oss för att ge ut Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och Förensligandet i det egentliga Västerbotten i en, tjock volym våren 2012, på tjugoårsjubileet av den första upplagan av Äldreomsorgen.

Någon vecka senare, fredagen den 17 december, träffade jag Catherine Robbe-Grillet. Jag var i Paris för att hälsa på min äldsta dotter. Jag gick på en prisutdelningsceremoni på översättarcentret, en fransk översättar- och förläggarkollega, Laurence Viallet, tilldelades ett diplom och en rejäl penningsumma. Efter ritualen ser jag en liten dam långt bort i rummet som jag känner igen. Jag går fram till henne och hälsar. Det är Catherine.

Hon och jag och hennes nära vänner ägnar kvällen tillsammans. Hon pratar mycket om hur mycket hon tycker om omslagbilden till Bilden. Det är enastående timmar.


(Och ja, jag har börjat använda ordet "jag" i den här bloggen. Det är trots allt bara ett ord. Och något skall väl göras för att signalera förändring detta påstått nya år.)