GJÖRWELL OM ANCKARSTRÖMS AVRÄTTNING OCH KADAVER

På begäran! Tror inte den här texten någonsin har publicerats förut. Har otroligt nog missat att skriva källhänvisningen i dokumentet, men är nästan alldeles säker på att handskriften finns i Gjörwells brevsamling på KB. Den skulle som sagt ingå i Köttets poesi 3: liket och utsöndringarna i svensk text.

C. C. Gjörwell (1731-1811) var en inflytelserik publicist på slutet av 1700-talet och C. J. L. Almqvists morfar. Till saken hör att Gjörwell hade en personlig relation till kungamördaren som han känt sedan barnsben genom vänskapen med dennes far, alkemisten och överstelöjtnanten Jacob Johan Anckarström (1729-1777). Om honom går det bra att läsa i min avhandling.

Håll till godo med denna märkliga blandning av förromantisk känslosvulst (tårar! Kotzebue i Kungsträdgården!) och snaskigt splatterskvaller (likstöld!):


Carl Christoffer Gjörwell:
Ur Brev om Anckarströms avrättning (1792)

Såsom vädret var vackert och solsken, fast med nog Blåst, beslöt jag at se denna så märkvärdiga Execution; gick således ut, dock först åt Norr, och sedan hela den långa vägen öfver Gator och Sandbackar; och den första människa, jag råkade utanföre min Port, var lille Ankar [Anckarströms oäkta bror]. Hvad tycker Du väl? Vi talte med tårar om både sak och person. Som jag gick bittida ut, hann jag ock, ehuru sagta gående, tidigt fram, steg up på en af Höjderne, så at jag därifrån såg hela Afrättsplatsen rätt väl. Spetsgården var stor och formerad af 400 man af blåa Lif-Gardet, vid hvilket Ankarström sjelf hade tjent, samt förde den äldre Grefve Schwerin därvid Befälet. Den var midtför Galgen, närmast densamma en hög Påle, och framföre denne voro 4 stegel med sina Hjul upreste; midtpå Platsen en uphöjd Plan af Bräder med begge Blockarne på, och näst där framföre eller vid ingången en liten Hög med torrt Granris. Icke långt efter mig kom Ankarström. Nu är til märkandes, at begge Prästerne åkte förut i Hyrvagn, och höllo där vägen til Galgen tager af ifrån stora Landsvägen. Där gjordes halt af Escorten, som förde ut honom, och bestod af 200 man af samma Lif-Garde, och hvilken Escorte åter anfördes af vår Baron Silfwerhjelm. När kärran höll stilla, voro begge Prästerne, D. Petrejus och Pastor Roos, honom til mötes, då han lossad ifrån sina Handklofvar, full af Glädje at vara sit mål så nära och se dem åter, sprang up, såsom en ung Gosse, af kärran och ned på Backen, stälde sig emellan Prästerne och gick så fram, som är et godt stycke. Under denne väg talte Pastor Roos öfver Psalm. 141: Jesus är mit Lif och Hälsa, och versen 6:

Tin, min Jesu, vil jag blifva,
Här i tid och evigt ther,
Ty tu äst min Jesus kär,
När nu döden qväfver lifvet,
Jag för ingen rädes här;
Jesus, tu mit goda är.

När han kom inom spetsgården, hvar Öfver-Ståthållaren och Police-mästaren såto til häst, stadnade han vid Granris-högen. Då såg jag honom först, och kan jag i al sanning bekänna at jag i samma ögonblick kastade hela min Själ ned til den store och evige Förbarmarens fötter och bad efter min ringa kraft och förmåga: det Frälsaren uti denna stund måtte vara hans Hjerta nära; äfven som min första suck om morgonen vid upvaknandet var för honom, och ofta sedan. Omkring mig deremot hörde jag många fula och hårda ord, dem jag dock icke vil eller kan här uptaga: ty Bitterheten ibland Folket var almän och stor, ända in uti sista stunden. Snart som de kommit in, föllo de alla tre på knä på Granrishögen, då han sjelf gjorde en Bön, afbad än en gång sina många och svåra Synder, och kastade sig med förtröstan uti Guds och Jesu armar; hvarefter Prästerne läste öfver honom Fader Vår och Välsignelsen; hvarpå han steg up, tog begge prästerne i famn, kastade af sig surtouten, tog up en hvit mössa utur fickan, satte den på sig och strök Håret i nacken up under densamma; hvarefter Pastor Roos tog et ärmkläde eller en Lång-Halsduk och bandt för hans ögon, sägandes därvid: at detta mörker skulle snarligen förvandlas uti det eviga och härliga Ljuset, hvarvid han upräckte begge armarne högt til Himmelen. Således färdig ledde de honom up på sjelfva Afrättsplatsen, behållandes därvid röda västen på sig, såsom den var ganska mycket utringad omkring Halsen, lade honom ner, och sedan Hufvudet var väl pressadt på sin Block och Handen lagd på den andra, lutade sig Pastor Roos ned, strök med sin Hand öfver hans bara Hals och sade: Dig är förvarad Härlighetens Krona; hvartil han med tydelig och oförfärad Röst svarade: Pris och ära vare Tig, Herre Jesu innerlig! Då i detsamma Mästermannen och Rackaren skiljde Hufvudet och Handen ifrån Kroppen. Alla åsågo med största förundran denna hans stora Frimodighet och synbara Glädje.
Sedan han således legat en liten stund, kom Rackaren med sine Drängar up, kastade ner begge Blockarne och vände om Kroppen, så at den kom at ligga på ryggen och al den öfvriga Bloden förrinna densamma. Häruppå gingo de ned på marken igen och togo sig Frukost med Bröd och Brännvin, för at styrka sig til den magstarka Förrättningen; återträdde sedan up igen, då Rackaren med en stor knif ristade up Kroppen alt up ifrån Halsen til medjan; hvarefter Drängarne uttogo Hjertat, Inälfvorna och det Hemliga Tinget, läggandes alt detta uti en Påse, som bars i en Grop under Steglen, hvar det jordades. Sedan gicks på med Bilan, och delades Kroppen först längs efter och sedan tvärs öfver i fyra Delar. Vesten, Böxorna och Skorna afdrogos först eller före denna Operation; men Lintyget behöll han på sig, som styckades med. Häruppå togs Hufvudet, som blottades, och slogs igenom detsamma en lång och stark Dragspik, och bars sedan up för en stege på den höge Pålen, och slogs där åter in med många Hammarslag, vändandes ansigtet ut åt Platsen och vägen, seendes med det långa och svarta skägget hiskeligt ut. Likaså skedde med Handens genom- och upspikande under Hufvudet. Häruppå båros Fjerndelarna af kroppen och lades på sina Hjul, de begge öfre Kroppsdelarne på de inre och de begge nedre på den yttre Hjulen. Sist upspikades stora Taflan på sjelfva Galgen bakom hans Hufvud. Under det at den upspikades gick jag mina färde, upfyld af många Betraktelser.

[– – –]

Bihang Til Brefvet til min K. Doter, Fru Lindahl i Norrköping; dat. d. 10 Maji 1792

För at giöra detta Bref fullständigt uti hvad som rörer Capit. Ankarströms Execution; så vil jag härmedelst tilfoga följande efterhand gjorda Bilagor.

1) Nya Tilökningar, rörande Sjelfva Executions-dagen.
Rackaren satt icke med och körde Kärran, såsom de 3:ne afstraffnings-dagarne, utan gick bredvid.
När Ankarström kom til Skiljo-vägen, hvar han hoppade af Kärran och blef Handklofvarne pour jamais entledigad, steg han fram til sin fordne vän och kamrat, den Escorten commenderande Baron Silfwerhjelm, och sade til honom med eren och glad upsyn: Tack skal Du ha för det jag fåt fara i ro! menandes härmed, at han blifvit befriad ifrån Pöbelns Anfall eller skriande under vägen; tilläggandes: Gud välsigne Dig! Jag hoppas at vi råkas. – Här vil jag tilfoga en sjelfkrafd Reflexion öfver vår Stockholms Pöbel. För at döma af des Bitterhet och Otidighet emot Ankarströms Person under Afstraffnings-dagarne, som tiltog med hvar dag och var som värst då han tredje dagen slet spö på Nytorget, var Regeringen bekymrad för Menighetens upretade sinnen sjelfva Executions-dagen, då naturligt vis hela Skaran af Hufuvudstadens Populace skulle vara å gånge; hvadan Dagl. Allehanda och alla Gathörnen dagen näst förut voro fulla med Öfverståthållare-Ämbetets alfvarliga Förmaning om stillhet under Executionen, hvilken Förmaning den otaliga Folkmängden också noggrant efterlede, så at man ej hörde et enda ondt ord ljuda högt, ehuru där jag stod vid Afrätts-platsen hördes på alla sidor fula och grymma Utlåtelser öfver och emot Ankarströms Person. Detta vare sagdt til Lof för vår svenska Pöbel, hvilket sannerligen ej inträffar i Paris och London, ja ej en gång uti Köpenhamn, hvar den upretad icke menagerar hvarken åtbörd eller skälsord.

[– – –]

Mästermannen, som afhögg Hufvudet, var nyl. antagen och hade förut varit Timmer-gesäll, uti hvilken Profession man lärer sig at gjöra skarpa och vissa Hugg; också var en Konunga-Mördares Halshuggning hans första lärospån, som han ock gjorde med al möjelig skicklighet.
Genast efter Hugget forsade Blodet fram utur Halsen såsom en ström, hvilket var et physiskt Bevis til Ankarströms Behjertenhet och Räddlöshet in uti sista stunden, eller at Blodet hade bibehållit sit naturliga fria Lopp, och icke genom någon Döds-alteration dragit sig in åt Hjertat.

[– – –]

3) Kungjörelse [”Afskrifven utur Dagl. Allehanda, för 1792, N:o 174.”]
Som vanartiga personer, natten emellan den 23 och 24 i denna månad förehaft det oråd, at från Afrätt-platsen utan för Skants-Tull våldsammeligen borttaga de därstädes på stegel lagde styckade lemmar af Konunga-mördaren Jacob Johan Ankarströms Kropp, hvilka dock sedermera, den 27 därpå följande, äro fundne utkastade på Åhlstads-skogen vid och omkring en körbro på öpna marken, därifrån de genom af Öfver-Ståthållare-Ämbetet, på härom erhållen underrättelse, fogad anstalt, blifvit til Afrätts-platsen återförde och på steglen upsatte; Altså, och då et så vederstyggeligt uptåg icke kan eller får ostraffadt aflöpa, har, på Kong. Maj:ts Nådigste befalning, Öfver-Ståthållare-Ämbetet härigenom velat antyda en och hvar, som om uphofsmannen och dem, som med honom därutinnan delaktige varit, någon kunskap redan har eller framdeles erhålla kan, at sådant hos Öfver-Ståthållare-Ämbetet, til ansvars undvikande, utan alt uppehåll tilkänna gifva: Skolandes den, som bevisligen uptäcker den brottslige, hafva at undfå en belöning af Ethundrade riksdaler. Stockholm den 30 julii 1792.

4) Utdrag utur: Min Minnesbok för nedanstående Dagar af året 1792.
Tisdagen, d. 31 julii, lästes i Allehanda Kungjörelsen om det ohyggeliga Äfventyret, at nattetid taga ned Reliquierne af den fatale Ankarström, och at gjöra det ändå så dumt, at de funnos igen vid en Sokne-väg, samt blefvo således af Hr Rackaren än en gång placerade på sina Hjul, Hufvudet dock undantaget, ehuru äfven igenfunnet. Det kom dock derföre intet at balsameras och försändas til helgona-skrinet hos Jacobinerne i Paris: ty på den händelsen hade den på Kungjörelsen följande djupsinniga Afhandlingen om Skålars Drickande kunnat blifva en tjenlig Pendant; ty den slutas me den skålen: Lefve den Döde!
Onsdagen, d. 1 Aug. Min Antiquariska Nitälskan dref mig at sjelf beskåda Hufvudskalle-platsen och den nya Expositionen. Uti Hyrvagnen tog jag med mig Historiographen Barfod och Typographen Henr. Nordström. Vi råkade på stället Architecten eller respective Timmermannen, som removerade Galgen, hvilken under alla dessa ärbara Revolutions-dagar varit in loco och kunde för oss alt detailera. Kroppens fyra delar låga på sina vanlige stegel, men nu dels af Vädret, dels af flyttningen ifrån och til afrättsplatsen mycket förstörde; så at nu sågs dessa Qvarlefvor af en den skönaste, den bäst proportionerade Kropp hiskeligen fula ut. Pålen, på hvilken Hufvudet hade setat, var afsågad et par alnar ifrån jorden; hvarefter Galge-röfvarne sågat af öfra ändan, på hvilken Huvudet och Handen suto ouplösligen fastspikade. Dessa skulle, enligt Befalning, icke mer upsättas för at betala vederbörande Amateurer lusten til et nytt Dacapo af Natt-rån, utan hade blifvit 2 alnar djupt nedgräfvne inne uti sjelfva den kringmurade och tillåste Galge-gården, så at nu mera icke är så lätt at komma åt detta så dyrbara Hufvud. Vår Cicerone visade oss sedan de öfrige remarquable rumen, eller huruledes Lotterie-Casseuren och Lotterie-Listornas Förfalskare Brodin låg jordfäst utmed vägen och några steg in från Galgen til venster; däremot hade Baron Bielcke fåt den äran, at ligga et stycke längre bort ifrån sjelfva Galgen och til höger samt afsides ifrån vägen uti en Sandbacke; samt hvartil vidare kommit den besynnerliga omständighet, at han blifvit jordad utmed en förl. år likaledes på Rackare-kälken utförd Adels-Dame, en Fru Liljemark, oregerlig hustru åt en f. d. Under-Officerare vid Gardet, nu solfjäder-makare, som uti sin stora arghet störtade sig utur Fönstret och slog sig ihjäl. Stället där de lågo syntes grant. Et litet stycke därifrån högre up i Tallbacken hade man jordat Auditeuren Öhrner. Så honom som Bjelken hade man utan minsta omslag af Bräder stoppat ner i Jordgropen uti sina kläder, såsom de fördes ut, och hade aldeles ingen gjort sig minsta Besvär med at upgräfva Baron Bjelckes eller, såsom Domaren skrifver, Thure Stenssons Lik. – Med denne vidrige Theater lät jag, för at genast, om ej utplåna, dock minska intrycket, en annan constrastera. Återkommen til Staden gick jag kl. 1 slagen til Kongs-Trägården, satt där til kl. 2 uti en af Bosquéerna och läste uti min aldrakäraste Bok nu för Tiden, Hr Kotzebues Fluicht nach Paris – – bara Känsla, bara Sanning och Dygd – –