KLITTY-SPECIAL: DEL 7

(Anastasia Wahls andra Klittydeckare hette Akta dig för dvärgen, Klitty! och kom ut 2003. I det 13 kapitlet utspelas en munter scen hos den stora tidningens chefredaktör, Hugo Cramigh. I mina ögon är scenen med mattan och smällaren en av de roligaste i alla Klittyböckerna.)

En bestämd knackning bröt lugnet inne på den mäktige chefredaktörens kontor. Med en van rörelse bytte han fönster på sin dataskärm: från www.dogfart.com till dagens aktiekurser. Att personen utanför dörren hade valt att knacka istället för att trycka på ringknappen tydde på karaktär. Chefredaktören funderade kort över om han skulle ropa Kom in eller om han skulle trycka på Stig på-knappen.
Han valde det senare alternativet, för att inte verka alltför angelägen. Dörren öppnades. En kvinna klev in med bestämda steg. Hon var strikt klädd i knälång, kritstreckad kjol med tillhörande kavaj, vit blus och med en portfölj under armen. Det enda som bröt intrycket var de röda pumpsen.
Chefredaktören log myndigt och nickade mot stolen på andra sidan skrivbordet. Han visste att han gjorde ett auktoritärt intryck i motljuset från fönstret bakom hans rygg.
Besökaren gick utan att tveka fram till skrivbordet, böjde sig över det för att exponera urringningen så mycket som möjligt och sträckte fram handen:
– Anki Bängzon.
Chefredaktören skakade hennes torra, starka hand med sin svettiga, svaga:
– Hugo Cramigh.
Bängzon slog sig ned i stolen och spände ögonen i chefredaktören. Han flackade med blicken. Hon flinade självsäkert och såg sig kring i rummet.

En liten soffgrupp kring ett bord med mineralvatten och glas
Ett stort fönster med utsikt över Riddarfjärden
Äkta akvareller på de vita väggarna
Ett par golfklubbor i hörnet
En strapondildo på en spik
En halvfull kolsäck
En liten hög med morötter och vitkålshuvuden

Bängzon öppnade munnen:
– Jag ska gå rakt på sak. Jag söker jobb. Jag är en jävligt skicklig journalist. Senaste åren har jag jobbat som redaktör för familjesidan på en mindre tidning men jag söker nya utmaningar. ÖsterköpingsKuriren är för liten. Och jag vet att jag behövs här.
Cramigh visade inte med en min vad han tänkte. Det rådde tystnad i rummet.
Bängzon snörpte på munnen:
– Men du kanske inte är intresserad?
Tystnaden fortfor. Cramighs ansikte var som hugget i sten. Till slut reste sig Bängzon:
– Nähä, ok, passar det inte så drar jag väl då, jag krusar inte för helvete!
Cramigh lutade sig bakåt i stolen. Han gillade verkligen den kvinnans stil.
– Hör du vad jag säger? Jag drar! Inte fan tänker jag krusa för nån jävla dryg tidningschef – far åt helvete!
Bängzon reste sig ilsket och började gå mot dörren. Då öppnade Cramigh munnen och sa lugnt:
– Skit på dig.
Hon hejdade sina steg. Nu började det likna något. Hon vände sig om och betraktade Cramigh med ögon som långsamt blev blanka. Hennes fuktiga underläpp sjönk ner. Hon såg plötsligt koncentrerad och medvetslös ut på samma gång. Portföljen gled ur hennes hand ned på den äkta mattan.
Cramigh sniffade hungrigt. När hans känsliga näsborrar förnam den svaga skitlukten kröktes hans mun i ett elakt leende.
– Kom hit, beordrade han.
Bängzon gick lite styltigt fram till honom och rundade skrivbordet. På baksidan av kjolen syntes liksom en klump. Hon tryckte upp rumpan i ansiktet på honom. Han insöp lyckligt den fylligt kryddiga lukten.
– Du är anställd!
Han pressade näsan mot det kritstrecksrandiga tyget och drog in djupa andetag.
– Du är precis en sådan redaktionschef som vi behöver här!

Klockan 14.35 ringde Hugo Cramighs telefon. Det var tredje gången den dagen: han hade beordrat sin sekreterare att bara släppa igenom livsviktiga samtal (de två första var från hans mamma). Han lyfte luren.
– Chefen har storfrämmat, sa sekreteraren med darr på rösten.
Cramigh rynkade pannan. I nästa ögonblick öppnades dörren. Fyra män steg in. Han kände bara igen en av dem: en högt uppsatt sakkunnig vid regeringen. Alla fyra var klädda i mörka kostymer med slips. De var kortklippta och slätrakade. De ställde sig framför skrivbordet och betraktade chefredaktören med kalla ögon.
Med en nervöst skälvande hand visade Cramigh att besökarna skulle slå sig ner i soffgruppen. Själv satt han kvar vid skrivbordet. Den sakkunnige öppnade munnen:
– Jag förmodar att du vet vem jag är?
Cramigh nickade.
– Du behöver inte veta vilka de tre andra är. Det är nog att du känner till att den här herrn är från säkerhetspolisen. Och att den här representerar ett stort svenskt företag inom vapenindustrin. Den tredje är från FMV eller Försvarets MaterielVerk som vi brukar säga.
Cramigh nickade.
Den sakkunnige drog efter andan, drog med handen genom sitt kortklippta, gråa hår och fortsatte:
– Naturligtvis är det här samtalet konfidentiellt. Jag tror emellertid inte det är någon risk att du skulle föra informationen vidare.
Cramigh ryckte på axlarna:
– Självklart inte.
– Bra. Så här ligger det till. Vi vet en del saker om dig som du förmodligen inte vill ska bli kända. Vi behöver inte gå in på detaljer, låt det räcka med att säga att det handlar om epilepsi och mord.
Cramighs haka föll ner mot bröstet. Ögonen snurrade. Han stammade, samtidigt som han kämpade för att inte överläppen skulle glida upp och blotta tandköttet:
– H-h-hur?
Den sakkunnige tittade frågande på Säpo-mannen, som ryckte på axlarna och nickade.
– Vi har hela jävla mediesverige buggat. Vi har alla bevis vi någonsin kan behöva på att det är du som är mördaren.
Cramigh sjönk ihop. En tår rullade långsamt över kinden. Han suckade djupt.
– Ni har dödat mig…
Den sakkunnige snörpte äcklad på munnen:
– Du är inte så död som vissa andra…
Cramigh rätade plötsligt på sig och utropade:
– Du måste förstå! Det är nödvändigt! Det är min enda chans! Bara tre stycken till! Sedan är jag löst från min förbannelse!
De fyra männen åhörde hans bekännelse utan att röra en min. Cramigh fortsatte:
– Det var voodooprästinnan som sa det. Att enda sättet att få en normal överläpp var att äta en bit av levern från nio epileptiker. Och jag måste bara få en normal överläpp! Ni anar inte vad jag lidit av den ända sedan jag var liten. Vem vill knulla med en människa som visar tandköttet så fort han ler? Har ni någon aning om hur många gånger jag fått nobben på grund av min överläpp?
De fyra männen såg på varandra. Den sakkunnige tittade uttråkat på klockan. Cramigh fortsatte:
– Ni måste fatta: det är en förbannelse!
– Vi skiter i din överläpp, vi skiter faktiskt i morden också, avbröt den sakkunnige brutalt. Eller rättare sagt: vi skiter i dom ifall du samarbetar.
Cramigh lyste plötsligt upp. Han brast i skratt. Han tycktes inte ha hört vad den sakkunnige sa. Han blev riktigt sprallig.
– Vet ni vad? Det är faktiskt skönt att ha blivit avslöjad! Härligt! Underbart! Ni anar inte hur den här hemligheten har tyngt mig. Och jag som lever på offentlighetsprincipen, som är en representant för yttrandefrihet och sanningskärlek… Nu kan jag få en sån där mask precis som doktor Lecter!
Den sakkunnige stönade:
– Lyssna nu: vi tänker hänga ut dig som mördaren ifall du inte gör som vi säger.
– Eller också kanske du trillar ner framför ett tunnelbanetåg… fyllde representanten för vapenindustrin i.
Med en kraftansträngning fokuserade Cramigh på besökarnas ord.
– Visst, visst, vad ni vill…
– Du ska ge det svenska stödet till USA:s kamp mot terrorismen och den svenska vapenexporten till Israel positiv press och släppa in de artiklar som vi skickar dig på debattsidan.
Cramigh såg förvånad ut:
– Jaså är det bara det? Jamen det är inga problem, ni vet att jag står på er sida redan som det är ju! Du och jag har ju setts ute på greenen ibland, du kunde bara slagit en pling ifall du velat ha in nåt på debatt…
De fyra männen såg roat på varandra, glatt överraskade över chefredaktörens rättframma korruptionsvilja. Den sakkunnige sköt in:
– Och om vi blir riktigt nöjda med dig så kan du få följa med på vårens Säpo-resa till Lettland – med barnhusbesök.
– Det här är ju ett fantastiskt samarbete! utbrast Cramigh.
Säpo-mannen plockade fram en whiskyflaska av plast ur innerfickan och hällde upp varsin skvätt åt de närvarande. De skålade broderligt i den fickljumma spriten. En avslappnad stämning spred sig i rummet. Männen började lossa på slipsknutarna. På allmän begäran berättade Cramigh detaljer från morden:
– Den första var ju den där löjliga 35-åriga kassörskan som jag överföll när hon var på väg hem från jobbet. Precis som när det gällde alla de andra hade jag fått tag i hennes identitet genom den stora epilepsikartläggningen häromåret…
– Vi misstänkte det, insköt Säpo-mannen.
– Jag väntade på henne i en liten park nära hennes hem. Fy fan vad ful hon var! En riktig jävla knegare, helt meningslöst liv, frånskild med två snorungar i en hyreslägenhet… helt ohjälplig… hon prenumererade inte ens på min tidning – jag kollade upp det! Hur som helst frågade jag henne om eld, jag visste att hon var rökare, och när hon tände min cigg så flashade jag med överläppen mot henne. Det tog inte mer än fem sekunder innan hon började krampa. Jag släpade in henne i buskarna och fick min första epilepsiavsugning. Fy satan vad skönt! Fattar ni hur bra det glider i fradgan? Och vilket tryck det är i käkarna under konvulsionerna?
På de fyra männens kinder hade små rosor slagit ut under Cramighs underhållande berättelse. Ögonen var glansiga. Det bultade i byxorna. Den sprallige chefredaktören fortsatte gällt:
– Den andra var en gubbe som drev en kvartersbutik. Honom fällde jag från andra sidan disken två minuter före stängningsdags när han slog in mina varor. Medan han låg och skakade på andra sidan kassan stängde jag igen butiken. Sedan släpade jag in honom på lagret. Och en sak kan jag säga: Om det är något som är skönare än en epilepsiavsugning så är det en epilepsiavsugning av nån som inte har några tänder!
Den repliken väckte besökarnas munterhet. Representanten från vapenindustrin, en bred, satt man i fyrtioårsåldern med glasögon, hojtade:
– Du är en rolig jävel du Hugo! Kom hit så får du en puss!
Chefredaktören var inte nödbedd. Och så var orgien igång. Kukarna åkte fram i ett huj. Giriga fingrar och munnar bearbetade ollon, pungar och rövhål. Nersuttna kontorsarslen fick nytt liv. Bleka, håriga kulmagar gneds mot varandra. Grova, lögnaktiga tungor möttes i slemmiga omslingringar.
Andfådda, kåta och nästan lyckliga rullade männen runt och spillde kroppsvätskor på den äkta mattan. Intensiteten i det erotiska affärsmötet växte alltmer. Med FMV-mannens hand kring pungen, ett finger i Säpo-mannens anus och näsan mellan den sakkunniges finniga skinkor transporterades chefredaktör Cramigh till extasens yttersta gränser. Han fick en attack.
– Guds anus! Horor! Lego! Uteliggare! Bögfärs! Invandrare! Lösnummer! vrålade han med vilt rullande ögon och började slå omkring sig med knytnävarna.
Det tog en stund innan de fyra kärva besökarna insåg att chefredaktören fått ett bryt. Han lyckades spruta såväl piss, galla och lymfa som skit omkring sig och slå Säpo-mannen blodig innan de förmådde trycka ner honom på golvet.
– Lugna dig för fan, Cramigh! väste den sakkunnige desperat.
Men ingenting förmådde kyla den charmige seriemördarens rasande glöd, inte ens flaskorna med Loka citron de hällde över honom.
Till slut plockade FMV-mannen fram några små kinapuffliknande sprängladdningar han brukade krydda sina föredragningar med. Han lirkade in en i chefredaktörens anus och tände på stubinen. Sedan rullade de hastigt in honom i den äkta mattan och väntade.
Efter ett tiotal sekunder av spänd tystnad hördes en dov smäll. Lite rök sipprade ut i vardera änden av rullen. De fyra männen avvaktade misstänksamt. Men ingenting hände. De rullade fram Cramigh, som nu var spak som ett lamm. Han log ömsint medan han försiktigt gned sin sotiga stjärtskåra.
– Kära kära vänner… kära kära vänner… det är härligt att njuta i bröders sällskap. Ni har gjort mig oändligt lycklig.
De fyra männen skrattade lättat. Och efter de sedvanliga handskakningarna, ryggdunkningarna och lyckönskningarna skildes man åt.


(Akta dig för dvärgen, Klitty! är slutsåld. Förlaget planerar ett nytryck inom obestämd framtid.)

MORALISM?

Kring barnporrdomen som tas upp i mitt blogginlägg och Aftonbladetartikel har det bloggats, kommenterats och diskuterats en masse. Har fnissat en hel del åt att nyliberaler lägger till brasklappar när de länkar till Aftonbladet Kultur ("för en gångs skull", "för ovanlighetens skull").

En sak i läsningarna bekymrar mig: var för min del noga med att inte använda orden "moral" eller "moralism" i texterna. Skrev istället: "det handlar inte om att skydda barn, utan om att beveka samhällets demoner och ursäkta kontrollsamhällets perversa utbredning."

Det är en vanlig tankegång att sexköpslagen, kriget mot narkotikan, barnporrlagstiftningen, kanske rentav skatteverkets svarta dosa - "bara" eller "egentligen" är en fråga om "moralism", om borgerliga värderingar, om avsky mot de smutsiga gatflickorna, mot caféers småfifflande, mot avvikande sexuella begär. Som om det var individuella politikers känslor det handlade om.

Visst spelar den kantianska arbetsetiken – avskyn mot lättjan i att ta svart betalt eller köpa sex – in, liksom den kristna sexualmoralen, i något slags väldigt svepande epokal mening. Men lutar för min del mer mot att det handlar om statens inbyggda strävan efter ökad makt.

Staten är ett otydligt och komplext konglomerat av korsverkande institutioner som ursprungligen var en ganska enkel maffia som med hjälp av sitt våldsmonopol livnärde sig på beskyddarverksamhet och gradvis växte till det otänkbara och oöverskådliga den är idag. Liksom kapitalismen har ett inbyggt behov av att expandera för att överleva, har staten det; inte minst för att dess existens vilar på kreditsystemet.

Staten måste expandera; den rör sig mot större makt; den rör sig mot ökad kontroll; den flyter in i varenda skrymsle helt enkelt för att den kan – och måste. Om den kan, kommer den att tvinga fram en "svart dosa" på varje litet näringsställe för att kunna kontrollera varenda knapptryckning. Om den kan, kommer den att sätta upp fler och fler kameror som filmar varje rörelse i staden. Om den kan, kommer den att censurera och övervaka varje klick på Internet.

"Moralismen" i bisarra lagar utan offer som en barnporrlag som räknar en tecknad bild som ett övergrepp mot ett barn eller som anser att det är ett brott när en människa tar en viss drog (marijuana) istället för en annan (kaffe) eller som en sexköpslag som inte dömer sexsäljaren för medhjälp till brott – den "moralismen" är ytlig retorik.

"Moralismen" är ursäkten. Den är försäljningsargumentet. Den döljer den råa verkligheten: statens medvetslösa aggression, som är minst lika stark som kapitalets. Den enskilde politikerns borgerliga moralism är den politikerns självbedrägeri.

TECKNAD BARNPORR

Den 30 juni dömdes en översättare i Uppsala tingsrätt för barnpornografibrott för att han på sin dator hade 51 japanska, tecknade bilder med nakna barn. Han dömdes att betala närmare 25,000 kronor i böter.

Från polisens hemsida: "Polisen anser att varje barnpornografisk bild eller film är ett dokumenterat övergrepp mot ett barn och ska behandlas som ett brottsdokument. / Kriterierna är att bilden är pornografisk och visar ett barn. Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år."

Och sedan: "Digitaliserade tecknade och animerade bilder och filmer som skildrar barn i pornografiska sammanhang är att betrakta som barnpornografi. Förbuden mot skildring och innehav gäller inte den som tecknar eller målar en sådan bild om den inte görs tillgänglig för andra."

En tecknad bild av ett naket barn är alltså enligt polisen "ett dokumenterat övergrepp mot ett barn". Men om du ritar en sådan bild och inte visar den för någon så är den inte ett övergrepp. Solklar logik!

Landets mangatecknare och -läsare bör vara extra försiktiga. Vertigo klarar sig än så länge: "Barnpornografisk text helt utan inslag av bild eller film betraktas i nuläget inte som barnpornografi. Det är alltså inte straffbart." Så du behöver inte gräva ner ditt ex av Josefine Mutzenbacher.

Än.

KLITTY-SPECIAL: DEL 6

[Här är en personlig favorit bland alla godsakerna i Klitty-böckerna; Klitty alias Sussi blir vansinnig av kåthet och har sex med en feeder och hans hustru. Fett, fett, fett!]

Sussi var kåt. Hon satt på sängkanten i sovrummet, mätt och belåten efter sillunchen, och visste inte vad hon skulle ta sig till. Patrick och Lennart hade gått iväg till centrum för att handla.
Det snabba knullet med Patrick hade väckt något nästan bortglömt inom henne. Fittan gäspade yrvaket. Galna, slingrande begär växte där nere i mörkret där själen och kroppen möts. Mellan benen bar hon ett främmande djur. En varm köttbakelse som var svullen av blod. Något hett, slemmigt och tungt. Det var som om den torra öknen plötsligt rämnat och en lavafylld avgrund öppnat sig i skrevet. Fittan började viska, allt mer enträget. Först kunde inte Sussi urskilja orden, det lät mest som bubblande, löddrande eruptioner, men snart stod det klart för henne vad fittan mässade:
– Knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knullaknullaknullaknulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, KNULLA, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, KNULLLAAAAAAA, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knu–lla, knu–lla, knu–lla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knullaknullaknullaknulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knullaknullaknullaknulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knullaknullaknullaknulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, KNULLLAAAAAAA, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knullaknullaknullaknulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knullaknullaknullaknulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knullaknulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knullaknullaknullaknulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knullaknullaknullaknulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, KNULLLAAAAAAA, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knullaknullaknullaknulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knullaknullaknullaknulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knullaknullaknulla KNULLLAAAAA, knulla, knulla, knulla …
Sussi hypnotiserades av sin galna fitta. All förvirring var som bortblåst. All känsla av glömska och alienation och tomhet upplöstes. Hennes varelse samlades som en svetslåga kring en enda impuls.
Hon reste sig från sängen, slet av de plaskvåta trosorna och drog på sig en tunn, ärmlös sommarklänning som gick ner till halva låren. Det var inget snack längre. Hon tänkte knulla sig igenom hela kvarteret.
Det var ju så enkelt. Man är kåt. Det finns en massa människor omkring en. De är nakna under kläderna. De har erogena zoner. De är kåta ibland. Ergo: man knullar med dem. Oklanderlig logik.
Sussi gled nerför trappan och ut genom ytterdörren. Hon var som en ål som simmar fram i sitt eget slem mot Orgasmohavets yngelplatser. Hon var som ett köttskepp som förs av sitt eget begärs vind. Hon var en evighetsknullmaskin: coitus perpetuus med stål i blick och sug i fittan.

Först gick hon rätt över gatan till huset mittemot. Det hade flyttat in nya grannar där för bara ett par dagar sedan. Flytten måste ha ägt rum på natten. Plötsligt hade de bara varit där. Sussi hade skymtat två kvinnor och ett par barn genom fönstren.
Kanske var det ett lesbiskt par? Sussi gottade sig åt tanken på muntert munsex och fingerfärdigt fittgnugg tillsammans med ett par extremt erfarna, erotiska experter. Men när hon ringde på, öppnade ingen. Inte ett ljud hördes där inne. Hon ringde igen. Ding-dang klämtade det ödsligt. Det gick en minut utan att något hände. Besviken vände hon på klacken och gick ut på Smultronslingan igen.
Hon valde att fortsätta med huset bredvid de nya grannarnas. Där bodde Agneta och Lars-Erik Brunius som arbetade som åklagare respektive domare vid tingsrätten i Ollonbergen. Agneta var en av de fetaste människor Sussi någonsin träffat. Hon vägde säkert närmare 300 kilo. I vanliga fall tyckte Sussi att fläsket var motbjudande. Men i hennes abnormt uppkåtade tillstånd framstod det nu som sexigt. Ett sådant överflöd! Så mycket att klämma på! Så många hemligheter att upptäcka bland vackra veck och vulgära valkar!
Dörren öppnades långsamt. Säkerhetskedjan låg på. Ett grumligt öga blänkte i mörkrets fåra. Svarta ögonlock slöt sig kring den rödsprängda ögongloben några gånger innan en mycket trött röst väste:
– Hej Sussi.
Sussi kunde inte avgöra om det var mannen eller kvinnan som stod på andra sidan dörren. Men av andedräkten att döma hade personen inte hunnit nyktra till helt efter en genomgroggad natt. Den harmynta hemmafrun luftjuckade lite försiktigt några gånger, som för att ta sats. Sedan log hon pilskt och viskade:
– Hej, får jag komma in en stund, det är ganska viktigt, jag har nåt intressant att visa …?
Långsamt stängdes dörren, ett svagt rassel när säkerhetskedjan drogs ifrån, några hasande steg tonade bort, därefter tystnad. Sussi kände på dörren som gled upp. Hon stack in huvudet i den mörka hallen.
– Stäng dörren fort för fan, det är ju ljust som helvetet där ute! fräste rösten inifrån dunklet.
Sussi stängde kvickt. Rösten började stöna och sucka tungt:
– Å, å, nej, å nej … mitt huvud … å … å … mitt stackars jävla arma huvud …
Sussis ögon vande sig långsamt vid mörkret. I slutet av en korridor skymtade hon en väldig figur lutad mot väggen med huvudet i händerna. Av storleken att döma var det frun i huset. Stönandet fortsatte med oförminskad styrka.
Knarrande steg hördes från trappan. En lång, tunn gestalt visade sig och sa:
– Vad är det om? Har vi besök?
Sussi sa snällt:
– Hej Lars-Erik. Det är bara jag, Sussi, er granne!
Den helgledige domaren kom ner för trappan och gick fram till henne. Något som skulle kunna ha tolkats som ett välkomnande leende sprack upp i hans orakade, svampiga ansikte. Han bar en oknuten, knälång, kakaobrun frottémorgonrock. Ett par stora, bruna x-frontkalsonger avslöjade ett inte oävet morgonstånd. Sussi skälvde till.
– Nämen vilken överraskning, hasplade han ur sig och sträckte fram handen för att hälsa.
Men Sussi fintade honom. Blixtsnabbt drog hon upp klänningen, tog ett halvt steg fram och tryckte fram musen så att hans artiga fingrar snuddade vid det svullna, slemmiga könsköttet. Han drog förskräckt tillbaka handen och gjorde stora ögon.
– Men herregud människa …? Vad gör du?
– Vad gjorde hon? kraxade fettot Agneta bortifrån andra änden av korridoren.
Lars-Erik lät som om han inte trodde det var sant:
– Nämen … Vad håller du på med?
Sussi kände att hon inte hade en sekund att förlora. Hon kastade sig ner framför honom, slet ner kalsongerna, gapade stort och slukade morgonståndet ända ner till roten. Hon la märke till att han var helt rakad där nere.
– Ack! för helvete! så skönt! skrek Lars-Erik rätt ut. Ah! Å! Ah! Ack! Din härliga hora! Din slampiga slyna! Ditt liderliga luder!
Tunga steg närmade sig. Det vibrerade i parketten. Sussi kände en fettvalk mot nacken.
– Vad i helvete tror du att du håller på med? Det där är faktiskt min man som du suger på! Och du, Lars-Erik, sluta genast! fräste elefantkvinnan i en tornado av unken grogg­andedräkt.
Sussi kunde inte svara. Hon sög kuk, hon sög som en vars liv hänger på att hon suger, hon sög som den kopiöst kåta kvinna hon var. Domarens blodfyllda ollon gneds mellan hennes tunga och gom som en lerklump i en drejares händer.
– Sluta! för helvete! Sluta! skrek Agneta. Aj, mitt huvud!
Domaren tycktes inte lägga märke till sin väldiga, bakrusiga hustrus bullrande protester. Han befann sig någonstans i gränslandet mellan den sjunde och åttonde himlen:
– Jävlar i helvete, lovad vare den förbannade Jesus Kristus och hans kåta morsa Maria och alla dom jävla änglarna! Vilken underbar liten kuksugerska! Ack! så skönt! Ah!
I nästa ögonblick gav Sussi honom en knuff så han föll raklång på rygg på hallmattan. Hon hoppade kvickt upp grensle på honom och sög in kuken i fittan. De blodfyllda slemhinnorna kramade den lyckliga lemmen som en fiskare triumferande greppar en nyfångad gädda.
– Hurra! skrek Sussi extatiskt. Galopp! Hoppla pålle! Fortare kan du!
Hon red domaren i raseri. För att egga upp honom ytterligare började hon örfila honom, allt hårdare och snabbare: vänster, höger, vänster, höger, vänster, höger. Domaren gnäggade och frustade och tjöt. Spottet stod som en fontän ur hans ansikte som lyste som ett stoppljus:
– Ja! Mer! Hårdare! Ihaaa! Käre, kåte Jeeeeeeesus!
Den feta, frustrerade frun hade under tiden motvilligt eggats upp. Under de tjocka lagren fett pirrade en liten, ilsken klitoris som en nykläckt äsping.
– Fan ta er. Jag vill också knulla, muttrade hon fläskigt bakfyllekåt.
Men Sussi och Lars-Erik märkte ingenting, upptagna av sin deliriska dödsritt. Agneta babblade på för sig själv:
– Här blir man gödd och gödd och gödd så man till slut inte hittar sin egen fitta i allt fläsket … allt för hans skull … och vad gör han då? Knullar med första bästa lilla skinntorra Belsenluder han hittar!
Huvudvärken gav vika för kåtheten. Den minutiöst övergödda åklagarinnan satte sig i trappan med ett brak. Hon grävde med korvfingrarna mellan låren för att hitta fittan medan hon betraktade den extatiska ridturen på trasmattan i hallen. Lite bittert började hon sjunga sin mans eviga visa:

Det är bra med tjocka Ellen
För man kan sticka in den på så många ställen!
Mera fett, mera fett!
Det kan aldrig bli för mycket fett!
Mat där ovan, mat där nedan,
Smör i strupen, smör i musen
Rund och svullen blir hon sedan
Vackra Ellen, fet som tusen!

När Lars-Erik tvärs genom den översinnliga njutning han kände i ollonet och ansiktet hörde orden i den visa som utgjorde hans äktenskaps själva ledmotiv, riktade han blicken mot sin hustru. Hennes svettiga ansikte lyste av förtvivlan medan hon sorgset sjungande rotade bland valkarna i skrevet efter sin blygd. Han fylldes av ömhet och ömkan.
– Kära granne, i enlighet med svarandens önskemål ber jag om en frist i processen för överläggningar, vrålade han allvarligt till Sussi.
Hon förstod genast och klev av. Lars-Erik riktade sig till sin hustru:
– I enlighet med principerna för äktenskaplig rättvisa samt flera prejudicerande fall, önskar käranden rikta sin domarklubba i den för bägge parter mer önskvärda riktningen.
Agnetas flottiga ansikte lyste upp. Men i nästa ögonblick sänkte sig åter ett bekymrat drag över henne och hon utbrast:
– Oavsett rättens överläggningar kvarstår beslutet om ansvarsfrågan som en överhängande uppgift. Och rent praktiskt: vilka åtgärder bör beslutas i det här komplicerade fallet där själva huvudföremålet inte går att finna? Vi står inför en corpus delicti-paradox. Kort sagt: jag kan inte hitta fittan.
Men Sussi visste råd. På hennes anvisning hämtade domaren några rep från garaget. Han flämtade av ansträngning, kåthet och förväntningar. Han hade inte känt musklerna i sin frus vagina omfamna hans grundlagsskyddade knullpåle på snart arton år: den gången deras dotter Nathalie avlades. Sedan dess hade han ägnat sig åt att göda sin hustru.
Ja, Lars-Erik Brunius var en stolt ”feeder”, som på de därtill ägnade nyhetsgrupperna på Internet var något av en legend: år efter år hade han omsorgsfullt rapporterat om dietexperimenten som han utsatte sin hustru för. Om han bara vetat att en av hans närmaste grannar ägnade sig åt ett radikalt motsatt projekt!
Men nu var det alltså dags att bryta mot god feedersed genom att ha vaginalt samlag och inte bara godtyckligt penetrera det fettveck som råkar ligga närmast till hands, pudrat och inoljat för att slippa klämveckseksem.
Efter en kvart hade Sussi och Lars-Erik lyckats hissa upp Agneta i fötterna så att hon hängde upp och ner över trappan.
Sussis plan var att frilägga den feta fruns försummade, förlägna fitta genom att utnyttja gravitationskraften. Och mycket riktigt. Sussis sexuella ingenjörskonst triumferade. När den enorma kroppen vänts upp och ner sjönk alla fettlagren neråt mot huvudet. En rejäl gummikil under hakan förhindrade kvävning. Repen knakade, men konstruktionen höll.
Lars-Eriks ögon lyste när han stod ansikte mot ansikte med sin hustrus gulliga lilla musdosa, som kikade fram ur skrevet som ögat på en krigsfånge som ser solen för första gången på alltför många år. Han och Sussi sniffade försiktigt, de väntade sig det värsta. Men doften som steg ur den avtäckta hemligheten var ljuv och liksom parfymerad: som de berusande dunsterna som stiger ur en bortglömd drottninggrav. Blygdläpparna var tunna och rosa likt en sländas vingar. Där de möttes skimrade en fuktig, blodröd pärla som en dyrbar ädelsten.
– Med tanke på hur lång tid som gått sedan överträdelsen begicks bör brottet anses vara preskriberat, utbrast Lars-Erik. Jag föreslår därför rätten att benåda den skyldige och återge honom hans fulla frihet!
I nästa ögonblick böjde han sig fram och kysste skrinet. Kvävda vällustrop hördes inifrån de tjocka lagren av fett som hängde utmed hustruns kropp. Sussi fick sig också ett smakprov: som en vällagrad Rioja med stark fatkaraktär och en hel del vaniljsmak översköljde fittans droppar hennes tunga.
– Med hänsyn till svarandens livsvillkor och de umbäranden som drabbat henne genom den aktuella förseelsen, har rätten beslutat att med omedelbar verkan ålägga käranden att efter förmåga ersätta henne genom de medel som står honom till buds. Nu faller klubban!
Med de orden klev han ett par trappsteg upp, böjde mödosamt ner sin styva, darrande kuk och sjönk in i hustruns naturliga öppning.
Det var nästan skrämmande att höra det tjut av njutning som inte ens de 300 kilona rent, mänskligt fett lyckades dämpa. För, som Agneta påpekade långt senare, det sitter trots allt ingen klitta i fettvecken.

[Ja, ja, ja: köp Klittyböckerna nu!]

BESIDE HEROIC PEOPLE ON THE HOTEL

Ett gåtfullt omnämnande någonstans i det stora nätet, skapat, gissningsvis, av något slags spamspindel: "Erotica audio, Edenborg, who graduated his hungarian quarter uncle Vertigo, only tied to display an series in effect and, beside heroic people on the hotel, in 2002 did a other contrary on romantica in Sweden during the special popularity."

För övrigt är det party för Café Sodom på Högkvarteret i morgon kväll: http://www.hogkvarteret.se/kalendarium/?p=1703

För den som vill se en kommentar från mig angående sexköp: Ja, Vertigo säljer sex. Nej, inga djur kom till skada vid skrivandet av den här boken.

RESEBREV FRÅN BUDAPESTRESAN

Måste skriva ner det här för att det ska sluta hemsöka mig. Fem dagar som förhoppningsvis aldrig hände.

Onsdag den 7 juli. Åker tåg till Lund. Väntar ett par timmar på nästa tåg. Tar en promenad. Dricker en folköl på en låg stenmur. Bär kostym. Sätter eller snarare lägger mig på Berlintåget.

Torsdag den 8 juli. Byter tåg i Berlin. Hamnar i en överfull vagn på Budapesttåget. Somnar gång på gång i några timmar. Inser följande: knappt någon batterikraft på telefon och dator. Inga eluttag. Har glömt att ta med något att läsa. Slutsats: sätter mig i restaurangvagnen och dricker vin och tittar ut genom fönstret. I tio timmar i sträck. Gör en allt mer förvirrad anteckning i min lilla svara bok varannan timme. Bestämmer mig för att försöka åka tillbaka en dag tidigare än tänkt. Bokar om biljetten. Tar mig genom stekheta Budapest till Sovjethotellet, tar en promenad och äter. Restaurangen gör reklam för sin "super-size schnitzel". Väljer den normalstora. Den täcker hela tallriken. Går och lägger mig i det stekheta rummet.

Fredag den 9 juli. Träffar alkemisten och hans kamrat i frukostmatsalen. Promenerar Keraly-gatan ner till Central Europan University. Första sessionen på den alkemihistoriska konferensen inleds av en dansk som pratar extremt tyst, ungefär var tredje ord han säger går att urskilja. Inser snart att han dessutom inte säger så mycket alls, och upprepar det lilla han säger ungefär tre gånger. Det fortsätter ungefär på samma linje. Alkemisten är inte van vid akademiska sammanhang och håller på att få en blodstörtning; det vanliga pratet om att döda alla närvarande osv osv.
Äter lunch på en kinakrog. Blir full. Skolkar under eftermiddagssessionen. Vill köpa en bok att läsa. Bestämmer mig för Zizeks senaste. Söker upp Budapests största bokhandel. De har aldrig hört talas om Zizek. De googlar fram honom och skakar på huvudet. Deras engelska avdelning innehåller nästan bara deckare. Går tillbaka till hotellet.
Träffar alkemisten och hans kamrat. Dricker vin ur minibaren. Sluter oss till det akademiska sällskapet, tar oss via olika spårvagnar och tunnelbanor och trådbussar (!) till en restaurang på en båt. Alkemisten beställer in en flaska skumpa. Vi delar den på tre. Är utsvulten innan. Blir aspackad. För ett långt samtal med en italiensk medeltidsforskare om profetior utifrån fyra olika sanningsbegrepp (förutom de vanliga tre förefaller mig just då ett sanningsbegrepp utifrån "intensitet" vara rimligt) samt olika syn på tid. Vaga minnen av Walter Benjamin-citat om historiker som gör profetior om det förflutna. Samtidigt kryper en proctalgia-attack våldsamt på mig. Tillbringar en halvtimme kvidande på toaletten.
Lämnar middagen tillsammans med alkemisten och hans vän. Tar oss till ett casino. Alkemisten spelar bort en del pengar på en digital (!) roulett, det hela gör ett roande intryck. Vi funderar på att gå på en stripklubb och se en ormshow. Vi skäms för mycket för att gå in. Vi går istället på baren "Delirium Tremens" på Kelary och dricker oerhörda mängder iskall Jägermeister.

Lördagen den 10 juli. Skolkar på förmiddagssessionen. Är bakfull. Stoppar i mig ohemula mängder värktabletter. Sitter ordförande. Håller mitt eget anförande, för första gången med en powerpointpresentation. Ingen verkar överdrivet intresserad. Konferensen avslutas med de sedvanliga hyllningarna. Går till Gellerts bad med alkemisten och hans vän. Plaskar lyckliga i bassängerna. Dricker öl. Tar oss tillbaka till hotellet. Tar mig till stationen. Lägger mig på Berlintåget.

Söndagen den 11 juli. Träffar en kamrat. Ligger på nakenstranden vid Wannsee och solar och badar. Konferens-huset skymtar bland träden mitt emot. Äter pizza. Lyckas inte boka om biljetten. Går till Lund-tåget klockan elva på kvällen, ett dygn innan min biljett gäller. Tåget är fullt. Konduktören låter mig följa med. Tåget är fyllt med hundratals tonårsflickor i sportkläder som varit på en innebandyturnering. De vill inte sova.
Ligger på den smala remsan golv i korridoren utanför kupéerna i min kostym och försöker sova. Det går inte bra. Det är trettiofem grader varmt och tonåringar stampar omkring och skriker. Tar mig upp på färjan vid tre. Lägger mig i ett hörn och lyckas sova en timme. Tar mig ner till tåget igen.

Måndagen den 12 juli. Anländer till Lund. Alla Stockholmstågen är fullbokade. Köper en biljett via Göteborg. Tillbringar två timmar i Göteborg, men lyckas få en bra lunch med bra människor. Åker vidare till Stockholm.

Räknar ut att min kropp befunnit sig ombord på olika tåg under fler timmar än i Budapest. Allting gungar. Har under hela resan som ett mantra upprepat för mig själv: "Det är bara en dröm, det är bara en dröm. Snart vaknar jag upp under äppleträdet i Fallmossen." Har vaknat nu.

Det var bara en dröm.

(Perronger, tåg, perronger.)

(Casinot.)

(Polsk alkemiforskare visar ännu än släktlängd. Till höger skymtar Swedenborgpastorn Olle Hjern.)

(Gryning över Östersjön.)

(En av dom snyggare graffitisar jag sett.)

ÄNNU EN OMSKAKAD KRITIKER

Häromdagen recenserade Henrik Jansson Stig Sæterbakkens Lämna mig inte i Hufvudstadsbladet på ett sätt som borde få var och en att darrande av oro och förväntan kasta sig över boken:

”Den text som skildrar Aksels tillvaro är oerhört precis och elegant, utmejslad med säker berättarteknisk medvetenhet. Man blir imponerad. Inte ett enda övertramp här inte. Det som behövs finns med. Övrigt inte. / Till saken hör dessutom att Sæterbakken inte precis är rädd för att använda sig av känsliga (eller rentav 'farliga') litterära element. Överdrifter. Upprepningar. Melodramatik. Men han tar sig genom alla dessa minerade fält med stöd av sin, som det verkar, orubbliga stilkänsla. [---] I sin såriga perfektion är Lämna mig inte en stark nordisk romanvårs svarta pärla […]. Fast någon direkt nöjesläsning utlovas inte. Rädd för att det ska göra ont ska man inte vara. / Här erbjuds inga skratt, ingen gråt, ingen befrielse – däremot nog en omtumlande resa ut mot själens mörkerzoner. Det är en text som inte är att leka med, men jag rekommenderar ändå var och en att ge Sæterbakkens svärta en chans att färga tillvaron!”

KLITTY-SPECIAL: DEL 5

[Vi har rört oss bakåt till Anastasia Wahls tredje Klitty-bok. Dess titel får mig fortfarande att rodna varje gång den dyker upp i Förlagssystems databas: herregud! hur kunde detta få ske! hur kunde den döpas till Klitty och mysteriet med den oknullade fittan?!? Den utspelas hur som helst i en mardrömsvärld som har allt för stor likheter med det verkliga livet i en svensk radhusförort för att inte vara fruktansvärd. I kapitel åtta får vi stifta bekantskap med traktens servicehus, den enda plats som hyser någon sorts lycka i detta landskap av förtvivlan och uppgivenhet.]

Ovanför entrén till servicehuset Den gräddade längtan hade någon busig farbror skrivit med röd tuschpenna på väggen:

Gör vad du vill.

Man hade låtit graffitin sitta kvar under åren. Ty den sammanfattade tämligen väl servicehusets syften och metoder, outtalade såväl som ljudligt utbasunerade i högtalarna. De få gamlingar som inte trivdes med den lyckobringande policyn blev inte långvariga, utan flydde oftast hals över huvud redan efter första natten. Men under de trettio åren som servicehuset funnits hade detta bara inträffat sju gånger.
Det var värre med personalen. De unga, nyexaminerade skötarna som anställdes var alltid fullproppade med barnsliga skolboksteorier om hur god omvårdnad skulle se ut, stick i stäv med den friska praktiken på Den gräddade längtan. De som inte lyckades göra sig av med sina fördomar, fick omedelbart sparken av Rådet, som var servicehusets högsta beslutande organ, vars ord var lag.
Rådet utgjordes av tjugo stycken av hemmets gamlingar, som byttes ut varje månad för att motverka en skev maktfördelning. Det samlades dagligen för att dryfta problem och planer. Det hade det gjort ända sedan den dagen för trettio år sedan då de boende i protest mot kommunens njutningsfientliga vårdpolitik ockuperade servicehuset och genom en lång serie sluga manövrer tog över driften och formulerade grundlagen. Sedan dess hade allt varit frid, fröjd, Sodom och Gomorra.
Gamlingarna var Ollonbergens garanterat liderligaste sällar. I en flygelbyggnad huserade dock en särskild enklav med pensionerade statstjänstemän som alla hade ingått i det svenska maktnätverkets hemligaste delar. På kafferasterna pladdrade de senilt om Palmemordet, IB, Estonia, Boforsaffären, Holmérs död, Ådalenmassakern och inte minst de sägenomspunna svenska kolonierna i Delaware, Guadelope, Kamerun, Mongoliet, Cabo Corso och St. Barthélemy med deras härliga slavbordeller.
Det var i stort sett omöjligt för obehöriga att ta sig in. Flygeln var byggd som en fästning för att motstå även fullskaliga militära attacker: minutiösa säkerhetskontroller, grundlig kroppshålegenomsökning av alla utomstående, pansarglas och titaniumväggar, tunglösa eunuckvakter drillade i stridskonster och apterade med två kilo trotyl i tarmarna som sista utväg. Dessutom var de flesta av gamlingarna stapplande dödsmaskiner med många liv på sina rymliga samveten efter lång, trogen och blodig tjänst i den svenska statsförvaltningen.

Den här lördagkvällen skulle det som vanligt bli fest på servicehusets restaurang, Gräddbullen. Partyutskottet hade bokat in dansbandet Sad Vikings, som sedan gammalt var favoriter bland de boende. Skadeglatt och med illa dolda onda avsikter hade man också gått med på att återigen låta den lokala kören Carpe Musicum vara med, trots att den buats ut varenda gång hittills. Kören hade helt enkelt ingen annan scen att uppträda på i grannskapet, vilket partyutskottet utnyttjade för att få ett tillfälle att spöa töntar.
Gamlingarna var laddade. Vinfontänerna plaskade muntert. I otaliga roterande plast­granar dinglade påsar med blandat småfludder. På rummen gick redan entusiastiska förfester med:

Förväntansfullt Viagraknaprande, -snortande, -freebasande och -injicerande
Ömsesidig uppvärmningsonani
Störtfloder av fula ord
Spydiga smädelser av intet ont anande släktingar
Massage av stela leder och lemmar inför kvällens extatiska samliv
Satanistiska ritualer med smådjur och iscensättningar av Hitlers bästa tal för att uppamma en känsla av att vara riktigt ond vilket är en bra utgångspunkt för en lyckad fest
Omläggning av amputationsstumpar, liggsår och annat tjafs som hör ålderdomen till
Rabiat skrävlande om illdåden som skulle begås under natten och dem man begick sist
Förfärdigande av hemmagjorda fyrverkeripjäser
Vässande av specialbeställda vampyrlöständer
Pistolskytte mot tavlor med foton av pliktskyldigt leende barnbarn

… kort sagt allt som hör lyckade förfester till. Naturligtvis handlade många av samtalen om den torra, mycket lilla farbrorn som påträffats död i torktumlaren. Han var ännu anonym. Identifikationen försvårades av att många av servicehusets gubbar var på vift: ute på porr- och/eller knarkinköp, stöldturnéer, museibesök, blindträffar bokade på Internet med förväntansfulla tonårsflickor, eller i de lyckligaste fallen helt enkelt mållöst irrande i senildemensens saliga och sagolika tillstånd. De som nått detta sades leva i ”Det eviga nuet” och behandlades med djup respekt av de gamlingar som ännu inte nått så långt.
Den vanligaste teorin gick ut på att den lilla farbrorn var en sådan helig man som i sin andliga renhet bortom alla materiella gränser helt enkelt lytt en för oupplysta sinnen obegriplig men naturligtvis ädel impuls – och kört sig själv i torktumlaren.
– Respekt, mannen! tjöt en svampig gumma och klappade hyllande med sina härliga hängpattar.
Samtalen hade inget av dödsångest eller nervositet över sig. Gamlingarna var övertygade materialister och därigenom befriade från oron och skuldkänslorna som tron på ett liv efter detta ger upphov till.
– Döden är bara ett moment i det materiella varats oupphörliga rörelse! utropade en hedonistisk akademiker och fick genast kamratligt stryk av några rynkiga runkraggare för att han försökt göra sig viktig genom att påpeka något så självklart.
Men visst visade gamlingarna också omsorg och medlidande på det koncisa och jordnära sätt som var deras:
– Hoppas han njöt!

De drygt tjugo medlemmarna av kören Carpe Musicum väntade i sina hemmasydda scenkläder på att få kliva upp på restaurang Gräddbullens scen. Det var Rune Forsers idé att de skulle bära tunikor i olika färger för att se ut som en regnbåge.
Lite bögigt med regnbågsfärger, tänkte Lennart i sitt stilla sinne och kände pulsen bulta inför mötet med den aggressiva, ålderstigna publiken. Han såg sig om. Lokalen var festligt pyntad. Till sin besvikelse fick han inte syn på Sussi, som sagt att hon kanske skulle komma och titta. Bara hon inte hittade på några dåligheter! Ända sedan Sven-Bo ställt frågan om Sussi var otrogen hade Lennart inte kunnat släppa tanken. Tänk om hon låg med någon annan? Men vem i så fall? Han behövde inte fundera länge: kraftkarlen Karl ”Kalle” Karlsson var en given kandidat.
Hans tvångstankar avbröts när en liten tant klev upp på scenen för att presentera kören. Hon var spritt språngande naken, med undantag för ett par sporrförsedda ridstövlar i svart skinn och en väldig, silverfärgad strapondildo som gungade vällustigt från hennes infallna skrev. Kinkykärringen riktade sig till den glesa publiken och skrockade ondskefullt i den raspiga mikrofonen:
– Tja, välkomna ska ni vara killar och tjejer även om ni inte är så många. Jag är er konferencier ikväll, Bettan heter jag och ingen jävlas med mig!
Hon luftjuckade hotfullt några gånger och fortsatte:
– Det verkar som om publiken sviker kören – igen! Dom flesta kommer nog när vårt suveräna husband Sad Vikings ska spela!
Entusiastiska applåder och visslanden från publiken.
– Men innan våra favorittokbögar tar över, tänkte vi alltså av nån sjuk anledning ge den lokala kören ännu en chans att visa vad dom kan. Ni med närminne känner kanske igen dom, även fast dom klätt ut sig till fåntrattar idag. Kaffe i Musen heter dom!
Elaka skratt från den fåhövdade publiken, inte en enda applåd. Rune Forser protesterade mot det felaktiga namnet, men överröstades av konferencieren, som kraxade i mikrofonen under det att hon fräckt storjuckade med dildon så det gick vågor genom hans aprikosfärgade tunika:
– Välkomna till slakthuset och bättre lycka denna gång! Sätt igång!
När Bettan var på väg ner från scenen, krokade sporrarna på hennes ridstövlar fast i varandra, och hon trillade handlöst över scenkanten. Med ett smärtfyllt, men samtidigt blaserat kvidande landade hon i en rynkig hög på golvet med dildon i vädret. Lennart hörde hur Rune Forser skadeglatt väste:
– Lite tidigt på kvällen för stagediving, va, kärringjävel? Där fick du så du teg.
Medan ett par kraftiga vårdare till allmän skadeglädje bar ut den ilsket gastande Bettan på en bår för att gipsa hennes brutna lårbenshals för trettiosjunde gången, äntrade Carpe Musicum scenen med darr i knä och skräck i blick. Rune Forser ställde sig på sin dirigentpall, specialtillverkad i irländsk gran, och höjde dödsföraktande händerna för att räkna in till den första låten: ett smäktande arrangemang av Beatles ”When I’m 64” som han räknat ut skulle gå hem hos publiken. Sporrade av ledarens mod, drog sångarna djupt efter andan.
Exakt i samma ögonblick som Runes händer gled ut i den karaktäristiska böjen som betydde att sången skulle börja, fylldes restaurang Gräddbullen av ett jordbävningsartat buller. Körsångarna blev stående med öppna munnar. Rune Forser vände sig om och stirrade med vidöppna ögon. Det han såg fyllde hans fördömda, folkpartistiska själ med förtvivlan. Det skulle inte bli någon körsång. Veckorna av ändlösa repetitioner, scenograferande och arrangerande skulle sluta i bottenlös förnedring.
Genom restaurangens entré gled en kolonn motorcyklar med rytande cylindrar. I spetsen rullade en tysk militärmotorcykel från andra världskriget. Under sidovagnens kulspruta hade man monterat en mäktig högtalare som pumpade ut Sad Vikings hitlåt ”Like a Fnask out of Hell” på högsta volym. MC:n kördes av en fetkrallig gubbe i åttioårsåldern med svarta skinnbyxor, naken överkropp och ett vildvuxet, vitt skägg. Över den breda bringan var Sad Vikingssymbolen tatuerad: en gråtande dödskalle med vikingahjälm, som istället för horn bar två slokande penisar. Samma symbol syntes också på de andra MC-gubbarnas bröstkorgar, armar och rakade bakhuvuden.
Carpe Musicums skönsångare backade i dödsångest när MC-gänget ställde upp sig framför scenen. Gubben med sidovagnsmotorcykeln stängde av musiken och gastade i en Telefunkenmegafon, av 1962 års modell:
– Käften ungjävlar! Vi i Röv Angels vill inte höra er jävla skit!
Hans kumpaner vred hotfullt på gashandtagen, nickade instämmande och flashade menande sina närstridsvapen: cykelkedjor, kökssågar, fossiliserade kängurutestiklar, curaredoppade butterfly­knivar, kastanjetter med fastlimmat glassplitter, vässade MonChiChidockor och antika lavemangskannor.
– Har vi sagt åt er att komma hit? Och ändå står ni här igen. Vi får väl se till att den här gången blir den sista.
Rune Forser försökte återta kommandot. Han var ju ändå advokat med egen byrå. Han tog ett steg framåt, bröstade sig i sin aprikosfärgade tunika och utbrast i skräckbrusten falsett:
– Ligister! Visa lite respekt för Ollonbergens kulturbärare, tack!
Jätteskägget bröt ut i ett hostande skrattanfall. Han utspydde några matskedar gulaktigt slem på parkettgolvet innan han röt med en tordönsstämma som megafonen förstärkte till en sonisk trumhinnesprängare:
– Jaså, det låter så? Vi hade tänkt låta er slippa med bara lite stryk. Men nu jääääääävlar.
Han spände ögonen i Forser och beordrade:
– Av med kläderna, bögjävel! Sen ställer du dig på alla fyra med röven hitåt. Oskar, du får äran!
Forser sjönk ihop. Han tappade allt. Han lydde viljelöst den perversa jultomten. En skinntorr nittioåring gled över dansgolvet på en kromglänsande HD till bortre änden av restaurangen. Där stannade han och drog fram en kort lans, vars spets var en jättelik, trubbig, förhistorisk buttplugg .
Alla stod blick stilla av förväntan, skräck, panik eller totalförlamning. HD:n mullrade. Avgasröken bolmade. Rune Forser dröp av svett. För att mildra den ofrånkomliga stöten drog han darrande isär skinkorna med händerna. Kring rövhålet växte klasar av blå hemmorojder som övermogna vindruvor.
Då släppte Oskar kopplingen. Med ett vrål sköt HD:n iväg mot scenen. När bara en meter återstod vred föraren på styret samtidigt som han med utsökt precision och helt utan glidmedel lanspenetrerade Rune Forsers svaga ringmuskel. Körledaren gav ifrån sig ett litet stön och föll avsvimmad ihop med lansen i vädret. Jublet ville aldrig ta slut.

Carpe Musicums medlemmar slet av sig tunikorna och smet kvickt av scenen, glada över att ha undsluppit det utlovade smörjet. De ersattes av Sad Vikings, som plockade med instrumenten inför blickarna på den förväntansfulla publiken. Utanför servicehuset låg radhusområdet stilla under fullmånens ointresserade blick. Inte en människa syntes. Inte en rörelse störde friden utmed den idylliska gatan.
Mördaren hade klättrat upp i ett äppelträd i Sven-Bo Milds trädgård. Hans mördarinstinkt kände att bytet närmade sig, han väntade in det med sinnena på helspänn. Den unkna, sura urinlukten blev allt starkare. Från andra sidan häcken hörde han släpande steg och ett förvirrat muttrande växa sig starkare.
– Man, minst sjuttiofem, benprotes vänster ben, allvarligt lungemfysem … fastslog mördaren.
I nästa ögonblick blev bytet synligt. Det var Serafim Svensson, en nyknullad pensionär från servicehuset, som gått ut för att ta en nypa luft inför kvällens konsert. I vanliga fall brukade han undvika samlag före konserterna, men den här gången hade den gamla kötthandlerskan Lisen Gonorrén kåtat upp honom så grovt med den slipprigaste tänkbara konversation, att han inte vetat någon annan levandes råd än att totalknulla henne bakifrån, osäkert i vilket hål. Nymfotanten var likväl nöjd, och nu behövde han sträcka på benen lite.
Mördaren visste inget vidrigare än kåta pensionärer. De stod för allt han ville utrota: kroppsligt och mentalt förfall, smuts och sexualitet. Han hatade deras kroppslukt, deras gaggande, deras vattniga ögon, deras lealösa liderlighet och i synnerhet fräckheten att vara lyckliga.
Darrande av avsmak drog mördaren på sig ett par tunna latexhandskar och ett munskydd. Han svingade sig ner från trädet och tog upp jakten på gamle Serafim, som glatt och falskt visslande trampade gatan fram. När han nått ett skuggigt parti av trottoaren, slog mördaren till. Han kastade sig över gubben och pressade handen över hans mun. Rysande kände han löständerna lossna, men han behöll sitt kvävande stålgrepp. Med en blandning av triumf och äckel kände han den lilla farbrorns liv rinna iväg och försvinna.
– En mindre! Nu är det bara några miljarder kvar! grymtade mördaren.
Han slängde upp liket på axeln och småjoggade raskt iväg till tvätt­stugan, där Serafim Svenssons kallnade kadaver slängdes in i en ledig torktumlare. Mördaren satte den på högsta effekt: nittio grader, två timmar. Dådet var ett faktum. I morgon skulle grannskapet chockas av fyndet av ännu en död, liten, torr farbror.

På restaurang Gräddbullen var stämningen i topp. Ingen i publiken hade en aning om vad som nyss skett bara ett hundratal meter bort. Sad Vikings spelade den fjärde låten för kvällen, den legendariska countryballaden ”The Bög”. Publiken var sjövild.
Den halvt förlamade Astor Lantz släpade sig gång på gång upp på scenen med sin rullator. Där sög han först lite på den väldige sångarens penis, därefter blottade han och runkade sitt eget, präktiga Viagrastånd för publiken. Slutligen stagedivade han ner i publikhavet tillsammans med rullatorn som var gång åstadkom en grundlig förödelse i form av blödande näsor och hjärnskakningar.
I alla hörn pågick ofattbara orgier av skörlevnad, styggelse och överträdelse:

Gamlingar i stora, svingande knullgungor av naturgummi
Gamlingar som gav varandra vattenlavemang
Gamlingar som halsade rödvin direkt ur fontänen och spydde över varandra med lyckliga stön
Gamlingar som sköt heroin, rökte opium, blandade roppar och vodka, snortade koks
Gamlingar som drog i sig poppers, knaprade ecstasytabletter som Gott&blandat
Gamlingar som tog kuk i röv, fitta, mun, stomiöppning och armhåla
Gamlingar med tungan mellan någons tår
Gamlingar som sög sig själva med knäppande ryggkotor
Gamlingar som piskade gamlingar
Gamlingar som lät sig piskas av personalens yngsta och starkaste skötare
Gamlingar som ylade
Gamlingar som kastade pil på andra gamlingars arslen
Gamlingar som klappade hängbröst i rullstolen, samtidigt som de blev grundligt fittslickade
Gamlingar som fick orgasm
Gamlingar som fick hjärnblödning av njutning
Tre labradorer med fina stamtavlor och laxrosa korsetter
Gamlingar som dog
Gamlingar som snubblade över gamlingar, ramlade på gamlingar, satte sig på gamlingar
Och gamlingar som satte på gamlingar
Framför allt gamlingar som satte på gamlingar och blev påsatta av gamlingar
Gamlingar som käkade varmkorv, inlagda rödbetor och sushi, som sänktes ner i snören från taket av den livrädda kökspersonalen:

– Dessa kallhamrade gamlingar skänker oss ingen ro, sa en kallskänka.
– Nej, ett russin var i maten med sin dick, sa en kock, i köttgrytan till ragu på allt.
Sad Vikings hade varit med förr och lät sig inte störas. En sättning av trummor, bas, klarinett, två gitarrer samt en doande tvåmannarytmsektion med bongotrummor och tamburiner slungade en stadig ström sexiga slagdängor över de extatiska fansen.
Sad Vikings koncept var att spela extremt långsam dansbandsmusik med säregna texter: en blandning av bottenlös melankoli och lycklig hårdporr med stråk av rape metal. Bandmedlemmarna bar den karaktäristiska Sad Vikings-hjälmen med de slokande penisarna. Deras könsorgan var blottade och tillgängliga för publikens spontana kärleksyttringar.
Den sexige sångaren Mad Dog Anderssons sensuella stämma stönade:

Like a bög
With a tender horse
Deep love forlorn
No way out of here
Circumcised with no hope
And a glorious cunt

The Bög knows no destiny
The Bög knows how to party

Noone can tell
Testicles forever swollen
I only love you when I fuck you
Deep dirty love forlorn
Circumcised with nothing to lose
And a beautiful cunt

The Bög …

Det ingick i konceptet att Sad Vikings medlemmar aldrig log på scen. Men ingenting kunde hindra dem från att bli kåta. Femte gången Astor Lantz tog sångarens penis i sin tandlösa mun ställde den sig stolt och röd. Med en triumferande min gjorde gubben v-tecknet innan han kastade sig ut med sin rullator. Nu hann gamlingarna på golvet flytta sig. Den våldsamma skrällen när han slog i parketten dränktes av det tunga bassolot i slutet av ”The Bög”.
Den svärjande pensionären bars ut på bår av de muskulösa skötarna som gick i skytteltrafik mellan partyt och intensivavdelningen. Under tiden runkade sig Mad Dog stillsamt och melankoliskt med sin grova näve medan han hetsade sig genom att blicka ut över den föraning om himmelriket som ägde rum på golvet, och som inte ens gamle Hierohannes Broscht hade kunnat fantisera fram ens i sina mest kokainstinna stunder.
När ”The Bög” klingade ut, fick publikens jubel restaurangens väggar att skaka. Bandet befäste euforin med en blytät version av förra årets stora sommarhit, ”Världens lataste flata”, en mollstämd ballad i sköldpaddsfart. Rummet fylldes av hundratals lågor från cigarettändare i lika många rynkiga händer, när Mad Dog inledde den första versen med sin knullhesa baryton:

Världens lataste flata
är ful som en fet gammal skata

Hon får aldrig någon tjej

För hon orkar aldrig piffa sig

Och världens lataste flata
är för lat för att prata
Så denna hagga
kan inte ragga

[Ja! du hittar Klittyböckerna på förlagets hemsida! har ju sagt det redan!!!]

ANDREA DWORKINS RÖST

Har på sistone blivit mer och mer intresserad av Andrea Dworkin; läste hennes rätt fantastiska roman Ice&Fire (1986) och fördjupar mig hennes texter om pornografi. Här är ett ljudklipp med denna enastående författare, det är svårt att inte bli tagen av hennes rörelse:



(Tack Mariah Larsson för länken.)

KLITTY-SPECIAL: DEL 4

(Lite senare i Klitty och da Vinci-kådisen åker Klitty och hennes konspiratoriskt lagda väninna Miranda till Schweiz och träffar en vis gubbe som förklarar bakgrunden till de egendomliga sammansvärjningar som senare leder fram till en "global intifagda" ... Här följer kapitel 11, "En schweizisk kastrat på en skithög".)

Schweiz är känt för fyra saker: klockor, fontanellknull, fällknivar och banker. Och choklad. Fem, då. När Klitty och Miranda klev ut från Basels flygplats Mulhouse befann de sig fortfarande i Frankrike och såg inget av dessa fem goda ting. Men så snart de rullat över gränsen i sin taxi var det uppenbart var de hade hamnat. Basels bankkantade trottoarer var täckta med drivor av klockor och fickknivar och i vart och vartannat hörn stod det schweizare och idkade fontanellknull på spädbarn som hade chokladkakor inkörda i sina små käftar. Miranda hade god lust att plocka på sig ett gökur, men Klitty hindrade henne: det satt övervakningskameror överallt.
– Varför låter dom klockorna och knivarna ligga framme på gatorna om man inte får ta dom? undrade Miranda.
– Här litar dom på folk, ser du. Och i fall nån skulle råka missbruka förtroendet så har dom satt upp dom här kamerorna.
På turistbyrån berättade en rosenkindad ung man – ett härligt knull om de bara haft tid – att Paracelsus berömda grotta nu låg i en lekpark i Waterloo, en av Basels södra förorter. Klitty och Miranda tog spårvagnen dit.
Förortens smala gator kantades av näpna små stenhus. Det satt gott om skyltar på alla lyktstolpar:

Nicht die Uhre stielen / Interdit du voler les horloges
Fontanellficken verboten / Fontanellbaiser interdit
Raus! / Disparaît!
Gehe am Bank! Gehe genau am Bank! / Allez à le banque! Immédiatement!
Fontanellficken ist gut / Fontanellbaiser autorisé
Paracelsus-grotte / Le caverne du Paracelse

– Där är det! Klitty pekade på en av skyltarna.
Miranda rynkade pannan.
– Nej, nu förstår jag inte, vad menar du?
– Paracelsus-grotte!
­– Är det ett anagram? Hm … tergo … repasulace … pace … rules … hm …
– Sluta. Håll käften och följ med.
De följde skyltarna till en stor lekpark. Den kryllade av barn. Alla bar de mössor, troligen för att dölja öppningarna i sina hjässor. Barnen åkte karusell tills de spydde. De gungade tills de spydde. De grävde i sandlådan tills de spydde. De spydde brunt. De lekte krig så det blödde ur fontanellerna. Klitty och Miranda trängde sig fram genom de centraleuropeiska telningarnas skock. Mitt i lekparken låg en liten stenig kulle. På dess vänstra sida fanns en grottmynning. Bredvid satt ett anslag som berättade att den store

Philippus
Aureolus
Theophrastus
Bombastus
Paracelsus
von
Hohenheim

bott där under några månader 1534 då kombinationen av tredje gradens syfilis och grav alkoholism tvingat honom att bli ”religiös” eremit.
Klitty och Miranda klev över några barn som låg och blödde i grottans mynning och vandrade långsamt genom en allt mörkare, neråtsluttande gång in i berget. Ett tjugotal meter in stod ett otäckt litet barn och glodde på dem. Dess långa, lockiga hår var svart som melankolins galla. Ögonen brann som döende solar. Det höjde sin hand i en högtidlig hälsning och öppnade rosenmunnen. Dess röst dånade som ett vattenfall i den iskalla, mörka stengången:
– O dödliga! Ve den som trampar på snigeln. Under stenens kjortel döljs valens betar. Kleptomanens sigill röjer sig ej för den saktmodige. Ur bardens kortbyxor växer änglarnas kött: Följ alkemisternas väg om du inte vill slukas.
Som en blixt pilade barnet så iväg inåt grottan och slukades av mörkret. Klitty och Miranda såg häpet på varandra. Sedan fortsatte de tankfullt sin vandring neråt i berget. Klitty tände ficklampan som alltid låg nyladdad i nödväskan. Då och då fick de kliva över resterna efter tidigare besökare: kroppar i olika grad av nerbrytning. Efter några meter fångades en stor snigel i ljuskäglan. Den var närmare tre decimeter lång, och dess brokiga skal skimrade i alla regnbågens färger. Från dess slemmiga, blygdläppsartade huvud reste sig två mjuka horn: i ändarna av dem blinkade två ögon som otäckt mycket liknade en människas. Kring snigeln låg benrester utspridda på det hårda jordgolvet.
– Vi ska nog försöka att inte kliva på den, som ungjäveln sa, sa Klitty.
– Men tänk om hon lurade oss? invände Miranda.
Klitty plockade upp vad som tycktes vara ett höftben från golvet och slängde det på snigeln. Med ett kraftigt rassel sköt hundratals sylvassa, halvmeterlånga stålspetsar ut och fick snigeln att likna ett piggsvin. Ögonblicket efter drogs de in igen.
– Barn och dårar säger sanningen, heter det ju. Och den där lilla liraren verkade ju vara både och, så vi ska nog lita på’n.
Slemmonstret tuggade sakta på ett kranium när de smög förbi det. Det krasade som knäckebröd. Bakpå snigelns skal satt en kofångardekal: ”Rädda Kävinge golfbana”. Klitty rös av obehag: golf … Men de fortsatte sin vandring neråt, tills de fick syn på en kvinnoskepnad, ett tiotal meter bort i grottan. Klitty lät ficklampsljuset spela över den. En vackert utförd marmorskulptur av en halvnaken kvinna i naturlig storlek. Bröstvårtorna och läpparna var målade i rött. Från skulpturens midja hängde en svart yllekjol som räckte ner till knäna. Miranda fick ett klurigt uttryck i ansiktet och började gå mot den. Klitty grep henne i armen:
– Vad gör du?
– Vänta, jag ska bara kolla in fittan.
– Men kommer du inte ihåg vad barnet sa: ”Under stenens kjortel döljs valens betar.” Titta där!
Klitty pekade mot marken framför skulpturen. Där låg resterna av människor som av sitt vanställda tillstånd att döma hade tuggats av en väldig käft. Miranda darrade till. De smög vidare. Nu såg de inga fler benbitar: de var de enda som förmått stå emot stenens kjortel.
Gången svängde. Plötsligt fann de sig stå framför en lodrät, slät vägg. Miranda gav till ett snopet Hö?! Men Klitty fick syn på en tunn guldlänk som ringlade fram ur en öppning i midjehöjd och kastade sig fram. Den hade precis börjat dras tillbaka när hon fick tag i den och drog. Gnisslande och bullrande gled väggen åt sidan. Bakom den fortsatte gången.
Klitty la armen om Mirandas midja; hon kände den rödhåriga Säpoagenten darra av skräck. Hon passade på att klämma henne lite på skinkorna. De fortsatte sin vandring tills de kom till den sista fällan. Gången vidgade sig till ett större rum. Tre öppningar, förutom den de kommit in genom, ledde vidare i mörker.
– Vilken är den rätta, Klitty? viskade Miranda.
Klitty svarade inte. Hon lyste med ficklampan runt rummet. Snart upptäckte hon ett komplicerat mönster målat på golvet. Det såg ut som ett par kortbyxor, utförda i en extremt komplicerad arabesk av röda, vita och svarta linjer.
– En labyrint! Vad sa barnet: ”Följ alkemisternas väg om du inte vill slukas.” Säger det dig nåt, Miranda?
Miranda betraktade uppmärksamt det gåtfulla mönstret. Vid deras fötter började tre linjer: en vit, en svart och en röd.
– Hm … svart, vitt och rött … det är alkemins färger … i den ordningen.
– Okej, då börjar vi med den svarta.
Klitty följde den svarta linjen, som slingrade sig över golvet i spiraler och cirklar. Hon nådde en punkt där den delade sig i tre nya linjer. Hon följde den vita, tills den delade sig; då följde hon den röda. Till slut nådde hon en av öppningarna i väggen.
– Den här måste det vara! ropade hon till Miranda.
Klitty hade fingrarna djupt inkörda mellan Säpoagentens skinkor när de närmade sig vad som borde vara vandringens slutmål. De trängde sig genom en trång passage av kall och orubblig sten. De trodde inte sina ögon när de kom ut på andra sidan.
Det liknade insidan av en lada. Väggar och tak var av gistna plankor. Ljus sipprade in genom springorna. Mitt på jordgolvet reste sig en väldig gödselstack. Klitty och Miranda storknade av stanken som gjorde luften tung att andas. Högst upp på gödselstacken satt en naken, mager liten figur med ett enormt vitt skägg och viftade med en käpp vars knopp var av ett självlysande, rött material. Så fort han fick syn på kvinnorna, började han gorma. Då och då avbröt han sig och slickade på käpphandtaget.
– Jag är Gud! Och ni är dom första kvinnor jag sett på snart fem hundra år! (slick, slick) Tyvärr kan jag inte komma ner och hälsa på er, det är under min värdighet som världsalltets skapare. (slick, slick) Och inte kan jag sätta på er heller, men det är en annan historia.
– Det där är nog Paracelsus, viskade Miranda till Klitty. Och den röda knoppen på käppen är De vises sten som ger evigt liv. Det är nog därför han slickar på den.
Klitty skakade uppgivet på huvudet, sände en irriterad tanke till Anastasia och önskade att hon kunde tämja sin idiotiska fantasi. Hon ropade upp mot gubben på gödselstacken:
– Jo, hörredu Gud, du kanske kan hjälpa oss att reda ut en del problem.Vi letar efter den heliga Gnaark, och det sägs att du har den här i grottan. Så om du skakar fram den, så kan vi dra sen, va?
Paracelsus reste sig i sin fulla enochenhalvmeters längd och viftade hotfullt med käppen. Skägget räckte bara ner till naveln: där kuken borde ha suttit fanns ingenting. Han ylade:
– Vad! Din inbilska lilla slyna! Jag är Gud! (slick, slick) Vem är du att komma hit och kräva? (slick, slick)
– Om du inte berättar var Gnaarken är, så klättrar jag upp och bankar det ur dig, din kastrerade tomte! Jag är Klitty!
Den kortvuxne, femhundratioårige kvacksalvaren tystnade och satte sig igen. Han slickade tankfullt på käppknoppen. Till slut öppnade han munnen, och nu lät han riktigt beskedlig:
– Jaså, det är du som är Klitty? Ja, då var det en annan sak. Siarna har profeterat om din ankomst i två tusen år. Här, ta emot!
Gubben stack ner näven i gödselstacken, drog upp ett föremål och kastade ner det till Klitty. Hon fångade det. Det var ytterligare en bit gettarm.
– En sån här har jag redan.
Paracelsus brast ut i ett storvulet operaskratt och gned sig mellan benen med käppknoppen.
– Hahaha! Men det här är den riktiga, den som höll igen arslet när Han avlades.
– Avlades? Han?
– Japp! Just Han! Och alla därefter. Utan dess gudomliga bajsstopparkraft skulle ingen av dom ha pallat att hålla sig så länge. Det är som jag alltid sagt: Om det inte vore för den dagliga tarmreningen skulle bögar föda små läskiga barn ur röven.
Som i en blixt insåg Klitty hur allt hängde ihop. Jesus; da Vinci; bög­konspirationen; den uppblåsbara rövproppen. Hemligheten som scoutrörelsen bevakade och Vita huset försökte utplåna handlade om tekniken som gjorde det möjligt för bögar att avla barn med varandra.
Hon vände sig mot Miranda med triumf i blicken. Hon viftade med den sladdriga tarmbiten framför hennes ögon.
– Hurra! Nu fattar jag! Det är det här som alltihop handlar om! Här är anledningen till att din pappa mördades! Instrumentet för bögfortplantning!
Miranda såg oförstående på henne. Klitty vände sig mot Paracelsus igen:
– Men är det inte jobbigt att gå med den här i arslet i nio månader?
– Tja, det är som dom säger: ”Utan Gnaarken skulle raden av befruktade män inte heller mäktat utstå smärtorna eller den död i smuts som är den salige bögfaderns.”
– Men med Gnaarken?
–  Tja, då är det rätt skönt. Om man tycker om sånt. Men fecalia oralis är inte så festliga.
– Vad menar han? undrade Miranda.
– Det är tydligen ingen höjdare att bajsa med munnen i nio månader.
– Vilken andedräkt dom ska ha haft!
Klitty skrattade och fortsatte fråga ut Paracelsus:
– Men du är ju inte död?
– Så har jag den här också, svarade den åldrige alkemisten och hötte med De vises sten och tog sig ett par slick. Jag sket ut ungfan och överlevde. Precis som min rövfar, Leonardo da Vinci. Han dog inte heller i blod och skit, som dom tycker att man ska när man för det heliga arvet vidare. Så jag är en skam, förstår ni! Dom har gömt undan mig här, tills jag bett om ursäkt. Men det kommer inte på fråga. Och hur som helst har dom kommit rännande hit titt som tätt under åren och bett mig passa Gnaarkjäkeln. Men nuförtiden tycker jag att det bara är ett jäkla tjat med allt det där. Så det var ju bra att du kom. Profetior brukar ju ha rätt, förstås, så det var väl att vänta. (slick, slick)
– Men varför är det så jäkla heligt? frågade Miranda. Tjejer föder ju miljoner barn om dagen?
– Ah, men har du inte fattat, log Klitty. Jesus var den förste bögfadern. ”Död på korset” är en felöversättning av ”Död på grund av dajmkrysset”. Återuppståndelsen var dubbelmansbarnet som föddes, och sen dess har dom gått genom historien, storstilade och extrasmarta, och fullkomligt galna: kejsar Nero, Theoderik, Karl den storkukade, Thomas av Aquino, Frasse af Frankfurt, Leonardo da Vinci, gubben däruppe, Carl von Linné, Louis Pasteur, Rockefeller … en ren manslinje ända från frälsarens ända.
– Och vad hade min pappa med det här att göra?
– Tja, gumman, jag vet inte hur jag ska säga … men du vet det där med att din mamma dog när du var liten?
– Ähäää häää det är för festligt, tjöt Paracelsus på sin gödseltron. Hur gick det med deras fina manslinje nu då! Ääähää häää … host, host … (slick)
– Vad är det med min mamma? fnös Miranda.
– Det ser ut som att din mamma var … din andra pappa.
– Dra mig på en liten tevagn med pommes frites i fittan, utbrast Miranda, utom sig av häpnad.
– Det verkar som att mansdyrkarna, vare sig dom är smygbögar eller analbefruktare, behöver ha tag på både den här …
Klitty stoppade ner Gnaarken innanför trosorna –
– … och på dig, innan hela deras dubbelpatriarkala gamla trötta strid och all deras makt med den går åt pipsvängen.
– Jestanes …
– Äh du, Klitty, gör mig en tjänst innan du går är du hygglig, kraxade Paracelsus.
– Vad då?
– Ta och slå ihjäl mig, är du bussig. Jag är så jävla trött på att leva och leva … utan kuk och uppflugen på en skithög längst ner i en grotta … tjatigt, alltså!
– Njaej … ta livet av dig själv istället, vetja.
– Men jag törs inte! tjöt gubben, och det var det sista de hörde av honom, för de var redan på väg därifrån genom en dörr märkt ”Notausgang / Issue de secours” på andra sidan rummet.
Men trots alla svar de fått kvarstod en gåta. Klitty la armen om Mirandas midja och klämde på hennes skinkor, sedan på hennes bröst. Mer kvinna var det svårt att bli. Vad hade gått fel i dubbelmansaveln efter två tusen års lyckosamma tarmfödslar av söner?

(Du hittar fortfarande Klitty-böckerna på förlagets hemsida.)

KLITTY-SPECIAL: DEL 3

(Anastasia Wahls fjärde Klitty-bok hette Klitty och da Vinci-kådisen och kom ut 2007. Genom att titeln anknöt till en på den tiden uppmärksammad bestseller utgör den lågvattenmärket av alla lågvattenmärken i Klittyprojektet, helt medvetet. Finns där något billigare och vulgärare än en sådan gest? Det är hur som helst en rafflande berättelse som utspelas bland scouter, hemliga agenter och sjömän över hela jorden. I kapitel 8 hamnar Klitty rentav i dödsriket, i ytterligare en vulgär rip-off på en uppmärksammad bestseller. Här får vi också reda på lite mer om Klittys förflutna.)

– Hörru Anastasia, nu får du faktiskt göra mig en tjänst. Det är inte mer än rätt efter all skit du utsatt mig för!
Klittys barska röst ekade genom det litterära kosmos tomma rymder. Anastasia Wahl hajade till i sin skrivarextas och riktade blicken ner mot de dödligas torftiga värld. Hon såg en regnig, karg hed utanför Glasgow i Skottland. Bredvid ett utbränt bilvrak stod en liten figur: en välbekant, harmynt, svartklädd kvinna som ivrigt gestikulerade åt henne medan hon överöste henne med förolämpningar:
– Kom igen nu, ditt sura gamla sprutluder! Jag behöver en tjänst! Och du är fan skyldig mig en fet jävla tjänst efter all dynga du hällt över mig!
Anastasia rynkade på näsan. Vaba? De omvända rollerna retade henne. Det var ju hon som bestämde! Och nu stod den där högmodiga slynan och mästrade henne.
Klitty såg de eviga skotska molnen spricka upp i virvlar som av en väldig, övernaturlig gest. Ett spritgrumligt öga blinkade ner mot jorden.
– Eh? Ursäkta? Du stör! Jag sitter faktiskt och runkar.
– Jag behöver en tjänst. Kom igen nu, Anastasia Gnöhl, eller vad du nu hette, din gamla gaggiga grogghagga.
Anastasia var mållös. Hon hade aldrig varit särskilt rapp i repliken. Det var därför hon hade blivit författare. För att slippa prata med riktiga människor. Och för att ha total kontroll över sitt eget universum och invånarna i det. Det här var sannerligen inte … Klitty fortsatte:
– Jag behöver ta en tripp till dödsriket och tillbaka. Fort som fan! Måste träffa farsan och fråga ett par saker.
Dödsriket? Farsan? Anastasia suckade. I Klittys öron lät det som om luften gick ur den kosmiska bubblan. Så fick till slut författar-gudomen mål i munnen:
– Jag kan inte skicka dit dig ensam. Du behöver en följeslagare.
– Visst, visst, vad du vill … skicka med den där gamla tjurflatan från Grekland du, men skynda på!
– Menar du Sappfo?
– Visst.
Anastasia orkade inte stå emot den lilla harmynta pansarvagnen. Och det kanske kunde bli skoj. Hon hade ändå lite dåligt med inspiration för tillfället. Och Sappfo är ju alltid Sappfo. En uppgiven suck skakade galaxen, och hon satte sig vid tangentbordet och började knappa, medan hon rytmiskt stampade takten med sina väldiga fötter – den ena på Jupiter, den andra på Mars:

Sång 1

Det var vid middagstiden av den kåta Klittys levnad.
Hon vandrade helt brydd i skogen utan mycket snille.
Då mötte hon en jävligt snygg brud fast lite åldrad
det var en flata stor med fitta barkad, grym och skön.
”Mitt namn är Sappfo men kalla mig Sappfolainen!”
brast den barska ut till Klittys fittas häpnad.
Si! en amazon från flators stolta forntid!
”Och jag är Klitty, den kåtaste bland kluvna läppars häxor.
Vad för dig i min väg, o tusen skäggkebabers slukerska?”
Sappfo suckade och svor som alla hamnfnasks överkvinna:
”Den jävla Anastasia i himmelen har sänt mig hit
att ledsaga dig genom de dödas dunkla värld.
Håll hårt i handen min och gnugga gärna fittan
rätt hårt ibland så håller jag mig glad och nöjd.
Var redo: du ska skåda fruktansvärda ting
som kommer såra svårt ditt sköra sinne.
Men frukta icke, jag är dig tätt i hasorna,
blott sista biten måste jag dig överge, ity
den är mig förbjuden av den store Bögen.”

Sedan gick hon vidare, och Klitty följde efter.

Sång 2

Skymningen föll och mörkret hjälpte
de trötta djuren i sömn, blott Klitty själv
stretade vidare. Hon tänkte på sin Olle,
på systrarna Muttander och sin kära Lina, på
alla älskade hon kanske aldrig skulle återse.
Nu kom det råhånglande paret fram till en port
över vilken en inskrift var mödosamt plitad:
”I som här inträngen, låten satsen fara!”
För ett ögonblick tvekade Klitty, hon skälvde
av skräck och förundran, men sedan morskt
hon följde Sappfo, vars rumpa gungade härligt,
in i ett rike som få människor skådat
förrän de dött eller utan att droppa ett par
papper syra. Den gravlika luften var fylld
av plågade stön och förtvivlade suckar
men också ganska många kåta gnällanden
från de oräkneliga hjältar som där
knullade på varandra hjärtligt och hårt.
De första de såg var Kalle Anka som glatt
slickade John F. Kennedys rakade stjärt
till Kajsa Ankas förtvivlan: hon var bunden
och piskades grundligt av Moder Teresa
som samtidigt arselknullades av Elvis, vars
finniga röv sögs av Olof Palme, den svenske
hjälten, alltmedan Karl den XII satte på hans röv
med arisk frodighet och morskhet.
I andra hörn av den skitiga, könsstinkande hålan
skymtade hjältar från alla epoker och länder:
Jeanne d’Arc knullade Ho Chi Minh med sin strap-on,
Napoleon skullfuckades härligt av Alfred Nobel,
med uppspärrat rövhål sköt Reagan pingisbollar
i munnen på mustaschbeprydda Bismarck.
Där fanns också Carola Häggkvist, vilket fick
Klitty att inse att hon som så många anat var klonad.
Den sköntrallande jäntan bet huvudet av spädbarn
med sin järntandsförsedda, söta vagina.
Sappfo la armen beskyddande om sin knullkompis:
”Låtom oss skynda, här är inte bra att dröja!”
På vägen ner för en sluttande, dimhöljd gång
skådade Klitty en jävla massa orgier och tjafs:
statsministrar, krigsherrar, författarinnor,
nobelpristagare, berömda bolsjeviker, turkar
stod på kö för att få känna långt upp i tarmen
Verner von Heidenstams kuk av renaste kryptonit –
till och med Harry Potter fick smaka.
Klitty såg Trotskij knulla Stalin i fontanellen:
hans kuk liknade en ishacka. Astrid Lindgren
slök samtidigt till roten trenne negerkungars
väl tilltagna organ. Hennes gammfitta ropte:
”Pilutta dig, din analknullade babian!”
Den ursvenska rasisten hade talat kort och väl.

Sång 3

Längst ner i dödsrikets djupaste svalg
lät Sappfo Klitty få skåda en fasansfull syn:
hennes gamle pojkvän, den girige, skinntorre hippien
Johnny Rainbow med haschdunkel blick
halvvägs in i käften på en dräglande Ellen Key.
Med slö och klumpig tunga ropte han:
”Nämen Klitty lilla, haru nåt å sälja?”
Med en föraktfull min den harmynta vände
på klacken och påbörjade uppstigningen.
Sappfo visade vägen, som gick genom ödsliga
trakter, kantad med vilda klippor, väldiga slätter,
träsk fyllda med nakna, halvt upplösta kroppar,
under ett tak av brinnande, ringlande mänskor.
Där en stuga där en gubbe satt och åt semlor
och pimplade kaffe och då och då tog ett bloss
på sin crackpipa: Emanuel Swedenborg, stollen.
”Jag såg Jesus”, han utbrast med salig stämma.
”Vad sa han då?” frågade Klitty nyfiket. ”Han sa:
Ät inte så mycket”, svarade siaren fåraktigt.
Fnissande lämnade de den gamle bögen åt sitt öde.
Nu närmade de sig ljusare trakter, ett solkigt
solsken trängde fram ur den otäcka skorpan
som täckte skyn och spred värme i det torra köttet.
Sappfo tryckte Klitty intill sig och sporte:
”Snart måste jag lämna dig. Ska vi inte …?”
”Jo, Sappfolainen”, viskade Klitty den kåta,
”visst ska vi.” Snart låg de nakna hyndorna
omslingrade på den milda marken och sög
varandras gränslöst uppkåtade fittor
så de blev blåa i ansiktet och slickade så
tungroten domnade. Flera orgasmer passerade
och för stunden glömdes alla ledsna bekymmer.
Men trots allt tar alltid det roliga slut. Klitty
vandrade ensam upp genom det sista bergspasset.
Just innan det smutsiga riket försvann utom synhåll
vände hon sig och vinkade mot sin ledsna
ledsagarinna, som gunstigt flashade fittan.
”Sappfo är en slick slyna!” tänkte Klitty glatt.

Sång 4

Den högsta delen av de dödas rike
liknade rätt mycket ett sjaskigt hamnkvarter:
unga matroser med mössan käckt på svaj
och halvstyv kuk halvt ute ur tajta byxor
raglade mellan krogar och bordeller. Klitty
spanade förgäves efter kvinnor. Men ingen
med fitta försedd tilläts där inträda –
bara en jävla massa bögar.
Efter en lång tids tröstlöst, ivrigt letande
i smutsiga små barer och nerpissade gränder
fann Klitty i den allra billigaste lokalen
i det snuskigaste, allra mörkaste hörnet,
vid det mest fullbelamrade och skitiga bordet –
sin pappa. Han söp med Fassbinder och Genet:
de sunkigaste, mest amoraliska av fjollor.
Dräglet rann i strömmar utmed faderns orakade haka.
Hans astigmatiska blick snurrade ovigt i hans huvud
när han fick syn på sin käcka kicka.
”Klitty?” mumlade han och tog ännu en slurk
av dödsrikets allra billigaste rom. ”Pappa?”
sa Klitty och slog sig ner. Fassbinder och Genet
smög iväg till bardisken, stödjande varandra.
”Skaru harej en jävel?” sporte fadern fryntligt.
Klitty sänkte ett par deciliter av den brännande
spriten utan att blinka. Det fick fadern att smälta:
”Du är en bra flicka.” Han tecknade till baren
efter mer. Dotter och far söp därefter tillsammans
envetet och tappert. Ur hans sprituppmjukade mun
rann det mesta av det Klitty ville veta. Han
sluddrade på om sin gamle vän van der Strotten
som han seglat världen runt tillsammans med
och ofta runkat av under långsamma kvällar
i fartygets jäsande buk. Han berättade allt han visste
om da Vinci-kådisen. Nu föll mycket på plats.
Klitty jublade inombords. Nu förstod hon:
Gud var råbög. Han skickade sin fjollige son
till jorden för att omvända männen till bögheten
vilket misslyckades kapitalt, till hans förvåning:
ingen har ju sagt att Gud är en smart jävel.
Maria Magdalena var världshistoriens första
faghag, Jesus omgav sig med tolv stjärtgossar
som villigt sög hans kuk och knullade hans röv.
Men en av dem, Judas, var osäker på sin sexualitet
och förrådde en dag bögfrälsaren till de romerska
heterobögarna som spikade upp honom på ett kors
med skylten: ”Jesus från Nasaret, bögarnas konung”.
Hans sista ord sägs ha varit: ”Fader, i ditt arsel
överlämnar jag min sperma.” Den fjollige Judas
bröt ihop och tog livet av sig, sörjd av ingen.
Kvällen innan hade frälsaren redlös munknullat
apostlarna i tur och ordning och mumlat något
om att köttet var bröd och sperman vin.
Men den sanna innebörden förvanskades snabbt
av den patriarkala heterobögen Paulus och hans anhang.
Blott en organisation förvaltade den rätta tron:
den internationella scoutrörelsen. Och en mäktig
instans i samtiden krigade för att utrota
den sanna bögheten: Vita huset i Washington
beläget, fyllt till taket med heterobögar av värsta sort.
Överallt pågick kampen om kristendomens
sanna kärna. Bögar mot smygbögar: Se där
receptet för vår tids konflikter. Scouternas
hälsning symboliserade tre kukar och ett rövhål
och deras ”var redo” syftade på analsex.
Den hemliga traditionen hade också i sin ägo
ett mäktigt och upphöjt föremål: den heliga Gnaark.
Klitty nickade eftertänksamt. Hon tänkte på den
franska liljan Brunius tecknat: scouternas symbol.
Fadern nickade och hummade, vinkade dottern till sig,
himlade i himlens krog med ögon spritrödsprängda:
väggarna har öron, och viskande förtalt’ han resten
av den fantastiska sanningen om Gnaarken, sökt av många.
Klitty hörde ord som ingen kvinna förut hört, och i
hörnet såg hon en bekant: en grym och vidrig sälle, Sven-Bo
Mild, skenheligast av frälsta, han drack välling ur en tvålkopp
och den svarte bartendern ur filmen ”Matrosen och stjärnan” log
åt något den trinde pedofilen sa. Faderns ord var tunga.
Hon nickade. Hon hickade. Hon började bli packad.
Det började bli dags att släpa kroppen hemåt.
Pappan ville supa mer förstås. Han hade mycket att förtälja
om Klittys barndom, om hennes mammas vanor,
om dunkla hemligheter i hennes första år.
Men Klitty hade viktigare ting i sinnet
än självupptaget navelskåderi. Hon reste sig
och gav sin försupna pappa en liten puss farväl. Reste
sig och dräpte med ett enda dråpslag Sven-Bo, som
så blev först av alla att dö två gånger, en på
jorden, och den andra i bögars paradis. Det förvånte
honom, och bögars himlaskara, men roade dem även.
Vår hjältinna lämnade baren Den råknullade bögen
med stolta, vingliga steg och vild och skumögd blick
och gick ut på torget, där såg hon upp, upp och
uppåt mot den röda, eviga, himmelska rövrosen
vars väldighet var outsäglig och förkrossande
och som vittnade om böggudens jättestora makt
och om den manliga kärlek som rör solen
och de andra stjärnorna på himlavalvet
och alla manliga mäns manliga brunögon
som gärna tar emot andra mäns mandomar,
men helst ska man sticka in fingret först.

Sång 5

Anastasia plockade upp Klitty
som en apa plockar en lus ur pälsen
på sin granne och slök henne sedan
liksom på skämt. Klitty suckade trött
åt sin moders enkla humor, plaskande
i seg saliv. Därefter spottades hon
ut på samma plats som allting börjat.
Klittys resa till dödsriket var över. Blott tre
jordiska sekunder hade förflutit.

(Klitty-böckerna hittar du som vanligt på förlagets hemsida.)