MIRBEAU-RECENSIONER

Mottagandet av den nya, uppdaterade och illustrerade utgåvan av Octave Mirbeaus svarta klassiker Lidandets lustgård har varit förnämligt. Anmälarna har inte bara beundrat Hans Johanssons reviderade översättning utan även själva bokens form, som förlaget lagt ned stora ansträngningar på.

Här följer ett knippe citat från de ofta mycket vältänkta och vackert formulerade recensionerna. Boken köper du direkt från Vertigo!

Hillevi Hellberg i Stasimon (en hel essä, med den blygsamma titeln "Några ord om Octave Mirbeaus Lidandets lustgård"): "Effekten blir liknande den i Baudelaires berömda kadaverdikt där själva likmaskarna, köttets påtagliga förruttnelse och därmed också dess förgänglighet på en gång ger läsaren en rysning av välbehag som av äckel. Det är den där rysningen av välbehag, tror jag, som är styrkan i en text som Lidandets lustgård, och som fick Mirbeau själv att inför den egna texten känna äckel."

Erik van Oijen i Kulturdelen: "Det som gör läsningen av Lidandets lustgård så spännande, så full av slitningar, är känslan av hur författaren själv i en oförlöst kamp förlorat sig i sin blödande bildmässiga villervalla, likt flugan som mot egen vilja och bättre vetande dras till förruttnelsens doft och går under. Romanen trollbinder i sin onaturliga naturlighet och genom Mirbeaus egen oförmåga att vända bort blicken. Det är glädjande att den förlänats en vacker form av förlaget."

Fredrik Edin i bloggen Skumrask: "Lidandets lustgård skulle jag beskriva som en Markis de Sade för vuxna. Både böckerna är mycket vackra och det är fullt möjligt att använda Sockerconnys beskrivning av hundar även om de böcker Vertigo ger ut nuförtiden: söta utanpå men äckliga inuti. På ett bra sätt alltså."

Vivian Gustin i Kulturbloggen: "Lidandets lustgård är en deprimerande, mörk och grym misantropisk historia. Jag fick magknip och mardrömmar efter att ha läst den."

Tommy Söderberg i Bedårande böcker: "Det mesta av boken utspelar sig i den så kallade Lidandets Lustgård, en mycket vacker plats där de värsta tortyrscener man kan tänka sig utspelas (den som har läst Markis De Sade kanske kan tänka sig mer). Det blir ett slags dualism där allt det vackra blir fult och allt det fula blir vackert."

Johan Holst i Tidningen kulturen: "Octave Mirbeau är en mästare med orden och Hans Johansson tycks ha gjort en väldigt bra översättning till svenska. Orden och meningar är som sammet, men det sammet döljer är hemskt. För erotikens språk har här fått låna sin språkdräkt till lidandet, tortyren. Lusten och lidandet är två krafter som onekligen går tillsammans. För smärtan och lusten under själva akten mellan två människor sporrar oss onekligen till även högre höjder av extas, där vi närmare oss, eller rör oss bortom den vanliga mondäna verkligheten och, ifall vi har tur, närmar oss det som ligger bortom, en snabb blick av det rent gudomliga."