NATTENS SKÖRD

Det finns vissa nätter då jag tappar kontrollen och plötsligt hänger mig åt något som inte är jag själv men som ändå är i mig. I dag vaknade jag, fruktansvärt ljuskänslig, ur en dröm där jag försökt styra ett stort skepp i mörkret, på land, på en oändlig ramp byggd av multnande trä, genom skummande vattenslussar, som en bergochdalbana med skarpa kurvor, och jag hade ingen aning om hur högt upp den var, vad som fanns framför mig, bara små ljusglimtar i mörkret, bergskedjor, och slutligen en skarp rutschkana, allt smalare, rakt ned i havet, och jag hoppades vid gud att det stora träskeppet skulle flyta, att jag inte bara skulle fortsätta ned, allt längre ned, i detta oändliga mörker.

Jag tror det är min intensiva läsning av Moby Dick som färgat drömmen. Därefter upptäckte Loka att jag hade rakat bröstkorgen. Under dessa märkliga, halvt utsuddade timmar i natt då jag satt i köket och drack Jägermeister och rökte och tittade på Spartacus, hade jag också funnit för gott att gå ut i badrummet och raka bröstkorgen. Jag känner inte igen min kropps spegelbild, så skönt. 

Dessutom inser jag att det var den första natten på jag vet inte hur länge då jag faktiskt sovit, utan att vakna tjugo gånger, utan hjärtklappning, utan att vakna upp på morgonen med kroppen värkande av spänningar, ihopknuten.

Nu hittar jag också dikter på datorn, knappt igenkännbara grödor från mitt förvirrade språk. Jag vet inte vad jag ska göra med alla dessa dikter. Här är några av dem:

Blodet gör mig enastående

Det äckliga och det vidriga

Ju äckligare och vidrigare

Desto bättre. Det vidriga

Är det verkliga. Kadavret

Uppblåst av likgaser, det

Ruttna såret krälande av

Maskar, jäsande inälvor

Som ger huden en grön ton,

Insekter krälande i

Bortglömda lik, slaktfält

Dignande av upplöst kött,

Allt detta är verkligare

Än det du kallar verkligt.

Modet i att inte blunda

Inför dofterna av förruttnelse

Att i dina händer knåda

Stanken och det självlysande

I allt som är äckligt, ger dig

Makten att vara levande.

Så vi älskar berättelser om slavar

Och herrar. Eftersom vi alla är slavar

Och herrar. Maktlösa, maktfullkomliga,

Suveräna i vår underdånighet. Vi ser

Downtown Abbey, Spartacus, ty

Deras berättelser invaggar oss i en

Känsla av att vi inte är slavar, eller

Att vi som slavar en gång kan bli fria.

Samtalen genom gallren, samtalen

Genom sociala regler, genom galler

Tvärs genom språket, tvärs genom

De kroppar vi har blivit tillskrivna,

Samtalen där våra själar faktiskt

Verkligen förenas, där de sjudande

Undantagen korresponderar

I en ny verklighet av skönhet och njutning.