TUNEDAL OM CARROLL

I höstas gav Vertigo ut Lewis Carrolls sista roman, den monumentala och klassiska Sylvie och Bruno, i genialisk översättning av Christian Ekvall. Det har knappt kommit några recensioner, och boken fick inget litteraturstöd (men vi får kanske en chans till, kulturrådet insåg själva senare att det kanske var dumt att behandla den i barnlitteraturgruppen). Se där hur lätt det är att ägna sig åt att göra epokgörande kulturinsatser i det här landet. (Men jag förmodar att äran och stoltheten är belöning nog.)

Extra härligt då att läsa Aftonbladet idag, där Jenny Tunedal föredömligt har låtit sig slukas av Carolls berättelse och kommit ut på andra sidan med en spännande text om språkets gränslöshet och barndomens omöjlighet:

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article8370690.ab

"...det här är inte en roman om mötet mellan de två olika världar som kan kallas barndomen och vuxendomen eller drömmen och verkligheten, utan om gränsen mellan dem. En gräns som inte verkar kunna öppnas, utan i stället flyttar in i ett berättande subjekt som bär den inom sig var han går. / Bruno är bara överskridande. Herr farbror är bara gräns. Och jag tänker att Lewis Carroll i den här boken kanske undrar över samma sak som Gertrude Stein gjorde en gång: 'Vad är det för mening med att vara en liten pojke om man ska växa upp och bli en man'?"


(Å, Naomi Nowaks vackra omslagsbild!)