KAPITEL 13: FÖRENSLIGANDET I DET EGENTLIGA VÄSTERBOTTEN

Första gången Nikanor Teratologen hörde av sig till Vertigo var 1996. Han skrev ett brev där han förklarade att Norstedts förlag inte ville ge ut hans andra roman, med titeln Förensligandet i det egentliga Västerbotten, uppföljaren till succédebuten Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Han förklarade också att åtskilliga andra svenska förlag tackat nej, och undrade om Vertigo skulle vilja.

Kikade på manuset. Tyckte det verkade jobbigt. (Hade inte läst debutboken.) Svarade att Vertigo bara arbetade med döda författare och i första hand erotiska klassiker och att det därför inte var intressant för oss. Lade eventuellt till att han skulle säga till igen om han fått nej överallt. Trots refusen påbörjades nu en brevväxling mellan oss som kom att fortsätta under åren.

Våren 1997 kom Gabriella Håkansson in i mitt liv under dramatiska och passionerade former. (Läsaren kanske minns att det var hon som ett par år tidigare hjälpt förlaget med en fin recension av Venus i päls i Bibliotekstjänsts Sambindningskatalog.) Under ungefär ett års tid pendlade vi mellan Stockholm och Malmö, där hon bodde. De Vertigoböcker som trycktes under den här perioden har ”Malmö-Stockholm” som förlagsort.

När Gabriella fick höra om mina kontakter med Teratologen blev hon eld och lågor och sa att det vore idiotiskt att inte ge ut denne fantastiska författare. Tog då en andra, djupare titt på manuset, insåg att boken tog sig efter det första, lite svagare avsnittet. Pratade återigen med Nikanor, skrev kontrakt (det första författarkontraktet i förlagets historia), inledde ett samarbete, begärde en del strykningar, skickade texten fram och åter. Kände allt mer intensivt att det handlade om ett mästerverk: i mina ögon är Förensligandet i det egentliga Västerbotten en starkare bok än den mer kända debutromanen.

Vi kom fram till att boken skulle ha ett vitt omslag, eftersom debuten Äldreomsorgen i Övre Kågedalen var mörkgrå. En tredje, ännu icke färdigställd del, är tänkt att vara röd.

Anade att boken skulle få mycket uppmärksamhet. Bad smålänningarna trycka en enligt mina mått stor upplaga, 2500 exemplar. Släppte boken, skickade ut massvis med recensionsexemplar och fick en enorm respons. Det blev helsidesrecensioner, det blev nyhetsnotiser, det blev artiklar. Här sågades den, där hyllades den. Nisse Schwartz i Expressen passade på att sparka författaren i skrevet i en elak liten anmälan. Försökte få in en replik på den, ringde Expressens kulturredaktion för att kolla ifall de kunde tänka sig att ta in den. Nisse Schwartz svarade i telefonen och sa att de inte var intresserade. Det var ett konstigt samtal, särskilt som min replik var ganska oförskämd.

Journalisten David Lagercrantz hörde av sig och ville göra ett reportage på TV om Förensligandet. Var på den tiden ytterst nogräknad med mina kontakter med medier. Lagercrantz försäkrade att det skulle vara ett seriöst inslag som fokuserade på romanen själv. Ställde upp. De bad mig sitta ner och filmade mig uppifrån för att det skulle se så skumt och underjordiskt ut som möjligt. Inte blev det bättre av kombinationen av nyrakat huvud och lastbilschaffismustasch: Vertigomannen såg ut som en knarklangare. Hela inslaget fokuserade på en förseelse som Teratologen begått i ungdomligt oförstånd femton år tidigare. Föreställ dig min ilska. Kopplade en bandspelare till telefonen och ringde upp Lagercrantz efteråt för att få honom att erkänna att han ljugit för mig, men det blev bara en massa slingranden. Lärde mig den gången: lita aldrig på en murvel. (Inslaget kan beskådas på YouTube här och här.)

Ringde mitt i all uppståndelsen och bad smålänningarna skicka fler böcker, de höll på att ta slut hos distributören. Förskräckt svarade tryckaren Olle Möller att de inte hade fler böcker: de tyckte 2500 exemplar var alldeles för många för den konstiga boken och hade bara tryckt tusen – utan att säga nåt. De fick paniktrycka femtonhundra ex till, jobbade natt och dag. De hade ingen maskin som gjorde flikarna, så dem tillverkade de för hand genom att vika omslaget med hjälp av en kökskniv. Till råga på allt blev det fel på bokdistributören Seeligs datasystem, så att boken inte gick att beställa under perioden av starkast uppmärksamhet.

Det blir ofta så där i Vertigos liv. Och boken hamnade ändå högt upp på försäljningslistorna.

Efter tio år sålde de 2500 exemplaren slut. Vi planerar en pocketutgåva samtidigt som nästa bok av Teratologen släpps. Det kommer flera mail i veckan och frågar efter den. Få så avancerade författare har så många trogna läsare som Nikanor Teratologen.

På många sätt var utgivningen av Förensligandet i det egentliga Västerbotten det ögonblick då Vertigo gick från att vara ett konstprojekt till att bli ett bokförlag. Det är annorlunda att ge ut gamla döda författare, det är inte samma ansvar. Om du publicerar samtida författare krävs det av dig att du jobbar med marknadsföring, att du kämpar för att sälja deras böcker, eftersom de skriver för royalty (till skillnad från översättare som oftast jobbar för ett fast arvode) och gärna vill få betalt för sitt jobb och nå ut till så många som möjligt.

Denna skillnad krävde en viss justering av min attityd. Från och med nu var det inte lika mycket av en lek och inte lika ansvarslöst. Men samtidigt ligger det en fascination och stolthet i att vara med och forma originaltexter. Entré för litteraturens obesjungna hjälte: redaktören.

ZIZEK OM ALLT OCH KÄRLEK

Kan inte låta bli att älska den där karln ibland.

GJÖRWELL OM ANCKARSTRÖMS AVRÄTTNING OCH KADAVER

På begäran! Tror inte den här texten någonsin har publicerats förut. Har otroligt nog missat att skriva källhänvisningen i dokumentet, men är nästan alldeles säker på att handskriften finns i Gjörwells brevsamling på KB. Den skulle som sagt ingå i Köttets poesi 3: liket och utsöndringarna i svensk text.

C. C. Gjörwell (1731-1811) var en inflytelserik publicist på slutet av 1700-talet och C. J. L. Almqvists morfar. Till saken hör att Gjörwell hade en personlig relation till kungamördaren som han känt sedan barnsben genom vänskapen med dennes far, alkemisten och överstelöjtnanten Jacob Johan Anckarström (1729-1777). Om honom går det bra att läsa i min avhandling.

Håll till godo med denna märkliga blandning av förromantisk känslosvulst (tårar! Kotzebue i Kungsträdgården!) och snaskigt splatterskvaller (likstöld!):


Carl Christoffer Gjörwell:
Ur Brev om Anckarströms avrättning (1792)

Såsom vädret var vackert och solsken, fast med nog Blåst, beslöt jag at se denna så märkvärdiga Execution; gick således ut, dock först åt Norr, och sedan hela den långa vägen öfver Gator och Sandbackar; och den första människa, jag råkade utanföre min Port, var lille Ankar [Anckarströms oäkta bror]. Hvad tycker Du väl? Vi talte med tårar om både sak och person. Som jag gick bittida ut, hann jag ock, ehuru sagta gående, tidigt fram, steg up på en af Höjderne, så at jag därifrån såg hela Afrättsplatsen rätt väl. Spetsgården var stor och formerad af 400 man af blåa Lif-Gardet, vid hvilket Ankarström sjelf hade tjent, samt förde den äldre Grefve Schwerin därvid Befälet. Den var midtför Galgen, närmast densamma en hög Påle, och framföre denne voro 4 stegel med sina Hjul upreste; midtpå Platsen en uphöjd Plan af Bräder med begge Blockarne på, och näst där framföre eller vid ingången en liten Hög med torrt Granris. Icke långt efter mig kom Ankarström. Nu är til märkandes, at begge Prästerne åkte förut i Hyrvagn, och höllo där vägen til Galgen tager af ifrån stora Landsvägen. Där gjordes halt af Escorten, som förde ut honom, och bestod af 200 man af samma Lif-Garde, och hvilken Escorte åter anfördes af vår Baron Silfwerhjelm. När kärran höll stilla, voro begge Prästerne, D. Petrejus och Pastor Roos, honom til mötes, då han lossad ifrån sina Handklofvar, full af Glädje at vara sit mål så nära och se dem åter, sprang up, såsom en ung Gosse, af kärran och ned på Backen, stälde sig emellan Prästerne och gick så fram, som är et godt stycke. Under denne väg talte Pastor Roos öfver Psalm. 141: Jesus är mit Lif och Hälsa, och versen 6:

Tin, min Jesu, vil jag blifva,
Här i tid och evigt ther,
Ty tu äst min Jesus kär,
När nu döden qväfver lifvet,
Jag för ingen rädes här;
Jesus, tu mit goda är.

När han kom inom spetsgården, hvar Öfver-Ståthållaren och Police-mästaren såto til häst, stadnade han vid Granris-högen. Då såg jag honom först, och kan jag i al sanning bekänna at jag i samma ögonblick kastade hela min Själ ned til den store och evige Förbarmarens fötter och bad efter min ringa kraft och förmåga: det Frälsaren uti denna stund måtte vara hans Hjerta nära; äfven som min första suck om morgonen vid upvaknandet var för honom, och ofta sedan. Omkring mig deremot hörde jag många fula och hårda ord, dem jag dock icke vil eller kan här uptaga: ty Bitterheten ibland Folket var almän och stor, ända in uti sista stunden. Snart som de kommit in, föllo de alla tre på knä på Granrishögen, då han sjelf gjorde en Bön, afbad än en gång sina många och svåra Synder, och kastade sig med förtröstan uti Guds och Jesu armar; hvarefter Prästerne läste öfver honom Fader Vår och Välsignelsen; hvarpå han steg up, tog begge prästerne i famn, kastade af sig surtouten, tog up en hvit mössa utur fickan, satte den på sig och strök Håret i nacken up under densamma; hvarefter Pastor Roos tog et ärmkläde eller en Lång-Halsduk och bandt för hans ögon, sägandes därvid: at detta mörker skulle snarligen förvandlas uti det eviga och härliga Ljuset, hvarvid han upräckte begge armarne högt til Himmelen. Således färdig ledde de honom up på sjelfva Afrättsplatsen, behållandes därvid röda västen på sig, såsom den var ganska mycket utringad omkring Halsen, lade honom ner, och sedan Hufvudet var väl pressadt på sin Block och Handen lagd på den andra, lutade sig Pastor Roos ned, strök med sin Hand öfver hans bara Hals och sade: Dig är förvarad Härlighetens Krona; hvartil han med tydelig och oförfärad Röst svarade: Pris och ära vare Tig, Herre Jesu innerlig! Då i detsamma Mästermannen och Rackaren skiljde Hufvudet och Handen ifrån Kroppen. Alla åsågo med största förundran denna hans stora Frimodighet och synbara Glädje.
Sedan han således legat en liten stund, kom Rackaren med sine Drängar up, kastade ner begge Blockarne och vände om Kroppen, så at den kom at ligga på ryggen och al den öfvriga Bloden förrinna densamma. Häruppå gingo de ned på marken igen och togo sig Frukost med Bröd och Brännvin, för at styrka sig til den magstarka Förrättningen; återträdde sedan up igen, då Rackaren med en stor knif ristade up Kroppen alt up ifrån Halsen til medjan; hvarefter Drängarne uttogo Hjertat, Inälfvorna och det Hemliga Tinget, läggandes alt detta uti en Påse, som bars i en Grop under Steglen, hvar det jordades. Sedan gicks på med Bilan, och delades Kroppen först längs efter och sedan tvärs öfver i fyra Delar. Vesten, Böxorna och Skorna afdrogos först eller före denna Operation; men Lintyget behöll han på sig, som styckades med. Häruppå togs Hufvudet, som blottades, och slogs igenom detsamma en lång och stark Dragspik, och bars sedan up för en stege på den höge Pålen, och slogs där åter in med många Hammarslag, vändandes ansigtet ut åt Platsen och vägen, seendes med det långa och svarta skägget hiskeligt ut. Likaså skedde med Handens genom- och upspikande under Hufvudet. Häruppå båros Fjerndelarna af kroppen och lades på sina Hjul, de begge öfre Kroppsdelarne på de inre och de begge nedre på den yttre Hjulen. Sist upspikades stora Taflan på sjelfva Galgen bakom hans Hufvud. Under det at den upspikades gick jag mina färde, upfyld af många Betraktelser.

[– – –]

Bihang Til Brefvet til min K. Doter, Fru Lindahl i Norrköping; dat. d. 10 Maji 1792

För at giöra detta Bref fullständigt uti hvad som rörer Capit. Ankarströms Execution; så vil jag härmedelst tilfoga följande efterhand gjorda Bilagor.

1) Nya Tilökningar, rörande Sjelfva Executions-dagen.
Rackaren satt icke med och körde Kärran, såsom de 3:ne afstraffnings-dagarne, utan gick bredvid.
När Ankarström kom til Skiljo-vägen, hvar han hoppade af Kärran och blef Handklofvarne pour jamais entledigad, steg han fram til sin fordne vän och kamrat, den Escorten commenderande Baron Silfwerhjelm, och sade til honom med eren och glad upsyn: Tack skal Du ha för det jag fåt fara i ro! menandes härmed, at han blifvit befriad ifrån Pöbelns Anfall eller skriande under vägen; tilläggandes: Gud välsigne Dig! Jag hoppas at vi råkas. – Här vil jag tilfoga en sjelfkrafd Reflexion öfver vår Stockholms Pöbel. För at döma af des Bitterhet och Otidighet emot Ankarströms Person under Afstraffnings-dagarne, som tiltog med hvar dag och var som värst då han tredje dagen slet spö på Nytorget, var Regeringen bekymrad för Menighetens upretade sinnen sjelfva Executions-dagen, då naturligt vis hela Skaran af Hufuvudstadens Populace skulle vara å gånge; hvadan Dagl. Allehanda och alla Gathörnen dagen näst förut voro fulla med Öfverståthållare-Ämbetets alfvarliga Förmaning om stillhet under Executionen, hvilken Förmaning den otaliga Folkmängden också noggrant efterlede, så at man ej hörde et enda ondt ord ljuda högt, ehuru där jag stod vid Afrätts-platsen hördes på alla sidor fula och grymma Utlåtelser öfver och emot Ankarströms Person. Detta vare sagdt til Lof för vår svenska Pöbel, hvilket sannerligen ej inträffar i Paris och London, ja ej en gång uti Köpenhamn, hvar den upretad icke menagerar hvarken åtbörd eller skälsord.

[– – –]

Mästermannen, som afhögg Hufvudet, var nyl. antagen och hade förut varit Timmer-gesäll, uti hvilken Profession man lärer sig at gjöra skarpa och vissa Hugg; också var en Konunga-Mördares Halshuggning hans första lärospån, som han ock gjorde med al möjelig skicklighet.
Genast efter Hugget forsade Blodet fram utur Halsen såsom en ström, hvilket var et physiskt Bevis til Ankarströms Behjertenhet och Räddlöshet in uti sista stunden, eller at Blodet hade bibehållit sit naturliga fria Lopp, och icke genom någon Döds-alteration dragit sig in åt Hjertat.

[– – –]

3) Kungjörelse [”Afskrifven utur Dagl. Allehanda, för 1792, N:o 174.”]
Som vanartiga personer, natten emellan den 23 och 24 i denna månad förehaft det oråd, at från Afrätt-platsen utan för Skants-Tull våldsammeligen borttaga de därstädes på stegel lagde styckade lemmar af Konunga-mördaren Jacob Johan Ankarströms Kropp, hvilka dock sedermera, den 27 därpå följande, äro fundne utkastade på Åhlstads-skogen vid och omkring en körbro på öpna marken, därifrån de genom af Öfver-Ståthållare-Ämbetet, på härom erhållen underrättelse, fogad anstalt, blifvit til Afrätts-platsen återförde och på steglen upsatte; Altså, och då et så vederstyggeligt uptåg icke kan eller får ostraffadt aflöpa, har, på Kong. Maj:ts Nådigste befalning, Öfver-Ståthållare-Ämbetet härigenom velat antyda en och hvar, som om uphofsmannen och dem, som med honom därutinnan delaktige varit, någon kunskap redan har eller framdeles erhålla kan, at sådant hos Öfver-Ståthållare-Ämbetet, til ansvars undvikande, utan alt uppehåll tilkänna gifva: Skolandes den, som bevisligen uptäcker den brottslige, hafva at undfå en belöning af Ethundrade riksdaler. Stockholm den 30 julii 1792.

4) Utdrag utur: Min Minnesbok för nedanstående Dagar af året 1792.
Tisdagen, d. 31 julii, lästes i Allehanda Kungjörelsen om det ohyggeliga Äfventyret, at nattetid taga ned Reliquierne af den fatale Ankarström, och at gjöra det ändå så dumt, at de funnos igen vid en Sokne-väg, samt blefvo således af Hr Rackaren än en gång placerade på sina Hjul, Hufvudet dock undantaget, ehuru äfven igenfunnet. Det kom dock derföre intet at balsameras och försändas til helgona-skrinet hos Jacobinerne i Paris: ty på den händelsen hade den på Kungjörelsen följande djupsinniga Afhandlingen om Skålars Drickande kunnat blifva en tjenlig Pendant; ty den slutas me den skålen: Lefve den Döde!
Onsdagen, d. 1 Aug. Min Antiquariska Nitälskan dref mig at sjelf beskåda Hufvudskalle-platsen och den nya Expositionen. Uti Hyrvagnen tog jag med mig Historiographen Barfod och Typographen Henr. Nordström. Vi råkade på stället Architecten eller respective Timmermannen, som removerade Galgen, hvilken under alla dessa ärbara Revolutions-dagar varit in loco och kunde för oss alt detailera. Kroppens fyra delar låga på sina vanlige stegel, men nu dels af Vädret, dels af flyttningen ifrån och til afrättsplatsen mycket förstörde; så at nu sågs dessa Qvarlefvor af en den skönaste, den bäst proportionerade Kropp hiskeligen fula ut. Pålen, på hvilken Hufvudet hade setat, var afsågad et par alnar ifrån jorden; hvarefter Galge-röfvarne sågat af öfra ändan, på hvilken Huvudet och Handen suto ouplösligen fastspikade. Dessa skulle, enligt Befalning, icke mer upsättas för at betala vederbörande Amateurer lusten til et nytt Dacapo af Natt-rån, utan hade blifvit 2 alnar djupt nedgräfvne inne uti sjelfva den kringmurade och tillåste Galge-gården, så at nu mera icke är så lätt at komma åt detta så dyrbara Hufvud. Vår Cicerone visade oss sedan de öfrige remarquable rumen, eller huruledes Lotterie-Casseuren och Lotterie-Listornas Förfalskare Brodin låg jordfäst utmed vägen och några steg in från Galgen til venster; däremot hade Baron Bielcke fåt den äran, at ligga et stycke längre bort ifrån sjelfva Galgen och til höger samt afsides ifrån vägen uti en Sandbacke; samt hvartil vidare kommit den besynnerliga omständighet, at han blifvit jordad utmed en förl. år likaledes på Rackare-kälken utförd Adels-Dame, en Fru Liljemark, oregerlig hustru åt en f. d. Under-Officerare vid Gardet, nu solfjäder-makare, som uti sin stora arghet störtade sig utur Fönstret och slog sig ihjäl. Stället där de lågo syntes grant. Et litet stycke därifrån högre up i Tallbacken hade man jordat Auditeuren Öhrner. Så honom som Bjelken hade man utan minsta omslag af Bräder stoppat ner i Jordgropen uti sina kläder, såsom de fördes ut, och hade aldeles ingen gjort sig minsta Besvär med at upgräfva Baron Bjelckes eller, såsom Domaren skrifver, Thure Stenssons Lik. – Med denne vidrige Theater lät jag, för at genast, om ej utplåna, dock minska intrycket, en annan constrastera. Återkommen til Staden gick jag kl. 1 slagen til Kongs-Trägården, satt där til kl. 2 uti en af Bosquéerna och läste uti min aldrakäraste Bok nu för Tiden, Hr Kotzebues Fluicht nach Paris – – bara Känsla, bara Sanning och Dygd – –

KAPITEL 12: KÖTTETS POESI 2

Arbetet med den första delen av Köttets poesi: könslemmarna i svensk text från Stiernhielm till Almqvist (se kapitel 4!) var lyckligt och spännande. Resultatet blev tillfredsställande. Mottagandet var fint. Det var således inte så märkligt att projektet tilläts att växa vidare. Fokus lades på ”blodet i svensk text”.

Arbetet med att välja, översätta och transkribera texterna i Köttets poesi 2: Blodet i svensk text från Petrus de Dacia till Ivar Conradson delades den här gången mellan mig och Mattias Forshage. Inledningsessän skrevs av mig; tänkte att det i ett samarbete skulle vara svårt att uppnå samma styrka som i könsdelsvolymens inledning, en stor del av orsaken låg i subjektiv vildhet.

Som ett led i det roliga arbetet passade vi på att bevista en fullskalig dissektion på St. Görans sjukhus, där en skicklig kvinnlig obducent hade vänligheten att detaljerat skildra kroppens hemliga ställen och mekanik för oss. Det underlättade förståelsen av saker som ”vena cava”, eller som Lars Roberg kallade den: ”Stora Gröp-ådran”.

Köttets poesi 2 sträcker sig från medeltida blodsmystik, över skräcklitteratur, herrnhutardiktning, romantisk poesi, läkartexter och fram till symbolistisk syfilismystik. Har inte läst om den på många herrans år, men har för mig att inledningen inte gjorde mig lika stolt och överraskad som den första delens. Med jämna mellanrum dyker likväl enormt entusiastiska läsare upp som berättar att Köttets poesi är deras favoritbok.

Fläcken på omslaget är svart vattenfärg som droppades på en porslinstallrik och fotograferades; förstår inte varför en sådan omständlig metod användes. För övrigt tillverkades boken på samma sätt som den första delen, med guldfärg och flikar, och den trycktes hos far och son Möller på "PM Bokförlag".

Köttets poesi 2 togs inte emot med lika öppna armar som del 1, varken av kritikerna eller läsarna. Kanske är blod inte lika spännande som könsdelar, av någon anledning. Det dröjde en herrans massa år innan upplagan på tusen exemplar sålde slut.


Kan nu för första gången avslöja: en tredje del i serien Köttets poesi var under arbete men slutfördes aldrig. Den hade arbetstiteln ”liket och utsöndringarna i svensk text” och hade samma redaktion. Några bidrag ligger fortfarande på min hårddisk, bl a Gjörwells fantastiska skildring av Anckarströms avrättning och kadaver (vill ni läsa den så kan jag lägga lägger upp den här).

Det strandade på att vi inte hittade tillräckligt många bra texter. Dispositionen innehöll roliga saker som Berzelius Organiska chemie, tårdiktning, bellmanska spyor, förruttnelse- och slagfältsskildringar, likballader och Wallerius skildringar av ”djurs safter”. Här är ett litet smakprov ur 1700-talsvetenskapens särskilda poesi:

”2) Nässlemmet, Snor. Mucus narium. Är ej så tjockt i början, som det blifvit sedan det en tid i Näsan varit utsatt för luftens värkande: utkastas af naturen igenom nysning, eller rinner sjelfmant ut, som ses på barn: conserverar sensträngarne.
3) Halsslemmet, Mucus faucium. Kommer ifrån de i gomen och halsen belägne körtlar, af hvilka de så kallade Mandlarne äro de största och gifva det mästa slemmet; hvilket faciliterar svälgningen och lubricerar vägen, men ofta, tillika med spotten (3.1) onödigt utspottas: och häraf ser den blandade spotten tjock och slemmig ut. Detta halsslemmet plägar ock i synnerhet hos kreaturen kallas dregel.” (Wallerius, J. G., Hydrologia, eller Wattu-Riket indelt och beskrifvit, Stockholm 1748.)

Men det mödosamt insamlade materialet räckte inte till en hel bok. Från den 2 februari 2002 dyker följande anteckning upp, den skrevs när arbetet gått i stå och i samband med att det avbröts:

”Jag grubblar över del tre. Utsöndringar gör mig inte tillräckligt entusiastisk. Den döda kroppen känns som för lite material, men är ett bra tema. Jag börjar fundera över om inte ’ansiktet i svensk text’ vore nåt: det värsta är att det känns lite ingvarbergmantrist. Men det skulle gå: läpparna, ögonen… anletet, ansiktsuttrycket – möjligen kommer vi finna att det helt saknas materiella fantasier kring ansiktet, men ett sådant konstaterande är i sig intressant. Ansiktet som ande, som abstraktion, helt ockuperat av den symboliska ordningsmakten: snuten. Och de revor där ANSIKTET i all sin osmältbara ohygglighet tränger fram… Som när man tittar sin käresta djupt i ögonen och plötsligt bara ser ett par slembollar inbäddade i meningslöst kött…”

FAN ART

Så här skoj blir det när ens flickvän är serietecknare!

Fantastisk fan art som föreställer allas er Vertigoman, fridfullt blossande på sin kära gamla snugga.



(Någon som känner sig uppmanad att skicka in mer fan art kring förlaget till bloggen? Varsågod! handsken är kastad! Kan bli en sensommarserie! Maila jpg-bilden till edenborg@vertigo.se )

NAMNEN PÅ BESLUTSFATTARNA

Om någon skulle vara nyfiken på vilka människorna i tillståndsutskottet är som den 7 maj beslutade att Café Edenborg skulle bli av med sitt serveringstillstånd, så kommer namnen här:

Ordföranden: Marie Ljungberg Schött (m)

Vice ordförande: Elisabeth Brandt Ygeman (s)

Ledamöter:
Patrik Silverudd (fp)
Jackie Nylander (v)
Tjänstgörande ersättare: Tina Ghasemi (m)
Stefan Nilsson (mp) (endast § 19)

Ersättare:
Stefan Nilsson (mp)
Petra Gardos Ek (m)

Tjänstemännen:
Anders Häregård
Eddie Friberg
Anders Larsson
Marie Onerup

KAPITEL 11: LUSTENS FÖRVANDLINGAR

I slutet av 90-talet kom den svenska pocketexplosionen genom att pocketshoparna etablerade sig på strategiska punkter. Minns inte längre vem det var som inspirerade mig att testa pocketutgivning, fick ett tips om att det engelska tryckeriet Cow&Wyman gjorde extremt billiga böcker, hörde av mig till dem och insåg att det gick att komma ner till under tre kronor per exemplar. Internet hade ännu inte riktigt utvecklats, så originalfilerna skickades på zip-skivor med posten.

Hade, som berättats ovan, under arbetet med Köttets poesi 1, varit på Nationalmuseum och nosat i deras erotiksamlingar. Fick då upp ögonen för den svenska 1700-talstecknaren Carl-August Ehrensvärds storhet (han hade även uppmärksammats som surrealistisk föregångare av Ragnar von Holten). Insåg att väldigt många av hans erotiska och surrealistiska teckningar aldrig hade publicerats.

Förhandlade med Nationalmuseum. Fick dem att gå med på att låta mig slippa betala för bilderna och istället ge dem 500 exemplar av boken att sälja i museishopen. De släppte upp mig i arkivet med en scanner, och på ett par dagar var jobbet gjort. En mycket billig produktion!

Då det var tänkt att boken skulle kunna säljas i museishoppar och innehöll ganska lite text, gjordes den tvåspråkig. Carl-August Ehrensvärds Lustens förvandlingar /Transmutations of Desire blev en söt liten bok. Ville gärna att den skulle se ut som mina personliga favoriter i 50- och 60-talens långa serier av Manhattandeckare.

Layoutade omslaget under en mycket våt fest hösten 1997 hemma hos Gabriella i Malmö. Minns att min laptop stod på en bokhylla och att Kristina Lundblad (sedermera GP-recensent och bokhistoriker) hjälpte mig med formen: det var första gången Vertigo gjorde ett fyrfärgsomslag, och det blev inte så väldigt bra. Vi raglade och tjöt av skratt. Inledningen skrevs ihop utifrån Holger Frykenstedts lysande studier av Ehrensvärds konstnärskap.

Boken trycktes i 5000 exemplar. Tyckte själv att det var genialiskt att blanda högkultur (1700-talsteckningar) med lågkultur (Manhattandeckare), men det visade sig att det inte var någon särskilt gångbar formel. Det finns fortfarande en hel del exemplar kvar, trots att många exemplar av boken har skänkts bort gratis under åren som bonus och lockbete.


(Tjacka boken.)

MUSIKALISK FÖRHISTORIA

Kristoffer Noheden (Sphinx bokförlag) skickade den här länken till mig:

http://thethingonthedoorstep.blogspot.com/2008/07/verboten-tabu-sensual-art-of-wading.html

Därifrån går det bra att ladda ner en mp3-rip på en gammal kassett som allas er Vertigoman gjorde i sin ungdom: har själv inte kvar den, så det här var väldigt uppskattat. Ena sidan är mitt soloband "Verboten" (finns det inte en likhet med "Vertigo" där?) och den andra mitt tvåmannaband Tabu med en inspelning från en konsert i Kulturhuset 1984.

Det var Lars Larssons kassettbolag Konduktör Records som gav ut kassetten "The sensual art of wading". (Wading är en sexuell perversion där folk tar på sig gasmasker och regnställ och trampar omkring i gyttja, sånt vi intresserade oss för inom industrimusikkulturen.)

(Tänker för övrigt inte berätta om de ohyggliga och förnedrande upplevelserna av att hyra en ytterst dålig och alldeles för dyr bil från ett skumt kontor i Fès och stranda med vraket på landsbygden osv osv. Bara att hålla för näsan och svälja, som vanligt.)

KAPITEL 10: ÖGATS HISTORIA OCH MADAME EDWARDA

Att Georges Batailles sublima roman Ögats historia skulle ingå i Vertigos utgivning var en självklarhet. Den hade kommit ut på svenska på bokförlaget Alba 1983 (av någon anledning tillsammans med Susan Sontags essä om "Pornografin som litteratur") i en utgåva som blivit en antikvariatsraritet. Batailles tänkande genomströmmar hela Vertigos plattform. Och hans roman är en av mina starkaste läsupplevelser.

Överraskande nog ville översättaren inte stå med sitt riktiga namn i boken. Han hade sedan sin utflykt i kulturvärlden gjort karriär som bankman, och det lämpade sig inte att bli känd som översättare av pornografi, hur högklassig den än var. Så han krävde att få använda pseudonymen Peter Johansson.

Fick i samma veva kontakt med Anders Lundberg, som då arbetade med tidskriften Ord och Bild (och numera OEI) och som visade sig vara en stor Bataille-älskare. Han hade en i stort sett färdig översättning av Batailles kortroman Madame Edwarda liggande, och den bifogade vi.

Mattias Forshage skrev förordet. Texten sattes naturligtvis i bodoni. Och för att riktigt fira den härliga boken anlitade förlaget ett något proffsigare och dyrare tryckeri, Grahns i Lund, som brukade (brukar?) trycka ellerströms böcker.

Det mest anmärkningsvärda med utgåvan är omslagsbilden. Bestämde tidigt att boken borde prydas av en fitta med ett öga: den centrala bilden i Ögats historia. Jonas Lundkvist försåg mig med ett riktigt emaljöga från stadsteaterns rekvisitaförråd, och Vertigoentusiasten Linda ville gärna vara modell, under den Duchampflirtande pseudonymen ”L.H.O.O.Q.”. Hon fick frågan på en av de tidigaste tillställningarna där även förlagets kunder bjöds in, på restaurang Pelikan 1996. Sedan dess har många glada Vertigokunder extraknäckt som omslagsmodeller.

Lindas pojkvän Jakob och min dåvarande flickvän fick vänta i mitt kök medan vi skötte fotograferingen i sovrummet. Det var i februari 1997. Efteråt fick vi höra att det rått en pinsam tystnad som de båda försökte fylla med ivrigt drickande. Fotograferingen gick hur som helst bra, och bilderna blev förträffliga. Chefen på fotolabbet kom ut och gratulerade mig när jag hämtade dem.

Så skedde en olycka. Förstoringar och negativ låg i en portfölj på min pakethållare. Det här var före det digitala fotots tid. Någonstans i närheten av Medborgarplatsen ramlade portföljen av och återfanns aldrig. Alltihop var borta. Vänligt nog kom Linda och Jakob tillbaka till lägenheten, och Jan Lumholdt var också där. Vi tittade på lite super 8-filmer som uppvärmning. Den här gången gick fotograferingen ännu bättre: tur i oturen.

Under åren har en viss reaktion väldigt ofta kommit på förlagets verksamhet: ”ni försöker bara provocera”. Faktum är att omslaget till Ögats historia är genuint provocerande. Men faktum är också att detta aldrig slog mig. Tyckte för min del bara att det var självklart att en bok som handlade om ett öga i en fitta skulle visa ett öga i en fitta. Inget konstigt med det. Tyckte helt enkelt att det var snyggt.

En annan underlighet: tanken på att göra ett fotomontage slog mig heller aldrig. Visst har det photoshoppats en del under förlagets historia, men nästan alltid är det som syns också det som fanns. Dessutom är fotograferingarna själva en sorts riter, en form av vidskeplig dyrkan av poesin, misstänker att Bataille skulle ha uppskattat det.

När Böckernas klubb hade boken med i sin medlemstidning, censurerade de omslaget. Emaljögat syns för övrigt också på framsidan till CJ Håkanssons Fjärilen från Tibet. Tryckte en allt för liten upplaga av Ögats historia, som var den första Vertigobok som sålde slut.

MORGON I MEDINAN

Kliver ut genom det svala hotellets nakna dörr ut i den heta gränden. Ser ett barn skölja huvudet i den mosaikbesatta fontänen. Kliver över den skäggiga damen som enligt sin vana ligger utslängd som en blobba. Hälsar på försäljaren i valvet som puffar på dagens första spliff. Hejar på ett par knarkförsäljare. Ser samma män som alltid, på samma platser, i ett hörn, i en port. Blir varmt välkomnad på cafét. Får äntligen en capuccino där mjölken inte är bränd, efter mycket tjat. Dricker en avokadomilkshake. Läser vidare i Keynes-biografin, fortfarande osäker på om den borde ges ut på svenska. Caféinnehavaren kommer upp och hälsar, översvallande. Förklarar för honom att kaffet var perfekt, berättar om mitt eget café, i ”Stockholms medina”. Skickar ett par sms. Vandrar hemåt. Ser ett barn skölja huvudet i en annan fontän med ännu vackrare mosaik. Ser en blond tonårstjej äta kaktusfrukt med magen bar, det gör ett konstigt intryck här. Västerländsk dekadens! Stöter på en dvärg i gränden. Kliver över skäggiga damen. Träder tillbaka in i den svala fristaden, tillbaka till arbetet.


(Men vad skulle caféinnehavaren säga om Edenborgs? Världens enda lesbiska toplesscafé? där samtalen i baren antingen handlar om postmodernistisk filosofi, världens undergång eller sex.)

CAFÉT PÅ RADION

Siri och Evis på radion om fiket!

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1841768&BroadcastDate=&IsBlock

KAPITEL 9: LIDANDETS LUSTGÅRD

Genom förlagets mentor Jonas Ellerström etablerades kontakt med översättaren Hans Johansson. Han kom att bli central för Vertigos historia och dessutom en mycket god vän. Hans var den första rutinerade översättare som förlaget kontrakterade, och den förste som fick hyfsat betalt. Hans och Vertigos samarbete har aldrig varit utan problem, ofta har vi grälat och skrikit i telefon, men resultatet är utan tvivel alltid fullständigt lysande. Numera bor han i södra Frankrike, bara några mil från Markis de Sades slott La Coste (kanske lägger upp en bild av mig och Hans därifrån framöver).

Idén att ge ut Octave Mirbeaus Le jardin des supplices på svenska hade funnits ett par år. De engelska upplagorna var mycket snygga och lockande. Referaten av bokens handling lät ytterst lovande. Det hade dock aldrig blivit av för mig att läsa den. Så kom startskottet på den kanske mest tveksamma traditionen i Vertigos historia: utgivningen av olästa böcker.

Hans nappade: han har en särskild smak för sadistiska och poetiska texter. Översättningen dök upp något år efter att vi träffats i hans lägenhet i Malmö. Som vanligt skickade han in en ganska ofärdig text – han tycker om att få synpunkter i ett tidigt stadium – vilket fick mig att slita mitt hår. Samtidigt ska gudarna veta att det är lärorikt att arbeta med översättningsgranskning.

Mirbeaus text visade sig vara ett underbart äventyr och fullständigt i linje med Vertigos utgivning; minns tydligt min stormande lycka vid läsningen av denna helvetesvandring genom ett Hieronymus Bosch-präglat Kina. Titeln var på ett tidigt stadium tänkt att vara Tortyrträdgården (inspirerat av den engelska titeln The Torture Garden), men Hans visade snart sin briljans med förslaget Lidandets lustgård.

Har inte boken tillgänglig här i Fès, har dock för mig att detta blev den första delen av Vertigos hittills mest omfattande serie: "Överträdelsens klassiker". Har också för mig att efterordet är skrivet av mig. Minns inte mycket av tankarna, men ambivalensen i Mirbeaus imaginära värld är fascinerande. Han var anarkist och pacifist, men när han skulle framvisa den exploaterande överklassens grymhet blir det uppenbart att han också bär en hel del mörker i sig och att hans njutning fått sin form av den repressiva ordningen som han rentav tycker lite för mycket om.

Omslaget till Lidandets lustgård föreställer fram- och baksidan av en kropp i närbild; så fortskred Vertigospecialiteten med böcker som skall vara människor. Det är min mage, rygg och skinkor, täckta med gamla torra påskliljor och blomjord. Bruno Jacobs tog bilden och smålänningarna tryckte.

Har för mig vi fick ett litteraturstöd; vi fick stora fina recensioner; Lidandets lustgård är en av de mest älskade av alla Vertigotitlar; det tog ändå en väldig massa år att sälja slut på den ganska lilla upplagan. Snart kommer den i nytryck, som en del i serien med ”Vertigos erotiska klassiker”.

FÈS ÄR CAFÉ EDENBORG

Tack för era vänliga ord! Fiket stänger inte bara hur som helst: hur skulle det kunna göra det? Det är ju inte en dödlig varelse utan snarare någon sorts halvgud eller demon. Lutar just nu mot att fiket egentligen alltid varit medinan i Fès: en blandning av romartid, medeltid och postmodernitet, med mobiltelefoner och åsnetransporter och kattungar som käkar hönshuvuden.

Det enda som saknas är spriten och porren: men de kanske aldrig var en del av fikets monstruösa själ. Misstänker att den i stället handlar om ett visst, spontant mönster av ad hoc-lösningar och sociala misstag som ackumulerats.

Om nån letar efter mig så pröva på hotell Bouanania. Det finns dock en risk att min kropp har upplösts i mosaiken.

(För övrigt når mig nyheten att även den vackra bokhandeln Vänder sig om i Göteborg stänger igen allt för snart: ett ödesmättat sammanträffande.)

CAFÉ EDENBORG STÄNGER

Ända sedan fiket blev av med sina serveringstillstånd i våras har det surrat rykten om att vi ska stänga igen. Men först idag blev saken klar: den 24 augusti har Café Edenborg öppet för sista gången. Innan dess blir det stor bokrea.

Anledningen är förstås att det blivit svårt att driva vidare verksamheten bara som café. En viktig del av fikets liv har varit releasefester för böcker och tidskrifter, föreläsningar, konserter, stödfester.

Det finns många som tror att det fanns politiska motiv till att myndigheterna drog in våra serveringstillstånd. Tror för min del att det snarare handlade om att de ville minska generellt på utskänkningen i Gamla stan. Efter fyra razzior hos oss hade de fått ihop tillräckligt många små anmärkningar för att det skulle bli en lista. Och så var det kört.

Tårar har flutit idag. Många har ställt sig frågan vad de ska göra av sina liv nu, inte minst allas er Vertigoman själv, som efter att ha blivit ut-lasad från högskolan och blivit cafélös undrar hur i helvete han nu ska slösa bort sina dagar.

Kanske tvingas Vertigo öppna ett nytt ställe?

LOLITA

Hittade den här artikeln i en mangatidning som Loka köpte. En illustration av olika kulturers obekymrade relation till varandra, av litteraturens betydelse för verkligheten, av verklighetens overkliga karaktär.

KAPITEL 8: BOKEN OM DE HIEROGLYFISKA BILDERNA

Mina och därigenom Vertigos intressen har präglats starkt av den surrealistiska traditionen. Radikal romantisk poesi, radikalt politiskt tänkande, svart humor och erotik har från början bestämt utgivningsbesluten. Till dessa kommer ett femte tema som kanske förefaller mer udda: esoterism.

Började intressera mig för alkemi 1989. Hade sedan ett par år suttit på KB och forskat i udda svensk litteraturhistoria, minns inte exakt hur guldmakeriet kom in i synfältet, men snart kom ämnet att dominera mitt arbete.

Till en stor del berodde det på att det var så okänt. Förbluffande lite historisk forskning hade gjorts om alkemin i Sverige, förbluffande lite var känt om denna märkliga tradition med dess utopiska ambitioner och poetiska diskurser. Dessutom föreföll mig alkemin kombinera praktisk revolt och poetisk skönhet på ett tilltalande sätt. 2002 kom min doktorsavhandling Alkemins skam och därefter förföll alkemiintresset, för att nu på sistone ha fått en ny skjuts.

Besökte Paris i slutet av oktober 1989 tillsammans med surrealistgruppens Johannes Bergmark. Poeten Ted Joans ordnade ett rum åt oss på bokhandeln Shakespeare & Co. Vi besökte bland annat den berömda ockulta bokhandeln Table d’Emeraud. Där började plötsligt den gamla farbror bakom disken prata svenska med oss. Det visade sig att denne estländare varit bosatt i Sverige.

När han hörde om mitt intresse för alkemi tipsade han oss om en person som kunde vara intressant att träffa: Arne Wettermark, personlig vän med den legendariske franske alkemisten Eugène Canseliet, Fulcanellis lärjunge.

Tog, åter i Sverige, kontakt med Arne Wettermark. Vi träffades i början av maj 1990, hemma hos hans syster på Karlavägen. Det var ett livsavgörande möte för mig, eftersom det bland annat hade betydelse för min första dotters tillkomst. Dessutom uppmanade mig Arne att ta kontakt med annan alkemiintresserad svensk: Kjell Lekeby.

Mötet med Kjell blev också livsavgörande. Det var han som uppmuntrade mig att börja studera latin. Det var han som fick mig att börja plugga idéhistoria. Det var han som med fruktansvärd, noggrann grymhet läste igenom mina texter och klottrade dem röda med rättelser och invändningar och därigenom fick mig att gråta; men han lärde mig samtidigt skrivandets konst.

Redan vid produktionen av Johannes Francks Alkemiska texter 1992 var Kjell starkt behjälplig. Några år senare föreslog han att vi skulle ge ut en översättning av en av de allra mest berömda av alla alkemiska texter: Nicolas Flamels Boken om de hieroglyfiska bilderna. Texten påstås vara skriven på 1300-talet, men är troligen en produkt från början av 1600-talet. Flamel ryktas ha vandrat på jorden som odödlig adept i hundratals år efter att han funnit De vises sten 1382. I Paris kan vandraren besöka hans hus, i närheten av Tour St Jacques.

Översättningen byggde på ett latinskt manuskript av Flamels text i Svenska FrimurareLogens arkiv, som Kjell på den tiden just fått tillgång till. Bilderna hämtades ur samma manuskript. Layouten gjordes av surrealistgruppens Bruno Jacobs. Boken trycktes i Småland i en ganska liten upplaga som det ändå tog många år att sälja slut på. Till min överraskning fick boken litteraturstöd och blev recenserad. Hade den kommit ut samtidigt med den första Harry Potter-boken hade det säkert gått ännu bättre.

(Hösten 2008 återknöt Vertigo till sin ockulta utgivning med Paracelsus Boken om homunculus; det kommer fler titlar framöver.)

PAUSUNDERHÅLLNING

Mellan två resor, fullt upptagen med att få klar Josefine Mutzenbacher som ska på tryck på måndag, ett besök på ett slott: Engsö. Vandrar runt i detta högre än breda palats, vinglar på de ojämna ekgolven, häpnar över de många spökreferenserna.


Där sitter målningar över en i släkten Piper som kallades "den halte" och som gillade "alea, vinum, venus". Där hänger det grymma porträttet av slottsfrun som jagades av spöken (en bit av hennes slöja sitter fortfarande fast vid en värja i slottskyrkan). Där är gravstenen över den berömda dvärgen Anders Luxemburg. Där står trollstenen: vidrör du den kommer du snart få en förfärlig sjukdom (vi vågade inte). Där stupade Karl XII:s sista häst.

Inte att undra på att det är från det här slottet som greven som blev skjuten i Gamla stan i vintras kommer ifrån (och som Gunnar Blå skrev sin novell på Newsmill om). Receptionisten berättar för oss att greven och hans sambo fortfarande lever under polisskydd eftersom det ännu inte är klarlagt vem som låg bakom mordförsöket.

Så många förbannelser och hemsökelser. Och nu är stället till salu. Vem vågar?