BONNIERS

När ett enda familjeföretag dominerar ett lands medier och kultur, är det problematiskt på flera sätt. Ur ett vanligt, liberalt affärsperspektiv är det orimligt att ett företag äger flera återförsäljarkedjor, flera distributörer och en stor del av produktionen samt en stor del av medierna – särskilt när synergieffekterna utnyttjas skamlöst. Det är ett kvasimonopol som kraftigt stör konkurrensen och grovt missgynnar konsumenterna.

När Bonniers köper en butikskedja vars kunder plötsligt bara kan köpa Bonnierböcker istället för vad butikernas inköpare själva skulle välja, då är konkurrensen satt ur spel. Nyss köpte Bonniers företaget PocketGrossisten, en mycket viktig distributör av pocketböcker i landet. Såväl bokförlag som läsare bör känna oro: på samma sätt som Bonniers gynnar sina egna företag inom exempelvis nätbokhandeln Adlibris, finns det förstås stora risker med att pocketdistributionen i landet kommer att snedvridas grovt.

Ur ett kulturellt perspektiv är det också en obehaglig tendens. I Sverige har de senaste femton åren ett färgstarkt litteraturklimat vuxit fram. En verklig mångfald har utvecklats, introduktionen av utländsk litteratur har ökat, inhemska och särpräglade författarskap fått odlas. Orsakerna till detta är många, men delvis att det varit möjligt för förlag och tidskrifter att nå ut via ett flertal distributionskanaler, inklusive biblioteken. Om dessa kanaler plötsligt hamnar i en enda ägares händer, en ägare som kraftfullt och hänsynslöst gynnar sina egna produkter, då såras mångfalden svårt. Och då reduceras det som i många grannländers ögon har framstått som en beundransvärt livaktig litteratursfär till livlöshet och homogenitet.

Och ur ett politiskt perspektiv?

Vad skulle hända om en Jonas Bonnier en vacker dag väcktes till insikt om att han var en undermålig romanförfattare och istället gav sig in i politiken, t ex som Folkpartiets partiledare? och i denna roll var uppbackad av sitt familjeföretag, som helt dominerar landets offentlighet?

Skulle han då inte vara väldigt lik en annan herre i ett sydligare land vars efternamn också börjar på B?

Och skulle vi då ha särskilt mycket att sätta emot i vår alldeles egen bananrepublik: Svitalien?

(Vill också passa på att förvarna: det mullrar en hel del bland landets oberoende förlag. Skamlös girighet väcker inga sympatier. Vänta dig raffel framöver!)