OM STREET

Många blandar ihop Textmässan med Streets "ord & text". Det är inte så konstigt: två år efter den första Textmässan kom Street med sin "ord & textmässa". Förra året placerade de sig helgen före Textmässan. Och i år gjorde de sin egen variant av den slogan Textmässan lanserade förra året: "Stockholms egen bokmässa". På Street blev det "Stockholms största bokmässa".

Ska ta tillfället i akt att berätta lite om skillnaderna så att de båda evenemangen inte längre behöver blandas ihop.

Textmässan är en manifestation av landets oberoende förlag och tidskrifter. Den står fri från både kulturbidrag och sponsring. Den tillåter inte kedjorna och koncernerna att deltaga. Den har mål och mening: att visa var någonstans det fria tänkandet och det viktigaste litterära skapandet äger rum.

Street marknad är Hornstulls eget Kivik minus stripporna och allt annat som skulle göra det skoj. Ordet "marknad" ska tas bokstavligt: det handlar uteslutande om kommers, stödd av ABF.

Textmässan försöker istället på ett medvetet naivt sätt skapa ett tredje rum bortom stat och marknad. I år drar vi ner på utställarna och programmet, gör något som är vackert hellre än stort, märkligt hellre än folkligt, extremt hellre än rumsrent.

Annorlunda uttryckt: om Bokmässan i Göteborg är som Disneyland, ska Textmässan vara som en varieté med nekrofiler och brinnande svärdslukare som du råkar hamna på i ett dunkelt hamnkvarter och aldrig hittar tillbaka till.

VERTIGOS EGNA GÖTEBORGSKRAVALLER

For dagen efter Strängnäs-odyssén till Götelaborrrg. Vad bra det är att åka tåg! På de tre timmarna gjordes Lovecraft-boken klar, med korr och omslag och allt. Resans syfte var Textmässe-avknoppningen Textival: var bjuden dit för att hålla bokbord och hålla ett föredrag om Vertigo.

Drack rökporter, sov dåligt. Vandrade i snålblåsten och duggregnet från hotellet till Tredje Långgatan med pirran. Riggade upp bokbordet med ellerströms som grannar på ena sidan och Västsveriges Författarförening på andra – någon sorts förening för litteraturintresserade pensionärer.

Det blev bråk.

Det var som i Klitty III. En halvpackad pensionär som inte hade ett enda helt blodkärl i sitt blåröda ansikte ramlade omkull på golvet. Tjocka kärringar drog gång på gång ner Vertigos böcker på golvet med sina feta arslen. Kacklande, skärande röster i kaotiskt svammel höll på att driva alla till nervsammanbrott.

Plötsligt hotar en av de åldrade damerna att hälla ut sitt vattenglas över Vertigos bord. Är det en en synvilla? Nej, hon gör det igen! Ser att hon fräser något, tydligen har bokomslagen fått henne att snedtända fullständigt. Försöker prata med henne, hon låtsas inte höra, försöker ännu mer, då vänder hon sig och fräser: "Du får vänja dig!"

Stämningen blir oerhört tryckt. På min andra sida håller ellerströms-gänget på att fyllna till ordentligt. Känner mig plötsligt ofantligt normal.

Så blir det dags för föredraget. Har inte förberett mig, frågar arrangören vad hon vill att det ska handla om, får inte något konkret svar. Rummet är fullsatt. Ställer mig inför vargflocken, ett femtiotal nakna ansikten. Börjar någonstans och fortsätter därifrån, följer minsta lilla tankesprång, har vaga minnen av vad det kom att handla om.

Hänvisar till Aristoteles, Giordano Bruno, Ariosto, Kant - yrkesskadad! Gör en stor sak av etymologin till ordet "provocera", påstår att det har med "andebesvärjelse" att göra!!! Något om att "besvärja fram min egen ande" - va?! Betonar gång på gång att nyckeln för att förstå Vertigos särart ligger i att "jag är dum i huvet".

De femtio nakna ansiktena ler medlidsamt.

DET FÖRSTA VERTIGO-TUPPERWAREPARTYT

Forslad med tåg till Strängnäs. Förde in korrektur i Lovecraft-boken, missade i stort sett att betrakta det vackra, snöiga landskapet rinna förbi. Introducerad till Peters fina Hundörat-antikvariat - stort, mycket böcker, fint. När han hade butik på S:t Paulsgatan brukade Vertigo ha underliga små mottagningar där.

Men ikväll samlas några mer eller mindre åldrade män från Strängnäs i antikvariatet för att bevista ett Vertigo-tupperwareparty. Vi pratar erotik. Vi pratar prostitution. Vi pratar sex. En revisor berättar om sig själv, om sina passioner för spänning (bungyjump) och skapande (sandslott och tårtor), han visar bilder också.

Försöker berätta om allting. Om texten, om köttet. Drar storysar. Finns ju en del att dra.

Många tycker om Sades De 120 dagarna i Sodom. Inser att Vertigo borde satsa mer på dyra, gedigna bokband. Dricker en massa vin. Det snurrar i huvudet. I början av kvällen kommer bilder av olika tekniker för självmord, särskilt en 357 kalibers kula i huvet. Men efter hand lägger sig ett förmildrande rus över alltihop. Säljer en del böcker. Skrattar mycket på väg till tåget. Far hem och inser att det är märkligt att röra sig ensam och berusad en vardagskväll på Centralen, fast inte särskilt ovanligt.

FÖRLAGSVARDAG

Undrar ibland hur Vertigo kan fungera. Läsarna får de färdiga böckerna i handen: men vad skulle de säga ifall de kände till hur psykotisk själva produktionen är?

Upptäcker efter slutkorrektur och just innan den ska på tryck, att Aretino-bokens kolofon innehåller något om några bilder. Bilder? Inser plötsligt att det ligger inscanningar av vackra, pornografiska kapitäler på KB:s reprosektion. Hade glömt.

Cyklar genom det nedisade och snöade vår-Stockholm, kvitterar ut bilderna, lyckas bjuda in några godtyckligt påkomna tänkbara deltagare till de hastigt påhittade seminarierna som ska vara på Textmässan, fortsätter föra in korr i Hegemonin och upptäcker att hela notapparaten till kapitel fyra är försvunnet. Hittar det, för in not efter not.

Får en miljard mail från en efterordsförfattare som hittar ständigt nya saker hon vill ändra i sitt efterord. Ändrar dem.

Rensar i raseri några bilder som kommer att pryda den FANTASTISKT SNYGGA Lovecraft-boken.

Hamnar på fiket med Kroppsarbetaren och Sofia Albertsson. Dricker snapsar till lunch, skrålar och nyper personalen i stjärten – på deras begäran. Gör något alldeles omoraliskt och läser högt ur följebrev till manus som inkommit till förlaget: väldiga skrattanfall. Funderar på att samla de allra galnaste följebreven och göra en bok av dem.

Cyklar hem halvpackad och börjar måla igen, iförd blåställ och svettigt linne. Pratar konstant om Aretinos Orlando Furioso, medan Kroppsarbetaren konstant pratar om artiklar han läst i The Economist. Vi försöker skända varandra till tårar, misslyckas.

Förlagsvardagen framskrider.

KARTA OCH KOMPASS I LITTERATURDJUNGELN

Hur orienterar sig människor i litteraturen? Hur hittar de just den boken de skulle läsa just då? Ofta kan det ju vara rena slumpen, en loppmarknad, ett omslagsfoto, ett ord som minner om något och vips! via slumpen överlappar textens struktur delar av hjärnans karta.

Tänker mig att det inom en lite mer strukturerad metodik finns tre grundläggande verktyg:

1. Tips: allt från vänners läsråd till betrodda auktoriteters anvisningar.
2. Kategoriseringar: subgenrer av subgenrer med allt tydligare egenskaper som ringar in läsarens begär.
3. Sökning: med hjälp av nyckelord i arkiv, samlingar, databaser.

Inom det första fältet har stora förändringar skett. Alla går inte längre och köper en ny svensk roman som hyllas av Dagens Nyheters kultursida. Det finns knappast några Stora Recensenter kvar. Däremot har det uppstått ett moras av bloggare, krönikörer, etertyckare, communities som allihop spelar rollen av litteraturens Lille Andre.

Inom det tredje fältet har också mycket ändrats. Du behöver inte längre gå och fråga bibliotekarien eller boklådeknodden. Du kan söka rätt på din bok på tre sekunder på antikvariat.net eller Adlibris eller via Google. Med rätt sökord och kombinationer kan du hitta oväntad läsning som passar perfekt.

Det tredje fältet, däremot, står och stampar. Åratal av tjat på bokhandelskedjor, distributörer och internetbokhandlare att de ska lägga in fler kategorier för att underlätta för läsaren att orientera sig i litteraturkaoset har inte lett nånstans. Fråga i en bokhandel var hyllan för erotisk litteratur står – eller var du hittar romaner om enbenta dvärgar med prästutbildning som jobbar som fyrvaktare – och du kommer att få skåda ett långt ansikte med ett hål för munnen (där små vita larver stirrar tillbaka på dig ur mörkret med sina gåtfulla ögon).

Inom musik och porr är det självklart med en enorm massa subgenrer som leder läsaren fram mot vad hon åtrår. Inom litteraturen pratas det fortfarande om att en bok är en "roman" eller en "thriller" utan närmare bestämning. Och det dyker fortfarande upp författare som med darrande stämma säger att de inte vill sätta "etiketter" på sin texter. Varför? Hur svårt kan det vara att erkänna att "jag har skrivit ett cybersplatterepos på hexameter med mycket nylon och
ett och annat gosedjur". Hur svårt?

FEL PRIS VANN

Hamnade på Gläntas fest på cafét igår: de närvarande fick rösta om "prisernas pris" – en sataniskt sarkastisk idé - men nog borde inte Polarpriset ha vunnit? Är ändå inte det pinsammaste av alla DN:s av dem själva enormt upphaussade tramspris?

Jag har ett vagt minne av att Vertigo för några år sedan planerade ett pris för "årets litterära terroristhandling". I år tror jag att priset skulle gått till Glänta för deras pris till årets kulturpris.

ESPRESSO ELLER AMERIKANSKT KAFFE?

Sitter ibland med Malou i TV4 och pratar om böcker i hennes bokklubb. Anledningen är att det ges tillfälle att tipsa om några riktigt bra böcker från små förlag som kan ha svårt att komma fram i offentligheten.

Men det finns en annan poäng för. Varje gång väljs en bok ut till läsning, en ny bok som har fått eller som man tror kommer att ha ett publikt genomslag. Eller med andra ord: böcker som i vanliga fall hamnar helt utanför min intressehorisont.

Det är förstås en plåga att läsa de här böckerna, vars omslag pryds med namn på väldigt stora och rika förlag. Det mest typiska för dem är det undermåliga språket: ett oändligt tjattrande! Det vore nödvändigt att koka texterna i timtal för att få bort en massa blask. För en espressoälskare är det som att tvingas dricka litervis med amerikanskt kaffe.

Men denna smärta har ändå sin poäng. Den skänker en sorts energi åt en urlakad, uppgiven porrförläggare.Ty uselheten påminner om varför Vertigo måste finnas kvar, att det är ett viktigt arbete som utförs.

(Har föreläst febrig om Kepler och Galilei idag, skött privatkundsbeställningar, skrivit seminarietexter, skrivit klart artikeln om Istanbulresan, lagat fisksoppa och toscapäron, reflexmässigt fångat ett knäckebröd som föll av bordet och känt mig som en superhjälte som inte kommit ut ur garderoben, åkt pendeltåg, trott mig se en flicka med tre lager strumpor! strumpbyxor, lårstrumpor och knästrumpor! skaffat en ny mobiltelefon eftersom Alternativ Stad stal den gamla igår, inventerat min samling av 70-talsporrdvd:er inför försäljningen och faktiskt rentav tvättat och rakat mig!)

OM BOKLÅDOR OCH INTERNETBOKHANDELN

I DN idag läser vi en artikel där bokhandelskedjorna rasar mot internetbokhandlarna - särskilt Adlibris - pga av att de anses ha tjuvstartat med bokrean. Men bakom denna lilla konflikt ligger förstås en ocean av impotent hat från bokhandelskedjornas sida mot internetbokhandeln, som numera har kapat åt sig nästan 30% av bokförsäljningen i landet.

Vertigo har nyss slutit ett avtal med Adlibris. Vi skänker dem lite rabatt, och de ger oss plats i sina nyhetsbrev och på sidan. Det var de själva som sökte kontakten, bokade in ett möte, visade intresse för ett samarbete.

För något år sedan gjorde Cdon.com samma sak.

Vertigo förlag har funnits i femton år. Under den tiden har det aldrig hänt att en större bokhandel eller en bokhandelskedja sökt kontakt och pratat om samarbeten, rabatter, gemensam marknadsföring. Tvärtom har med få undantag (vissa mer engagerade boklådor som Hedengrens och Söderbokhandeln) varje kontakt från förlagets sida bemötts med likgiltighet och misstänksamhet. Såväl Akademibokhandeln som Åhléns vägrar över huvud taget att träffa oss.

Ur Vertigos perspektiv är det följaktligen svårt att heja på bokhandelskedjorna i den här konflikten även om de gärna framställer sig som offer. Det är bara hos internetbokhandeln som våra böcker får en chans.

SMÅTT OCH GÅTT

Ute i Edenborgen, nästan besviken vid upptäckten att inte en enda av råttfällorna på Vertigolagret slagit igen – är varenda åkersork, näbbmus och skogsmus utrotad i huset? Ostbitarna satt kvar. Nå, det är ju en god nyhet för böckerna själva: men bryr de sig verkligen om ifall de blir lästa eller uppätna?

Har precis fått Pontus Lundkvists fantastiska illustrationer till Lovecrafts Fallet Charles Dexter Ward. Inte mindre än fjorton stycken har denna genialiska, maniska människa krystat ut! Det blir en riktigt snygg bok. Riktigt, riktigt stygg.

Funderar på att gå på Fabian Göransons vernissagefest på fiket ikväll. Men vad är det med mig och fester? På något sätt har jag tappat intresset för dem, festerna förefaller sällan tillräckligt festliga. Dessutom är de alldeles för långa. Och alkoholen är ett uselt knark. Hellre två timmars äkta extas i ett vansinnigt rum än en utdragen fylla med massor av bekanta som pratar oavbrutet.

Tänker mig att det är så Vertigos litteratur ska fungera också. Hellre än dessa drösar av glänsande nyheter, kartonnage, pocketar, allt detta pladder, all denna rea, denna bussiness, denna bokbransch – hellre en enda yxa i andens huvud i form av en unik text.