LIVET EN DRÖM

För den som undrar över vad som egentligen hände på den där resan, si ett litet fragment från de gåtfulla dagarna:

(© Aurora Bergh)

MALTE – NU PÅ NÄTET

Norska Vagant har lagt ut min recension av Malte Persons Edelcrantz förbindelser för den som vill läsa:

http://www.vagant.no/article/54216

(Det är lustigt att se hur språket i den här bloggen har färgat recensionens uttryckssätt – inga "jag", på romerskt vis. Ångrar endast en sak: borde har gett mer beröm åt författarens skarpa skildringar av mekanismerna i det sociala klättrandet och karriärnätverkandet.)

EN UPPMUNTRAN

Solen gnistrar i de isade trädkronorna: snart blir det trädfällning. Sådant kan räcka för att reparera ett grinigt humör. Den tappre andesoldaten Guido Zeccola meddelade mig dessutom att Roberth Ericsson nyligen recenserade Hegemonin och den socialistiska strategin i Tidningen kulturen, och avslutningen föll som doftande dagg:

"Med andra ord kan Laclau och Mouffe sägas ha lanserat en förståelse av politikens nya problemområden som ett på samma gång implicit och vittförgrenat Sprawl, en term som vi gång på gång ser återkomma i dagens geopolitiska och konstnärliga diskurser. Och det är bara en av många förtjänster med denna första svenska utgåva, en översättarbragd och ovanligt ambitiös kulturgärning signerad Doktor C-M Edenborg." (Läs hela recensionen.)

TRADITIONER OCH NYÅRSLÖFTE

Spelat igenom de sedvanliga Beethoven- och Bach-styckena på mitt gamla piano på fiket: årets ritual. Det är alltid trevligast på Café Edenborg när det är stängt. Pånyttfödd är den gamla drömmen om en egen flygel hemma. Kunde sitta där och klinka, med hjärna och fingrar som arbetar sig genom dessa månghundraåriga modeller för spröd skönhet.

Sjukdomen var den urjävligaste nånsin: tre veckors kikhosta med 40 graders feber var rena semestern i jämförelse med dessa dagar av kräksjuka. Känner mig utochinvänd, smärtan och meningslösheten arbetade sig också ner i själens unknaste skrymslen, rotade fram gammal smuts och besvikelse. Men kanske är det bra med utvädring.

Det här jävla året 2008. Avslutar det tandlös, kraftlös och hopplös i mitt källarhål. Mitt nyårslöfte: jobba ännu lite fortare, bit ihop ännu lite hårdare, uthärda ännu lite mer stoiskt. Och sluta gnälla.

VERTIGO FIRAR JUL

För alla er som sitter ensamma och deprimerade, för alla er som är med nära och kära, för alla er som är besvikna över era julklappar, för alla er som myser och trivs, för alla er som mår illa av julmaten, för alla er som hatar julen och för alla er som älskar den:

Vertigomannen har fått kräksjuka och tvingats ställa in julen. Ägnar istället högtiden åt att läsa korrektur på Hans Johanssons högförnämliga översättning av Markis de Sades Juliette.

Den panikartade känslan av att inälvorna äts upp av aggressiva Gremlins som verkligen vill mig ont, som verkligen vill driva mig till självmord, som med Hulkens kraft har kramat de sista dropparna galla ur inälvorna – alltihop bildar en hyfsad resonansbotten till de obetalbara scenerna med impotenta libertiner som kräver att bli pryglade, skitna på och fista i näsan för att kunna leverera ett fattigt sprut.

God jul från källarhålet. Nu kan det åtminstone inte bli så mycket värre.

VERTIGO MOT IPRED

Enligt Copyriot –Rasmus Fleischer – är Vertigo ett av de få bokförlag som en Ipred-motståndare kan handla böcker från:

http://copyriot.se/2008/12/16/bokforlagen-som-indirekt-stodjer-ipred-%E2%80%93-och-alternativen/

Att bokförläggareorganisationer och författarorganisationer – som traditionellt borde symbolisera det fria ordet och tänkandet – stödjer en lag som uppenbarligen strider mot grundläggande rättsprinciper och ger polisiära befogenheter åt privata företag är en enorm skandal.

DEN GAMLA PORREN

Startade och drev för några år sedan tillsammans med min vän Nicolas Debot filmbutiken Subdvd. Sålde min andel 2004, sedan dess tycks affärerna ha gått bra: med stor butik på David Bagares gata. En hel del av texterna på Subbans hemsida är skrivna av mig (under pseudonymen "Mika").

Vi importerade dvd-film från hela världen, mycket asiatiskt. Ett särområde, som vi då var helt ensamma om, var att försöka få fram intressant pornografi. Det handlade i stort sett bara om udda pärlor från 70-talet. Hade en sexualpolitisk tanke med det: att visa på möjligheter att skildra/undersöka sex med film långt bortom porrindustrins kvalm.

Eftersom genren uppstod kring 1972-73 hade 70-talsporrfilmens manusförfattare/regissörer/aktörer/fotografer osv ofta erfarenheter av annat filmmakande innan. Det märks. Dessutom var det före videorevolutionen: allt gjordes på celluloid vilket krävde en åtminstone hyfsad budget. Och till råga på allt hade en hel del av filmmakarna politiska och estetiska visioner, särskilt de franska.

Har på sistone sett om en del av filmerna som gjorde störst intryck på mig. Och här finns faktiskt en hel del skoj. Minns att det fanns en vilja att göra något av all tid och tanke som ägnades åt dom på den tiden: skriva en bok, kanske ett diktverk? eller åtminstone några tidningsartiklar. Men det hela sjönk undan, intresset försvann.

Tänker mig att den här bloggen kanske kan vara en lämplig plats att ösa ur skattkistan. Så nu inleds en serie filmtips för den som är road av sexuellt vansinne, poetiska besattheter och monumentala visioner.

Först ut: Jess Francos studie i dödlig sexuell hysteri från 1976, Doriana Gray. Med Lina Romay i de båda huvudrollerna i stort sett utan repliker (på samma sätt som i Female Vampire) men med ett konsulsiviskt kroppsspråk.

Det finns stunder i den här filmen som transcenderar all normalitet och reproducivitet. Som i den parallellklippta scenen där den ena Doriana Gray slickar en kvinna mellan benen tills hon ger upp andan, samtidigt som den andra Doriana Gray angriper sitt eget kön på ett sätt som gör betraktaren osäker på om hon onanerar eller ägnar sig åt självstympning.

Har efter flera tittningar inte riktigt lyckats begripa vad filmen handlar om eller vad den har att göra med Oscar Wildes mästerverk. Det spelar ingen större roll. Den sexuellt telepatiska förbindelsen mellan de båda f.d. siamesiska tvillingarna, den ena förmögen och galen i ett slott, den andra isolerad på ett dårhus, måste betraktas som en filmisk släkting till Maldorors sånger och Batailles märkligaste romaner där sexualiteten och döden, skönheten och galenskapen eggar varandra till eruptiva visioner.

INTERVJUAD I TIDNINGEN KULTUREN

Tidningen Kulturens Erika Walukiewicz intervjuade mig om Statens kulturråd och kulturpolitiken:

http://www.tidningenkulturen.se/content/view/3909/49/

För övrigt, senaste nytt om Kulturrådet: de vägrade ge litteraturstöd till Gamiani, de vägrade ompröva sitt beslut att inte ge stöd till Hegemonin och den socialistiska strategin. Vid samma möte regnade det guldpengar över Bonniers. Sakerna står där de står. Rådet står hårdnackat fast vid sin linje att inte ta hänsyn till det andra och minst lika viktiga ledet i direktiven: mångfalden.

BONNIERS VISAR ALLT

För tio år sen hade Bonniers lite halvtaskigt rykte bland yngre svenska litteratörer. Det dök upp konkurrenter och dissningar. Nu har de hämtat upp nästan allt de förlorade då. Och de har blivit så duktiga!

Bonniers är ju en gigantisk koncern som äger halva Sverige, kulturellt och medialt, från produktion till distribution, från böcker till teve. Förr har de – varför? av skamkänsla? av dumhet? av prestigeskäl? – undvikit att utnyttja många av fördelarna med det. Nu har de inga hämningar längre. För nåt år sedan tvingade de Malou i TV4 att starta en bokklubb: litteraturbevakning och bokförsäljning smälte ihop.

Nyss har Dagens Nyheter startat DN.BOK där numera också "DN Bokhandel" ingår. Denna bokhandel är egentligen Bonnierägda Adlibris fast med DN-symbolen. Här finns exempelvis DN:s kritikerlista med shoppingkorgar upplagd. Än så länge finns det inte direktlänkar till Adlibris från de enskilda recensionerna – men dröjer det länge?

Kanske äcklar det någon. I mina ögon ser det rimligt ut. Om Familjen nu faktiskt sitter på en sådan enorm makt vore det bara hyckleri om den inte utövade den. Problemet är som vanligt inte att den använder herraväldet utan att den har det. Mest sticker nog den här sortens vulgariteter i ögonen på alla dem som dyrkar Bonniers och inte gillar att de visar sitt våld.

EN SORTS DEBUT I SERIEVÄRLDEN

Brukar alltid säga att människor som lever ihop inte ska jobba ihop. Bryter alltid mot det. Nu senast, i nya numret av serietidningen Hjälp!, återfinns en serie av Loka Kanarp där en annan varit med och skrivit. Det handlar förstås om sex.

Tycker den lilla historien blev fantastiskt fin: den lyckas problematisera en del komplexiteter kring genus, begär och den så kallade objektifieringen, samtidigt som den förhoppningsvis gör läsaren röd om kinderna och lite svullen i de nedre regionerna.

Här är en ruta. Den som vill läsa hela serien måste köpa Hjälp!.

EN EFTERLÄNGTAD RECENSION?

Vad som är salt för en, är peppar för en annan. Nina Björk recenserar Hegemonin och den socialistiska strategin i Dagens Nyheter: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=863172

Recensentens oförståelse inför boken och inför att boken ges ut påminner om när kulturrådet för några år sedan sade nej till litteraturstöd för Apollinaires De elvatusen spöna (1907) med motivationen att den "inte är någon klassiker".

Uppenbarligen är begreppet "klassiker" politiskt, åtminstone kulturpolitiskt. Det är utsatt för olika sorters kamp, det saknas objektivitet här även om alla de stridande gärna vill få sina ståndpunkter att se ut som objektivitet. Visst går det att peka på kvantitativa faktorer: som att en bok ständigt citeras och refereras, som att den utgör den diskursiva förutsättningen för några framträdande samtida diskussioner osv.

Men begreppet "klassiker" rymmer också något moraliskt, en värdering. För frihetsfrontaren är Ayn Rand en stor klassiker, för mig bara pekoral (felet är troligen på min sida). Men måste en "klassiker" vara bra? Måste den ha en utsökt stil, en fantastisk gestaltning, välartiklerade idéer – måste den ha riktiga idéer? Eller räcker den att historien s a s har gett den rätt? Att den långt efter sin tillkomst utkommer i nya utgåvor, översättningar?

Uppenbarligen är mitt arbete med att översätta och ge ut Hegemonin (tillsammans med Glänta) en del i konstituteringen av en klassiker. Och uppenbarligen är sådant som att kulturrådet inte vill ge boken litteraturstöd och att recensenter inte förstår varför den öht ska översättas och ges ut en del i motarbetandet av denna konstituering.

Inget konstigt med det. I synnerhet inte när det kommer till en sådan djupt provocerande och radikal text som Hegemonin.

ORSAKEN TILL TYSTNADEN

Befinner mig tandlös i semesterland, egendomligt nog helt ljust, tenderar att bli brun, rentav glad . Snart läst ut Dostojevskijs Idioten . Klar med genomläsningen av Darkes översättning av Saeterbakkens Osynliga händer: svart, regnigt, vackert!

OCH FOLK UNDRAR...

... varför Vertigo har så dåligt rykte i bokbranschen?


Minns fortfarande allt för väl hur det där grishuvudet glodde mot mig genom nästan helt slutna ögonlock på morgonen, hur liklukten blandades med lukten av just kaffe till något svåruthärligt, hur en känsla av skam över att ha gått för långt, att ha låtit mig förföras av något som lät som en rolig idé men visade sig vara vidrigt, allt starkare förpestade min tillvaro. Kunde heller inte riktigt förmå mig att slänga det innan det nästan var för sent. Och som vanligt: varför inte helt enkelt fotoshoppa? varför alltid göra det IRL? (Som omslaget till den första upplagan av Ögats historia...) (Den uppmärksamme känner igen mitt köksbord från omslaget till Fettet.)