SKUNK

Gick för knappt tio år sedan med i internetcommunityt skunk.nu. Skrev lite dagbok, fick lite kompisar. Så sjönk det undan. Sedan kom Facebook. I vintras var det någon som tipsade mig om att Skunk fått nytt liv. Loggade in; min pseudonym fanns kvar; började skriva i dagboken igen. I mörkret och depressionen blev skunkdagboken rentav viktig för mig.

Kanske hängde det ihop med att communityt var på fallrepet, det föreföll som en sorts cyberruin befolkat av enstaka monster, spöken och freaks. Det hade i sitt förfall helt enkelt en sorts frihet. Vissa dagar var möjligheten att få skriva i skunkdagboken en livlina, ett utrymme åt att hänge mig åt självömkan, vältra mig i smärta och ruelse. En totalitär sociopatlekplats som Facebook skulle aldrig kunna skänka den friheten, helt enkelt för att det är så fantastiskt välmående medelklassigt.

Nu ska skunk läggas ner, meddelar ägarna Spray. Communityt ska läggas ned av just det skäl som fick mig att tycka om det: det övergivna, obevakade, perifera och avvikande draget. Min första impuls var att det inte fick ske: Skunk måste försvaras. Min andra var att det var självklart att det skulle läggas ned. Så fort något sådant börjar försvaras, börjar lyftas upp med rationella argument försvinner dess själ. Det ljus som nu plötsligt kastas över Skunk innebär att det redan är dött.

Däremot händer en del spännande saker runtom: nya grupper, bloggar bildas och kanske föds helt nya skrymslen för oss som inte trivs så bra i ljuset. Men inget är som det är som åldrats och fått rynkor och karaktär. Det nya är alltid för slätt. Det blir till att ge sig ut och leta ruiner igen. Ligger det några gamla halvruttna communitys där ute på nätet måntro?