BACK IN BED

Internetuppkopplingen på det bisarra hotellet Londra i Istanbul var långsammare än gamla tiders telefonmodem, så bloggandet fick ta en paus.

Diskussionen om litterär barnpornografi genererade en massa kommentarer och frågor. En lite oväntad följd är att jag överväger att riva upp mitt gamla beslut om att INTE ge ut Josefine Mutzenbacher. Har lite svårt att motivera att jag inte ger ut den klassikern, ifall jag nu försvarar utgivningen av Louÿs fantastiska roman. Ska ta en titt på den igen.

I Turkiet träffade jag bland annat förläggaren och översättaren av Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom, det var hemskt spännande och roligt. Det var inte minst intressant att se vilka tabun som kläms åt i olika kulturer. Förläggaren satt på en översättning av Apollinaires De 11 000 spöna, som han inte kunde ge ut för då skulle han troligen bli åtalad och dömd.

Jag frågade varför han kunde ge ut Sades böcker, men inte Apollinaire, och han svarade att det var på grund av scenerna med incest. Det var alltså inte för att det var barn inblandade, utan själva incesten som var det stora tabut.

När Per Meurling gav ut Apollinaires bok på 60-talet ("Furst Vibescu") censurerade han utan att ange det bl a ett långt parti där Vibescu våldtar ett spädbarn. När Vertigo gav ut boken förra året finns partiet med. Jag funderade aldrig särskilt starkt över saken: det verkade absurt att ge ut censurerade texter. Och Apollinaires bok är så fullkomligt surrealistisk att den bildar någon sorts ren litteratur, med knivskarpa gränser mot den så kallade verkligheten.

Det jag kallar poesi bärs av ett monstruöst hat mot verkligheten, mot kosmos och mot människan. Arbetssättet utgörs av oupphörliga fel, snedsteg och brott. Det jublande kaos framträder i läsningens mellanrum när ordningen och vardagen förintas. Ren partystämning, med andra ord. Den enda etiska regeln för litteraturen är att vara fri och vacker.