lördag 29 december 2012

SFT DEL 3

Den här krönikan trycktes i Stockholms Fria Tidning den 8 maj 2008, den hör till de mer flamsiga av texterna jag skrev:

Rubba mig på bäret


Skrattandet har sina sidor. Många tycker det är så himla bra med skrattande. Min flickvän finner 'asflabbande' vara något av det värsta som finns. Skrattandet har helt klart något fasansfullt, för Bataille var det en bild av ångest med den öppna munnen, det ohämmade oljudet.

Odd Ahlgren berättade en historia för mig som jag inte kan sluta tänka på. Den får mig också att skratta varje gång jag tänker på den. Men den är inte rolig.

En vän till honom bodde i ett radhusområde i Norrköping. En dag hörde han genom den öppna dörren till ett grannhus att paret som bodde där hade sex: flämt, stön och knakande sängbotten. Det var två solbrända lirare i övre medelåldern, som gillade att åka till Mallis, dricka grogg och röka Gul Blend.

Nu hör Odds vän damens cigarretthesa stämma ropa inifrån det mörka radhuset:

- Åååå! Ååååå! Rubba mig på bäret! Åååå! Rubba mig på bäret!

Jag ber den ärade läsaren högt ropa 'rubba mig på bäret' med kraftig Norrköpingsdialekt för att åskådliggöra scenen.

På skjutbanan igår kunde jag inte sluta tänka på historien. Gång på gång hör jag en kraxande stämma ropa 'rubba mig på bäret!' och varenda gång måste jag skratta. Jag har aldrig tidigare behövt sänka pistolen för att jag står och skrattar. Serien blev en katastrof: ingen koncentration, inget fokus.

I romanen jag skriver nu - om tonsättaren Händel - har jag precis kallat notskriften för 'svarta bär, fyllda med gift'. Inför min förvirrade blick förvandlas måltavlans svarta, runda mittfält till just detta 'bär'. Och jag rubbar det.

Jag rubbar bäret!

Vad göra? Rösten angriper mig som en irriterande hackspett. Måste försöka vända den till min fördel: och med en kraftansträngning förvandlar jag frasen till ett mantra. Låt Tourrette-rösten mala på med sitt 'rubba mig på bäret! rubba mig på bäret!' Jag tänker använda det för att få mer fokus.

Det fungerar. Jag skjuter guld, med rösten ringande i huvudet. Men Odd skjuter astralskytte, utan vapen. Han påstår att han sköt himmelskt guld. Jag säger att han är 'paradisets Pelé'. Och jag tillägger:

- Rubba mig på bäret!

Hans ansikte med det gigantiska röda skägget och de gula pilotglasögonen är inget bär. Men vi skrattar. Och när vi skrattar ser vi ut som psykotiska djur.

Det kanske är en definition av människan?

Anledningen till att jag berättar det här för dig, kära läsare, är att detta mentala virus - denna mem - ska smitta din hjärna. Jag är utsänd av bärrubbarnas världskonspiration för att sprida giftet.

Rubba mig på bäret!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar