KAPITEL 2: VENUS I PÄLS

Min första översättning var Leopold von Sacher-Masochs klassiker Venus i päls. Påbörjade den redan i Linköping, satt med den sommaren 1986 på nätterna på sjukhusets geriatriska psykklinik, mitt somarjobb. Använde, fullständigt orutinerad och okunnig om alla principer kring översättande och publicerande, en engelsk förlaga trots att originalet är tyskt:


Översättningen blev liggande. Året efter upptogs den igen. Jobbade då på Musikhögskolan som sekreterare. Hade dessutom börjat sitta på Kungliga biblioteket, och där till min förskräckelse upptäckt att boken faktiskt redan publicerats en gång på svenska, i en anonym översättning på porrförlaget Rondex 1965. Gav nedslagen upp hela projektet.

1993 upptogs det igen. Bestämde mig för att låta den gamla svenska översättningen av Venus i päls bli den andra Vertigoboken. Fotokopierade inlagan från 1965. Denna utgåva är dock illustrerad med de mest förfärliga teckningar. Suddade ut dessa och tillverkade egna, anpassade för att kunna fogas in i den gamla layouten. Har för mig att de på något sätt ändå utgick från de existerande illustrationerna:







Upptäckte förskräckt mitt under arbetet att den gamla svenska översättningen dels var förfärligt dålig, dels var nedstruken. (Samma sak har hänt flera gånger sedan dess, bland annat med De elvatusen spöna.) Skaffade följaktligen i panik den tyska originaltexten och påbörjade en intensiv omarbetning av texten och så småningom en komplett nyöversättning av boken. Detta arbete avslutades den 10 augusti 1993, efterskriften tillverkades under september, i hög grad inspirerad av Gilles Deleuzes Masoch-bok, och layouten påbörjades den 26 oktober. Boken sattes om inte minnet sviker i det hemska typsnittet Palatino.

Venus i päls var den första boken där Vertigos logga dök upp. Valet av labyrint hängde dels samman med idén om svindel, dels med ett större, aldrig avslutat bokprojekt som gick under arbetsnamnet Den inverterade svindeln, och som handlade om katedraler och om skräcken att falla uppåt. Labyrinten kopierades ur Nordisk familjebok, Uggleupplagan, och har hängt med sedan dess.

Fick i samma veva kontakt med Lundaförläggaren Jonas Ellerström som tog mig under sina vingar och lärde mig grunderna i förlagsarbetet när det gäller allt från distribution och bidrag till bokformgivning. Vi skulle senare samarbeta kring flera projekt och träffas fortfarande.

Den 5 januari 1994 var tryckningen av inlagan till Venus i päls klar. Men bekymren tog inte slut där. Det blev problem med omslagstrycket. Till framsidesbild valdes den för romanen centrala Tizian-målningen med samma titel. (Kan just nu inte hitta något exemplar av boken så kan inte visa hur den ser ut tyvärr.)

Ur dagboken den 22 januari: "Venus i päls-katastrofen bara fortsätter. Nu senast limbindaren. Kanske måste jag skjuta upp förlagsfesten ytterligare…" Den gamla limbindaren i tryckeriet tenderade att hetta upp det sega limmet – som bestod av små gula fyrkanter innan det smälte – för mycket så att ryggen sprack. Har tyvärr inga minnen av någon förlagsfest, den kanske aldrig blev av.

Den 30 mars var boken äntligen leveransklar. Jonas Ellerström instruerade mig hur det går till att få böcker distribuerade till biblioteken, via Bibliotekstjänst. Några månader senare dök en fantastisk liten recension upp i Sambindningen, vilken ledde till drygt 300 beställningar av boken till biblioteken och en rejäl slant på förlagets postgiro (vilket för övrigt har samma nummer än idag). I hög grad ledde det överraskande inflödet av kapital att Vertigo övergick från att vara ett fanzineförlag till ett mer traditionellt bokförlag.

Sambindningsrecensionen skrevs av Gabriella Håkansson, ett namn som på den tiden inte sade mig någonting. Två år senare debuterade hon med romanen Operation B och blev min flickvän.