ELBOKEN - IGEN

Vertigo kommer att släppa ett gäng "eböcker" eller rättare sagt elböcker under hösten, pga allmänhetens ivriga efterfrågande. Detta har gett upphov till ytterligare funderingar.

Under antiken lästes böcker via slavar, sägs det. En fri man läste inte själv: det skulle ha varit att bli rövknullad av författaren menade man (därav Vertigos berömda slagord). Fortfarande under medeltiden läste människor oftast högt, även när de satt själva. Senare, i och med tryckkonsten, blev det tvärtom vanligare med vad vår tids människor menar med läsning, dvs tyst ensamläsning.

Boken är hög grad identisk med texten. Mediet är den läsande människan.

För måleriet, musiken och teatern skedde en revolution under andra hälften av 1800-talet: fotografiet, skivspelaren respektive filmprojektorn. Plötsligt behövde du inte gå på konsert eller spela själv för att höra musik: du kunde lyssna på valfri musik via ett medium.

Läsplattan motsvarar skivspelaren. Nu är mediumet frigjort från texten, för första gången. Hur skulle något sådant som en bok ha sett ut för musiken? Om boken inte motsvarar en konsert (det skulle snarare vara t ex den ensamma högläsningen ur ett manuskript), och inte heller en notbok (även om vissa "läsare" av en sådan bitvis säkert kan "höra" musiken) - vad skulle det vara? Jag tänker mig något i stil med en amöba som du pressar mot örat, en kladdig, vibrerande sak som bara har en symfoni eller liknande i sig.

Det intressanta är ju att litteraturens motsvarighet till skivspelaren kommer samtidigt som vi hamnat i en tid utmärkt av digitala nätverk - och fildelning. Litteraturen hoppade över skivspelaren och hamnade direkt i skärmvärlden.

Kan det vara så att boken ändå mer liknar konserten eller teaterföreställningen och att texterna som konsumeras på läsplattorna - de nyskrivna alltså - kommer att ändra karaktär på samma sätt som filmen utvecklades bort från teatern? Och att "boken" därmed kommer att leva vidare parallellt med "eboken" och med egna egenskaper?

ERRATA

Det finns olika sätt skriva en historisk roman. Jag urskiljer dessa som fältets ytterligheter:

1. Du kan välja att ligga mycket nära kända historiska fakta, i princip skriva historia fast med skönlitterär prosa och anstränga dig för att låta karaktärerna tänka och säga saker som du kan anta att de verkligen gjorde.

2. Du kan välja att vara ytterst fri, kanske som Thomas Pynchon i Maxon & Dixon och Against the Day eller Malte Perssons Edelcrantz förbindelser, där det historiska är en lekplats för postmodernistiska sammanblandningar, ironier och illusionsstörningar, där det anakronistiska och det historiskt faktiska blandas i vad som kanske i första hand är en språkkonst.

Min roman om Händel, Mitt grymma öde, placerar sig någonstans mellan dessa ytterligheter, tänker jag mig. Skrivandet uppstod ur vad jag såg som ett glapp mellan Händels passionerade musik och det vi vet om hans biografi, som förefaller ovanligt fattig på känslor och intima relationer.

Texten är i grunden anakronistisk, i det att historiens berättare, Händel själv i imperfekt, rimligen inte känner och tänker som en människa på 1700-talet skulle ha gjort. Men jag skulle hävda att detta i stort sett gäller alla former av historiska romaner, bara mer eller mindre uttalat.

Samtidigt förhåller sig romanen på ett intimt sätt till historiska dokument. Som idéhistoriker (jag disputerade 2002 med en avhandling om alkemin i slutet av 1700-talet), har jag alltid arbetat mycket nära källorna: brev, dagböcker, dåtida förord, dåtida tidningsartiklar osv. Jag är en arkivråtta.

Denna närhet till dåtida texter har jag bevarat i arbetet med Mitt grymma öde. Jag utgick inte i första hand från någon av de många biografierna över Händel, utan istället från en samling av dokument ur och kring hans liv som är samlade i Otto Erich Deutschs Handel: A Documentary Biography (1955). Den påläste Händel-fantasten kommer att känna igen en hel del fraser i främst dialogerna som är hämtade direkt från källorna.

Samtidigt är Händels kända biografi romanens exoskelett. Årtal, verk, platser, namn, resor, musikinstrument, mat, kläder och andra konkreta detaljer är i möjligaste grad korrekt skildrade. I romanen finns alltså en åtskillnad mellan exoskelettet och de mjuka inälvorna som skildrar Händels känslor och kärleksliv. Några scener kan tänkas placeras mitt emellan dessa, exempelvis dialogerna med Leibnitz, drottning Anne och Newton.

I ett par av recensionerna har anmälarna påpekat fel i exoskelettet. Musikkritikern Sara Norling pekade på flera saker i sin text i Aftonbladet, och David Stenbeck i sin recension i Kristianstadsbladet på att vissa italienska fraser var inkorrekta. 

I vinter kommer Svenska Ljud Classics släppa en ambitiös ljudboksutgåva av romanen, inklusive nytt förord och musikexempel. Inför den utgåvan har jag samlat mig till ett antal rättelser. Det känns kluvet att rätta i en romantext, men det förefaller ändå motiverat eftersom det endast handlar om själva exoskelettet.

Så, här, kommer listan över rättelser som den välvilliga läsaren själv kan infoga i sitt exemplar av romanen om så önskas.

ERRATA

s 13 rad 19: ”Den var nu en dirigentpinne” skall vara ”Den var nu en orkesterledares stråke.”

s 14 rad 1: ”Dirigenten som dompterar” skall vara ”Orkesterledaren som dompterar”

s 14 rad 7: ”Dirigent, bäste herre” skall vara ”Orkesterledare, bäste herre”

s 14 rad 10: ”dirigenten i orkesterdiket” skall vara ”Orkesterledaren framför musikanterna ”

s 14 rad 14: ”enkla gester med sin trollstav” skall vara ”enkla gester”.

s 14 rad 16: s 15 rad 11: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”

s 14 rad 29: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”

s 15 rad 6: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”

s 15 rad 7: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”

s 15 rad 11: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”

s 79 rad 7: ”Jag dirigerade.” Skall vara ”jag ledde orkestern med fiolen under hakan.”

s 87 rad 12: ”signore Händel” skall vara ”signor Händel”.

s 110 rad 16: ”Jag dirigerade själv föreställningen.” skall vara ”Jag ledde själv föreställningen med min fiol under hakan.”

s 110 rad 24: ”Jag glömde att dirigera.” skall vara ”Jag glömde att spela.”

s 120 rad 8: ”vackra altröst” skall vara ”vackra stämma”

s 121 rad 1, två gånger: : ”signore Händel” skall vara ”signor Händel”.

s 129 rad 2: ”mitt tredje oratorium, Dixit Dominux, haft premiär” skall vara ”min psalmtonsättning Dixit Dominus haft premiär”

s 141 näst sista raden: ”signore Orlando” skall vara ”signor Orlando”

s 195 rad 6: ”signore Händel” skall vara ”signor Händel”.

s 216 rad 23: ”när du dirigerar musikerna” skall vara ”när du leder musikerna”

s 218 rad 22: ”aderton” skall vara ”sjutton”

s 220 rad 5: ”aderton” skall vara ”sjutton”

s 222 rad 5: ”aderton döda barn” skall vara ”sjutton döda barn”

s 222 rad 12: ”dirigerade jag mitt gamla Te Deum” skall vara ”ledde jag ett framförande av mitt gamla…”

s 229 rad 2: ”jag dirigerade den här gången med fiolen” skall vara ”Jag dirigerade med fiolen”

s 239 rad 3: ”aderton” skall vara ”sjutton”

s 244 12: ”basuner” skall vara ”fagotter”

s 359 rad 5: ”dirigera dirigenten” skall vara ”leda orkesterledaren”

(Tack till Sara Norling och David Stenbeck för deras insats!)

QX-RECENSION

Föreställ dig själv hur glad jag blev över recensionen av Mitt grymma öde i senaste numret av magasinet QX, där Ulrika Larsson skriver:

"När jag höll boken i handen för första gången blev förväntningarna skyhöga, inget annat är möjligt för en roman som pryds av Artemisia Gentileschis Judit och Holofernes. Kunde Edenborg verkligen levererera i klass med detta? Eller skulle vingarna smälta när han flugit för nära solen? Svaret är att det borde inte vara möjligt att skriva så här - men han har gjort det och Mitt grymma öde är en härligt svulstig roman i barockens anda. Läs!"

HÄNDEL PÅ SÖDERBOKHANDELN

På torsdag den 4 oktober kl 19 kommer jag att göra ett framträdande på Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm och tala om Mitt grymma öde. Förlaget Natur och kultur har lovat att bjuda på vin. Jag har gjort flera sådana uppträdanden på denna suveräna kvalitetsbokhandel och det brukar alltid bli intimt, hjärtligt och intensivt.

Eftersom jag har en hel timme på mig att hålla låda tänker jag avslöja en massa saker kring romanen jag aldrig berättat förut. Dessutom finns naturligtvis högar av boken till försäljning, och jag signerar mer än gärna.

MINNEN FRÅN MÄSSAN 2

För ett år sedan hostade min trasiga hjärna upp en serie minnesfragment från bokmässan i Göteborg: den är alltid en kaotisk tillställning, med extremt många extremt korta möten med bekanta och främlingar, med stark stress och en hel del berusning, så möjligheten att skapa en samlad skildring är, skulle jag vilja hävda, en omöjlighet.

Här rabblar jag upp några kvardröjande impressioner från årets upplaga av detta imaginära Afrika:

Parkeringsplatsfesten, bokmässans viktigaste party, blev en lika oväntad succé som alltid, trots ösregn. De genialiska Pequod-förläggarna Anders och Pär hade den här gången till och med byggt en egen bar på p-platsen där de blandade drinkar... jag tror det klustrades ihop ett hundratal personer under det lilla taket i p-platsens dunklaste hörn, magnifikt!

På den sedvanliga skrytmiddagen på Börsen stod plötsligt två ostronmän och öppnade skal för brinnande livet... frossare som jag är fyllde jag tallrik efter tallrik av dessa dallrande, livs levande varelser och slukade dem tillsammans med NoK:s Helena Eitrem, som å det förnämligaste skött informatiken kring min roman.

Under ett tequila-inducerat vansinnesrus presenterades jag för en stormtruppsmedlem som jag genast angrep med knytnävarna, men ögonblicket efter såg jag hans förskräckta min och försökte reparera skadan med en djup tungkyss - vilket var mycket mer uppskattat.

Jag drack en öl med mina agenter Magdalena Hedlund och Susanne Widén och den holländska översättaren Janny Middelbeek-Oortgiesen, och jag tänker att om de kan förmedla ens en bråkdel av den smickrande entusiasm de uttrycker för Mitt grymma öde så kommer den att säljas till all världens bokförlag på Frankfurtmässan nästa vecka.

Den enda riktiga skandalen jag lyckades åstadkomma i år var när jag i Fokus monter - på deras begäran vill jag betona! - läste upp det snuskigaste textstycke jag kunde komma på (naturligtvis ur Mammas tre flickor). Min samtalspartner Johanna Koljonen blev så förskräckt att hon höll för öronen, och alla i publiken tog ett steg bakåt och uttryckte en sannskyldig skräckblandad förtjusning. Efteråt talades det rentav om polisanmälningar - succé!

Tillsammans med Sonja Schwarzenberger och Lotta Lundberg gjorde jag ett välbesökt seminarium kring mina och Lottas romaner. Under alla mina år på bokmässan har jag aldrig varit med om ett seminarium som fått publiken att skratta så mycket, och bokbloggaren Annika Koldenius utnämnde det till bokmässans bästa!

Annelie Babitz gjorde en serie succéartade signeringar i Vertigos monter, fantastiskt roligt att se att hennes briljanta roman Bakom den nakna huden har väckt ett sådant intresse: vi sålde vartenda exemplar av alla de många vi tagit med!

Under en direktsändning i Malou på TV4 från mässan stoltserade jag med min "SEX, DRUGS, COMMUNISM"-tshirt vilket skapade ett visst uppseende.

Två nätter i rad fick jag äran att delta i exklusiva herrfester i Alexander Bards svit: nakna karlar, champagne, barockmusik, kasperteater, improviserade mimföreställningar och tarmtrumpeter! Kanske borde jag dock ha sett till att sova åtminstone några timmar innan jag skulle köra hem från Göteborg med Vertigosläpet... men jag överlevde, så strunt.

Här är det finaste fotot från mässan, taget av Bokhoras Jessica Björkäng, där min käre vän och kollega Mikael Fant passar på att visa framtassarna: