KAPITEL 14: KOMMUNISTISKA MANIFESTET

En av de mest uppmärksammade utgivningarna i Vertigos historia var "folkupplagan" av Marx och Engels Kommunistiska manifestet 1998 (ett år som också markerade manifestets 150-årsjubileum). Uppmärksamheten berodde inte på texten själv, som utkommit i oräkneliga upplagor sedan den första svenska översättningen 1849, utan på utgåvan som sådan.

Idén kläcktes av mig och Boris Benulic under något av våra Jim Beam-rus. Boris jobbade på Ordfront på den tiden. Vi räknade ut att med en tryckkostnad på 3 kronor skulle vi kunna ha ett f-pris på 8:- och ändå få det att gå runt. Boken skulle då kosta 20:- i butikerna och kunna få en jävla spridning. Detta var i pocketrevolutionens barndom.

Vi bestämde oss för att den skulle se ut som en Manhattan-deckare och för att vi skulle skriva det våldsammaste förord vi bara kunde. Tre olika omslagsfotograferingar gjorde vi.

Det första fotot togs i mitt sovrum på Katarina Bangata. Det är en besynnerlig bild. Mattias Forshage står och tittar ut genom fönstret. Aase Berg (ja! Aase Berg!) sitter vid ett bord och tillverkar molotovcocktails. Boris lille son Caesar står med molotovcocktails på golvet. Rut Hillarp (ja! Rut Hillarp!) sitter på en stol med en knallpulverpistol riktad mot Boris huvud; han har kostym och munkavel och är fastkedjad vid en stol. I förgrunden syns min bädd, som på den tiden var en hopfällbar militärtältsäng.
Vet faktiskt inte hur i helvete vi tänkte där. Bilden gick förstås inte att använda.

Det andra omslagsfotot föreställer Aase Berg med ett blodigt bandade kring huvudet, en mycket uppknäppt skogshuggarskjorta och en brinnande molotovcocktail i handen.

Observera att det är en Jim Beam-flaska hon håller i handen. Betrakta också Vertigomannens vanliga taikon-lösning av bakgrunden: ett skrynkligt lakan lite slarvigt upptejpat. Blodet är faktiskt tvättäkta ketchup. Det fotot gick heller inte att använda.

Det tredje fotot togs av en professionell fotograf och vän till Boris vars namn just nu inte är tillgängligt för mig. Modellen är mina barns mor Kajsa. Boris knyckte en blodig sjuksköterserock från Södersjukhuset. Jag köpte en Uzi-replika på Skånegatan. Et voilá: historia skrevs.

Översättningen skänktes vänligt nog till oss av Per-Olof Mattsson, litteraturprofessor och trotskist. Layouten gjordes av den genialiske och sedermera välrenommerade formgivaren Jesper Weithz, som kom till mig och berättade att han verkligen gillade Vertigos böcker men att dom såg ut som skit. I ren förtvivlan bad han mig att få göra formgivningen, gratis. Den trycktes hos Cox&Wyman i England.

Mitt och Boris förord har väckt mycket uppståndelse under åren på grund av vissa hårdragna formuleringar. Det kommer fortfarande fram människor till mig och berättar om lyckade högläsningar på ett eller annat anarkistkollektiv. Men det händer också att onda ögat kastas mot mig, åtföljt av en förnäm fnysning.

Texten skrevs under två extremt blöta kvällar på krogen Pelikan. Vi var inte ett dugg nyktra och skrattade som galningar åt våra extrema formuleringar. Att vi i nyktert tillstånd fortfarande var beredda att stå för texten vittnar om vårt bristande omdöme, vår tro på tillvarons grundläggande absurditet och vår svaga respekt för normala spelregler.

"Vill vi på våra axlar bära dessa illitterata fyllon, hycklande torskar, enfaldiga hustrumisshandlare, schizoida fläskhögar, dumdryga fascister: Stenbeck, Wallenberg, Barnevik, Bonnier, Dahlbäck – vill vi dränkas av svallvågorna när de vältrar sig i dypölen de gjort samhället till?"

Kommunistiska manifestet släpptes. Det blev ett stort bråk mellan mig och Boris på grund av hans underlåtenhet att skicka ut recensionsexemplaren som han lovat – vi försonades med en kram året efter. Upprörda recensioner dök upp ändå. Pocketgrossisten gjorde ständigt nya beställningar. Efter bara några månader var alla femtusen exemplaren slutsålda. Borde ha tryckt om den då. Gjorde inte det. Fick höra att Pressbyråbutiken i Stockholmsförorten Midsommarkransen hade skyltat upp en hel vägg med boken. Få andra Vertigotitlar har väckt en sådan gränslös entusiasm och kärlek.

Den legendariske Tommy på Göteborgsantikvariatet Antiquaria berättade att storkapitalisten Percy Barnebring var inne och köpte böcker för närmare hundratusen spänn vid ett tillfälle i samma veva. Medan han väntade vid disken började han bläddra i Vertigos Kommunistiska manifestet. Tommy mindes plötsligt att Barnebring själv omnämns som "illitterat fyllo” osv i inledningen och lyckades förskräckt distrahera den förmögne kunden.

Vertigos utgåva av Kommunistiska manifestet vittnar om att dålig impulskontroll, prillig kompromisslöshet och en envis vilja att realisera till och med de stolligaste idéer ibland kan leda till tvättäkta succé. Och att politik inte behöver vara tråkigt.


[Beklagar att omslagsbilderna är svartvita och omslaget dåligt scannet, det var de enda tillgängliga just nu. Tänker heller inte kommentera Boris senare eskapader i offentligheten, vi är fortfarande vänner och för min del är det omöjligt att inte gilla en människa som aldrig tar ordet "nej" i sin mun.]