EN HÄRLIG HELG I FÖRLÄGGARLIVET

Skulle vila upp mig, sola, bada, andas frisk luft. Råkade – förbannade idioti! varför inte låta datorn vara!? – kolla mailen på lördagkvällen, lite lycklig efter bad (bad! den tionde maj!), grillad mat, en stor brasa och rioja. Ämnesraden: "Du är skadeståndsskyldig."

Härligt!

En översättare som snedtänt och är rasande för att vi gjort några ändringar i hans text – vilket han blivit informerad om – och inte låtit honom läsa korr – vilket han själv bett att få slippa. Eftersom det verkar som om överenskommelsen skett per telefon står ord mot ord. Han hotar med jurister, skadestånd och indragna upplagor.

Verkligen muntert! Och ännu en fridfull natt.

Under din promenad ute på isen märker du plötsligt att det börjar spricka lite här och var: några isflak bryter sig loss, mer och mer går sönder. Till slut står du på en liten flaga is som flyter ut till havs; du hoppas innerligt att det inte ska börja töa.

Under tiden fortsätter arbetet med nya böcker, ständigt nya, ständigt fler. För att de finns där, för att de vill komma ut, för att det är min uppgift. Ständigt samma: föra in ett kommatecken där, ändra en avstavning där, byta plats på ett par ord. Timmarna går. Axlarna värker. Språket och litteraturen kräver detta av den här kroppen. De äter den här kroppen.

Frågan inställer sig gång på gång: varför fortsätta? Har ju redan arbete nog som lärare, recensent, översättare, caféinnehavare – skulle inte behöva göra alla dessa offer för att ge ut andras böcker. Stoltheten över de fina slutresultaten besmutsas lite för ofta. Kanske får tänka om.