(Lite senare i Klitty och da Vinci-kådisen åker Klitty och hennes konspiratoriskt lagda väninna Miranda till Schweiz och träffar en vis gubbe som förklarar bakgrunden till de egendomliga sammansvärjningar som senare leder fram till en "global intifagda" ... Här följer kapitel 11, "En schweizisk kastrat på en skithög".)
Schweiz är känt för fyra saker: klockor, fontanellknull, fällknivar och banker. Och choklad. Fem, då. När Klitty och Miranda klev ut från Basels flygplats Mulhouse befann de sig fortfarande i Frankrike och såg inget av dessa fem goda ting. Men så snart de rullat över gränsen i sin taxi var det uppenbart var de hade hamnat. Basels bankkantade trottoarer var täckta med drivor av klockor och fickknivar och i vart och vartannat hörn stod det schweizare och idkade fontanellknull på spädbarn som hade chokladkakor inkörda i sina små käftar. Miranda hade god lust att plocka på sig ett gökur, men Klitty hindrade henne: det satt övervakningskameror överallt.
– Varför låter dom klockorna och knivarna ligga framme på gatorna om man inte får ta dom? undrade Miranda.
– Här litar dom på folk, ser du. Och i fall nån skulle råka missbruka förtroendet så har dom satt upp dom här kamerorna.
På turistbyrån berättade en rosenkindad ung man – ett härligt knull om de bara haft tid – att Paracelsus berömda grotta nu låg i en lekpark i Waterloo, en av Basels södra förorter. Klitty och Miranda tog spårvagnen dit.
Förortens smala gator kantades av näpna små stenhus. Det satt gott om skyltar på alla lyktstolpar:
Nicht die Uhre stielen / Interdit du voler les horloges
Fontanellficken verboten / Fontanellbaiser interdit
Raus! / Disparaît!
Gehe am Bank! Gehe genau am Bank! / Allez à le banque! Immédiatement!
Fontanellficken ist gut / Fontanellbaiser autorisé
Paracelsus-grotte / Le caverne du Paracelse
– Där är det! Klitty pekade på en av skyltarna.
Miranda rynkade pannan.
– Nej, nu förstår jag inte, vad menar du?
– Paracelsus-grotte!
– Är det ett anagram? Hm … tergo … repasulace … pace … rules … hm …
– Sluta. Håll käften och följ med.
De följde skyltarna till en stor lekpark. Den kryllade av barn. Alla bar de mössor, troligen för att dölja öppningarna i sina hjässor. Barnen åkte karusell tills de spydde. De gungade tills de spydde. De grävde i sandlådan tills de spydde. De spydde brunt. De lekte krig så det blödde ur fontanellerna. Klitty och Miranda trängde sig fram genom de centraleuropeiska telningarnas skock. Mitt i lekparken låg en liten stenig kulle. På dess vänstra sida fanns en grottmynning. Bredvid satt ett anslag som berättade att den store
Philippus
Aureolus
Theophrastus
Bombastus
Paracelsus
von
Hohenheim
bott där under några månader 1534 då kombinationen av tredje gradens syfilis och grav alkoholism tvingat honom att bli ”religiös” eremit.
Klitty och Miranda klev över några barn som låg och blödde i grottans mynning och vandrade långsamt genom en allt mörkare, neråtsluttande gång in i berget. Ett tjugotal meter in stod ett otäckt litet barn och glodde på dem. Dess långa, lockiga hår var svart som melankolins galla. Ögonen brann som döende solar. Det höjde sin hand i en högtidlig hälsning och öppnade rosenmunnen. Dess röst dånade som ett vattenfall i den iskalla, mörka stengången:
– O dödliga! Ve den som trampar på snigeln. Under stenens kjortel döljs valens betar. Kleptomanens sigill röjer sig ej för den saktmodige. Ur bardens kortbyxor växer änglarnas kött: Följ alkemisternas väg om du inte vill slukas.
Som en blixt pilade barnet så iväg inåt grottan och slukades av mörkret. Klitty och Miranda såg häpet på varandra. Sedan fortsatte de tankfullt sin vandring neråt i berget. Klitty tände ficklampan som alltid låg nyladdad i nödväskan. Då och då fick de kliva över resterna efter tidigare besökare: kroppar i olika grad av nerbrytning. Efter några meter fångades en stor snigel i ljuskäglan. Den var närmare tre decimeter lång, och dess brokiga skal skimrade i alla regnbågens färger. Från dess slemmiga, blygdläppsartade huvud reste sig två mjuka horn: i ändarna av dem blinkade två ögon som otäckt mycket liknade en människas. Kring snigeln låg benrester utspridda på det hårda jordgolvet.
– Vi ska nog försöka att inte kliva på den, som ungjäveln sa, sa Klitty.
– Men tänk om hon lurade oss? invände Miranda.
Klitty plockade upp vad som tycktes vara ett höftben från golvet och slängde det på snigeln. Med ett kraftigt rassel sköt hundratals sylvassa, halvmeterlånga stålspetsar ut och fick snigeln att likna ett piggsvin. Ögonblicket efter drogs de in igen.
– Barn och dårar säger sanningen, heter det ju. Och den där lilla liraren verkade ju vara både och, så vi ska nog lita på’n.
Slemmonstret tuggade sakta på ett kranium när de smög förbi det. Det krasade som knäckebröd. Bakpå snigelns skal satt en kofångardekal: ”Rädda Kävinge golfbana”. Klitty rös av obehag: golf … Men de fortsatte sin vandring neråt, tills de fick syn på en kvinnoskepnad, ett tiotal meter bort i grottan. Klitty lät ficklampsljuset spela över den. En vackert utförd marmorskulptur av en halvnaken kvinna i naturlig storlek. Bröstvårtorna och läpparna var målade i rött. Från skulpturens midja hängde en svart yllekjol som räckte ner till knäna. Miranda fick ett klurigt uttryck i ansiktet och började gå mot den. Klitty grep henne i armen:
– Vad gör du?
– Vänta, jag ska bara kolla in fittan.
– Men kommer du inte ihåg vad barnet sa: ”Under stenens kjortel döljs valens betar.” Titta där!
Klitty pekade mot marken framför skulpturen. Där låg resterna av människor som av sitt vanställda tillstånd att döma hade tuggats av en väldig käft. Miranda darrade till. De smög vidare. Nu såg de inga fler benbitar: de var de enda som förmått stå emot stenens kjortel.
Gången svängde. Plötsligt fann de sig stå framför en lodrät, slät vägg. Miranda gav till ett snopet Hö?! Men Klitty fick syn på en tunn guldlänk som ringlade fram ur en öppning i midjehöjd och kastade sig fram. Den hade precis börjat dras tillbaka när hon fick tag i den och drog. Gnisslande och bullrande gled väggen åt sidan. Bakom den fortsatte gången.
Klitty la armen om Mirandas midja; hon kände den rödhåriga Säpoagenten darra av skräck. Hon passade på att klämma henne lite på skinkorna. De fortsatte sin vandring tills de kom till den sista fällan. Gången vidgade sig till ett större rum. Tre öppningar, förutom den de kommit in genom, ledde vidare i mörker.
– Vilken är den rätta, Klitty? viskade Miranda.
Klitty svarade inte. Hon lyste med ficklampan runt rummet. Snart upptäckte hon ett komplicerat mönster målat på golvet. Det såg ut som ett par kortbyxor, utförda i en extremt komplicerad arabesk av röda, vita och svarta linjer.
– En labyrint! Vad sa barnet: ”Följ alkemisternas väg om du inte vill slukas.” Säger det dig nåt, Miranda?
Miranda betraktade uppmärksamt det gåtfulla mönstret. Vid deras fötter började tre linjer: en vit, en svart och en röd.
– Hm … svart, vitt och rött … det är alkemins färger … i den ordningen.
– Okej, då börjar vi med den svarta.
Klitty följde den svarta linjen, som slingrade sig över golvet i spiraler och cirklar. Hon nådde en punkt där den delade sig i tre nya linjer. Hon följde den vita, tills den delade sig; då följde hon den röda. Till slut nådde hon en av öppningarna i väggen.
– Den här måste det vara! ropade hon till Miranda.
Klitty hade fingrarna djupt inkörda mellan Säpoagentens skinkor när de närmade sig vad som borde vara vandringens slutmål. De trängde sig genom en trång passage av kall och orubblig sten. De trodde inte sina ögon när de kom ut på andra sidan.
Det liknade insidan av en lada. Väggar och tak var av gistna plankor. Ljus sipprade in genom springorna. Mitt på jordgolvet reste sig en väldig gödselstack. Klitty och Miranda storknade av stanken som gjorde luften tung att andas. Högst upp på gödselstacken satt en naken, mager liten figur med ett enormt vitt skägg och viftade med en käpp vars knopp var av ett självlysande, rött material. Så fort han fick syn på kvinnorna, började han gorma. Då och då avbröt han sig och slickade på käpphandtaget.
– Jag är Gud! Och ni är dom första kvinnor jag sett på snart fem hundra år! (slick, slick) Tyvärr kan jag inte komma ner och hälsa på er, det är under min värdighet som världsalltets skapare. (slick, slick) Och inte kan jag sätta på er heller, men det är en annan historia.
– Det där är nog Paracelsus, viskade Miranda till Klitty. Och den röda knoppen på käppen är De vises sten som ger evigt liv. Det är nog därför han slickar på den.
Klitty skakade uppgivet på huvudet, sände en irriterad tanke till Anastasia och önskade att hon kunde tämja sin idiotiska fantasi. Hon ropade upp mot gubben på gödselstacken:
– Jo, hörredu Gud, du kanske kan hjälpa oss att reda ut en del problem.Vi letar efter den heliga Gnaark, och det sägs att du har den här i grottan. Så om du skakar fram den, så kan vi dra sen, va?
Paracelsus reste sig i sin fulla enochenhalvmeters längd och viftade hotfullt med käppen. Skägget räckte bara ner till naveln: där kuken borde ha suttit fanns ingenting. Han ylade:
– Vad! Din inbilska lilla slyna! Jag är Gud! (slick, slick) Vem är du att komma hit och kräva? (slick, slick)
– Om du inte berättar var Gnaarken är, så klättrar jag upp och bankar det ur dig, din kastrerade tomte! Jag är Klitty!
Den kortvuxne, femhundratioårige kvacksalvaren tystnade och satte sig igen. Han slickade tankfullt på käppknoppen. Till slut öppnade han munnen, och nu lät han riktigt beskedlig:
– Jaså, det är du som är Klitty? Ja, då var det en annan sak. Siarna har profeterat om din ankomst i två tusen år. Här, ta emot!
Gubben stack ner näven i gödselstacken, drog upp ett föremål och kastade ner det till Klitty. Hon fångade det. Det var ytterligare en bit gettarm.
– En sån här har jag redan.
Paracelsus brast ut i ett storvulet operaskratt och gned sig mellan benen med käppknoppen.
– Hahaha! Men det här är den riktiga, den som höll igen arslet när Han avlades.
– Avlades? Han?
– Japp! Just Han! Och alla därefter. Utan dess gudomliga bajsstopparkraft skulle ingen av dom ha pallat att hålla sig så länge. Det är som jag alltid sagt: Om det inte vore för den dagliga tarmreningen skulle bögar föda små läskiga barn ur röven.
Som i en blixt insåg Klitty hur allt hängde ihop. Jesus; da Vinci; bögkonspirationen; den uppblåsbara rövproppen. Hemligheten som scoutrörelsen bevakade och Vita huset försökte utplåna handlade om tekniken som gjorde det möjligt för bögar att avla barn med varandra.
Hon vände sig mot Miranda med triumf i blicken. Hon viftade med den sladdriga tarmbiten framför hennes ögon.
– Hurra! Nu fattar jag! Det är det här som alltihop handlar om! Här är anledningen till att din pappa mördades! Instrumentet för bögfortplantning!
Miranda såg oförstående på henne. Klitty vände sig mot Paracelsus igen:
– Men är det inte jobbigt att gå med den här i arslet i nio månader?
– Tja, det är som dom säger: ”Utan Gnaarken skulle raden av befruktade män inte heller mäktat utstå smärtorna eller den död i smuts som är den salige bögfaderns.”
– Men med Gnaarken?
– Tja, då är det rätt skönt. Om man tycker om sånt. Men fecalia oralis är inte så festliga.
– Vad menar han? undrade Miranda.
– Det är tydligen ingen höjdare att bajsa med munnen i nio månader.
– Vilken andedräkt dom ska ha haft!
Klitty skrattade och fortsatte fråga ut Paracelsus:
– Men du är ju inte död?
– Så har jag den här också, svarade den åldrige alkemisten och hötte med De vises sten och tog sig ett par slick. Jag sket ut ungfan och överlevde. Precis som min rövfar, Leonardo da Vinci. Han dog inte heller i blod och skit, som dom tycker att man ska när man för det heliga arvet vidare. Så jag är en skam, förstår ni! Dom har gömt undan mig här, tills jag bett om ursäkt. Men det kommer inte på fråga. Och hur som helst har dom kommit rännande hit titt som tätt under åren och bett mig passa Gnaarkjäkeln. Men nuförtiden tycker jag att det bara är ett jäkla tjat med allt det där. Så det var ju bra att du kom. Profetior brukar ju ha rätt, förstås, så det var väl att vänta. (slick, slick)
– Men varför är det så jäkla heligt? frågade Miranda. Tjejer föder ju miljoner barn om dagen?
– Ah, men har du inte fattat, log Klitty. Jesus var den förste bögfadern. ”Död på korset” är en felöversättning av ”Död på grund av dajmkrysset”. Återuppståndelsen var dubbelmansbarnet som föddes, och sen dess har dom gått genom historien, storstilade och extrasmarta, och fullkomligt galna: kejsar Nero, Theoderik, Karl den storkukade, Thomas av Aquino, Frasse af Frankfurt, Leonardo da Vinci, gubben däruppe, Carl von Linné, Louis Pasteur, Rockefeller … en ren manslinje ända från frälsarens ända.
– Och vad hade min pappa med det här att göra?
– Tja, gumman, jag vet inte hur jag ska säga … men du vet det där med att din mamma dog när du var liten?
– Ähäää häää det är för festligt, tjöt Paracelsus på sin gödseltron. Hur gick det med deras fina manslinje nu då! Ääähää häää … host, host … (slick)
– Vad är det med min mamma? fnös Miranda.
– Det ser ut som att din mamma var … din andra pappa.
– Dra mig på en liten tevagn med pommes frites i fittan, utbrast Miranda, utom sig av häpnad.
– Det verkar som att mansdyrkarna, vare sig dom är smygbögar eller analbefruktare, behöver ha tag på både den här …
Klitty stoppade ner Gnaarken innanför trosorna –
– … och på dig, innan hela deras dubbelpatriarkala gamla trötta strid och all deras makt med den går åt pipsvängen.
– Jestanes …
– Äh du, Klitty, gör mig en tjänst innan du går är du hygglig, kraxade Paracelsus.
– Vad då?
– Ta och slå ihjäl mig, är du bussig. Jag är så jävla trött på att leva och leva … utan kuk och uppflugen på en skithög längst ner i en grotta … tjatigt, alltså!
– Njaej … ta livet av dig själv istället, vetja.
– Men jag törs inte! tjöt gubben, och det var det sista de hörde av honom, för de var redan på väg därifrån genom en dörr märkt ”Notausgang / Issue de secours” på andra sidan rummet.
Men trots alla svar de fått kvarstod en gåta. Klitty la armen om Mirandas midja och klämde på hennes skinkor, sedan på hennes bröst. Mer kvinna var det svårt att bli. Vad hade gått fel i dubbelmansaveln efter två tusen års lyckosamma tarmfödslar av söner?
(Du hittar fortfarande Klitty-böckerna på förlagets hemsida.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar