STARTA ALDRIG ETT CAFÉ

Tillbringade en kvart i morse på socialtjänstförvaltningen med att försvara fikets serveringstillstånd inför ett dussin allianspolitiker som inte sa så mycket. Gick därifrån stinn av adrenalin och ytterst osäker på hur det gått. Kommer att tillbringa den närmaste tiden med att tvångsmässigt försöka säga bättre saker än de som faktiskt kom ur min mun under de där minuterna.

For därefter till fiket. Hade ett samtal med bokföraren Lisbeth. Tog hissen ner med papperen i handen. Vet inte hur många gånger mina ögon stirrat in i hisspegeln på samma sätt, med bokföringspapper i handen: i ett allt tröttare, allt mer åldrat ansikte med allt mer uppgiven, mosad, söndermald uppsyn. Sammantagna utgör de där hissnedfärderna en åktur rakt ner i helvetet. Har inte nått botten än.

For till Författarfonden med böcker. For till SubDvd med böcker. For till KB och lyckades källforska i en sorts glädje ett par timmar, samt skicka en pressrelease, arbeta med nästa SvB-annons och svara på några mail. Därefter tillbaka till fiket för möte med Omri Grinberg, min assistent i Israelprojektet. Vi ägnade större delen av mötet åt att prata om vår gemensamma kärlek till stoner rock: Sleep, SunnO))), Om.

In på fiket stapplade då Sara Sajjad, blek som ett lik, direkt från Karolinska sjukhuset där hon legat för njurtrassel som inte vill ta slut. Å, Sara.

Skriver således det här inlägget för att berätta att livet, som min gamle vän, scientologbasharen Zenon Panoussis brukar säga, är piss.

(Var själv för övrigt en av dem som satt och tryckte på kopior av scientologernas hemliga bibel när det begav sig... och såg spioner i alla hörn...)