SFT DEL 1

Jag skriver alldeles för sällan i den här bloggen nuförtiden. Jag har många bra idéer till inlägg: ett som ska handla om Stig Sæterbakkens Genom natten och de cameos som jag och min vän Caroline spelar i boken; ett som skulle handla om "liberalismens spöken", den "europeiske Konfucius" Quesnay och socialdarwinisten Herbert Spencer; m m.

Istället fokuserar jag min arma penna på att skriva romaner och att skriva artiklar till Aftonbladet.

För att bloggen inte då ska dö självdöden tänkte jag lägga upp några bortglömda krönikor som jag skrev i Stockholms Fria tidning för några år sedan. Först ut är en text jag skrev om att bryta familjebanden och om julen, den trycktes 7 januari 2010:

Familjeband och etik

Helgerna kring jul och nyår är för de flesta i landet den främsta familjehögtiden. Detta väcker ofta ett obehag. Dels handlar säkert obehaget om åldrande och död, om minnen av barndomens längtan och smärta, om önskningar som aldrig slår in och begär som inte kan tillfredsställas eller som på ett sorgligt sätt har slocknat av sig själva.

Dels handlar obehaget om att vi tvingas att umgås med människor vi inte tycker särskilt mycket om. Släktingarna är människor vi inte har valt eller genom olika tillfälligheter och omständigheter har kommit att umgås med på grund av att det är givande, spännande, intressant, kärleksfullt, behagligt eller så. Det är människor vi umgås med eftersom vi har ett biologiskt band till dem.

Detta kan väcka en del frågor. Om en människa är fullständigt ointressant och dessutom ganska otrevlig, skulle du givetvis bryta kontakten på en gång - ifall den inte råkade vara din förälder eller om ni inte tvingades fortsätta umgås via andra tvång: arbetsplats, delad bostad och så vidare.
Eftersom personen är din förälder står du i en skuld till den: den har trots allt närt, klätt och skyddat dig i en väldig massa år. Men frågan är om det är den plikten som det handlar om. Ifall du haft en styvförälder från späd ålder och en massa år framåt, som också närt, klätt och skyddat dig, kommer du med stor sannolikhet ändå inte att känna några förpliktelser till den personen ifall den skilt sig från din biologiska förälder.

Kanske har du och din styvförälder helt enkelt tappat kontakten efter skilsmässan, eller också väljer du att bryta kontakten eftersom personen är ointressant och otrevlig. Och det är förmodligen ett inte särskilt svårt beslut att fatta. Det är alltså biologin som spökar ändå. Eller snarare biologin genom samhällets filter. När får du bryta kontakten med din förälder? När säger ditt samvete att det är moraliskt rätt? Och när får föräldern bryta kontakten med sitt barn eller offra det?

Antigone riskerade sitt eget liv för att följa sitt hjärtas etik och begrava sin bror, som var landsförrädare. Hon satte det privata familjebandet framför statens moral, där hon förväntades bete sig som en medborgare. Än i vår tid kan du inte tvingas att vittna mot en nära anhörig vid en rättegång. En respekt för familjebandets särskildhet är inskrivet som ett undantag i lagen.
Medea, däremot, väljer att mörda sina söner i en attack av svartsjuka. Hon sätter sin individuella moral framför familjens. Detta ger oss tre nivåer av etik: individens, familjens och statens.
Vår tids individualism kan å ena sidan inspirera oss att bara fullfölja kontrakt vi faktiskt har skrivit under på. Förälder-barn-kontraktet är inte ett sådant. Men paradoxalt nog trivs individualismen utmärkt väl ihop med familjemystiken. Det är som om de biologiska bandens obrytbarhet är undantaget som bekräftar regeln i liberalismens människosyn.

Så när du beter dig som en tvättäkta individualist och väljer bort den ointressanta och otrevliga personen som spelar rollen av din förälder och istället väljer att umgås med roliga, kärleksfulla människor, förråder du det hemliga kontraktet under liberalismens yta: det är familjen mot dem, familjen mot resten, vi ser om vårt eget hus, vi konkurrerar om livsrummet mot de andras arvsmassa.