EN FÅGEL PÅ LILJEMARK-ORIGINALET

En fågel flög in i huset häromdagen. Den flaxade vilt fram och tillbaka genom rummet. Till slut valde den att slå sig ner på en trevlig plats: ovanpå mitt fina David Liljemark-original:

MIN KVÄLL MED BO HANSSON

Hann se ett tiotal notiser om Bo Hanssons död i lördags innan det slog mig: träffade faktiskt mannen en gång. Kanske är det en historia värd att berätta.

Var, troligen hösten 1989, på Bistro Tim med min vän Tomas. Bistro Tim i hörnet Timmermansgatan/Högbergsgatan var den tidens Carmen: svartklätt, ungt och billigt. Vi satt och söp. Vi hamnade vid samma bord som någon som vi såg som en ensam gubbe (inser nu att han inte ens fyllt femtio då). Började prata.

Det var Bo Hansson. Hade för min del aldrig hört talas om honom. Men på något sätt kom det fram att han hade känt min pappa: Bernt Dahlbäck. De hade spelat, kanske rentav turnerat ihop i början av 70-talet.

"Berntas son! Berntas son!" jublade Hansson gång på gång och berättade den ena mer skabrösa historien efter den andra om min far. Lärde mig faktiskt en hel del om honom den kvällen, bland annat om intresset för droger och pornografi.

Hansson bjöd på vin. När Tim stängde drog han med mig och Tomas hem till sin övernattningslägenhet på Folkungagatan, mellan Systemet och Hemköp. Vi satt och krökade i den lilla lägenheten hela natten, skröt, skrattade och drog storysar. Dessutom envisades Hansson med att gång på gång spela en ny låt för oss på sitt elpiano. Samma låt hela tiden. Han var överförtjust i harmonierna och melodin. Vi tyckte det var rätt jobbigt.

Samtidigt hade han råkat nämna att han hade en pistol i garderoben. Vi blev väldigt intresserade av den, eftersom vi dåförtiden var smågangsters. Medan Tomas ivrigt höll igång konversationen försökte jag ljudlöst leta igenom garderoben på jakt efter vapnet, men hittade det inte.

Till slut tog drickat slut och vi drog. Några år senare hörde jag för första gången Bo Hanssons "Sagan om ringen" och blev trollbunden. Nu är han död. Tydligen bodde han på slutet granne med mig, på ungkarlshotellet Monumentet.

NÅGOT OM KLITTY

Läser ytterst sällan om gamla Vertigoböcker. Tror att det är slutfasen i förlagsarbetet som sabbar dem: för mycket korrläsning, typografi, bekymmer över fel, penningproblem, upptagenhet över marknadsföring och sådant trams lägger sig som en klibbig hinna över böckerna.

När det har gått några år blir det lättare. Har ägnat det senaste dygnet bland annat åt att läsa om Anastasia Wahls tredje Klittydeckare: Mysteriet med den oknullade fittan från 2004. Den väckte tankar.

Har sällan läst en sådan gränslös, skamlös text som samtidigt är så oförlöst och tillknäppt. De galna stilblandningarna – från biblisk prosa till läsarnas sexbrev, från dussindeckare till jäderlundsk lyrik, från parodier på rocklyrik till ellroyska lapidarismer – gör sitt till, ofta kan ett och samma stycke rymma fler stycken inkompatibla tonfall.

Dessutom är den ond. Har sällan läst en så nihilistisk text. Att den envist ordskämtar och har någon sorts gott humör gör saken ännu värre. Den utgår från och syftar till "ingenjävlating". De ganska typiska svenska radhuskaraktärerna förnedras och förnedras och reduceras till slut till en liten pinne, en kotte, en rostig burk.

Kanske är det ambitionen att underhålla som gör Klittyböckerna på vissa sätt elakare än Markis de Sades verk, Wittkops romaner eller Delanys Hogg. Nattsvart nihilism, äcklad misantropi, förtvivlad sexualskräck blir i kombination med en uttalad vilja att servera "en festlig läsupplevelse" något genuint motbjudande. De nämnda författarna bygger trots allt helgjutna, litterära, vackra monument. Anastasia Wahl bara skändar.

GRATTIS, EKIS

Peter Fröberg Idling skriver i tidningen Vi om det märkliga i att Kajsa Ekis Ekman i början av året tog emot Jan Myrdal-sällskapets nyinstiftade "Robespierrepris" på 10,000 kronor:

"Robespierre däremot nöjde sig som bekant inte med att fantisera. Tortyr och avrättningar var vardag i hans skräckvälde. Dessutom lät han giljotinera dem som verkade för kvinnlig rösträtt. Men att motta ett pris i hans namn är således ett mindre problem för Ekman än de Sades romaner." (Robespierre lät ju bl a giljotinera den tidiga feministen Olympe de Gouges.)

Att ta emot ett maoistiskt pris till en antifeminists ära tycks inte ha berett anarkisten och radikalfeministen Ekis några samvetskval. Undrar för min del om det är en slump att Myrdal-sällskapet inrättade och delade ut priset till henne kort efter att den stora debatten om Markis de Sade i Aftonbladet rasade? Sade hörde också till dem som blev fängslade av Robespierre: anklagelsen var att markisen visade för stor mänsklighet eftersom han räddade människor undan giljotinen.

Det kan förstås vara ett sammanträffande. Roligt är det hur som helst.

PS. I efterhand slår mig tanken att alltihop kan vara en kupp från Ekis sida. Enligt ryktesvägen har hon nämligen varit med och betalat för tryckningen av anrika anarkisttidningen Brands nya nummer. Det är oerhört lyckat att låta Jan Myrdal-sällskapet finansiera den. Ekis är en briljant situationist. DS.

STIG SÆTERBAKKENS NYA

Så kom den äntligen, den vackra, trådbundna upplagan av Stig Sæterbakkens senaste roman: Lämna mig inte. Vi hittade på en egen serie till boken: VERTIGO LOVE. Så många tårar den här boken har vridit ur mig, från de första läsningarna av tidiga versioner av manuskriptet, fram till korrekturet...


I bakgrunden av fotot skymtar Café Sodoms lilla bokhandel, där du kan shoppa loss bland Vertigos böcker.

För Vertigofantastens skull visar jag här också bokens första omslag, som sedermera beskars kraftigt:


Är för övrigt tillbaka hemma i skogen. Underligt att för första gången på tre veckor inte arbeta på Café Sodom. Men så vackert här är.

HYLLNING TILL SAMUEL R. DELANY

Så här blir dina fingrar efter fjorton dagars caféarbete i sträck:


(Aurora tog bilden.)

TEXTMÄSSAN TAR FORM

Textmässan den 8 maj är snart här. Borde kanske känna mig panikslagen, men är faktiskt rätt lugn, och riktigt förväntansfull. Att det är massor med fina utställare och kommer att komma massor med fina besökare är en sak. Men att vi i år dessutom har fått ihop ett sådant suveränt seminarieprogram och har fått en sådan snygg logga gör saken skälvande av ljus och glädje.

På seminarierna återfinns bland annat: ett om Bonniers makt (med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och Expressens kulturchef Karin Olsson), ett om att översätta Markis de Sade (med Hans Johansson) och ett kokainets betydelse (med Magnus Linton och Isobel Hadley Kamptz).

Läs om Textmässan och programmet på hemsidan: www.textmassan.com

(Loggan är ritad av Loka Kanarp.)

OMSLAGET TILL KLITTY 5

I torsdags insåg förlaget att den tänkta omslagsbilden till Klitty 5 inte gick att använda. Panik. På tisdagen (igår) skulle boken på tryck. Vad göra?

Vi utlyste helt enkelt en pristävling. Tusen spänn och tjuge Vertigoböcker var vinsten, och så den tvivelaktiga äran förstås. Det rasade in bidrag. Flera av dem var riktigt fina (se förra blogginlägget). Men ett lyste alldeles särskilt.

Andreas Kalliaridis omslagsbild är både sagolik, sublim och sanslös, precis som Klittyböckerna själva. Vi säger: grattis, Andreas! Du har blivit en Vertigoomslagsmakare!


Anastasia Wahls Klitty: ett rymdäventyr kommer i början av maj.

PRISTÄVLINGEN AVGJORD

Hade smått panik över pristävlingen igår kväll. Tyckte idén var så bra i torsdags. Men började smått tro att det inte skulle komma några fungerande omslagsbilder till Klitty: ett rymdäventyr. Bet på naglarna. Svettades. Såg framför mig en desperat måndagkväll med kritor, gamla pinuptidningar, photoshop.

Öppnade så mailboxen i förrmiddags, och si! massor av tävlingsbidrag! Det är rentav häpnadsväckande hur många fina och egendomliga bilder som influtit. Vinnaren var inte jättelätt att kora. Men nu är det klart.

Imorgon får ni se det vinnande bidraget, som är tillverkat av Andreas Kalliaridis. Men redan nu kan ni få gotta er åt några av de ädla förlorarna, varav flera är uppenbart potentiella Vertigoomslagsmakare. (Om någon skulle tycka illa vara att se sin bild här i bloggen, så hör av dig så plockas den bort omedelgenast.)

(Lu)

(Linus Nilsson)

(Linda)

(Fredrik F. G. Granlund)

(Åsa Norman & Tomas Stark)

(Bo Lundberg)


(Hilda-Maria Sandgren)

PRISTÄVLING

Nyss skickades det här nyhetsbrevet iväg till alla Vertigos kumpaner:

---------------

Kalkonhjärtade Kalpan,

Extra! extra! extra! Vertigo utlyser pristävling!

Det tänkta omslaget till "Klitty: ett rymdäventyr" visade sig inte fungera. Vi behöver senast på tisdag en ny omslagsbild. Därför utlyser vi denna pristävling:

Skicka in ditt förslag till omslagsbild som hyfsat lågupplöst jpg till edenborgATvertigo.se senast på måndag morgon.

Förstapriset kommer (med viss reservation, alltså troligen) att tryckas på boken. Dessutom får vinnaren tusen spänn samt 20 valfria Vertigoböcker.

Titta på de gamla Klittyomslagen för att bilda dig en uppfattning om hur bilden kan se ut: tänk på att det ska finnas plats att skriva titeln uppe i högra hörnet. Tänk också på att det ska vara minst 15 mm utfall nedan och till höger. Tänk på att bilden ska vara färggrann, uttrycka Klittyböckernas anda samt tilltala oskyldiga läsare.

Bildformatet är 167x110 mm (plus utfall nedan och till höger). Den slutgiltiga bilden bör ligga i minst 300 linjer och vara i CMYK.

Lycka till! May the best beast win!

/ Vertigomannen



Här är baksidestexten:

"RYMDGUBBESEX! EKOVIBRATOR! DVÄRG-OLLE!

Klitty och hennes gäng har blivit hela Sveriges små gladporrfavoriter. Det tär både på psyket och kroppen. Kampen för social rättvisa och bra sex för alla har fått ge vika för kändisskap och narcissism. Något måste göras: men vad?

Dvärg-Olle kastar sig in i ett andligt sökande som inkluderar auto-omskärelse med tänderna. Lena Muttander får en artidentitetskris och opererar om sig till krokodil. Ulla Muttander går in i en marxist-leninist-stalinist-maoist-
castroist-kimilsungistisk terroristcell. Lina ligger med kungen.

Men Klitty spårar ur mer än alla de andra: efter att halvt motvilligt ha blivit engagerad i den vedervärdiga dokusåpan Gangbang, förälskar hon sig i den kristdemokratiske rymdgubben Krille Fågelholk.

Som om detta inte vore illa nog håller världen på att gå under. Den globala överklassen under ledning av Kall Fildt bygger i hemlighet upp en rymdflotta för att fly fältet.

När Klitty och Krille åker på bröllopsresa i rymdskeppet som senare skall döpas till Kuken, följer Dvärg-Olle och de andra med som fripassagerare. Och tur är väl det. För ombord finns en handfull riktigt upptända astronauter som bara väntar på att få slita av sig småbyxorna, under ledning av kapten Big Dead Foot och skeppsdatorn Marilyn.

Den femte – och sista? – boken om Klitty kommer att ge dig betydligt mer än du någonsin skulle vilja ha av klibbiga kroppsvätskor, ovederhäftiga ordlekar, lömska listor, slabbig slapstick, salvelsefull satir, beundransvärda balettscener, oupphörliga orgier, för att inte tala om allehanda allitterationer. Och mitt i alltihop: en sextonrutors miniserietidning.

Kort sagt: Klitty: ett rymdäventyr innehåller allt och inget, för den djärva läsaren som inte låter sig nöja med mindre än plaskblöta trosor och en hals som är hes efter rader av våldsamma asflabbningar."

VAKTKATT

Här ligger Vertigokatten och vakar över rekvisitan till den senaste omslagsfotograferingen, som gick av stapeln i söndags kväll:


Du får ge dig till tåls lite innan du får se det sällsamma resultatet. Kedja och ögonbindel är det nya svart.

VERTIGO HAR EN BOKHANDEL IGEN

Igår kväll skruvades ytterligare några stringhyllor upp på Café Sodoms vägg, och idag fylldes de på med en massa Vertigoböcker, till låga priser. Det kommer också finnas en hylla med böckerna från Kolik förlag, men det är också allt, den här gången blir det ingen större bokhandel på fiket.

Är för övrigt glad över att seminarieprogrammet till årets Textmässa (den 8 maj) börjar bli klart, med riktigt tunga punkter: om Bonniers makt, om Markis de Sade, queerlitteratur och kokain, med bl a Åsa Linderborg, Hans Johansson, Tomas Lappalainen, Isobel Hadley-Kamptz, Magnus Linton, Stefan Ingvarsson.

Vill du träffa mig framöver så rekommenderas ett besök på fiket: jobbar i stort sett varje dag resten av april.

MYCKET RÖK OCH INGEN ELD

"Hat är en underbar känsla", brukar en vän till mig utbrista ibland. Och vem instämmer inte i det? Ändå kan det kännas obehagligt att utsättas för hat. Som när Kajsa Ekis Ekman avreagerade sig på mig i en notis i Stockholm City igår. Har lust att skriva något slags svar, men det finns liksom inget att svara på. Det är som när någon skriver "bögjävel" efter dig, det är ju inte precis ett rationellt argument som kan starta en diskussion. Det är mer springa eller stanna och slåss. Hur som helst är det ett snyggt foto på Ekman, som av allt att döma är en underbar människa.

Läs för övrigt gärna min recension av Tamar Hermanns bok om den israeliska fredsrörelsens historia i Aftonbladet kultur idag.

EDENBORG OSAR SEX?

Det här är den konstigaste text som skrivits om mig. Har aldrig förut läst en recension av min apparation. Kan inte hindra mig från att kommentera:

Den svåra halsinfektionen som hemsökt min lekamen de senaste veckorna tvang mig att stoppa i mig tunga smärtstillande den där Textival-dagen i Göteborg. De inflammerade stämbanden tycker nämligen inte om att prata utan protesterar högljutt meddelst kraftfulla smärtsignaler. Dagen tillbringades i en mental dimma. Inser att det kan vara sexigt.

Det som intresserar mig med recensionen är att den vänder upp och ner på mina egna minnen av de båda framträdandena. Ur mitt perspektiv var beteendet under översättarseminariet poserande och manipulativt. Det är svårt att slappna av i en paneldiskussion med fem deltagare inför publik. Gunnar Blå-bikten, däremot, föreföll mig som rena ut- och invändandet. Monologen var oförberedd och kändes naken.

Men i recensentens ögon var det precis tvärtom. Slutsats: du inte kan lita på någon, allra minst dig själv. För jaget är en kostym, och din kostym är din själ, och ditt hjärta är bara en liten, liten dammtuss i din navel.