NÅGOT OM KLITTY

Läser ytterst sällan om gamla Vertigoböcker. Tror att det är slutfasen i förlagsarbetet som sabbar dem: för mycket korrläsning, typografi, bekymmer över fel, penningproblem, upptagenhet över marknadsföring och sådant trams lägger sig som en klibbig hinna över böckerna.

När det har gått några år blir det lättare. Har ägnat det senaste dygnet bland annat åt att läsa om Anastasia Wahls tredje Klittydeckare: Mysteriet med den oknullade fittan från 2004. Den väckte tankar.

Har sällan läst en sådan gränslös, skamlös text som samtidigt är så oförlöst och tillknäppt. De galna stilblandningarna – från biblisk prosa till läsarnas sexbrev, från dussindeckare till jäderlundsk lyrik, från parodier på rocklyrik till ellroyska lapidarismer – gör sitt till, ofta kan ett och samma stycke rymma fler stycken inkompatibla tonfall.

Dessutom är den ond. Har sällan läst en så nihilistisk text. Att den envist ordskämtar och har någon sorts gott humör gör saken ännu värre. Den utgår från och syftar till "ingenjävlating". De ganska typiska svenska radhuskaraktärerna förnedras och förnedras och reduceras till slut till en liten pinne, en kotte, en rostig burk.

Kanske är det ambitionen att underhålla som gör Klittyböckerna på vissa sätt elakare än Markis de Sades verk, Wittkops romaner eller Delanys Hogg. Nattsvart nihilism, äcklad misantropi, förtvivlad sexualskräck blir i kombination med en uttalad vilja att servera "en festlig läsupplevelse" något genuint motbjudande. De nämnda författarna bygger trots allt helgjutna, litterära, vackra monument. Anastasia Wahl bara skändar.