VARATS STORM BLÅSER RAKT IGENOM MIG

Det blev lika illa som anat. Hur kan denne ensamme ensling befinna sig som denna psykotiska spindel i denna härva? På cafét, någon spelar Love will tear us apart, bokföraren förklarar att det måste sättas in pengar för att lönerna ska kunna betalas, överför femtitusen pengar, obegripliga summor, imaginära belopp, sitter sedan med några egendomliga manus, bl a ett från någon kåkfarare och svindlare som skrivit erotiska noveller på brevpapper från Norge, Grekland och Medborgarrättsrörelsen. Mitt i detta besök hos en annan bokförare och en cykelmoj. Kanske en lunch hos min bror, eller var det en dröm?

Om det inte varit för magen, denna förbannade mage, skulle stormen ha blåst rakt igenom mig, det hade kunnat finnas ett obekymrat leende på dessa läppar, men magen, denna förbannade mage, utgör en sorts bromskloss som får stormen att arbeta sig in i denna spröda kropp och stanna kvar där även efter att det slutat blåsa där ute. Om det någonsin slutar blåsa där ute.

Vad göra med den decimeterhöga bunten av gamla obetalda räkningar från människor som Vertigo skickat böcker till och som inte haft lust eller förmåga att betala? Släng dem, säger min ekonomiska rådgivare. Skulle gärna praktisera det rådet inom åtskilligt fler av tillvarons sfärer.

Släng dem. Låt varats storm blåsa rakt igenom dig.