KAPITEL 20: RUMMET, VIRVELN OCH DEN DÖDA FLICKAN

Paul Soares hade det inte lätt med översättningen Walpoles Borgen i Otranto. Förutom att det är en ytterst svåröversatt text, var han heller inte så intresserad av romanen. 1998 kom han med ett eget förslag: han ville göra en antologi med Edgar Allan Poe-noveller i nyöversättning.

Vertigo tyckte det var en utmärkt idé, inte minst för att ordet ”översättning” i Paul Soares språk betyder något alldeles särskilt, en djupt poetisk-filosofisk, kreativ handling. Som sagts tidigare: Paul är översättaren som geni. Och dessutom hör Poe till Vertigos verkliga förfäder, noveller som ”Den svarta katten”, "Fallet Valdemar" och ”I malströmmen” färgade av sig grovt på min barndom, läste dem i sju- åttaårsåldern i skräckantologier på Linköpings länsbibliotek och glömmer aldrig. De talar ur många ord som rinner genom mina händer.

1999 kom Rummet, virveln och den döda flickan ut. Paul beskriver i förordet sitt extremt mödosamma, känsliga arbete med översättningen och sitt Bachelard-inspirerade urvalsarbete, som utgick från den tematiska kritikens ömsinta närläsningar och definieras i bokens titel. Vertigos utgåva innehåller några av de första riktigt välgjorda översättningarna av Poe till svenska.

Formgivningen gjordes av Jesper Weithz. Omslagsbilden togs av min granne, fotografen Jens Lasthein i Alexander Bards badkar med mina barns mor Kajsa som modell (känd från Kommunistiska manifestet). Den röda klänningen visade sig färga av sig, så vattnet är lite rödtonat. På en annan av bilderna har hon öppna ögon, det var synd att vi inte valde den istället för den där hon blundar. Tanken var förstås att anspela på Ofelia.

När boken kom, upptäckte vi till vår fasa och förskräckelse att det engelska tryckeriet Cox&Wyman låtit texten glida, och att rubriken till en av novellerna hamnat längst ner på sidan under den föregående. Så kunde det gå på den tiden förlagen skickade själva layout-filerna till tryckerierna, nuförtiden är det lyckligtvis pdf:er som gäller, där glider ingenting även om färgerna kan vara knepiga. Vi fick åtminstone en rejäl rabatt på tryckkostnaden.

Dessutom visade sig återigen originalpocketformatet sabotera för boken. Det kom inte särskilt många recensioner, Pauls arbete fick långt ifrån det erkännande det förtjänade. Men Rummet, virveln och den döda flickan har ändå levt sitt tioåriga liv och förblir en sannskyldig Vertigoklassiker.

[Boken kan inhandlas här.]