SANDPAPPER OCH SAMMET

Okej: skrattar inte alltid. Sitter i timmar med Hegemonin-korrekturet, meningar som "En klass som uppstått på essensernas nivå konfronterades med historiska tillfälligheter som tving­ade den att påta sig uppgifter som var främmande för dess egen natur. Men vi har å ena sidan sett att denna splittring inte kunde överleva när dis­tink­tionen mellan dessa båda plan kollapsade; och å andra sidan att den hegemoniserade uppgiften förändrade det hegemoniska subjektets identitet i takt med att ett framåtskridande i demokratisk riktning ägde rum."

Går därifrån till Meyrinks Golem – håller på och uppdaterar Ernst Kleins översättning från 1916. Och vid djävulen! det är en vacker text. Läste den för många år sedan, hade glömt hur fin den är. Framför allt stämningsfull: denna kusliga, melankoliska grundton av smältande gråskalor, de glidande övergångarna mellan sjaskig, smutsig misär och egendomligt högtsyftande andlighet.

"Ibland far jag upp ur dessa halvdrömmars skymning och ser åter månskenet på den uppvikta fotändan av mitt täcke – som en stor, ljus, flat sten –, bara för att sedan återigen treva i blindo efter mitt försvinnande medvetande, rastlöst sökande den där stenen som plågar mig – som måste ligga dold någonstans i spillrorna av mitt minne – stenen som ser ut som en bit fett."

Finns där något vackrare än ord, när miraklet sker, med så enkla och ogenomskinliga medel.