Åker åter till landet, sent på söndagkvällen. Hinner precis till ett jättelikt Coop Forum innan det stänger. Det är mycket egendomligt och skrämmande. Vandrar ensam mellan hyllorna. Ingen personal, inga kunder. Det påminner om den japanska skräckfilmen Kairo. Hör plötsligt några röster. Närmar mig; det är en monitor med en reklamfilm. Reaskyltarna riktar sig till ingen alls. Så mycket ödsligare och tommare, denna kommersialismens förödda öken.
Begick misstaget att försöka förklara min känsla för den ensamma kassörskan. Hon tycktes inte alls förstå, upprepade bara för trehundrade gången sitt "det blir XXX kronor, tack" och ville gå hem. Drog sammanbiten min överdimensionerade kundvagn ut på parkeringen igen. Vägen från stan ut i skogen var som tonårens första avklädning: ett mirakel.
Tjockt med snö här, vadar till knäna. Allting skimrar i månskenet.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
Tomma affärer; inget kul alls. Jag är alltid övertygad om att jag ska bli inlåst. Som om det vore världens hemskaste händelse. Inlåst på en affär...
SvaraRaderajag gillar att glida runt osedd bland hyllorna på Hemköp bland människor som vandrar runt som programmerade i ett dataspel. trots att jag aldrig sett dem förr känns de bekanta på något sätt, som om vi levde i samma stam. antar att man får cravings efter stamsamhälleskänslan när man flytt småstaden.
SvaraRaderaJag bor alldeles vid ett stort coop forum. Det är mysigt att vara där 21.55.
SvaraRaderaDet är lite som om man går där nere undre söderhallarna, mellan biografen och den asiatiska matbutiken. Allt blir syrat, alla produkterna känns så distanserade och surrealistiska..
man behöver inte allt knark för att trippa, i alla fall inte jag.