LILLA ISTIDEN

Läste en essä i DN av Peter Englund om en Bruegelmålning från 1550-talet som genom sin lekfullhet och glädje och underliggande hotfullhet pekar fram mot det mörka 1600-talet. Den målades på tröskeln till lilla istiden med dess svält och elände, just innan reformationen och motreformationen förmörkade det europeiska kulturklimatet och religionskrigen sätter igång på allvar.

Det påminde mig om frågan jag ställde mig igår om Ariosto, och den sällsamma glädje och frimodighet som finns i hans Rasande Roland (dess slutgiltiga version är för övrigt i stort sett jämngammal med Pietro Aretinos Ragionamenti, som brukar utpekas som den första pornografin), inte minst i synen på könen.

Det var något med första hälften av 1500-talet, en radikalism och ett fritänkande från Paracelsus, Luther, Erasmus och Machiavelli fram till Kopernikus. Inte så att det var någon fredlig tid, precis, med enorma bondeuppror, etnisk rensning i Spanien, fransk-italienska krig och ottomanernas expansion österifrån, men det intellektuella livet hade sin tolerans och öppenhet, och det fanns en glädje i den mänskliga njutningen.

Kan inte låta bli att här ana mörka metaforer för vår egen tid, med klimathotet som den kommande istiden, med religionskrig och skuggan av en nära förestående monumental ekonomisk kris: å ena sidan en sällan tidigare skådad tolerans mot avvikande livsstilar och å andra sidan växande fundamentalismer på alla håll.

Men vad finns för nytt att tänka? Den vetenskapliga revolutionen fortsätter att triumfera, men något nytt intellektuellt systemskifte är knappast att vänta. Jag har alltid tänkt att verklig skönhet långt ifrån är resultatet av ett subjekts begåvning, utan snarare den okalkylerbara effekten av fel människa på fel plats vid fel tid.