Det var en lite märklig bokmässa, fick någon sorts skuldkänslor efteråt: kändes som om min svarta galla hade förgiftat hela sammanhanget. Är det också mitt fel att bankerna faller som dominobrickor? Allt är mitt fel: en negativ narcissism i samma anda som den negativa teologin.
Vi gick i samlad tropp till Barnens bokklubb och bestämde oss för att bygga vår monter som deras nästa år: en fin förebild. Men kommer energin räcka?
Bestämde mig för att dra ner ytterligare på utgivningstakten i förlaget: 3 böcker per säsong får räcka i fortsättningen. Och istället plöja ner desto mer av detta kött i varje bok.
Minnesblixtar från mässan: utbyter några ord om Georges Bataille med Anders Carlberg (!); signerar en bok i Gunnar Blås namn; signerar en Gamiani-affisch; blir smickrad och klappad medhårs av både en och annan Vertigofantast (ni anar inte hur det livar upp); får ständiga kommentarer om min frisyr (ja, håret var tvättat för en gångs skull och ingen kände igen mig); teknikern på mitt och Renés seminarium säger att det var det första roliga på tre hela dagar (René är faktiskt fenomenal på scen, han hänger sig med hela sin varelse åt situationen); får träffa en potentiell agent i två och en halv minut och inser att det nog blir svårt; retar halvt ihjäl mig under första akten av Julius Caesar åt två tonåringar som fått gratisbiljetter och pratar och hånglar precis bredvid mig (de gick i paus, sedan kunde njutningen explodera fritt); lyssnar på merengue tidigt på morgonen på väg till mässan och dansar på trottoaren med ett dumt flin på läpparna; skänker bort bonusböcker och affischer till Vertigoentusiaster som ser ut att förtjäna det; tillbringar en timme med D. Berg i Vanadisbadets bastu och kallvattenbassäng.
Samt blev för första gången i mannaminne inte utskälld under hela mässan. Är det kattungarnas fel?
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
måndag 29 september 2008
lördag 27 september 2008
BLÖDIG
Skrev nyss om mitt förfärliga misstag där fel beställning skickades till Förlagssystem så alla förlagets Stormtrupper fick ett dublett-ex av Florina istället för Gamiani. Skickade förstås genast ut en ursäkt med anvisningar för returen. Fick en massa svar på mailet, men orkade inte läsa dem, stod inte ut med allt det förväntade skället. Kände mig lite starkare idag, och öppnade mailen efter ett. Och si! istället kom en anstormning av en sorts kärlek. Är nog lite skör: blev alldeles tårögd. Så här kan det låta från förlagets svårt älskade Stormtruppsmedlemmar:
"Jag gjorde i alla fall så att jag betalade Florina och behåller boken, det kan vara kul att se moster Hildas min på julafton!"
"Hej, jag blev glad över ett nytt ex av Florina. Det blir en bra födelsedagspresent/julklapp.
Ser fram emot Gamiani."
"Kära kamrat! Ingen fara, jag behåller boken (Florina - trevlig) och ser fram emot att få Gamiani. Din hjärna är bättre än de flestas. En trött fredagspuss, där du vill ha den."
"Du är förlåten."
"Två böcker är alldeles lagomt denna månad. Så min bok behåller jag samt behöver ingen kompensation. Gillade misstaget."
"Jag har ingenting emot att behålla exemplaret. Jag betalar för den som vanligt, så kan jag ge boken till en vän. Men skicka gärna Gamiani."
"Sånt händer. Inga problem. Florina är dessutom så bra att det inte skadar att ha en extra i presentlagret. Låna en hjärna... Det påminner om den gamla Norgehistorien om e svindyra helt obegagnade norska hjärnorna som S:t Per hade till salu för den som behövde. (Cirkulerar också i Norge, som svenskhistoria.)"
"Jag gjorde i alla fall så att jag betalade Florina och behåller boken, det kan vara kul att se moster Hildas min på julafton!"
"Hej, jag blev glad över ett nytt ex av Florina. Det blir en bra födelsedagspresent/julklapp.
Ser fram emot Gamiani."
"Kära kamrat! Ingen fara, jag behåller boken (Florina - trevlig) och ser fram emot att få Gamiani. Din hjärna är bättre än de flestas. En trött fredagspuss, där du vill ha den."
"Du är förlåten."
"Två böcker är alldeles lagomt denna månad. Så min bok behåller jag samt behöver ingen kompensation. Gillade misstaget."
"Jag har ingenting emot att behålla exemplaret. Jag betalar för den som vanligt, så kan jag ge boken till en vän. Men skicka gärna Gamiani."
"Sånt händer. Inga problem. Florina är dessutom så bra att det inte skadar att ha en extra i presentlagret. Låna en hjärna... Det påminner om den gamla Norgehistorien om e svindyra helt obegagnade norska hjärnorna som S:t Per hade till salu för den som behövde. (Cirkulerar också i Norge, som svenskhistoria.)"
DIE HARD
Skrev nyligen om hur livet stundom till grundstrukturen kan te sig som en vildsint actionfilm. Det stämmer verkligen in på bokmässetillvaron. John McClane+Vertigomannen=sant. Springer mellan möten, svettas av ångest och/eller feber, har väldigt ont i knäna. Skjuter! Gråter! Försöker sova!
Vaknar efter fem timmars torftig sömn, får plötsligt en idé om hur omslaget till Susanne Dodillets avhandling (som kommer i januari och handlar om tysk och svensk prostitutionslagstiftning) ska se ut: underligt hur idéer uppstår, som fruktkroppar som växer ur ett obegripligt, temporalt mycel.
Sitter som vanligt ensam i montern. Planerar att överge mina kompanjer nästa år: det får bli en egen Vertigomonter. Där ska det tronas.
(Skvaller: en raglande Guillou i korridoren, en Lindqvist fullastad med klassisk pornografi, små huvuden som svävar ovanför Bonniermonterns vägg – de liknar måltavlorna på ett nöjesfälts skjutbana. Årets besvikelse: Vertigomannen är inte tokrolig utan sur, sjuk, trött och ett svart hål av misantropi.)
Vaknar efter fem timmars torftig sömn, får plötsligt en idé om hur omslaget till Susanne Dodillets avhandling (som kommer i januari och handlar om tysk och svensk prostitutionslagstiftning) ska se ut: underligt hur idéer uppstår, som fruktkroppar som växer ur ett obegripligt, temporalt mycel.
Sitter som vanligt ensam i montern. Planerar att överge mina kompanjer nästa år: det får bli en egen Vertigomonter. Där ska det tronas.
(Skvaller: en raglande Guillou i korridoren, en Lindqvist fullastad med klassisk pornografi, små huvuden som svävar ovanför Bonniermonterns vägg – de liknar måltavlorna på ett nöjesfälts skjutbana. Årets besvikelse: Vertigomannen är inte tokrolig utan sur, sjuk, trött och ett svart hål av misantropi.)
fredag 26 september 2008
FÖRLUST OCH FÖRLUSTELSER
Det tog två och en halv månad att bota utbrändheten i somras: tre veckor innan sömnen infann sig. Det tog två veckor innan det var kört igen efter återvändandet i slutet av augusti. Idag detta: Förlagssystem hör av sig och berättar att alla Stormtrupperna fått Florina istället för Gamiani. Mitt fel. Denna förvirring. Kastade hatten i golvet, svor över mig själv.
Men detta: Händels Julius Caesar igår kväll. Fyra timmar gudomlig skönhet: countertenorerna förvandlar alltihop till ett mirakel. Det gyllene ljuset. Livets vackraste sidor. Och mot detta: det grå.
Bökmössan är en förfärlig topos i världssjälens självförverkligande, en platå av styggelse. Får impulser att fatta livsavgörande, radikala beslut.
Men detta: Händels Julius Caesar igår kväll. Fyra timmar gudomlig skönhet: countertenorerna förvandlar alltihop till ett mirakel. Det gyllene ljuset. Livets vackraste sidor. Och mot detta: det grå.
Bökmössan är en förfärlig topos i världssjälens självförverkligande, en platå av styggelse. Får impulser att fatta livsavgörande, radikala beslut.
tisdag 23 september 2008
B04:02
Tillbringat hela dagen med att packa böcker, göra listor, dregla över Gamiani-affischerna (jo, det kommer att gå att köpa dom i Göteborg!), greja, fixa, dona, ombesörja. Upptäckte till min förskräckelse att flera av titlarna (Teratologens böcker, flera av Klittyböckerna) var slut i lagret under fiket - borde som vanligt ha varit ute i bättre tid och inventerat. Hm. Nå. Hrm. Kommer nog ändå inte få plats med alla kartongerna i bilen.
Den som kommer till bokmässan hittar Vertigo i en samlingsmonter med Glänta, Pequod, OEI och Alastor som heter B04:02. Den ligger precis bredvid Bonniers. På lördag kl 16 blir det seminarium om Florina med författaren och översättaren - och lilla mig.
På tal om Florina var det en recension av den i Svenskan idag. Visserligen var den inte odelat positiv, men det finns ingen anledning att klaga, ty recensenten berättade åtminstone varför han fällde sitt omdöme och visade att han läst och tänkt. Intelligenta, grundade recensioner är alltid bra, även när de är negativa.
Glöm nu inte att komma och krama en utsjasad, förvirrad smut-peddler som trots allt försöker göra sitt bästa och överleva på kuppen: står där i stort sett hela tiden torsdag till söndag. Å vad hjärtat kommer att sakna kattungarna.
Den som kommer till bokmässan hittar Vertigo i en samlingsmonter med Glänta, Pequod, OEI och Alastor som heter B04:02. Den ligger precis bredvid Bonniers. På lördag kl 16 blir det seminarium om Florina med författaren och översättaren - och lilla mig.
På tal om Florina var det en recension av den i Svenskan idag. Visserligen var den inte odelat positiv, men det finns ingen anledning att klaga, ty recensenten berättade åtminstone varför han fällde sitt omdöme och visade att han läst och tänkt. Intelligenta, grundade recensioner är alltid bra, även när de är negativa.
Glöm nu inte att komma och krama en utsjasad, förvirrad smut-peddler som trots allt försöker göra sitt bästa och överleva på kuppen: står där i stort sett hela tiden torsdag till söndag. Å vad hjärtat kommer att sakna kattungarna.
måndag 22 september 2008
BÖKMÖSSAN NÄRMAR SIG
Reaktionerna på min senaste blockbuster gjorde mig mållös där ett tag. Den som sett mig dansa vet att det inte kan kallas grå rumpa-rumba. Det var Cameron Diaz i Charlies änglar som lärde mig dansa: det är enkelt! bara att snurra jättemycket på rumpan, grå eller ej.
Imorgon blir det en heldag på fiket med att förbereda bokmässan. Massor att göra, så lite liv, så lite tid, så mycket grejs. Det ligger en färdigtryckt Gamiani och väntar på att bli lanserad, men det får vänta.
För övrigt är Paracelsus Boken om homunculus den stora överraskningen hittills i höst: fina recensioner, försäljning och rentav en placering i en stor bokklubb. Tryckte för få ex! Förnekar mig aldrig! ÄR världens sämsta affärsman.
Fick idag ett kuvert med kursböckerna till kursen om politisk filosofi som hamnade i mitt knä nyss och som börjar nästa vecka: Mouffes Om det politiska, Rancières Differences och Lyons Postmodernitet (dessutom ingår Hegemonin: vilken kurs!). Kuvertet skickades från Adlibris den 12 påstår de: tio dagar för att komma fram med posten. Nu måste nätterna tillbringas för att skriva lektionsplan och förbereda seminarier...
Bökmössan förresten: minnet av den där höga pulsen, uttorkade huden och läpparna, känslan av att vara påtänd med fultjack men utan all drogromantik, bara en övermänsklig stress... hur kan det komma sig att det ändå känns kul att åka dit? Kanske för att torsdagskvällen är inbokad: ska se Händels Julius Caesar på Göteborgsoperan. Mumma! Dessutom är det skoj att träffa Vertigofantasterna, kanske få en och annan kram, skriva autografer.
Imorgon blir det en heldag på fiket med att förbereda bokmässan. Massor att göra, så lite liv, så lite tid, så mycket grejs. Det ligger en färdigtryckt Gamiani och väntar på att bli lanserad, men det får vänta.
För övrigt är Paracelsus Boken om homunculus den stora överraskningen hittills i höst: fina recensioner, försäljning och rentav en placering i en stor bokklubb. Tryckte för få ex! Förnekar mig aldrig! ÄR världens sämsta affärsman.
Fick idag ett kuvert med kursböckerna till kursen om politisk filosofi som hamnade i mitt knä nyss och som börjar nästa vecka: Mouffes Om det politiska, Rancières Differences och Lyons Postmodernitet (dessutom ingår Hegemonin: vilken kurs!). Kuvertet skickades från Adlibris den 12 påstår de: tio dagar för att komma fram med posten. Nu måste nätterna tillbringas för att skriva lektionsplan och förbereda seminarier...
Bökmössan förresten: minnet av den där höga pulsen, uttorkade huden och läpparna, känslan av att vara påtänd med fultjack men utan all drogromantik, bara en övermänsklig stress... hur kan det komma sig att det ändå känns kul att åka dit? Kanske för att torsdagskvällen är inbokad: ska se Händels Julius Caesar på Göteborgsoperan. Mumma! Dessutom är det skoj att träffa Vertigofantasterna, kanske få en och annan kram, skriva autografer.
torsdag 18 september 2008
EDVARD MUNCHS 'SKREVET'
Ja. Nej. Det är min bestämda åsikt.
En människa som kallar sig Ulrika Kärnborg attackerar Florina med ettern fräsande i DN idag. Även Vertigomannen får sig någon sorts indirekt känga (hur ofta brukar förläggare nämnas vid namn i bokrecensioner?). Läst texten några gånger, men förstår inte vad människan menar. Är hon arg för att hon inte blev kåt? Är hon arg för att hon inte kan placera texten? Är hon bara arg i största allmänhet? Är hon själva det arga? Är. Hon. Arg? JÄTTEARG!?
Argh.
(Herregud, det skulle ju gå att såga Florina på ett intelligent sätt! Skrev under den sömnlösa natten före min disputation en fulländad sågning av min egen avhandling, med motbevis för varje idé och argument. Kanske formen för en patafysisk litteraturkritik: skriva en sågande och en hyllande recension och publicera samtidigt under olika namn. Bråka för övrigt inte med mig: är beväpnad. Och ska för övrigt försöka hinna lägga ut filmsnutten från igår med titeln ENVAR SIN EGEN RÖRMOKARE med en halvnaken mig i huvudrollen och en vattensprutande toalett.)
En människa som kallar sig Ulrika Kärnborg attackerar Florina med ettern fräsande i DN idag. Även Vertigomannen får sig någon sorts indirekt känga (hur ofta brukar förläggare nämnas vid namn i bokrecensioner?). Läst texten några gånger, men förstår inte vad människan menar. Är hon arg för att hon inte blev kåt? Är hon arg för att hon inte kan placera texten? Är hon bara arg i största allmänhet? Är hon själva det arga? Är. Hon. Arg? JÄTTEARG!?
Argh.
(Herregud, det skulle ju gå att såga Florina på ett intelligent sätt! Skrev under den sömnlösa natten före min disputation en fulländad sågning av min egen avhandling, med motbevis för varje idé och argument. Kanske formen för en patafysisk litteraturkritik: skriva en sågande och en hyllande recension och publicera samtidigt under olika namn. Bråka för övrigt inte med mig: är beväpnad. Och ska för övrigt försöka hinna lägga ut filmsnutten från igår med titeln ENVAR SIN EGEN RÖRMOKARE med en halvnaken mig i huvudrollen och en vattensprutande toalett.)
tisdag 16 september 2008
FILMERNA OCH LIVET
Upplever ofta tillvaron som en rafflande actionfilm. Fantiserar mig själv som huvudpersonerna i Crank, Bad Boys 2 eller Shoot'em up: i rasande fart, duckande för kulorna, från kokain till adrenalin, med farliga möten, vackra damer, sladdande bilar, ständig fara och plötsliga attacker. Det handlar förstås mest om tider som skall passas, möten som skall genomlidas, små föreläsningar och texter som ska hållas och skrivas, plötsliga telefonsamtal och myndighetsbesök, en konstant, underliggande stress. Men även om innehållet skiljer sig, förefaller strukturen och tempot ibland vara desamma. Och soundtracket i hörlurarna.
Kärleken till skräckfilmer handlar kanske om djupare och äldre ting: där spelas en uråldrig alienation, barnsliga psykoser och kroppsligt äckel upp. Det är en långsammare tid men också mer sönderslitande fasa. Men det egna livets grundformer tycks återkomma även här.
Så, återigen: varför tycka om det som i fiktiv form spelar upp det som är jobbigt och hemskt med den egna tillvaron? Med andra ord: varifrån kommer Aristoteles "tragiska njutning"? Tja, de gamla svaren kanske duger: det gör det möjligt att hantera hemskheterna på ett symboliskt sätt; det är trevligt att snudda vid det förskräckliga utan att behöva drabbas av det. Men det är också som när någon har utsatts för övergrepp och ändå gång på gång söker upp dem: som om traumat självt erotiseras. Kanske kände vi oss helt enkelt särskilt levande när vi blev sårade?
Kärleken till skräckfilmer handlar kanske om djupare och äldre ting: där spelas en uråldrig alienation, barnsliga psykoser och kroppsligt äckel upp. Det är en långsammare tid men också mer sönderslitande fasa. Men det egna livets grundformer tycks återkomma även här.
Så, återigen: varför tycka om det som i fiktiv form spelar upp det som är jobbigt och hemskt med den egna tillvaron? Med andra ord: varifrån kommer Aristoteles "tragiska njutning"? Tja, de gamla svaren kanske duger: det gör det möjligt att hantera hemskheterna på ett symboliskt sätt; det är trevligt att snudda vid det förskräckliga utan att behöva drabbas av det. Men det är också som när någon har utsatts för övergrepp och ändå gång på gång söker upp dem: som om traumat självt erotiseras. Kanske kände vi oss helt enkelt särskilt levande när vi blev sårade?
söndag 14 september 2008
RÄTT SKA VARA RÄTT
Det verkar inte vara någon fara med att anmälningarna ska ligga otryckta: Aftonbladet körde min Buruma-recension häromdagen.
DROGER OCH SKRIVANDE
En och annan kanske minns Glänta-numret om droger som en annan och Daniel Berg gjorde förra året. Ett av mina bidrag var en serie intervjuer med författare om relationen mellan droger och skrivande. I stort sett ingen hade något av intresse att berätta om skrivande under rus. Men i går natt hände något intressant här hemma:
Hade svårt att somna och tog vid tretiden sömntabletten Stilnoct som någon lämnat kvar här. Somnade in, men vaknade återigen vid halv fem med en väldigt livlig fantasi. Det var något med en källare med stora maskiner och en drake. Det verkade så bra och viktigt att det var värt besväret och gå upp och skriva ner det. Satte mig i köket med datorn.
Dagen efter hittade jag ett word-dokument som var 14 000 tecken långt och döpt till "Gillestugan". Mindes ytterst lite av det jag skrivit. En sorts somnambul skrift! På en hyfsad stilnivå och med en del märkliga felaktigheter och obegripligheter berättades den detaljerade historien om en "tant Vagels" guidade rundvandring i ett gammalt hus med ett gäng tjocka bondmoror, åtskilligt om den gamla släkten "Nerander" som byggt gården, och avslutningsvis en tur ner i källaren "som låg trettio meter under huset".
Där beskrivs ytterst märkliga maskiner som på något sätt desintegrerar bondmororna, bland annat en jättelik skiva som snurrar i flera dimensioner. Hela tiden hänvisas det framåt, då vi kommer att få träffa tanterna igen. Men detta sker inte. Plötsligt har tydligen skrivorken tagit slut. Och ännu ingen drake!
Ingen drake!
Hade svårt att somna och tog vid tretiden sömntabletten Stilnoct som någon lämnat kvar här. Somnade in, men vaknade återigen vid halv fem med en väldigt livlig fantasi. Det var något med en källare med stora maskiner och en drake. Det verkade så bra och viktigt att det var värt besväret och gå upp och skriva ner det. Satte mig i köket med datorn.
Dagen efter hittade jag ett word-dokument som var 14 000 tecken långt och döpt till "Gillestugan". Mindes ytterst lite av det jag skrivit. En sorts somnambul skrift! På en hyfsad stilnivå och med en del märkliga felaktigheter och obegripligheter berättades den detaljerade historien om en "tant Vagels" guidade rundvandring i ett gammalt hus med ett gäng tjocka bondmoror, åtskilligt om den gamla släkten "Nerander" som byggt gården, och avslutningsvis en tur ner i källaren "som låg trettio meter under huset".
Där beskrivs ytterst märkliga maskiner som på något sätt desintegrerar bondmororna, bland annat en jättelik skiva som snurrar i flera dimensioner. Hela tiden hänvisas det framåt, då vi kommer att få träffa tanterna igen. Men detta sker inte. Plötsligt har tydligen skrivorken tagit slut. Och ännu ingen drake!
Ingen drake!
fredag 12 september 2008
BURIT NU IGEN
Tonvis med böcker: min arma rygg, mina axlar. Det är detta som är att vara förläggare i första hand: bokbärandet.
Har idag funderat över relationen mellan förläggaren och levande författare. Ville förr i tiden aldrig arbeta med levande författare, föredrog de döda. Men insåg sedan att översättare nog var lika krångliga som författare. Detta finns: förlaget är en del av denna kropp, alla böcker ligger så intimt nära, texterna kunde liksom vara skrivna av mig, alla dessa läsningar, redaktörs- och korrvändor förenar oss.
Vad göra då när författaren visar sig ha helt andra värderingar och tankar än förläggaren? När författaren skriver ett debattinlägg tillsammans med Timbros chef eller gör rasistiska utfall eller försvarar Alliansen? [Fiktiva exempel.]
Först reagerar förläggaren med skam. Så skulle han aldrig ha gjort/sagt! Sedan försöker han retirera: författaren är en individ med sitt eget ansvar. Det enda förläggaren har skrivit under är boken han gav ut (och knappt det), inte varenda handling författaren begår. Ändå: det är på något sätt smärtsamt.
Ännu fler svampar idag, för övrigt, lycka! Men retar ihjäl mig på nyheten om att snuten tagit ungdomar som plockat psilocybinsvamp: hur kan något sådant vara förbjudet? Det vittnar om den totala absurditeten i dagens narkotikapolitik. Om de kunde, skulle de förbjuda euforin själv.
Har idag funderat över relationen mellan förläggaren och levande författare. Ville förr i tiden aldrig arbeta med levande författare, föredrog de döda. Men insåg sedan att översättare nog var lika krångliga som författare. Detta finns: förlaget är en del av denna kropp, alla böcker ligger så intimt nära, texterna kunde liksom vara skrivna av mig, alla dessa läsningar, redaktörs- och korrvändor förenar oss.
Vad göra då när författaren visar sig ha helt andra värderingar och tankar än förläggaren? När författaren skriver ett debattinlägg tillsammans med Timbros chef eller gör rasistiska utfall eller försvarar Alliansen? [Fiktiva exempel.]
Först reagerar förläggaren med skam. Så skulle han aldrig ha gjort/sagt! Sedan försöker han retirera: författaren är en individ med sitt eget ansvar. Det enda förläggaren har skrivit under är boken han gav ut (och knappt det), inte varenda handling författaren begår. Ändå: det är på något sätt smärtsamt.
Ännu fler svampar idag, för övrigt, lycka! Men retar ihjäl mig på nyheten om att snuten tagit ungdomar som plockat psilocybinsvamp: hur kan något sådant vara förbjudet? Det vittnar om den totala absurditeten i dagens narkotikapolitik. Om de kunde, skulle de förbjuda euforin själv.
torsdag 11 september 2008
DISKURSER OCH HEMLIGA AGENTER
Höll min sista föreläsning på teori- och metodkursen idag: diskursteori med särskild betoning på genuskategorin. Var det obegripligt? Satt studenterna som om dom precis rökt DMT? Kanske. Tyckte själv det var intressant: diskursbegreppet som lösningen på 2500 år av filosofisk dualism... kanske rentav den teoretiska filosofins död. Var det därför Deleuze hatade den "språkliga vändningen" – för att den avbröt produktiviteten? Själv saknar jag inte tallkottkörtlarna, även om en dos irreducibel dualism ibland faktiskt piggar upp.
Glad att det finns de som faktiskt vill ha en affisch med omslaget till Gamiani på väggen till sina pojk- eller flick- eller ålderdomshemsrum. Också glad över att Gunnar Blå lät mig läsa de första femtio sidorna på hans nya roman. Kan avslöja att det påminner starkt om en spion- eller agentroman (på samma sätt som Den tredje systern började som en hårdkokt deckare och Gå ner för trappan som en skräckbok), men fullständigt urspårad, naturligtvis, och ganska rörande.
Undrar för övrigt när Aftonbladet tänker publicera mina recensioner. Hoppas inte det blir som i gamla tider: skrev, skrev, skrev, fick betalt, men fick sällan se artiklarna i tryck. Mycket deprimerande.
Motsatsen till deprimerande: är återigen i skogen. Månstrålarna simmade genom dimman över fältet, ett fläckigt, böljande moln arbetade sig fram över himlen och slukade stjärnorna en efter en. Det är så tyst.
Glad att det finns de som faktiskt vill ha en affisch med omslaget till Gamiani på väggen till sina pojk- eller flick- eller ålderdomshemsrum. Också glad över att Gunnar Blå lät mig läsa de första femtio sidorna på hans nya roman. Kan avslöja att det påminner starkt om en spion- eller agentroman (på samma sätt som Den tredje systern började som en hårdkokt deckare och Gå ner för trappan som en skräckbok), men fullständigt urspårad, naturligtvis, och ganska rörande.
Undrar för övrigt när Aftonbladet tänker publicera mina recensioner. Hoppas inte det blir som i gamla tider: skrev, skrev, skrev, fick betalt, men fick sällan se artiklarna i tryck. Mycket deprimerande.
Motsatsen till deprimerande: är återigen i skogen. Månstrålarna simmade genom dimman över fältet, ett fläckigt, böljande moln arbetade sig fram över himlen och slukade stjärnorna en efter en. Det är så tyst.
onsdag 10 september 2008
DÅLIG IMPULSKONTROLL
Fick ett mail från en av modellerna på omslaget till Gamiani: hon ville se en affisch på omslaget. Det är fler som frågat. Kastade mig således ut på nätet, beställde i extrem hast hundra ex av en A2-affisch, betalade en rejäl slant och fann mig sedan sittande med ett fait-accompli. Inget att göra: den är på tryck. Stirrar tomt ut i luften. Undrar om subjektet finns. Vem är denne som fattar besluten åt mig? Kanske var det en lysande idé! Men det var de sista pengarna på kontot...
MED ÖPPNA ÖGON
I morse öppnade en av kattungarna ögonen för första gången. Kom att tänka på den där bisarra krönikan från december: "När jag betraktar ditt sovande ansikte är det större än när jag stirrar upp mot stjärnhimlen. För du kan när som helst slå upp dina ögon och se tillbaka på mig. Och jag skulle bli rädd om nattskyn slog upp sina ögon och stirrade in i mina. Vill vi ens bli sedda eller vill vi sakna utsida, som universum självt?"
Lyssnar på Windir, instängd i min egen puppa här i forskarsalen på KB. 26 år gammal vandrade sångaren Terje "Valfar" Bakken ut i snöstormen och frös ihjäl. Nu bjuder mig Audun (i kommentar till förra inlägget) att besöka dessa trakter: det skall ske.
De som dör unga har en särskild lockelse även för de äldre. Insåg häromdagen att det inte finns några idoler kvar för mig, har sett för mycket av människorna för att kunna se upp till någon. Beundrar verk, arbeten, men dyrkar ingen särskild person. Utom möjligen de som dör unga. Då finns löftena kvar. Då finns möjligheterna kvar.
(Gunnar Blå rapporterar för övrigt att han förbluffande nog har kommit en bra bit på en ny roman, troligen den avslutande delen av Systern-trilogin, och att han nu nått fram till ett genombrott i texten, men han tillägger att boken tycks få samma grundstruktur som de båda tidigare: Den tredje systern och Gå ner för trappan. Om någon blir sugen på att fördjupa sig i Gunnar Blås texter finns det ett billigt paket med hans böcker på förlagets hemsida.)
Lyssnar på Windir, instängd i min egen puppa här i forskarsalen på KB. 26 år gammal vandrade sångaren Terje "Valfar" Bakken ut i snöstormen och frös ihjäl. Nu bjuder mig Audun (i kommentar till förra inlägget) att besöka dessa trakter: det skall ske.
De som dör unga har en särskild lockelse även för de äldre. Insåg häromdagen att det inte finns några idoler kvar för mig, har sett för mycket av människorna för att kunna se upp till någon. Beundrar verk, arbeten, men dyrkar ingen särskild person. Utom möjligen de som dör unga. Då finns löftena kvar. Då finns möjligheterna kvar.
(Gunnar Blå rapporterar för övrigt att han förbluffande nog har kommit en bra bit på en ny roman, troligen den avslutande delen av Systern-trilogin, och att han nu nått fram till ett genombrott i texten, men han tillägger att boken tycks få samma grundstruktur som de båda tidigare: Den tredje systern och Gå ner för trappan. Om någon blir sugen på att fördjupa sig i Gunnar Blås texter finns det ett billigt paket med hans böcker på förlagets hemsida.)
tisdag 9 september 2008
WINDIR
Ibland, på trappmaskinen på Forsgrenska, kommer extasen. När hjärtfrekvensen börjar närma sig tvåhundra och musiken plötsligt faller på plats. Idag var det Windir. Å, vilken hjälte. "Arntor, Ein Windir" från albumet "Valfar, Ein Windir" förvrider huvudet på mig. Vilken sällsynt lycka musiken ibland kan ge. Dansar i regnet! med cykeln! skrattar åt natten!
Fick för övrigt backning på Buruma-recensionen av chifen, Åsa Linderborg: skär ner en tredjedel. Det kan kännas deppigt men också vara ganska spännande. Det sägs att James Ellroys hårda, korthuggna prosa skapades när hans förläggare tvingade honom att skära ner sina böcker, och han vägrade ta bort karaktärer och skeenden och tog istället bort vartenda onödigt ord.
Skar och skar och skar. I stort sett är alla idéerna kvar, men texten 3000 tecken istället 4500. Några snygga formuleringar fick ryka - smärtsamt. Denna anorektiska operation lämnar ett skälvande skelett, men möjligen också en mer effektiv text.
Fick för övrigt lära mig mycket i bastun igen. Brukar tänka att bastun på herravdelningen på Forsgrenska är det grekiska torgets sista representation i världshistorien. Litteraturprofessorn berättade var ordet "hermeneutik" kom ifrån och rättade mina felaktiga uppfattningar om Schleiermacher. Så förenades vi i lovtal över Novalis, medan svetten strömmade över våra nakna kroppar. Dejligt!
Fick för övrigt backning på Buruma-recensionen av chifen, Åsa Linderborg: skär ner en tredjedel. Det kan kännas deppigt men också vara ganska spännande. Det sägs att James Ellroys hårda, korthuggna prosa skapades när hans förläggare tvingade honom att skära ner sina böcker, och han vägrade ta bort karaktärer och skeenden och tog istället bort vartenda onödigt ord.
Skar och skar och skar. I stort sett är alla idéerna kvar, men texten 3000 tecken istället 4500. Några snygga formuleringar fick ryka - smärtsamt. Denna anorektiska operation lämnar ett skälvande skelett, men möjligen också en mer effektiv text.
Fick för övrigt lära mig mycket i bastun igen. Brukar tänka att bastun på herravdelningen på Forsgrenska är det grekiska torgets sista representation i världshistorien. Litteraturprofessorn berättade var ordet "hermeneutik" kom ifrån och rättade mina felaktiga uppfattningar om Schleiermacher. Så förenades vi i lovtal över Novalis, medan svetten strömmade över våra nakna kroppar. Dejligt!
måndag 8 september 2008
ÄNNU EN DAG I EN BOKFÖRLÄGGARES LIV
Läste DN, blev dock inte lika provocerad som igår men vill inte skriva om sånt här; skrev en recension över Ian Burumas Mordet i Amsterdam; gjorde ett utskick till bokhandeln om Florina; svarade på tjuge mail; roddade med Förlagssystem och gjorde privatkundsbeställningar; förberedde en stor faktura till fiket på försäljningen av Vertigoböcker hittills i år; förberedde föreläsningen. Sedan blev det lunch och idogt samkväm. Sedan Södertörn; roddade med den nya kursen som hamnat i mitt knä; föreläste om hermeneutik och historisk framställning; roddade ytterligare med kurslitteratur och lärare som kan hoppa in för mig; åkte till fiket; träffade Kristoffer och Erika från Sphinx förlag; ordnade blanketten till Btj:s Sambindningen; undersökte möjligheten av att vara med på Örebros bokmässa; prismärkte lite böcker; hade ett möte med en som kanske ville göra praktik på Vertigo; cyklade hem; handlade middag; lagade middag; fick besök av gammal vän med ny bäbis: gullig!
lördag 6 september 2008
GERILLAPROPAGANDA
Prismärkte om alla förlagets böcker på fiket idag. I ett exemplar av Pietro Aretinos suveräna Samtal hittades denna broschyr diskret instucken:
Det var ett litet budskap från Jehovas vittnen. Tydligen hoppades de kunna omvända den syndiga själ som köpte Aretinos bok till den smala vägen med formuleringar som denna:
"I Guds nya värld behöver människor inte längre staplas på varandra i stora hyreskaserner eller trängas i nergångna slumområden, för Gud har lovat: 'De kommer sannerligen att bygga hus och bo i dem… De kommer inte att bygga och en annan bo.' (Jesaja 65:21-23) Människor kommer således att få ägna sig åt produktivt, tillfredsställande arbete. Livet kommer inte att vara långtråkigt."
Eh? Det låter underbart. Men kan någon översätta? (Jfr med inlägget nedan om Tron: en illustration av vad som menades med "storkäftade sagoberättare"...)
Det var ett litet budskap från Jehovas vittnen. Tydligen hoppades de kunna omvända den syndiga själ som köpte Aretinos bok till den smala vägen med formuleringar som denna:
"I Guds nya värld behöver människor inte längre staplas på varandra i stora hyreskaserner eller trängas i nergångna slumområden, för Gud har lovat: 'De kommer sannerligen att bygga hus och bo i dem… De kommer inte att bygga och en annan bo.' (Jesaja 65:21-23) Människor kommer således att få ägna sig åt produktivt, tillfredsställande arbete. Livet kommer inte att vara långtråkigt."
Eh? Det låter underbart. Men kan någon översätta? (Jfr med inlägget nedan om Tron: en illustration av vad som menades med "storkäftade sagoberättare"...)
LÅGKONJUNKTUREN
Är pinsamt omedveten/obekymrad om nationalekonomi, konjunkturer, räntor och sånt. Men i vissa lägen blir det påtagligt. Upptäckte två saker igår: 1. Det har kommit in färre bokningar än vanligt på fiket - har inte folk råd/lust att ha fest längre? 2. Antalet caféer till försäljning på Blocket är plötsligt mycket stort: I vanliga fall brukar det ligga en handfull ute, nu säkert ett femtiotal.
Inom universitetsvärldens gated community är människor ofta rätt väl skyddade mot konjunkturer, det kan variera lite i fråga om antal studenter och sådant – men ute i marknadsdjungeln kan de vara naturkatastrofer. Önskar just nu att mitt ena ben – det som är doktor i idéhistoria och undervisar på högskolan – skulle vara lite större, med en rejäl klumpfot som står stadigt, medan det andra – det som är caféinnehavare och bokförläggare – skulle vara förkrympt och mindre betydelsefullt.
Men blir ut-lasad från Södertörn i vår. Och nu kommer till slut en e-bok som verkar funka, och där de fattat betydelsen av en snygg pärm. Uj-uj-uj... Piraterna kommer! Hissa storseglet! Fram med fallskärmarna! Ut med barlasten! In med horsemackan!
Inom universitetsvärldens gated community är människor ofta rätt väl skyddade mot konjunkturer, det kan variera lite i fråga om antal studenter och sådant – men ute i marknadsdjungeln kan de vara naturkatastrofer. Önskar just nu att mitt ena ben – det som är doktor i idéhistoria och undervisar på högskolan – skulle vara lite större, med en rejäl klumpfot som står stadigt, medan det andra – det som är caféinnehavare och bokförläggare – skulle vara förkrympt och mindre betydelsefullt.
Men blir ut-lasad från Södertörn i vår. Och nu kommer till slut en e-bok som verkar funka, och där de fattat betydelsen av en snygg pärm. Uj-uj-uj... Piraterna kommer! Hissa storseglet! Fram med fallskärmarna! Ut med barlasten! In med horsemackan!
fredag 5 september 2008
FORMGIVNING
Det är roligt att starta ett nytt dokument i InDesign, bestämma formatet (fast nästan alla Vertigoböcker har samma, 135 x 190 mm), testa olika marginaler, arbeta fram sidhuvuden eller sidfötter, hitta rätt balans mellan brödtextens storlek och radmellanrum, hitta den perfekt avsmalnade kvadraten vid indragen, få fram eleganta blockcitat och väldimensionerade rubriker och underrubriker, inte för stora så de ser klumpiga ut, inte så små så de tappar densitet...
Idag var det dags att sätta tänderna i Magnus Ulléns Bara för dig, en gigantisk studie över pornografi och onani... Det är ett hästjobb: massor med illustrationer och fotnoter. Närmare 400 sidor blev den i den råa ombrytningen. Men det är roligt! Älskar att se texten rinna ut över sidorna, tycker det är lika spännande varje gång att se hur många sidor det blir, vilken kraft texten får när den omvandlas till bokens kött... Det är detta som får mig att tänka att digitaliseringen ändå inte kommer drabba böcker lika hårt, det är något med typografi och papper ändå...
[Tillägg om utarbetadheten: 1. glömde bort att berätta för den famösa översättaren Elisabeth Helms att det var tänkt att hon skulle vara med på mitt och René Vázquez Díaz seminarium om Florina på bokmässan, pinsamt! men det tycks ha löst sig. 2. Idag på gymet: trodde mig hålla på med rakning, men tvättade mig egentligen under armarna... mental härdsmälta... När kommer hjärnblödningen eller hjärtinfarkten? Är det ens något att skämta om? Hahaha! Hrm.]
Idag var det dags att sätta tänderna i Magnus Ulléns Bara för dig, en gigantisk studie över pornografi och onani... Det är ett hästjobb: massor med illustrationer och fotnoter. Närmare 400 sidor blev den i den råa ombrytningen. Men det är roligt! Älskar att se texten rinna ut över sidorna, tycker det är lika spännande varje gång att se hur många sidor det blir, vilken kraft texten får när den omvandlas till bokens kött... Det är detta som får mig att tänka att digitaliseringen ändå inte kommer drabba böcker lika hårt, det är något med typografi och papper ändå...
[Tillägg om utarbetadheten: 1. glömde bort att berätta för den famösa översättaren Elisabeth Helms att det var tänkt att hon skulle vara med på mitt och René Vázquez Díaz seminarium om Florina på bokmässan, pinsamt! men det tycks ha löst sig. 2. Idag på gymet: trodde mig hålla på med rakning, men tvättade mig egentligen under armarna... mental härdsmälta... När kommer hjärnblödningen eller hjärtinfarkten? Är det ens något att skämta om? Hahaha! Hrm.]
TRO
Dottern skulle skriva arbete om "vetenskap och tro". Tänkte då att allt handlar om tro. För inte finns i denna hjärna kunskaper nog att bevisa att jorden snurrar runt solen eller att presentera belägg för evolutionsteorin. På ett plan "tror" vi på samma sätt på vetenskapsmännen som andra "tror" på prästerna. Vi litar på att de inte ljuger, att de inte för oss bakom ljuset. Men även om det handlar om att tro, är denna tillit av olika slag.
Tror vi på människorna som förhoppningsvis arbetar självkritiskt och empiriskt och redogör för sina metoder och provisoriska resultat, eller tror vi på människorna som hävdar att de helt enkelt har rätt bara för att det alltid har varit så? Det kan knappast handla om känsla – för det känns som om solen snurrar runt jorden, och vi säger fortfarande att den "går upp" på morgonen. Och det kanske känns roligare att tänka att vi efter det nesliga slutet på våra torftiga liv ska hamna i en härlig eftervärld och träffa alla våra döda kära och leva rullan med vingar på ryggen.
Så vi tror, allihop. Och frågan om vem vi litar på kommer att handla mindre om rationella argument och mer om sociala sammanhang, klädstil, språk, grupptillhörighet. Men ändå, vem är dummast: den som litar på de storkäftade sagoberättarna eller den som är skeptisk mot tanken på mänsklig fullkomning och kräver bevis?
Tror vi på människorna som förhoppningsvis arbetar självkritiskt och empiriskt och redogör för sina metoder och provisoriska resultat, eller tror vi på människorna som hävdar att de helt enkelt har rätt bara för att det alltid har varit så? Det kan knappast handla om känsla – för det känns som om solen snurrar runt jorden, och vi säger fortfarande att den "går upp" på morgonen. Och det kanske känns roligare att tänka att vi efter det nesliga slutet på våra torftiga liv ska hamna i en härlig eftervärld och träffa alla våra döda kära och leva rullan med vingar på ryggen.
Så vi tror, allihop. Och frågan om vem vi litar på kommer att handla mindre om rationella argument och mer om sociala sammanhang, klädstil, språk, grupptillhörighet. Men ändå, vem är dummast: den som litar på de storkäftade sagoberättarna eller den som är skeptisk mot tanken på mänsklig fullkomning och kräver bevis?
NORGE
Vad är det med den norska litteraturscenen jämfört med den svenska? Hur kan detta land, flera gånger mindre i befolkning, med så mycket mindre bokutgivning, ändå ha flera stora litteraturtidskrifter (som Vinduet och Vagant), när Sverige har typ ingen? Hur kan de – på samma sätt som Tyskland har Die Zeit, Danmark Weekendavisen och Frankrike Le Monde Diplomatique – ha veckotidningar för kultur och politik som Morgenbladet och sin version av Le Monde Diplomatique? För att inte tala om den fylliga kulturavdelningen i en morgontidning som Klassekampen.
OK, Sverige har Vertigo, Glänta och OEI och en del bra författare, essäister osv. Men samlingspunkterna, korsvägarna där det uppstår diskussioner och debatter kring etik, estetik och politik är tämligen skröpliga. Kanske fungerar Lyrikvännen, 00-tal, Tidningen Kulturen, Kritiker, Nittonde stolen och alla de andra egentligen mycket bättre än det kan se ut som? Eller är Bokhora framtiden?
Att norrmän också intresserar sig för svensk litteratur, har svenska avdelningar i sina boklådor och recenserar svenska böcker är talande. Det är något dumdrygt i hos svenskarna. De har bara kvar sin ironi och sin karriärism. De lider kort sagt av en generell Stockholmssjuka: de är bonndrängar som fått en snygg bil.
[Metakommentar till bloggandet: förstår fortfarande inte dess mekanik. Förfaller till det privata och dagboksartade. Ska sluta med det. Ska sluta klaga. Ska sluta. Helt enkelt sluta med vad det nu är som ständigt går fel.]
OK, Sverige har Vertigo, Glänta och OEI och en del bra författare, essäister osv. Men samlingspunkterna, korsvägarna där det uppstår diskussioner och debatter kring etik, estetik och politik är tämligen skröpliga. Kanske fungerar Lyrikvännen, 00-tal, Tidningen Kulturen, Kritiker, Nittonde stolen och alla de andra egentligen mycket bättre än det kan se ut som? Eller är Bokhora framtiden?
Att norrmän också intresserar sig för svensk litteratur, har svenska avdelningar i sina boklådor och recenserar svenska böcker är talande. Det är något dumdrygt i hos svenskarna. De har bara kvar sin ironi och sin karriärism. De lider kort sagt av en generell Stockholmssjuka: de är bonndrängar som fått en snygg bil.
[Metakommentar till bloggandet: förstår fortfarande inte dess mekanik. Förfaller till det privata och dagboksartade. Ska sluta med det. Ska sluta klaga. Ska sluta. Helt enkelt sluta med vad det nu är som ständigt går fel.]
torsdag 4 september 2008
KATTNAMN OCH LITANIOR
En av kattungarna ska tydligen heta Andersson, det har den blivande styvföräldern bestämt. De andra två kunde förstås döpas till Justine och Juliette, men könet är fortfarande tämligen obestämt även om det verkar vara två hanar och en hona. Tror vi avvaktar ytterligare något.
Ångesten rider mig idag, men den har åtminstone en orsak: det där förbannade cafét. Det har brutit ned min hälsa, det har gett mig oändlig plåga och sömnlösa nätter, det är en cancersvulst i min tillvaro och en styggelse i kosmos, det har kostat mig otroligt mycket pengar och inte gett tillbaka ett ruttet öre. Borde kanske lyda den anonyme kommentatorens råd och börja sälja knark och sex under disk och bara betala svarta löner. Men det finns någon sorts heder här, en känsla för facklighet och rent spel. Vi konkurrerar på ojämna villkor med fik som gör en stor del av verksamheten svart; tvingades sålunda höja priserna igen. Hoppas inte stammisarna sviker.
Bör kanske tillägga att cafét är ett litet paradis, en den fria andens enklav i det postkapitalistiska träsket, en plats där socialt mycel kan växa och där det godaste kaffet i världen serveras. Vet inte hur det skulle vara utan det. Kanske är det extra smärtsamt just nu för att det håller på och förvandlas.
Ångesten rider mig idag, men den har åtminstone en orsak: det där förbannade cafét. Det har brutit ned min hälsa, det har gett mig oändlig plåga och sömnlösa nätter, det är en cancersvulst i min tillvaro och en styggelse i kosmos, det har kostat mig otroligt mycket pengar och inte gett tillbaka ett ruttet öre. Borde kanske lyda den anonyme kommentatorens råd och börja sälja knark och sex under disk och bara betala svarta löner. Men det finns någon sorts heder här, en känsla för facklighet och rent spel. Vi konkurrerar på ojämna villkor med fik som gör en stor del av verksamheten svart; tvingades sålunda höja priserna igen. Hoppas inte stammisarna sviker.
Bör kanske tillägga att cafét är ett litet paradis, en den fria andens enklav i det postkapitalistiska träsket, en plats där socialt mycel kan växa och där det godaste kaffet i världen serveras. Vet inte hur det skulle vara utan det. Kanske är det extra smärtsamt just nu för att det håller på och förvandlas.
onsdag 3 september 2008
ETIK, ESTETIK, POLITIK - INTE
Hade tänkt skriva ett längre inlägg idag som skulle handla om bristen på verklig kulturdebatt och diskussion om etiska, estetiska och politiska saker. Men det blev sjukdom på fiket, var tvungen att rycka in, gjorde kaffe hela eftermiddagen, nu trött, ska iväg till skjutbanan, hoppas på guld och astralskytte. Life of an intellectual superstar. Inte.
Skrev åtminstone och skickade in nya versionen av Edelcrantz-recensionen i morse, hasplade rentav ur mig några stycken på den där konstiga romanen som växer fram under mina fingrar. Begriper knappt att det under dessa omständigheter faktiskt går att skriva, fokusera, fantisera, men det är ju en himla tur. Tackar min pappa för simultanförmågan.
Skrev åtminstone och skickade in nya versionen av Edelcrantz-recensionen i morse, hasplade rentav ur mig några stycken på den där konstiga romanen som växer fram under mina fingrar. Begriper knappt att det under dessa omständigheter faktiskt går att skriva, fokusera, fantisera, men det är ju en himla tur. Tackar min pappa för simultanförmågan.
tisdag 2 september 2008
DEN LÄNGSTA DAGEN
Skrev, efter att ha tillbringat natten med kattens förlossning, klart slutet på Freud-recensionen och cyklade till möte på Ordfront: hamnat i nån sorts litterärt råd där. Träffade idel gamla vänner, hade trevliga två timmar med många bullar och hjärnstormning.
For sedan till fiket, samspråkade en stund med Carl Johan de Geer, bland annat om vår gamle gemensamme vän Håkan Alexandersson. Skruvade högtalare, ordnade recensionexemplar, svor över att tvingas ordna recensionsexemplar (ett elände att förlaget i år varit så fattigt att en annan tvingats göra allting, minsta rutinarbete, själv utan lön), hade möte med caféts nya chefer, fick till slut vingla hem, vindögd av trötthet.
Jenny Tunedal skrev att hon gillade Freud-texten – blev glad! Blev också imponerad av Vagant-redaktörernas grundliga synpunkter på Malte Persson-recensionen, som alltså måste skrivas om i morgon. Redaktören är litteraturens obesjungna hjälte: en engagerad redaktör har ofta en avgörande betydelse för om en text ska bli riktigt bra eller bara vara ok.
Ägnade en timme åt ekonomiska kalkyler för cafét. Förstår inte att någon kan driva ett café. För att kunna betala vita löner och få pengar över till de fasta kostnaderna krävs enorma dagskassor. Ser mig återigen vara en sådan undermålig och genomusel affärsman. Hur kunde det bli så här? Nåja, ta en minut i taget, du gamle Edenborg, så löser det sig nog.
For sedan till fiket, samspråkade en stund med Carl Johan de Geer, bland annat om vår gamle gemensamme vän Håkan Alexandersson. Skruvade högtalare, ordnade recensionexemplar, svor över att tvingas ordna recensionsexemplar (ett elände att förlaget i år varit så fattigt att en annan tvingats göra allting, minsta rutinarbete, själv utan lön), hade möte med caféts nya chefer, fick till slut vingla hem, vindögd av trötthet.
Jenny Tunedal skrev att hon gillade Freud-texten – blev glad! Blev också imponerad av Vagant-redaktörernas grundliga synpunkter på Malte Persson-recensionen, som alltså måste skrivas om i morgon. Redaktören är litteraturens obesjungna hjälte: en engagerad redaktör har ofta en avgörande betydelse för om en text ska bli riktigt bra eller bara vara ok.
Ägnade en timme åt ekonomiska kalkyler för cafét. Förstår inte att någon kan driva ett café. För att kunna betala vita löner och få pengar över till de fasta kostnaderna krävs enorma dagskassor. Ser mig återigen vara en sådan undermålig och genomusel affärsman. Hur kunde det bli så här? Nåja, ta en minut i taget, du gamle Edenborg, så löser det sig nog.
GULLIGHETSRASERI (OCH EN FÖRFÄRLIG TRAGEDI)
Sidonie födde fyra ungar i natt. Halv ett kom Aurora och sa att hon betedde sig konstigt: vattnet hade gått i hennes säng. En halvtimme senare kom den första ungen:
Det var ett av mitt livs vackraste stunder, denna egendomlighet, denna hänförelse.
Den sista ungen var tyvärr missbildad, hon hade tarmpaketet utanför kroppen. Var tvungen att avliva henne, det var förfärligt, tårarna rann, hon pep i min hand tills hon dog. Vilken fasa. Men kvar finns ju de tre vackraste småpåvar och pälsänglar som tänkas kan:
Åååååååååaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrghhhh! vilket gullighetsraseri!
Det var ett av mitt livs vackraste stunder, denna egendomlighet, denna hänförelse.
Den sista ungen var tyvärr missbildad, hon hade tarmpaketet utanför kroppen. Var tvungen att avliva henne, det var förfärligt, tårarna rann, hon pep i min hand tills hon dog. Vilken fasa. Men kvar finns ju de tre vackraste småpåvar och pälsänglar som tänkas kan:
Åååååååååaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrghhhh! vilket gullighetsraseri!
