Vertigomannen vittnar

FARVÄL, STIG

2012-01-25T11:52:00.007+01:00

När jag vaknade imorse fann jag att det hade kommit ett sms från Stig Sæterbakken under natten. Det löd:

"Carl-Michael. Hva skal jeg si? Vi var barn sammen. Vi realiserte Bataille. Vi skapte et paradis. Vi var uslåelige. Vi var dynamitt. Vi elsket hverandre. Vi var selve livet. Enduring love/Stig."

Det var inte ovanligt med kärleksfulla sms mellan oss, vi har varit nära vänner sedan tio år. Vi har mailat och skickat textmeddelande till varandra flera gånger i veckan de senaste åren. Men detta sms var skrivet i imperfekt.

Snart stod det fast: Stig är död. Han har övergivit oss, fyrtiosex år gammal. Han lämnar efter sig två döttrar och en väldig mängd svårt sörjande vänner och läsare.

Jag har idag ringt till hans svenska vänner och berättat om katastrofen. Vi har gråtit i raseri och sorg. Niklas Darke berättade att han igår kväll klockan elva avslutade sin översättning av Stigs sista roman, Gjennom natten, som kommer i höst: den femte av Stigs böcker som Vertigo ger ut, och den fjärde som Niklas översätter.

Stig var en älskad människa. Kanske älskade jag honom särskilt för att han tillät sig att vara så mörk, att han aldrig hycklade. Vi har haft så gränslöst lyckliga, förkrossande lyckliga stunder tillsammans, vi har skrattat så fruktansvärt, och gråtit, och tänkt så väl tillsammans, sedan vi första gången träffades, 2002, i samband med att Vertigo gav ut hans roman Siamesisk. Jag kan inte ens börja räkna upp alla dem av hans idéer och infall som har präglat mitt liv och förlagets verksamhet. Till exempel var det hans förslag att vi skulle börja ge ut "Midvinterboken".

Dock fanns långt inne i Stig en stenhård kärna av ensamhet och isolering och en frustrerad längtan efter det allra största. Kanske var det därför han blev en sådan stark författare: för att han fick kämpa för att sträcka sig ut. Vi nådde fram till varandra ibland, jag tror att vi båda två uppfattade det som livsavgörande upplevelser. Men det senaste halvårets monumentala depressioner bröt ned honom.

Den sista gången jag träffade honom var den 12 april 2011. Den natten arbetade vi tillsammans vid datorn med slutstyckena i Gjennom natten, på Kochs pensionat i Oslo. Den blev hans mest ohyggliga men kanske också vackraste roman.

Jag önskar så att den inte hade blivit hans sista.

(Fotot taget av Erlend Erichsen i Lillehammer 2006. Här finns talet som jag höll på Stigs 25-årsjubileum som författare i Oslo 2009.)

MER OM FRANSKA HUNGERHUSET

2012-01-22T13:44:00.005+01:00

Nu har La Maison de la Faim hittat till Belgien också. I tidningen LeSoir dök den här osignerade notisen upp:

"Bakom de smutsiga fönstren på ett övergivet hus, är det aldrig tomheten som man ser. När Elsa och Frederike går in i det är det för att fly tristessen hos deras fosterfamilj. Genom att glida in i mörkret, tränger de båda systrarna in i ett skrämmande mellanrum. Med ett poetiskt språk och ett avrundat tecknande med skarpt mörker, destillerar de båda svenska författarna en spökhistoria. Mellan de maskätna plankorna, får flickorna känna förlustens tyngd och förändras för alltid."

Och i franska Auracan.com hittade jag nyss följande notis:

"De svenska författarna till detta album i orange och svart berättar om två systrars mycket olika sörjande. Hos den ena ett desperat upprors dövhet, hos den andra behovet av kärlek och trygghet. Men var och en behöver sin syster. / Spänningen som författarna ingjuter förstärks av Loka Kanarps skarpa, naiva och runda linjer, som en av dessa bleka gamla dockor som väcker fasa i skräckfilmernas skådespelare. / En vacker historia som är värd att upptäcka."

Nu på fredag åker jag och Loka till Angouléme för att signera boken i Actes Suds monter på den stora seriefestivalen, det ska bli roligt!

JOHN D. MACDONALD OCH STILENS SCHIBBOLETH

2012-01-13T12:31:00.005+01:00

På sistone har jag haft semester, försökt vila mig, koppla av. Bland annat har jag läst en hel del lättare böcker, bland annat Jens Lapidus, Peter Robinson, Nick Cave, C-J Vallgren, Lee Child.

Inget särskilt med det. Orden rinner tvärs genom mig, håller min uppmärksamhet fången. Lätt fånget, lätt förgånget.

Idag tog böckerna jag tagit med mig på resan slut. Jag vandrade upp till receptionen på charterhotellet. De har en hylla med pocketböcker som folk lämnat efter sig. Bland de genomtummade hittade jag en deckare av John D. MacDonald från 60-talet: Travis McGee in A Purple Place for Dying. En kioskdeckare. Löjligt omslag. Dåligt tryck. Katastrofal baksidestext.

Jag slog mig ned på balkongen och började läsa. Redan efter några rader hejdade jag mig. Jag kände tårar pärla fram i ögonvrårna. Jag förstod först inte varför. Jag läste vidare. Händer kramade mitt hjärta. Efter några sidor förstod jag:

Stilen.

Jag har nu kommit ett tjugotal sidor i boken. Flera gånger har jag haft en sådan lust att starta datorn och börjar skriva av passager i texten. Nu skriver jag det här blogginlägget istället. Jag förmådde inte riktigt fortsätta att läsa. Dels skämdes jag för att jag ägnat så många timmar de senaste dagarna åt texter som fullständigt saknar varje anstymmelse till den här rikedomen, dels krälade jag över min egen oförmåga att skriva så.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är för slags rikedom. Men när jag läser MacDonalds text hör jag en röst tala i mig, det är som om det vore Guds röst, men jag vet att det egentligen är litteraturens röst.

Kanske fungerar inte passagerna utklippta ur sitt sammanhang. Men jag kan inte låta bli att testa. Hör musiken i de här raderna:

"She took the corner too fast, and it was definitely not much of a road. She drifted it through the corner on the gravel, with one hell of a drop at our left, and there was a big rock slide where the road should have been. She stomped hard and the drift turned into a rough sideways skid, and I hunched low expecting the white Alpine to trip and roll."

"I ran out of answers, and picked up my suitcase and continued on down the mountain. I thought how curiously merciless it is to kill a provocative woman. They aren't supposed to be killed. No one is supposed to render useless all that sweet flesh and heat and honeyed membrane. But dead she was, and dead she would forever be."

Rytmen och det lakoniska tilltalet i den MacDonaldskan texten kan inte beskrivas som annat än homeriska. Inledningsstycket börjar med tre meningar som allihop har "she" som första ord. Det var en av de få saker min svenskalärare i högstadiet ville lära mig: aldrig börja flera meningar i rad likadant. En av de få sakerna, och så djupt felaktigt.

Dialogen, sedan. Inga försök att härma talspråk. Denna vidriga dialogsjuka som vår tids slaskförfattare lider av, där ambitionen tycks vara att skriva "som folk pratar" är ett dödshot mot poesin. MacDonald vet att övertygande dialog tvärtom är i högsta grad konstfull, och att den, som Stig Sæterbakken brukar säga, skall skrivas som om de båda talande är fiender, där dialogen är en blandning mellan en dans och ett slagsmål:

"I hung up. The stocky girl looked adoringly at me. 'Wow!' she said. 'How about that! Son of a bitch!'
'How about a coke?'
'Sure. Coming up. Hey, what happened? Who shot her?'
'Do yo know who she is?'
'Who doesn't. She's bought gas here lots of times. Her old man, he owned half Esmerelda County. She was a stuck-up bitch. Who did it?'
'I better let the police ask the questions.'
'Did you see it happen?'
'Easy on the ice, please.'
She banged the glass down in front of me and went trotting out."

Det är en skam att John D. McDonald än i dag betraktas och presenteras som en kioskförfattare, medan stillösa pratkvarnar som Mankell, Larsson, Läckberg et al. behandlas som något slags konstnärer.

HÅKAN WIDMAN I P1 OM MILLEBIOGRAFIN

2012-01-13T10:56:00.002+01:00

Sveriges Radios Håkan Widmans reportage om Beata Hanssons & Deanne Rauschers Mille Markovic: biografin i morse i P1:

Håk
Lyssna: Mille Markovic reportage

RÖSTER OM POLIDORIS VAMPYREN

2012-01-12T10:27:00.003+01:00

Det är inte enkelt att driva ett oberoende kvalitetsbokförlag i våra tider. Distributionskedjorna är centraliserade och monopoliserade och homogeniserade, det udda hamnar lätt utanför hur bra det än är.

Inspirerad av alla svenska undergroundförlags moderskepp – Bakhåll – startade Vertigo för några år sedan sina Stormtrupper (Bakhålls motsvarighet kallas Kärntruppen). Medlemmarna prenumerar på utgivningen till ett ytterst lågt pris och får dessutom presenter och erbjudanden och hemliga uppdrag. Det är lite som Fantomenklubben fast med litteratur. Jag undersöker just nu möjligheten att tillverka en Vertigoring. I nuläget är Stormtrupperna ungefär 250 personer.

I slutet av varje år får medlemmarna av Stormtrupperna en bok i gåva: Midvinterboken. Den tas fram endast för detta syfte och är inte till salu. Första året var det en novellsamling av Alfred Jarry, 2010 introducerades den franska författaren Laure, och nu i höstas kom texten som brukar kallas för "den första vampyrromanen", J W Polidoris Vampyren i 1824 års översättning, bearbetad och kompletterad av förlagets eminenta Hanna Hård (tidigare känd som "Vertigokvinnan").

Den här gången ville vi skicka ut några recensionsexemplar, eftersom vi räknade med att den kunde väcka ganska starkt intresse. Och även om boken inte är till salu, är det ju lätt att få tag i den, bara att anmäla sig till Stormtrupperna. Roligt nog fick vi ihop en liten recensionsskörd i bloggvärlden, varur jag klipper dessa:

Bedårande böcker: "Som jag nämnde så är förordet ovärderligt om man ska kunna förstå vad som gör boken så unik om man inte är litteraturhistoriker. Vampyren beskrivs nämligen inte som ett monster utan som en aristokrat – Lord Rythven, och detta är något som sedermera blivit normen för vampyrism. Det har blivit något erotiskt laddat och inte en ruttnande varelse som behöver blodet för att överleva."

Bernur: "Det är en makalöst snygg utgåva, med ett sobert omslag där titeln lyser glittrande, mindre julstämningsrött än blodrött. Man har låtit Hanna Hård vara mer varsam än hård när hon moderniserat Carl Samuel Forssmans tidiga 1800-talsöversättning... [---] Att Vertigo behåller den gamla översättningen, men moderniserar den, är något jag tar emot tacksamt. En viss patina behålls, samtidigt som texten är läsbar och enkel."

Marmeladkungen: "Jag blev mycket förvånad i dagarna före jul då jag erhöll boken Vampyren från bokförlaget Vertigo, den allra första vampyrberättelsen nu plötsligt i bokform. Jag har läst den tidigare, såväl på svenska som på engelska, men detta är verkligen en attraktiv volym. [---] Och jag må då säga att det var som fan vilket schyst förlag, för denna idé är ju bara helt fantastisk!"

Benny Holmberg/Tidningen kulturen: "En sällsamt spunnen intrig stegrar spänningen och det hela växer till en klassisk historia av blodig intrig och förgörande förveckling. Det är mycket läsvärt. Det ålderdomligt anstrukna språket som till viss del friserats och moderniserats av Hanna Hård och bygger på 1824 års svenska översättning av Carl Samuel Forssman utgör en viktig ingrediens i skapandet av den rätta atmosfären."

Det tackar jag för!

2012-01-05T13:50:00.000+01:00

Världens första Vertigotatuering?

NY FÖRLAGSSEKRETERARE

2012-01-05T13:13:00.004+01:00

Många av er som stött på förlaget IRL eller via mail och telefon det senaste ett och ett halvt året har pratat med Terese Lilliehorn, Vertigos förlagssekreterare och stöttepelare. Nyligen fick Terese från annat håll ett förslag hon inte kunde tacka nej till och bestämde sig för att vandra vidare mot nya äventyr. Lycka till med allt, Terese!

In på banan kommer nu Erik Janelm, som axlar ansvaret att säkra Vertigos existens genom att sköta allting på förlaget från den syrefattiga men anderika boxen inne på Café Sodom. Välkommen, Erik!

EN NYÅRSREFLEXION

2011-12-31T12:34:00.004+01:00

Jag har inga invändningar mot mänskliga påfund. En del kan hävda att tiden är ett flöde och att klockans kategoriseringar är utanpåverke. Själv är jag tillräckligt mycket postmodernist för att mena att allt är utanpåverke, att alltet självt är intets utanpåverke, att allt vi har är olika slags paradoxala kategoriseringar.

Jag började föra notorisk dagbok för några år sedan. En period av omänsklig arbetsbörda, depression och posttraumatisk stress sabbade mina minnesförmågor. Jag beslutade att varje dag försöka skriva några rader om vad jag gjort för att hjälpa mig att minnas mitt liv, för det är ändå det ett liv i hög grad är, minnesspår formade till en helhet.

Jag har inte läst om dagböckerna från 2011. Jag tänkte jag skulle skriva några ord om vad det här senaste året har varit utan deras hjälp.

2011 började med att jag transporterade en kamrat med missbruksproblem som kraschat ihop, på en fest till en taxi vid Medborgarplatsen. Det snöade, det var iskallt. När jag placerat honom i taxin och försäkrat mig om att han hade pengar nycklar telefon, tände jag en cigarrill och vandrade hemåt. Jag minns att jag kände mig som Bruce Willis i slutet av Die Hard 2, lite hjältemodig, stolt och ensam.

Jag var mycket deprimerad de första månaderna av året. Jag hade fortfarande slängar av posttraumatisk stress efter några personliga katastrofer som drabbade mig 2008-2010. Det ovanligt ihållande mörkret från november och framåt gjorde inte saken bättre. Jag kände mig bättre en vecka på Gran Canaria tillsammans med min mormor, men förföll snabbt till ångest och livsleda när jag kommit hem.

Jag skrev på mitt parapornografiska manifest. Jag hade precis fått min roman om Händel antagen, men ville vänta med att börja genomskrivningarna av den. Jag for till Thailand med Daniel i slutet av februari, ljuset och värmen smekte min hjärna. Jag skrev klart mitt manifest liggande vid poolen. Jag skrattade mycket åt mitt manifest, jag skämdes också över vad jag såg som överintellektuella krumsprång utan riktig mening. Jag ägnade mycket tid åt att följa med i den arabiska våren, jag jublade när Mubarak föll, men kände mig också onödig, otillräcklig, en bortskämd intellektuell utan verklighet, jag avundades de politiska, de handlingskraftiga.

När våren anlände flyttade jag och Loka ut på landet. Vi bodde där till slutet av oktober med bara korta avbrott i stan, då jag arbetade på Café Sodom. Fiket brottades med ekonomiska bekymmer, ägarna var tvungna att jobba mycket gratis, som tur är har hösten varit bra. Jag döpte stället till "café prozac" eftersom det lindrade min depression att stå där. Så mycket liv, vänlighet, vardaglig mänsklighet, basala livsformer, intima interaktioner.

Jag och Loka arbetade hela tiden med Hungerhuset. Hon slet som ett djur för att bli klar med teckningarna. Det är lite pinsamt att mitt namn är lika stort som hennes på omslaget. Vi lade ned ungefär lika mycket tid på manuset. Men det är bilderna som tar verklig tid. Jag hade ändå kraft att samtidigt skriva på mitt manifest, skriva för Aftonbladet och skriva igenom min Händel-roman några gånger. I maj var jag och Loka lyckliga över att fransmännen ville ge ut vår bok, det var stort.

Vi var också på bröllopsesa, på sistone har jag tänkt ofta på dagarna som vi tillbringade i Wien, på de rökiga caféerna, men också tiden i Neapel var förunderlig. Besöken på de förfallna operahuset i Venedig och Florens står ut i minnet. Kanske önskar jag att jag inte samtidigt hade arbetat med romanen. Jag har så svårt att sluta arbeta.

Sommaren förflöt. Allt mindre behövde jag hjälp för att vara lycklig, för att vara lugn, för att kunna sova. Depressionen avyttrades långsamt. Den var seg. Först någon gång i början av juli vaknade jag upp och var säker på att den var borta. Jag ägnade mycket tid åt romanen. Jag strök, skrev om. Min förläggare Richard hade många synpunkter, bra synpunkter.

I augusti var jag i stort sett klar med romanen, och Hungerhuset gick iväg på tryck. Jag tror att både jag och Loka fick en post-Hungerhuset-depression. Det är tomt när saker som fyllt ens liv en längre tid blir klara. Vi hade levt så nära Elsa och Fredrike och deras kamp mot sorgens spöken. Jag försökte förtvivlat börja skriva på en ny roman, jag tyckte att jag hade bra idéer. Jag kämpade nästan hela hösten med två olika projekt. De föll samman, jag gav upp.

Vertigo gav ut fem böcker. De gick bra, även om recensionsskörden var sämre än vanligt, det är en tydlig trend, och en dyster. Förlagets ekonomi har försämrats rätt kraftigt under året, men börjat hämta sig igen. Jag är stolt över de här böckerna. Under oktober satt jag på scenen en eller ett par gånger i veckan för att lansera dem på olika sätt och i olika städer. Slitsamt, och den här sortens framträdanden föder också tomhet trots glädjen i de mänskliga mötena.

I november ägnade jag allt mer tid åt boken om Mille Markovic. Stressen växte allt mer. Produktionen var ytterst pressad, jag visste redan i somras när jag skrev kontrakt med författarna att det skulle krävas stora insatser av mig som redaktör för att vi skulle hinna. Ändå fick vi skjuta upp den en månad. Stressen har ökat konstant sedan dess. Jag sover inte bra. Boken ligger på tryckeriet nu. Jag är mycket stolt över den. Det är en unik bok.

En god sak är att jag inte har fått någon vinterdepression, för första gången på flera år. Kanske var det för att jag och Loka åkte iväg till solen en vecka i slutet av november, utan våra datorer, bara med roliga böcker, vi vandrade i bergen, vi satt inte på Internet, vi åt och drack och såg ut över havet.

Jag är en otillräcklig människa. Många frågar mig hur jag hinner med så mycket, och visst, jag har en bra simultanförmåga och mycket energi. Men ägnar jag dem åt rätt saker? För två år sedan bestämde jag mig för att jag ville ägna mitt liv åt att skriva. Den här hösten har nästan all tid gått åt att vara bokförläggare. Jag har inte gjort världen särskilt mycket bättre, och jag skapar på en nivå som ligger långt under min egen potential.

2012 ska jag vara mindre bokförläggare och skriva mer. Bara när jag skriver är jag inte rädd för att dö. De möjligheter jag har i mig är gåvor, om jag inte ger något tillbaka till världen är jag snål. Jag har fått kärlek. Jag skall ge kärlek. Jag skall skriva.

HUNGERHUSET I DECEMBER

2011-12-28T11:20:00.003+01:00

När året var nästan slut kom en del skriverier om Hungerhuset som lyste upp vintermörkret. Dessutom valdes den till "årets bästa seriealbum" av Jonas Ellerström i Smålandsposten.

Marie Peterson blev alldeles till sig i trasorna av boken och öste beröm över den, det värmde:

"Det är häftigt när ett ansikte som är så pass stiliserat och förenklat ändå förmår uttrycka sorg, förtvivlan, rädsla. Elsas klotrunda serieögon speglar en komplicerad själ. Jag blev förälskad i 'Hungerhuset', gripen av den poetiska tonen, de filosofiska spörsmålen, den raffinerade storyn och de lysande bilderna – det här är kort sagt ett riktigt bra seriealbum." (Marie Peterson i Helsingborgs Dagblad)

Jonas Thente var lite mer skeptisk och hårdhudad:

"Spökhistorien följer alla regler för hur en bra, litterär spökhistoria skall berättas. Från det trivialt vardagliga via det skrämmande och fram till den epifaniska förlösningen. Jag har litet svårt med greppet att låta titelns hus snacka i väg som en nitisk programledare, men å andra sidan lägger det ytterligare en dimension till den utsatthet som alla goda spökhistorier har till uppgift att gestalta." (Jonas Thente, DN)

Flera kritiker har uttalat sig om Hungerhusets egna monologer, de väcker tydligen delade känslor, som den dödsförskräckta Emelie Novotny visar:

"Att ge huset en röst och att det tilltalar läsaren direkt är ett av de starkaste berättartekniska grepp jag har läst i genren. Känslan blir att man som läsare hela tiden är iakttagen och lika utsatt för det som utspelar sig i romanen som karaktärerna i den. Jag som redan från början är lättskrämd vill i slutet av boken egentligen inte se bilderna, det blir som att se en skräckfilm med en kudde för ansiktet, jag läser replikerna, skymtar allt det otäcka och bläddrar vidare." (Emelie Novotny i Dagens bok)

Dödsförskräckt blev också Liv Beckström:

"Det är en vuxen återblick i en värld utan nåd, i avsaknad av verklig försoning. Här visas skickligt många starka känslor av skräck, vrede och övergivenhet. Det är en bok att analysera.
Skickligt berättat, grafiskt starka bilder, men spökhistorien är lite för svart för att klicka hos mig." (Liv Beckström, Kommunalarbetaren)

Slutligen, en intervju med oss av Malene Jensen:

"Hungerhuset är tilltalande i sin avskalade tecknarstil och lyckas förmedla flickornas tunga känslor av sorg liksom de mer nervkittlande skräckvibbarna. En av anledningarna till att den här klassiska nästan naiva skräckberättelsen som kretsar kring utanförskap och föräldralöshet fungerar är också Loka Kanarps teckningar, hur kulissernas sceniska fond lyfter fram systrarna och ger dem en omedelbar närvaro." (Malene Jensen intervjuade mig och Loka för bloggen Benshi)

THOMAS MATTSSONS HEDER

2011-12-23T08:23:00.004+01:00

Igår blev jag kallad lögnare. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson fick okommenterat göra påhoppet i en artikel i Dagens Media som handlade om den ökända bilden på kungen som kvällstidningen publicerade för en vecka sedan. Han hävdar att "det florerat så mycket [sic] felaktiga påstående kring detta från Vertigo..." Hans insats har redan fått reaktioner.

Som alla vet och som jag förklarat i en tidigare bloggpost gavs den här bilden till Vertigo för publicering i den kommande boken Mille Markovic: biografin av Beata Hansson & Deanne Rauscher som släpps den 23 januari. När vi förvånat såg bilden publicerad i Expressen upptäckte vi att någon gjort intrång i en av författarnas mailbox någon dryg vecka tidigare. Vi har kunnat utesluta att den läckt ut från tryckeriet.

Jag mailade samma fredag Expressens Christian Holmén och skrev: "Ni har publicerar ett fotografi som så vitt vi vet har stulits från en av bokens författare." Holmén svarade: "Expressen har naturligtvis inte 'stulit' något fotografi av någon. I övrigt kommenterar inte tidningen arbetsmetoder eller källor."

I min bloggpost och i mina uttalanden till Dagens Media och i intervjuer, har jag sagt samma sak: så vitt vi kan se har bilden stulits från förlaget, och Expressen har publicerat den. Jag har också ställt den provocerande frågan "Har Expressen blivit en svensk News of the World?"

Thomas Mattsson ger ett slags svar i Dagens Media: "Generellt sett kan jag säga att vi följer de lagar och regler som finns. Och eftersom vi inte har gjort något dataintrång så kommer det inte att bli något av den anmälan."

Återigen förnekar Expressen att de gjort dataintrång och stulit bilden.

Det är bara det att ingen har anklagat Expressen för dataintrång och stöld. Jag har inte gjort det, och jag har inte sett någon annan göra det.

Jag måste säga att i mina ögon är det märkligt att tidningen så envist förnekar en anklagelse som aldrig har riktats mot dem. Det är som det gamla skämtet: "En man kommer hem mycket sent till sin fru. Hon säger anklagande: 'Har du varit ute och supit med grabbarna igen?' Han svarar: 'Nej, jag har absolut inte varit med en annan kvinna!'"

För ett par dagar sedan fick jag reda på att den tyska bildbyrån Picture Alliance erbjuder bilden som Expressen publicerade. De säljer den för 10 000 euro på den tyska mediamarknaden. Om, som vi tror, bilden är stulen från Vertigo, borde detta innebära ett brott mot hälerilagen även om upphovsrätten är tveksam. Saken gjorde mig mycket förundrad. Vi undersöker möjligheterna att göra en polisanmälning.

Detta var vad artikeln i Dagens Media handlade om. Men Thomas Mattsson "säger sig inte känna till någon vidareförsäljning av bilden av den tyska bildbyrån." Han fick ingen följdfråga. Och Dagens medias reporter orkade inte ringa tyskarna och kolla.

Igår ringde jag själv upp Picture Alliance. De bekräftade för mig direkt att de säljer bilden. Men eftersom jag ringde från Sverige tyckte de att jag borde kontakta Expressen om jag ville köpa rätten att publicera den här. De gav mig numret till sin kontaktperson på tidningen.

Jag ringde Expressen. Kontaktpersonen förklarade att bilden ingick i olika "utbyten" och "samarbeten" som Expressen hade med utländska tidningar, men hävdade att den inte var till försäljning. Han bekräftade att den handhades av Picture Alliance i Tyskland. Jag påpekade att Picture Alliance inte var en tidning utan en bildbyrå. Han lät osäker men menade att det ändå inte handlade om försäljning.

Jag ringde tillbaka till Picture Alliance. Följande samtal utspann sig:

"CME: Have you sold this picture to any german magazine?
PA: Actually, at the moment, we haven’t sold it to any german magazine. We have one interested client but, we have to wait.
CME: So, it is open for any german magazine to buy it from you?
PA: (Paus) We talked to Expressen, and they gave us the rights. So…
CME: Ok. Very good. "

Jag bad igår via Twitter Thomas Mattsson att ge exempel på vilka lögner eller felaktigheter som Vertigo har spridit om Expressen och bilden. Han svarade inte. Jag har tittat igenom mina egna tidigare inlägg och inte hittat några själv. Så nu frågar jag: varför sprider Thomas Mattsson själv felaktigheter om sin tidnings samarbete med den tyska bildbyrån?

I den fantastiska slutklämmen i intervjun i Dagens Media säger Mattsson: "Vertigo är ett litet förlag som bland annat fokuserar på kommunism, men som ändå uppenbarligen vill tjäna pengar på kungen."

Nej, Thomas Mattsson. Vertigo försöker inte tjäna pengar på kungen. Vi är över huvud taget inte intresserade av kungen. Vi är intresserade av Mille Markovics liv från uppväxten i Serbien i början av 1960-talet och framåt, där kungen spelar en liten men på senaste året mycket viktig biroll. Däremot försöker uppenbarligen Mattsson och hans tidning tjäna pengar på kungen med hjälp av en bild som de rimligen inte kan äga.

Nu ska Thomas Mattsson få en mycket viktig fråga. Jag riktar mig till hans heder. Och jag är beredd att lyssna på hans svar. Så, herr chefredaktören:

– Kan du garantera att bilden som Expressen publicerade inte har stulits från Vertigo förlag eller dess författare?

Thomas Mattsson bör kunna svara ett rakt "Ja" eller "Nej" på frågan. Ett ickesvar kommer jag att likställa med ett "Nej". Då har Expressen en hel del att förklara. Ett "Ja" kommer att få till följd att jag slutar att ventilera mina misstankar: då kommer jag att tro på Thomas Mattsson tills motsatsen är bevisad.

(PS. Många har frågat om Vertigo inte skulle tycka det var pinsamt och förödande om Mille Markovics berömda bilder bevisas vara fotomontage. Vårt svar är nej. Vi skulle tvärtom tycka att det var ytterst fascinerande. Vi ger ut en biografi över en känd kriminell. Historien om hans liv är färgstark, rörande och upprörande. Om han har lyckats trollbinda ett helt folk under ett år med rena påhitt är det bara ytterligare en av många märkvärdiga sekvenser i ett mycket märkvärdigt liv. DS)

LA MAISON DE LA FAIM PÅ DISKEN

2011-12-20T09:25:00.005+01:00

Förlagets kära medarbetare Agneta Tröjer har skickat ett par bilder från den stora bokhandeln Mollat i Bordeaux. Tydligen var expediten alldeles till sig över den franska utgåvan av min och Lokas bok, roligt!

EXPRESSENS ETIK

2011-12-17T09:13:00.005+01:00

I går publicerade Expressen ett foto ur Beata Hanssons och Deanne Rauschers biografi över Mille Markovic. Tidningen påstår att det föreställer kungen tillsammans med tre nakna kvinnor, men ifrågasätter samtidigt om det är äkta eller ett montage. De säger ingenting om hur de fått tag i bilden.

I förbifarten citerar de mig apropå att juristen Mårten Schultz har fungerat som juridisk rådgivare till förlaget: "Han har gett klartecken att publicera bilden." Idag fortsätter de på denna linje med en artikel där vi kan läsa: "Men han (Schultz) frånsäger sig allt ansvar från att ha gett grönt ljus för att trycka den tvivelaktiga bilden - trots att förläggare Carl-Michael Edenborg säger motsatsen i gårdagens Expressen." Läs också gärna professor Schultzs egen artikel om saken som går till hårt angrepp mot tidningen.

Expressens "citat" kommer från ett informellt möte som jag hade på tidningens redaktion på måndagen den 12 december. Syftet med mötet var att diskutera ett eventuellt samarbete kring Mille-biografin. Jag hade naturligtvis ingen aning om att man från Expressen sida betraktade vårt möte som en intervju. Jag hade förstås heller ingen aning om att herrarna (Christian Holmén, Magnus Alselind, Per-Anders Broberg) som jag samtalade med hade i sin ägo en bild som av allt att döma har stulits från bokprojektet. Men i efterhand tänker jag att detta nog var orsaken till den något underliga stämningen.

Det är möjligt att Expressen bandade vårt möte, då kanske vi kan få reda på exakt vad jag sade om Mårten Schultzs insats. Men att Mårten skulle ha givit "klartecken" åt publiceringen är ett absurt påstående. Han har varken den makten eller det ansvaret. Mårten berättade för mig vilka riskerna var med en publicering, det var allt. Och i jämförelse med många andra, mer kontroversiella ställen i boken framstod dessa risker i förlagets ögon som låga, med tanke på det extrema allmänintresset för dessa bilder som stått i fokus för ett helt lands offentlighet under ett år.

Idag skriver också Expressen: "Bokutgivningen med den misstänkt manipulerade kungabilden kan vara brottslig." Nå, knappast nu längre, eftersom det är Expressen själva som har publicerat bilden först och som dessutom, till skillnad från förlaget, hävdar att det är kungen som syns på fotografiet, inklistrad eller ej.

Och nu när frågan om "brottslighet" har väckts: hur fick Expressen tag i bilden? Jag ska inte gå in på detaljer här, men av allt att döma har en av författarna till boken råkat ut för ett dataintrång, varvid bilden stals. Saken är polisanmäld.

Att Expressen citerar från ett informellt möte kan nog få en och annan i branschen att höja på ögonbrynen över deras moral. Men att de publicerar en bild som eventuellt har stulits från en journalist under ett pågående arbete är ytterst allvarligt. Dock är det inte helt överraskande med tanke på alla skumraskaffärer som pågått under det senaste året i samband med kungakumpanernas mer eller mindre desperata och kriminella försök att skydda statschefen.

Att tidningen sedan sammanfattar några "experters" påståenden om att de "inte kan utesluta" att den lågupplösta bilden "skulle kunna vara" ett fotomontage med att de "tror att bilden är falsk", är snarare ett fall av bristande logik än brist på etik.

För min personliga del ska jag erkänna att Expressens publicering av fotografiet har gjort mig lättad: tanken på att vara den förste som offentliggör det har naturligtvis varit oroväckande. Nu har Expressen axlat det ansvaret. Däremot är jag djupt oroad över vad deras publicering säger om mediernas moral: är landet på väg mot ett engelskt tidningsklimat med hackade datorer och telefoner och stulna bilder och texter?

Har Expressen blivit en svensk News of the World?

(Mille Markovic: biografin ligger på bokhandelsdiskarna den 23 januari. När Expressen senare hörde av sig och ville presentera ett erbjudande för ett samarbete, svarade jag: "Du kan köra upp ditt samarbete i röven.")

OFFENTLIGHETER

2011-12-13T14:53:00.002+01:00

Jag är urusel på att skriva i den här bloggen nuförtiden. Men jag kan lova att jag inte ligger på latsidan. Idag, till exempel, har jag både haft ett säljmöte på Bonniers bokklubbar om Vertigos vårböcker och hunnit med att få två nya tatueringar. Alla dessa aktiviteter distraherar mitt tänkande och kväver alla idéer. Men snart är denna extremt hektiska period över. Här är faktiskt de tre sista hetsigheterna, hoppas du kan komma på nån av dom:

Tisdag 13 december: Jag, Loka Kanarp och Matilda Ruta pratar med Bitte Andersson om serier och skogen. Bästa sättet att fira Lucia på! Kom i julstämning med glögg och våfflor. Här är facebook-eventet.
Hallongrottan, Bergsundsgatan 25
Klockan 19.00 - 21.00

Onsdag 14 december: Julbokmarknad på Café Sodom. Kolik förlag, Sphinx bokförlag, ETC och Vertigo förlag finns på plats. Här är facebook-eventet.
Café Sodom, Bellmansgatan 26
Klockan 19.00 - 21.00

Lördag 17 december: Jag och Loka signerar Hungerhust på SF-bokhandeln i Stockholm.
SF-bokhandeln, Västerlånggatan 48.
Klockan 14.00 - 15.00

LA MAISON DE LA FAIM

2011-12-05T13:02:00.003+01:00

För någon vecka sen kom Hungerhuset ut på franska under titeln La maison de la faim på det ärevördiga förlaget Actes Sud/ L'An 2, i översättning av Lena Grumbach. Detta är fantastiskt nog något som den franska dagstidningen Le Monde har uppmärksammat. De har den som nummer ett på lördagens lista över "Les choix culture" och skriver bland annat:

‎"Man behöver inte vara ett fan av skandinavisk litteratur eller film för att låta sig förföras av den giftiga charmen i denna serieroman i tvåfärg, där fantasi blandas med psykologisk spänning. Som en metafor för skog och skugga, berättar detta glupska hus för oss, med djup, om barndomens ångest inför saknaden och tomheten." (Övers. av Lotta Karin Hansson.)

Läs hela recensionen på franska på Le Mondes hemsida.

Om du vill ge bort ett signerat exemplar av Hungerhuset till till dig själv eller någon annan i julklapp så har du din chans på torsdag. Då signerar och pratar jag och Loka om den på Söderbokhandeln, Götgatan 37. Vi är där klockan 19.00 - 20-00.

LEGALISERA NARKOTIKA?

2011-11-28T16:46:00.003+01:00

Det kommer ut otroligt många böcker i det här landet. Men bara ytterst, ytterst få av dem är något värda. 99 procent är bara dåliga kopior av dåliga kopior. De går ändå att sälja, för de mäktiga har satt stopp för konkurrensen genom att ta makten över distributionen och uppmärksamheten. Som vanligt är kapitalismen en antimarknad.

Årets viktigaste fackbok är sociologiprofessorn Ted Goldbergs Legalisera narkotika? Ett diskussionsunderlag. Det är en unik och provocerande text som kanske borde ha kommit ut på engelska istället, för att uppskattas till fullo. Sverige är ett litet och trångt samhälle. Men Goldberg vill just nå ut svenska makthavare och opinionsbildare och påverka en debatt som ofta är obildad och moralistisk.

Då syftar jag inte bara på dem som går i den bisarre Nils Bejerots fotspår och talar militäriskt om "nolltolerans" och "kriget mot narkotika" som något positivt. Ty även många av knarkliberalerna är ensidiga och fanatiska och slår omkring sig med slöa argument.

Alla – från höger till vänster, från nolltoleranta till knarkdyrkare – borde läsa den här boken innan de vidare uttalar sig om narkotikapolitiken. Ted Goldberg går igenom alla argument, alla kända fakta, han är fullständigt ärlig när han redovisar sina egna värderingar och utgångspunkter. Dessutom kan han oftast motståndarnas argument bättre än de själva.

Goldberg skriver om de senaste rönen från beroendeforskningen och -behandlingen vilket ifrågasätter en del truismer så som att det är knarket självt som gör människor beroende. Han går igenom prohibitionismens (förbudet av narkotika) baksidor: hur den gynnar organiserad brottslighet, hur den leder till sjukdom och död och social utklassning, och hur den leder till en urholkning av medborgerliga fri- och rättigheter. Han sammanfattar:

"Prohibition har inte gjort Sverige narkotikafritt. Tvärtom, efter drygt trettio år med den svenska modellen är vi längre ifrån detta mål än när vi började. Såsom exemplet USA visar avhjälps inte problemet genom att man sätter in ännu fler prohibitionistiska åtgärder. Prohibition är helt enkelt inte särskilt effektiv. Men värre är att den utgör ett mycket allvarligt hot mot grundläggande fri- och rättigheter i alla länder."

Goldberg fortsätter med att skildra debatten kring legalisering och avkriminalisering, i Sverige och internationellt. I ett intressant kapitel går han igenom förändringarna inom FN när det gäller narkotikapolitik. Avslutningsvis förordar han att vi ska "sluta fred med narkotikan" genom vad han kallar för det "experimenterande samhället" och "skademinimering" som ett humant alternativ till den fascistoida och ineffektiva nolltoleransen.

I hans ögon måste vi "lära oss att leva med psykoaktiva droger", ty drogerna finns redan här, folk tar dem i mängder trots alla resurser som ägnas åt att förfölja även oproblematiska brukare. Goldberg menar att ett rimligt sätt att göra detta är olika slags gradvis avkriminalisering, vilka han går igenom i detalj med exempel från bland annat Portugals framgångar.

Att skriva en sådan bok i dagens Sverige tyder på djärvhet. I förordet nämner Goldberg hur alla som ifrågasätter den svenska narkotikapolitikens "sanningar" utsatts för "påtryckningar och obehagligheter som detta gett upphov till i det känsloladdade klimatet".

Men Legalisera narkotika? är tydligen för kraftig dynamit för att trakasseras. Istället har den mötts med offentlighetens yttersta våld: totalt nedtystande.

(Legalisera narkotika? Ett diskussionsunderlag är utgiven på Academic Publishing of Sweden och finns att köpa hos alla bokhandlare.)

MOTTAGANDE AV HUNGERHUSET

2011-11-28T10:06:00.004+01:00

Hungerhuset: en spökhistoria kom ut för två månader sedan. Jag och Loka har arbetat med serieromanen i ungefär två år, från enkel första idé till färglagd, textad bok. Det är Lokas tredje seriebok, men för mig har det varit suveränt roligt att få arbeta med ett nytt medium och se bilderna växa fram, från thumbnails till tuschat. (Här kan du läsa en del om arbetet.)

En extra glädje var att franska Actes Sud köpte rättigheterna till boken och nyligen gav ut den i översättning av Lena Grumbach och med titeln La maison de la faim: Une historie de phantômes.

Mindre glada har vi blivit för varje dag som gått utan att svenska medier recenserat boken. Det kan låta obegripligt, men det har faktiskt bara kommit en enda tidningsanmälning av boken, i Smålandsposten, den skrevs av Jonas Ellerström och innehöll vackra ord:

"Styrkan i Kanarps och Edenborgs bok, kanske årets bästa seriealbum än så länge, är inte minst att författarna så självklart förlitar sig på genrelitteraturens – skräckberättelsens, serieteckningens – förmåga att rymma ett psykologiskt innehåll bortom och invävt i det snabba händelseförloppet." (Läs hela recensionen här.)

Då är det tur att det finns bloggar! I denna sfär har vi hittat en hel del recensioner, som löper från det naivt pigga till det genomreflekterat kritiska, som sig bör. Och Malene Jensen intervjuade oss på Benshi. Här några citat:

"Hungerhuset av Loka Kanarp (bild och text) och C-M Edenborg (text) är en ytterst atmosfärisk skräckhistoria, berättad med fina, kontrastrika, avskalade bilder. Precis som huset gömmer något mörkt och ont finns det bakom den till synes enkla handlingen och de charmiga bilderna både mörker och sorg." Spektakulärt

"Det är en spännande, obehaglig och krypande berättelse som fungerar väldigt bra i det här formatet." Anna Jonsson, Bokcirklar.se

"Boken är inte bara vacker och snyggt tecknad, den lever och sprakar i sin gestaltning, människorna vi möter är kött och blod. Skaffa dig årets vackraste omslag och få en spökhistoria som lever upp till namnet på köpet." Stefans Serieblogg

"... resultatet är både en lyckad spökhistoria och en känsligt skildrad serie om två flickors sorg över sin moders död." Simon säger

"Hungerhuset är en snyggt och stilrent ritad, läskig, spännande och snabbläst skräckserie." Elin på bokbloggen Gummistövlar

"En pärla till bok, som är en ren njutning att läsa!" Sagor från Kalle

"Hungerhuset är en stark berättelse. Systrarnas öden berör verkligen. Samtidigt stegras spänningen konstant genom hela albumet, tills det når ett omfattande klimax i historiens upplösning. Att kombinera en känslofylld skildring av ett par syskons trasiga liv och relationer med en otäck spökhistoria är riktigt lyckat." Erik Sundblom, på bloggen Rutor och reflektioner

Inget ont om bloggrecensioner, tvärtom: nuförtiden är de livsviktiga eftersom de ofta är det enda som berättar för läsarna vilka böcker som kommer ut. Samtidigt märks avsaknaden av redaktörer i deras texter, på gott och ont. Det är skillnad på en text som passerat en redaktion och en som offentliggörs direkt av skribenten.

Jag och Loka har frågat oss varför boken inte har passerat kulturredaktionernas nålsöga, till skillnad från våra tidigare alster. Varför har man lagt boken åt sidan istället för att posta den till en kritiker?

Kan det vara för att målgruppen är otydlig: vänder den sig till barn eller vuxna? Eller för att den blandar skräckgenren och ett realistiskt berättande? Eller för att den bryter mot vad både jag och Loka gjort tidigare? Kanske för att vuxenserier fortfarande inte har brutit sig ett rum?

Svårt att säga. För övrigt är det inte kört än. Redaktionerna rensar inte hårddiskarna förrän den 31 december. Och oavsett vilket är vi stolta som höns över boken.

(Några datum i december att hålla reda på: den 3 december uppträder Loka på Kulturhuset, den 8 december signerar jag och Loka på Söderbokhandeln, den 13 december är vi på Hallongrottan, den 14 december är det julmarknad på Sodom och den 17 december signerar vi på SF-bokhandeln i Stockholm.)

SOLANAS

2011-11-19T21:07:00.003+01:00

Det har stormat kring Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifestet. Avskum har krälat fram för att mordhota konstnärer. Många har försvarat. Jag har läst en del av texterna. Kommer inte ifrån känslan av att min egen starka upplevelse av Solanas text inte har mycket att göra varken med försvararna eller kritikerna.

Att, exempelvis, mordförsöket på Andy Warhol 1968 jämförs med politiska mord är orimligt: Solanas sköt konstnären inte främst för att han var man utan för att hon ansåg att han stulit hennes pjäs och blåst henne på pengar.

Jag älskar SCUM-manifestet. Det skriker av energi, humor och raseri mot allt som är trist och förtryckande, förkroppsligat i "mannen", en utmärkt fågelskrämma. Själva organisationen SCUM (Society for Cutting Up Men) kallade Solanas senare för en "literary device" som aldrig funnits och aldrig kommer att finnas. Manifestet är alltså kanske inte en parodi på genren, men helt klart en lek med den.

Jag älskar SCUM-manifestet. Som alla starka texter väcker den motstridiga känslor, utgör en tvetydighetens triumf. Att läsa Solanas är att ge sig ut i det osäkra. Du går från den känslomässiga identifikationen med någon som fått ta för mycket skit och nu drömmer om att slå tillbaka, över den teoretiskt förbryllande tilltron till industrialisering och vetenskapens möjligheter (evigt liv), till en suverän, lekfull humor som visar vad poesi är: en revolution via språket.

Texten är på sätt och vis ganska typisk för det sena, situationistiskt färgade 60-talet med sin förnekelse av uppdelningen mellan skönlitteratur och facklitteratur, humor och allvar, sin desperata apell för frigörelse genom kategoriupplösning. Den utmaningen är fortfarande verksam.

Denna osäkerhet borde också hemsöka den allt för enkla kategoriseringen av Solanas som "feminist" eller till och med "radikalfeminist" (en i sammanhanget anakronistisk term). För Solanas har föga gemensamt med exempelvis Andrea Dworkin. Jag skulle gissa att Dworkin avskydde Solanas, om hon ens kände till henne, liksom mycket stora delar av andra vågens feminister. I deras ögon var Solanas en tokstolle och en solitär som inte hade något med kvinnorörelsens seriösa kamp att göra. Dworkin angrep pornografi, Solanas ägnade sig åt pornografi, och hennes manifest gavs ut på Maurice Girodias Olympia press, något av ett dåtida Vertigo.

Stackarna inom "Moderatmännen" har hetsat upp sig över att skolklasser bevistar teaterföreställningen. Men att tonårspojkar skulle vara sådana fårskallar att de inte klarar av att hantera motsägelsefulla och tvetydiga texter är i första hand en respektlös förolämpning mot dem från deras fäder.

Jag tänker mig att vår tids antifeminister på ett bakvänt sätt innerligt älskar Solanas och hennes text, eftersom de där för en gångs skull faktiskt har en "manshatare", en entitet som annars tenderar att lösas upp som ett spöke.

Tidigare i höst satte Turteatern upp Markis de Sades Juliette. Det var en enastående föreställning (jag bloggade om den här). I mina ögon fungerar de båda texterna på ett intressant sätt tillsammans, inte bara för att förlaget Olympia ursprungligen publicerade båda två, och inte bara för att de är fyllda med hat och aggressivitet och svart humor, utan främst för att de är djupt tvetydiga, osäkra, problematiska, irreducibla, sönderslitande.

Detta är vad jag vill försvara hos Solanas. Innan hon sätter en kula i mig.

DEN TREDJE MIDVINTERBOKEN

2011-11-08T11:55:00.003+01:00

Idag skickade jag in filerna till den tredje Midvinterboken till tryckeriet. Den här gången har förlaget haft suverän hjälp av Hanna Hård som står som redaktör för boken.

Mer än någonsin skakas jag av impulser att skryta över vilken spännande bok det är. Men jag håller mig. Det ska ju bli en överraskning. Först ska Stormtruppsmedlemmarna få boken i brevlådan, sedan kommer avslöjandet.

De båda tidigare – Laure och Jarry – väckte glädje och uppseende, men jag tror banne mig att förlaget har överträffat sig självt den här gången.

EDENBORG I MALMÖ

2011-10-26T14:52:00.003+02:00

Jag far till Malmö på fredag för att begå mitt sista våldsamma sociala utbrott den här hösten. Inte mindre än tre olika händelser sker inom loppet av ett dygn:

Fredagen den 28, klockan 18,00: vernissage för utställning med original från min och Loka Kanarps Hungerhuset och Matilda Rutas Tummelisa, på Loftet, Hedmanska gården.

Lördagen den 29, klockan 13,30: prat om och signering av Hungerhuset med mig och Loka på Science Fiction-bokhandeln, Storgatan 41.

Lördagen den 29, klockan 18,00: föreläsning, signering, fylla och vansinne på tatueringsstudion Hjärtat av guld, Davidshallstorg 9.

Den som är i närheten och inte kommer till något av dessa tre utbrott och hejar kommer att drabbas av evig förbannelse.

STATEN OCH KAPITALET

2011-10-21T10:29:00.004+02:00

Jag måste skriva något om detta, för det verkar inte som om någon enda jävel har uppmärksammat det på ett kritiskt sätt. (Dagens Media skrev en notis, utan att ställa en enda fråga.)

Tidningen "BOOK - för dig som älskar att läsa" hade premiär i september. Den ges ut av SJ, Akademibokhandeln och Adlibris i samarbete med de största svenska förlagen. Med andra ord av staten och de två bokmonopolen KF Media och Bonniers. Den kallas för "tidning" och har en ledartext av "redaktionen". Men den är en ren reklamkatalog.

Trycksaken består av glassiga bilder på författare, hyllande texter om dem och utdrag ur deras böcker. På var och varannan sida finns kuponger för att köpa böckerna, antingen på Adlibris eller på Akademibokhandeln.

Jag kan inte låta bli att först skratta. Ser framför mig de båda bokmonopolen när de ska förhandla, och KF Media... "meh, får inte Bokus va me?!" Och Bonniers: "nämen ni får ju ha Akademibokhandeln!" – "Ahmen då vill vi ha fler författare från Norstedts!" – "ja ja okej då". Kohandeln!

Sedan slänger jag rasande den undermåliga produkten ifrån mig. Jag önskar att jag tagit med mig mitt exemplar, nu kan jag tyvärr inte citera någon av grodorna, men jag äcklades så mycket att jag inte ville ha den i väskan.

Jag tänker ofta att den bisarra upphöjdhet som vidlåder boken som vara, litteraturens status (fatta den stora uppmärksamheten i media på böcker som kanske når några få hundra läsare, det är rätt skojigt, men samtidigt märkligt), att den upphöjdheten ger utrymme för den allra djupaste, mest oreflekterade vulgaritet.

Tänk om SJ och HM och Lindex tillsammans producerade en "modetidning" som handlade om vilka kläder som var heta i höst, med låtsat redaktionella texter och snygga bilder på kläderna, men endast kläder från HM och Lindex tas upp i "tidningen", och på varje sida fanns en kupong för att köpa plagget på HM eller Lindex.

Jag misstänker att många skulle reagera på den sjuka blandningen av reklam och journalistik. Men när det kommer till böcker, är saken redan per automatik "fin" och ingen reagerar. För några år sedan var det nästa största litteraturevenemanget (efter Nobelpriset) "guldpocketgalan" som delade ut priser till de böcker som sålt mest det året. Är andra branscher så skamlöst kommersiella?

Statens järnvägar och de båda bokmonopol som dominerar den svenska litterära offentligheten sitter i samma båt och ror åt samma håll. Och alla "bokälskare" jublar.

Utom gnällspiken Edenborg som hatar allt.

KLASSIKERUTGIVNINGEN

2011-10-17T14:03:00.002+02:00

Jag talar förstås i egen sak, eftersom jag dels driver ett bokförlag som främst ger ut klassiker, dels själv mest läser klassiker – klassiker definierade som texter som publicerats för ganska länge sedan och därefter tryckts om, översatts, diskuterats i omgångar.

Men egen sak behöver inte alltid vara dåligt.

Alla dessa litterära priser som finns i Sverige – i första hand en massa debutantpriser, Katapult, Borås tidnings, men också bokhandlareföreningens pris, Augustpriset, det patetiska guldpocketpriset, Karin Boyes och Jan Myrdals priser osv osv – belönar samtida svenska författare och förlag som ger ut samtida svenska författare.

Jag känner inte till ett enda pris för "årets klassiker".

Troligen hänger denna brist samman med att ansvaret för den avancerade klassikerutgivningen allt mer har övergått till fattiga amatörer: de som egentligen skulle ha råd att genomföra den, väljer bort den till förmån för en eller annan möjlig storsäljare.

I mina ögon är dock klassikerutgivningen ett språkområdes litterära livsvatten. Den klassiska textens evolutionära kraft borde inte ens jämföras med den ena eller andra tvålfagra debutantens mediala potential.

Å den andra sidan: skit samma. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i de där litterära priserna. Kanske utgörs en del av min kärlek till de starka klassikerna av att de inte uppmärksammas, lever sitt artificiella liv i strålkastarskenet, kramas till döds av juryer, att de helt enkelt kräver en större insats och en större kärlek av sin läsare.

GÖTE EDENBORG

2011-10-16T11:44:00.002+02:00

På tisdag den 18 oktober far jag till Göteborg för att utföra två sysslor:

1. Klockan 17,00 uppträder jag tillsammans med Lovecraftredaktören Martin Andersson på SF-bokhandeln och pratar om HP Lovecrafts Skräcknoveller och min och Lokas Hungerhuset och signerar böcker. Vi håller på någon dryg timme. SF-bokhandeln ligger på Östra Larmgatan 16. Här finns Facebook-eventet.

2. Klockan 19,00 håller jag en föreläsning om Markis de Sade och Andrea Dworkin i regi av ABF:s FilosoForum, på Restaurang Trappan, Folkets Hus. Mer om evenemanget här.

Hoppas få träffa många Vertigoentusiaster i övermorgon!

VERTIGOS BESYNNERLIGA, BOMBASTISKA, BESINNINGSLÖSA BIOKVÄLL

2011-10-10T10:15:00.005+02:00

Torsdagen den 13 oktober har Vertigo hyrt en biograf. Under ett par timmars tid kommer vi att visa en hel rad kortfilmer som allihop på olika sätt har anknytning till förlaget: reklamfilmer, dokumentärfilmer, tecknade filmer, potpurrier.

Jag kan garantera att publiken kommer att få se saker som kommer att vara svåra att glömma. Helt i linje med förlagets bokutgivning är filmerna på olika sätt gränspsykotiska och sedeslösa. Kvällen som helhet är både unik och fördärvlig. Det finns risk för både illamående och hysteriska skrattanfall.

Dessutom fungerar kvällen som releasefest för Magnus Blomdahls mycket uppmärksammade reportagebok Äkta skräck: den nya vågen av extrem film. Magnus kommer att visa ett potpurri med klipp ur de filmer han tar upp i boken. Vi har placerat det före paus eftersom vissa känsliga medlemmar av publiken kanske kommer att vilja lämna salongen.

Den som avskyr min person kan med fördel komma: du kommer att få se mig grundligt förnedrad, torterad och dödad, gång på gång.

PROGRAM

Nicolas Debot & C/M Edenborg:
”Passage” (2002) Dokumentärfilm om olika sätt att gå in i en porrbutik.
”Listen up, earlickers!” (2001) Kortfilm med bl a Edenborg.

Henrik Möller:
”Pojkarna 2” (2010) Kortfilm av förlagets hovfilmare om misär, tonårsalkoholism, porr och elände i Malmö.

Alexi Carpentieri:
”Missfostrad” (2011) Kortfilm om en lodis som råkar mycket illa ut, med Edenborg i huvudrollen.

Magnus Blomdahl:
"Äkta skräck" (2011) Potpurri med klipp ur filmerna i boken.

PAUS

Henrik Möller:
”Grisaknullabyn” Animerad kortfilm.
”Bajsätarna” Animerad kortfilm.

Edenborg/Berg Films:
"Trailer för Den tredje systern" (Boktrailer)
”Opp med morrhåren, tiger!” Dokumentärfilm om säljarbete.
”Nästan inne: Vertigo på insäljning, del 2” Dokumentärfilm.

Henrik Möller:
"Två reklamfilmer för Vertigo" (2011)

Plats: Bio Rio, Hornstull Stockholm
Tid: Torsdagen den 13 oktober kl 20 - 22.
Inträde: 50 kr, eller 100 kr inklusive boken "Äkta skräck" av Magnus Blomdahl. Gratis för medlemmar i Vertigos Stormtrupper!

Köp biljetter i förväg här.

(Ur ett genusperspektiv är alltihop mycket typiskt: karlar, karlar, karlar. Snusk och våld. Jag är bekymrad över det. Förlaget har ju ändå en hel del kvinnliga författare och en väldig massa kvinnliga läsare. Men när det kokade ned till film blev det ändå så här. Beklagar.)

TILLÄGG: för att det inte skall bli några missförstånd om vad som väntar så meddelar jag här att publiken bland annat kommer att få se:

Nakenhet
Kastreringar
Mord
Koprofagi och koprofili
Blyga män som går in i en porrbutik
Edenborg förnedrad och förnedrad igen
Fylla
Edenborg gråtande och självmordsbenägen
Daniel Berg skrattande gällt åt Edenborgs dumhet
Den sämsta boktrailer som någonsin gjorts
Grovkornigheter
Blodspyor

JULIETTE PÅ TURTEATERN

2011-10-10T09:52:00.001+02:00

Redan samma kväll som jag sett uppsättningen av Markis de Sades Juliette på Turteatern i Kärrtorp tänkte jag att jag ville samla mina intryck och tankar i ett blogginlägg. Tyvärr har det nu gått över en vecka, och mitt minne är som ett såll, så det blir inte lika extensivt som jag hade önskat, inte heller lika gränslöst hyllande som det skulle ha blivit. Men:

Jag har alltid hatat teater.

Jag har alltid gillat att läsa teater. Faktiskt så var många av mina tidigare och mest omskakande läserfarenheter av dramatik: Shakespeare, Strindberg, sånt. Men de få gånger jag köpte biljett till en föreställning blev jag nästan alltid väldigt besviken, jag brukade gå i paus.

Jag retade mig på situationen själv: människor som låtsades vara några andra på en scen framför en massa människor, situationen föreföll absurd och vämjelig, kanske väckte de upp mina egna starka känslor av alienation på ett outhärdligt sätt. Dessutom avskydde jag skådespelarnas intonation: placerad nånstans mellan det ytterst teatraliska (som jag nog föredrar) och vardagen: jag tror det är samma obehagskänsla som när en robot blir allt för människolik.

(Ett undantag var när jag köpte biljett till Bergmans uppsättning av Drömspelet 1986, jag hade inte råd med tågbiljett så jag liftade från Linköping till Stockholm, jag har för mig att jag gillade föreställningen på Dramaten, men minns egentligen bara att Stellan Skarsgårds lösmustasch höll på att ramla av hela tiden samt att de hade en cool korsfäst kristus på scenen, mest av allt gillade jag nog mig själv för att jag köpt den där biljetten och liftat till Dramaten, arton år gammal.)

Dessa ständiga besvikelser och ilskan över att lägga pengar på något jag bara vill lämna har medfört att jag inte gått på teater på ett decennium. Men när Turteatern och regissören Nils Poletti gjorde teater av en Vertigobok och vi dessutom hade en gemensam releasefest var det självklart att jag skulle se föreställningen. Som du kan tänka dig var jag ytterst tveksam innan.

Jag vet inte om de tre timmar långa uppsättningen har botat mig från mitt teaterhat. Risken finns att den har fördjupat det: att allt annat jag kan komma att se framöver kommer att se ännu värre ut.

För det här var enastående. Texten är briljant. Skådespelarna oändligt generösa. Scenografin sublim i sitt kaos. Koreografin vägrar släppa taget för en sekund: det finns ingen tristess här.

Vissa scener har en sådan omtumlande komik att publiken krälade av skratt. Vissa scener är vämjeliga i sitt våld, och inte minst i blandningen av det stötande och sorgliga. Sång- och dansnumren bidrar till att avväpna en. Jag blev till och med extatisk vid några tillfällen. Och konfunderad vid andra. Och förförd. Lurad. Kåt. Brydd. Och jag grät.

Uttolkningen av Sades text går delvis ut på att lägga flera skikt över varandra: 1700-talets libertiner, samtida förortsbrudars utsatthet och mod, black metal-kulturens raseri. Ensemblen har vägrat göra föreställningen moraliskt entydig: på samma sätt som Sade själv kanske är mest upprörande genom sina motsägelser, sin ohanterlighet, fungerar Turteaterns uppsättning också som ett frätande lockrop från en plats som både är himmel och helvete på samma gång: offer och förövare i samma person.

(Föreställningen spelas fram till den 20 november. Missar du den, kommer du att ångra dig för resten av ditt liv. Bokar biljetter gör du här.)

RELEASEFEST FÖR HUNGERHUSET M M

2011-10-05T11:30:00.003+02:00

I övermorgon, fredagen den 7 oktober, firas utgivningen av min och Loka Kanarps Hungerhuset: en spökhistoria, Lina Neidestams Maran och Matilda Rutas Tummelisa eller den andra vildmarken, tre häpnadsväckande verk som allihop har utkommit på Kolik förlag den senaste månaden.

Kom och krama oss, köp billiga böcker och få dem signerade samt ta del av ett omväxlande program:

– Estradsamtal med böckernas tecknare och författare
– Musik med drag-trubaduren Krille
– Skogs- och serieinspirerad improvisationsteater med gruppen Presens

Plats: källaren till restaurangen Skål! på Lindwallsgatan 11 vid Hornstull.
Tid: 20,00 – 01,00.

Endast inträde = 60 kr
Inträde + 1 bok = 100 kr
Inträde + 2 böcker=200
Inträde + 3 böcker =300

Temat för kvällen är skogen. Hoppas vi ses där!

NOVELLTÄVLING

2011-10-04T11:41:00.002+02:00

För att fira den hyllade utgivningen av H P Lovecrafts Skräcknoveller, arrangerar Vertigo en fin tävling tillsammans med SF-bokhandeln!

Uppdraget:

Skriv en Lovecraft-inspirerad novell. Du har till den 5 november på dig.

Priser:

1:a pris - Ett exemplar av Skräcknoveller, översatt och signerat av Sam J Lundwall. Ett signerat exemplar av Karl Johnssons Mara från Ulthar, som utspelar sig i Lovecrafts värld. Ett presentkort på 1000 kronor i SF-bokhandelns butik.

2:a-3:e pris - Ett exemplar av Skräcknoveller. Obs. De tre bästa bidragen publiceras på Vertigo förlags webbplats!

Läs mer på SF-bokhandelns hemsida: http://www.sfbok.se/extra/lovecrnovell.asp

GJENNOM NATTEN

2011-09-30T13:22:00.002+02:00

Någon kanske minns ett tidigare blogginlägg om Stig Sæterbakkens nya roman Gjennom natten (som du kan läsa här). Nu har boken precis kommit ut i Norge. I april släpps den på Vertigo, som vanligt i Niklas Darkes översättning. Mottagandet i grannlandet har varit fullständigt enastående, jag knycker några citat från förlaget Cappelens hemsida:

"Garantert en av årets beste romaner (...) Dette er Sæterbakken på sitt
beste, og stort bedre blir ikke norsk litteratur." (Ørjan Greiff Johnsen, Adresseavisen)

"Stig Sæterbakken lodder dypere enn de fleste, og har med «Gjennom natten» lagt en ny mørk, vond og kunstnerisk vellykket roman til forfatterskapet." (Sigmund Jensen, Stavanger Aftenblad)

"... et språk som får deg til å holde pusten de riktige stedene og jage fra side til side, fra rom til rom, som i en spenningsroman." (Vidar Kvalshaug, Aftenposten)

"Et nesten utilnærmelig tema, som forfatteren Sæterbakken sirkler inn på en måte som kan kalles en litterær kraftprestasjon." (Turid Larsen, Dagsavisen)

"Sæterbakken skriver om sorgens labyrint, og han gjør det godt." (Ida-Sofie Solberg Stryken, Gudbrandsdølen Dagningen)

"Det er vondt, men også givende å lese, først og fremst fordi Sæterbakken skriver enormt godt. Språket blir aldri noe skjold eller filter, tvert imot, det borer seg inn i mørket, med en presisjon og oppfinnsomhet i billedbruken som paradoksalt nok føles befriende". (Ole Øyvind Sand Holth , Dagbladet)

"For idet romanen entrer det huset du vet i Bratislava, er det virkelig som om hele leseropplevelsen hylles inn i natt. Du vet ikke riktig hva som foregår, men du kjenner det i ryggen som en uro." (Frode Helmich Pedersen, Bergens Tidende)

"Stig Sæterbakkens interesse for det stygge, det skremmende, det onde fornekter seg ikke. I den nye romanen Gjennom natten bærer han denne børen videre på et vis som er tilforlatelig og overraskende på samme tid. (...) Meyers fortvilelse og behov for renselse er like sterk lesning som den vaklende mannen i begynnelsen av boken var det." (Leif Ekle, NRK)

JULIETTE PÅ TURTEATERN

2011-09-28T16:45:00.003+02:00

En och annan kanske minns det stora grälet om Markis de Sade på Aftonbladet kultur hösten 2009. (Här finns ett gammalt, jättelångt blogginlägg som sammanfattar debattens olika turer samt min syn på saken. Debattens intressantaste text, av Edda Manga, hade inte publicerats då, men läs den gärna!)

För några dagar sedan hade Turteaterns uppsättning av Markis de Sades Juliette premiär. Jag var på bokmässan då och har inte hunnits se den, men av recensenterna att döma är pjäsen rätt omtumlande:

"Både feminister och antifeminister har märkligt nog gjort Juliette till sin. I Nils Polettis infallsrika regi – han är årets Våga-stipendiat för att ”ha vänt upp och ner på vårt vaneseende” – lämnas tolkningen i publikens knä. Vad han bjuder på är en amoralisk häxdans, en odyssé genom mänsklighetens allra mörkaste vrår och ett dekadent, erotiskt smörgåsbord där risken är stor att man som publik blir visuellt matförgiftad. " (Ylva Lagercrantz Spindler i Svenska Dagbladet.)

"Poletti har både dramatiserat och regisserat och det är stökigt och infallsrikt, tre timmar av orgier där lättheten förstärker vidrigheterna. Med rolig dans och tokig kostym skapas en sadofars med sprittande energi men förbinder också Sade med oss. Den svenska flaggan i fonden, malande tv-monitorer och karaokenummer med helt banala låtval – som Love hurts och Leende guldbruna ögon – vrider Juliette ur 1700-talet och placerar den hos den svinande samtidsmänniskan." (Jenny Aschenbrenner i Aftonbladet.)

Nu på lördag den 1 oktober kan du komma och se inte bara pjäsen utan även ett samtal mellan mig, Sade-översättaren Hans Johansson, Sade-experten Agneta Tröjer och regissören Nils Poletti. Det börjar klockan 18,00, därefter är det föreställning och avslutningsvis firar vi i en kombinerad releasefest för boken och allmänt vansinne.

Jag rekommenderar dig att köpa förköp eftersom platserna är begränsade! Du köper dem direkt hos Turteatern: http://turteatern.se/

MINNEN FRÅN MÄSSAN

2011-09-26T12:50:00.005+02:00

Upplösningstendenserna i samhället har nu gått så långt att även min hjärna har drabbats. Jag har inträtt i en ickeeuklidisk tidsuppfattning. Fragmenten som kallas minnen, glänsande skärvor från en emaljerad skål som aldrig var hel, faller ut i en annan ordning.

Jag och Jonas Inde uppträdde i Aftonbladets monter. Mitt emot satt Alex Schulman och en kändis. Inde och Schulman battlade tvärs över åskådarna om vem som skulle få skrika högst. Ingen gav sig. Människorna såg lite förvånade ut.

Ett Gunnar Blå-fan fick stora skälvan när jag berättade att det är jag som har skrivit böckerna hon gillade så mycket. Jag fick också stora skälvan för att hon såg så tagen ut. Vi stod där och darrade båda två.

Jag och Loka uppträdde i Aftonbladets monter och pratade om Hungerhuset. En person var där för att lyssna. Tvåhundra personer stod med ryggen mot oss och lyssnade på två gubbar som ylade i montern mitt emot. Jag fick panik men tror inte det märktes. (I den här bloggen kan du se ett foto där det tydligt framgår att jag står på en upphöjning för att det inte ska märkas att jag är huvudet kortare än Loka.)

Vi auktionerade ut det sista exemplaret av KKM. En berusad man vann budgivningen och betalade 30 kronor för boken. Men han gav bort den till en annan person, en främling som stod bredvid och som hade tvingats lägga sig. Denna exemplariska godhet!

Under skräckförfattarminglet hos L. Jensens förlag ramlade hennes sågning av Gamla testamentet ned från en hylla rakt i huvudet på förläggaren. Guds finger!

Vi gick på restaurang Kometen och jag åt mitt livs godaste råbiff.

Hermann Lindqvist smög som vanligt fram och köpte erotiska klassiker av oss. Bingo Rimér var framme inte mindre än två gånger och shoppade.

Under Martin Tistedts signering uppträdde Kicki Danielson med band bakom väggen till montern, med en ohyggligt brölande saxofon. Världens världslighet! Bra vibrationer!

Jonas Thente betalade för en bok. Jag fick ett skrattanfall.

En enastående sur väktare kom fram bara trettio sekunder efter att vi satte på rökmaskinen och tvingade oss att stänga av den. Hastighetsrekord!

Magnus Frederiksen ritade av läsarnas hemligaste fantasier med hjälp av telepati när han signerade Erotisk ritbok.

Martin Andersson visade sig att världens vackraste handstil när han signerade Lovecrafts Skräcknoveller.

En mamma frågade bekymrat mig och Loka om det förekom "kroppsdelar" eller "en klitoris" i Hungerhuset. Vi svarade sanningsenligt nej, och hon fick boken signerad till sin tolvårige son.

Två enäggstvillingar köpte ett exemplar av Klitty: ett rymdäventyr och delade systerligt på kostnaden. Senare visade det sig att de även inhandlade Hungerhuset.

En farbror tyckte omslaget till Gamiani inte var tillräckligt porrigt. "Du skulle se vad jag har hemma på väggarna i sovrummet. Det tog två veckor att ta ned alltihop när hantverkarna skulle komma. Ja, jag har ju varit ungkarl i trettio år." Hm.

Carl-Einar Heckscher utropade "K-K-va?!"

Jag gick med Caroline Åberg och vår kommande debutant Annelie Babitz och pratade om striptease och drack fantastiska drinkar: Mojitos och White russian.

Vi byggde en stol av pappkartonger åt Jonas Indes höggravida flickvän Marie Backman. Taikonförlaget förnekar sig icke!

Boris Benulic höll en lång utredning om dödsstraffets för- och nackdelar.

Rasmus Fleischer utsattes för en trånande dyrkan av en oändlig räcka bibliotekarier.

Ink bokförlags Daniel och Gabriel utnämnde sig själva till "de judiska Beavis and Butt-head": de ägnade de få minuterna de befann sig i montern åt att fara ut i hetsiga, ettriga utskällningar av varandra.

Terese tappade rösten men vägrade sluta prata omkull kunderna: till slut blev hon ett hest rytande rovdjur som ingen vågade säga nej till.

KKM slog Vertigos tidigare bokmässeförsäljningsrekord (som hölls av boken om bordellhärvan) och tog slut för tidigt.

Inför den sju timmar långa hemfärden med släpvagn på söndagkvällen laddade jag med en "chaffis-meny" som bestod av två 150-gramshamburgare och den största pommes frites-portion jag någonsin sett. Det gjorde susen. Två på natten var vi framme.

På lördagförmiddagen gick jag genom en korridor inne på mässan och fick en allvarlig känsla av att jag var på väg att kollapsa, bara falla till golvet utan möjlighet att kunna resa mig igen. Smaken av blod i munnen mildrade inte upplevelsen. Jag tog en värktablett och jobbade vidare.

Nu tänker jag: nästa gång måste allting vara annorlunda.

SIGNERINGAR

2011-09-23T23:06:00.005+02:00

Har varit på bokmässan i allt för många år nu, ändå är det några saker den här gången som känns nya. Dels det riktigt festliga dansgolvet på Natur o kulturs disco igår kväll, dels den enorma mängden signeringar som sker i Vertigomontern och lite här och var.

Loka signerar Hungerhuset i SF-bokhandelns monter, Maths Claesson biter naglarna av nervös förväntan:

Magnus Frederiksen signerar Erotisk ritbok i Vertigos monter till en smäktande läsare:

Redaktören/översättningsgranskaren m m Martin Andersson signerar H P Lovecrafts Skräcknoveller, snyggast handstil på mässan:

ETT MONUMENTALT PROJEKT AVSLUTAT

2011-09-18T11:04:00.003+02:00

Vertigos och översättaren Hans Johanssons samarbete kring Markis de Sade har nått en ny milstolpe: nu har tredje och sista delen av Juliette kommit. Projektet har varit det mäktigaste, dyraste och mest tidskrävande som förlaget någonsin givit sig in i. Det var en mäktig känsla att placera de tre delarna tillsammans: över 1500 sidor sadeansk prosa, illustrerad och lyxigt paketerad. Det är något svårt förkrossande över saken, vilket passar denna himlastormande roman utmärkt bra.

(Den 1 oktober blir det Sadekväll på Turteatern i Kärrtorp. Översättaren Hans Johansson, Sadekännarna Agneta Tröjer och Edda Manga samtalar med regissören Nils Poletti om verket före föreställningens iscensättning av Juliette och festen.)

"SKRÄCKNOVELLER" I SÖDERBOKHANDELNS SKYLT

2011-09-17T13:40:00.003+02:00

Gick förbi Söderbokhandeln på Götgatan förut och fann att förlagets turkosa lyxutgåva av H P Lovecrafts Skräcknoveller står i skyltfönstret. Som en rolig bonus frontas den av Elin Wägners svarta siluett vilket på något sätt skapar ett nytt omslag och på något sätt också antyder att Elin egentligen var en Cthulhu i förklädnad (vilket åtskilliga av oss redan gissat):

EROTISK RITBOK

2011-09-16T22:07:00.003+02:00

Den genialiske illustratören Magnus Frederiksen har gjort en bok till Vertigo, och idag kom den från tryckeriet. Erotisk ritbok är så läcker att jag smäller av! Vem vill inte ha den här maffiga, snuskiga trycksaken hemma under madrassen?

Dessutom har Magnus ritat in självaste Vertigomannen i boken. Så skaffa den, ta fram kritorna och ge mig lite färg!

(Erotisk ritbok släpps vid månadsskiftet. Men förlagets stormtruppsmedlemmar får den innan dess. Och den kommer att finnas på bokmässan.)

BOKMÄSSESCHEMAT

2011-09-16T11:58:00.010+02:00

Trots, eller kanske på grund av, att jag lider av pretraumatisk stress inför bokmässan nästa vecka (22–25 september), samlar jag här lite tidpunkter som du som har tillfälle att besöka den kanske kan vara intresserad av.

Vertigos monter heter B02:01 och ligger precis innanför ingången till Gothia Towers, mitt emot Bonniers fläskhög. Där träffar du mig, Terese, pojkarna från Ink bokförlag och diverse löst folk och författare under alla de fyra dagarna, från morgon till kväll. I stort sett varenda Vertigotitel som finns i lager finns på plats - och till och med några udda, slutsålda saker. Och det är billigt! Och vi har kortläsare! Och en liten scen!

Fredag den 23 september

Kl 11,00–11,30: jag och Loka Kanarp signerar Hungerhuset i SF-bokhandelns monter A02:42.

Kl 14,00–14,30: Magnus Frederiksen signerar Erotisk ritbok i Vertigos monter B02:01.

Kl 14,30–15,00: Martin Tistedt signerar Världens världslighet i Vertigos monter B02:01.

Kl 15,00–15,30: Lovecraftkännaren Martin Andersson signerar den lyxiga utgåvan av mästarens Skräcknoveller i Vertigos monter B02:01.

Kl 16.00–16,30: Jag och Loka framträder i Aftonbladets monter B07:40 och berättar om Hungerhuset.

Kl 16,30–17,00: Jag och Loka signerar Hungerhuset i Kolik förlags monter A02:47.

Kl 17.00–18,00: Jag och Loka minglar tillsammans med andra skräckförfattare (bl a Anders Fager, Caroline L. Jensen och Andreas Roman) i Ord Text Menings monter A03:59– tillfälle att få signeringar och kramar.

Lördagen den 24 september

Kl 12,00–12,30: Magnus Frederiksen signerar Erotisk ritbok i Vertigos monter B02:01.

Kl 13,00–13,45: jag sitter i ett panelsamtal i arrangemang av Kraft o kultur i V-hallen om burlesk med folk från bl a Hootchy Kootchy Club.

Kl 14,00–14,30: Jonas Inde framträder och signerar KKM i Vertigos monter B02:01.

Kl 15,00–15,30: Agneta Tröjer signerar sin översättning av Jean de Bergs Bilden i Vertigos monter B02:01.

Kl 16,00–16,30: jag och Jonas Inde framträder i Aftonbladets monter B07:40 och talar om KKM.

Kl 16,30–17,00: Jonas Inde signerar KKM i Vertigos monter B02:01.

Kl 17,00–17,30: Lovecraftkännaren Martin Andersson signerar den lyxiga utgåvan av mästarens Skräcknoveller i Vertigos monter B02:01.

Söndagen den 25 september

Kl 13,00–13,30: jag och Loka Kanarp signerar Hungerhuset i Kolik förlags monter A02:47.

OM PRISET PÅ KKM

2011-09-15T15:40:00.003+02:00

Jag har sagt det förr och säger det igen: bokbranschen är en av de mest konservativa och tröga som finns. Enligt den gamla sången gör den gamle mannen så gott han kan, men dansar fan så illa: händer och fötter rörer han, men röven den står stilla.

Så är det ofta i den här halvvärlden som jag som bokförläggare tvingas röra mig i.

I somras fick förlaget kontakt med Jonas Inde som skrivit en kort roman, KKM. De förlag han muntligt haft avtal med hade backat ur för att de tyckte texten var för våldsam och upprörande. Naturligtvis hamnade han då hos Vertigo.

Eftersom KKM är en tunn bok, tyckte Jonas det vore roligt om den skulle vara svinbillig att köpa, helst inte mer än en kvällstidning. Jag såg svårigheterna, men tyckte det kunde vara värt ett försök, och satte ett bisarrt lågt förlagspris på den: 7,50.

Förlagets säljare gjorde sitt jobb. En återförsäljare förhandlade rentav till sig en 20% rabatt på det redan låg priset. Sedan släpptes boken, i augusti.

Nu, efter några veckor, är det tydligt att återförsäljarna inte klarade av det här experimentet. Kanske förmådde inte deras system hantera ett så lågt pris; kanske tyckte de marginalen var för liten för att det skulle vara värt ansträngningen.

Bortsett från på Café Sodom och www.kulturbutik.se (som tog det planerade priset 13 kronor) kostade boken från 19:- och upp över 40:-

Butikerna gjorde alltså ett påslag på upp till 500% på vårt pris. Förlaget och författaren fick en spottstyver att dela på: kedjorna tog in resten. Det stank.

Nu har vi höjt priset. Det är fortfarande lågt, men inte lika lågt. Och nu vet du varför.

Värt att nämna i sammanhanget är dock en glatt undantag från bokbranschens vanliga, dammiga tröghet: Bia Sigge, inköpschef på Pocketshop, beslutade sig med några timmars varsel att ta in KKM i några av butikerna och kränga den till ett lågt pris. Lustigt är att stora delar av den processen utspelades på Twitter. Det finns fortfarande hopp för branschen.

NYHETSBREV

2011-09-15T15:38:00.001+02:00

[Det senaste nyhetsbrevet, vill du ha det direkt till din mail så anmäler du dig på hemsidan.]

Klamydiadoftande klampan,

det är bråda tider! Nya böcker anländer från tryckeriet hela tiden! Jag, Terese och vår nya förlagskille Fredrik Anjou sliter som råttor för att hinna med!

Det här nyhetsbrevet kommer följaktligen att innehålla en hel del, så läs vidare!

För sjuttonde gången ber vi om ursäkt för alla förseningar som trasslet hos vår distributör Förlagssystem har inneburit. Nu har äntligen alla våra älskade Stormtruppsmedlemmar fått sina paket med augustiböckerna, och nästa vecka kommer de båda nytillskotten: tredje och sista delen av Markis de Sades Juliette, samt Magnus Frederiksens märkvärdiga Erotisk ritbok.

Paketet med de båda kommer att kosta 210 kronor, vilket är en hundring under det näst lägsta priset du kommer att kunna köpa dem för – ytterligare en anledning att anmäla sig till Stormtrupperna.

Den hittills mest uppmärksammade av de tre böckerna vi släppte i augusti är Jonas Indes korta, svarta roman KKM. I söndags publicerades en lång intervju av av Quetzala Blanco med författaren i Nyheter24 där du kan läsa om hans tankar kring texten: http://nyheter24.se/noje/kandisar/610135-sondagsintervjun-jonas-inde

Recensionerna av KKM har i stort sett varit överväldigade. Romanen har kallats ”höstens mest hajpade bok”. Uppenbarligen träffar den läsaren som en riktig fet magpumpare och är svår att hålla sig neutral till.

”Det mest njutbara i KKM är Jonas Indes perfekta återgivning av den osentimentala känslokylan hos en mördare som inte känner något för sitt offer.” (Bokfetischist)

” Det är en på alla sätt vämjelig berättelse, inte minst dess sista åtta sidor. Spekulativ, valhänt samhällskritisk, kokett korthuggen. Dock med stilistisk snits och högt berättarmässigt tryck. ” (Johan Hilton, Expressen)

”Nu när jag har läst ”KKM” så förstår jag både att andra förlag inte vågade sig på den och varför Vertigo gjorde det, den är nämligen precis en sådär skönt upprörande och härligt äcklig bok som nästan bara Vertigo kan lyckas med. Jag har skrivit om det förrut och jag borde ha lärt mig vid det här laget. Man bör inte läsa Vertigoböcker samtidigt som man äter…” (Jessica Björkäng, Bokhora)

”Det är en provokation, givetvis. Att skildra något så oerhört att läsaren upplever intensivt obehag. (Det lyckas.) För att vara på säkra sidan levererar Jonas Inde ett crescendo som staplar pedofili, barnadråp och andra vanartigheter i pölen där sexualitet och våld möts. / Det kan inte bli äckligare. / Heller inte löjligare.” (Ilsken sågning i ETC av Andreas Gustavsson.)

”I KKM kommer ingen undan, det är en på flera sätt skoningslös bok som visar upp några av de mörkaste skrymslen som kan döljas i en psykopatisk människas vridna sinne. Samtidigt drar det aldrig åt att bli något frosseri i det äckliga och stötande, Inde lyckas samtidigt berätta en historia som fångar tag i läsaren, främst på grund av att den är så fascinerande i sin obehagliga natur.” (David Larsson, From Beyond)

Av olika anledningar har vi tvingats höja priset på KKM. Paradoxalt nog har detta medfört att den finns tillgänglig i många fler butiker. Fortfarande är dock det mest förmånliga erbjudandet KKM+kaffe för 35:- på Café Sodom!

En annan bok som väckt starka känslor är Magnus Blomdahls reportagebok Äkta skräck: den nya vågen av extrem film. Den rockiga boktrailern har setts av en väldig massa hundra människor: http://www.youtube.com/watch?v=Lj7LKmA_zG0

Och recensenterna är tagna:

”Som intervjubok betraktat är Äkta Skräck ett väldigt intressant bidrag som dessutom, såvitt jag vet, står som något ytterst unikt på den svenska litterära arenan. Flera av personerna som intervjuas har något vettigt,eller åtminstone fascinerande, att säga om det de gör och även varför de gör det.” (David Larsson, From Beyond)

”Men Äkta skräck är först och främst en guidebok för den oinvigde, en provkarta av nedslag i en för många främmande filmkultur. Som sådan är den imponerande bred och lättillgänglig, för att inte säga utmärkt. Och Blomdahl utgör sannerligen en formidabel ciceron ner i extremfilmens lockande, läckande träckhelvete.” (Erik van Ooijen, Kulturdelen.com)

Den 13 oktober har du chansen att se ett urval av filmerna som boken tar upp på Bio Rio vid Hornstull i Stockholm, tillsammans med dokumentärfilmer från Vertigos historia, kortfilmer av Nicolas Debot, Edenborg, Alexi Carpentieri och Henrik Möller. Läs mer och köp biljetter direkt via Bio Rio. Våra Stormtrupper går givetvis gratis och kan skicka ett e-post till info@vertigo.se för att bli garanterade plats.

Ett annat datum du bör notera noga är den 1 oktober: Då har Vertigo och Turteatern i Kärrtorp en gemensam kväll. Dels blir det deras teaterversion av Markis de Sades Juliette, dels blir det ett panelsamtal med landets främsta Sadekännare: Hans Johansson, Edda Manga och Agneta Tröje som samtalar med regissören Nils Poletti. Slutligen blir det fest. Missa inte det!

Nästa vecka blir det bokmässa i Göteborg. Kom förbi och hälsa på oss då: vi har monter B02:01, precis innanför ingången till Gothia Towers! Du kan få böcker signerade, anmäla dig till Stormtrupperna, krama Vertigofolket, träffa författare (Jonas Inde kommer att vara på plats på lördagen, Magnus Frederiksen lite runtom hela tiden) och få ett glas rödtjut.

Slutligen, för nu börjar jag bli trött i fingrarna och förmår inte skriva mer, kan du nu titta på min boktrailer till min och Loka Kanarps spökserieroman Hungerhuset som släpps om två veckor, förhoppningsvis gör den dig sugen på att skaffa albumet: http://youtu.be/mstjx7xFhKQ

Vi hörs, ses och luktas således snart, under tiden önskar jag dig en ljus höst –

BOKTRAILER FÖR HUNGERHUSET

2011-09-12T13:11:00.000+02:00

Den här boktrailern för min och Loka Kanarps serieroman Hungerhuset klippte jag ihop igår kväll framför brasan, och idag petade jag ihop musiken. Loka har godkänt saken, efter några smärre ändringar. Hoppas du tycker den blev "spooky scary werewolf bar mitzva"! och att du blir sugen på att läsa den.

RECENSION AV ÄKTA SKRÄCK

2011-09-12T13:03:00.003+02:00

Igår kom en enastående lång, genomreflekterad och intressant recension av Magnus Blomdahls Äkta skräck: den nya vågen av extrem film. Det är litteraturvetaren Erik van Ooijen som har skrivit texten, läs gärna också hans egen artikel om "verkligt våld på film" som han länkar till...

van Ooijen ger mycket ros, och en del ris, åt Äkta skräck, och han avslutar så här:

"Men Äkta skräck är först och främst en guidebok för den oinvigde, en provkarta av nedslag i en för många främmande filmkultur. Som sådan är den imponerande bred och lättillgänglig, för att inte säga utmärkt. Och Blomdahl utgör sannerligen en formidabel ciceron ner i extremfilmens lockande, läckande träckhelvete."

Läs hela recensionen här: http://www.kulturdelen.com/2011/09/11/bok-akta-skrack/

FÖRFATTARFOTON TILL HUNGERHUSET

2011-09-07T16:47:00.006+02:00

Nästa vecka kommer Hungerhuset från tryckeriet. Jag och Loka har jobbat på den i ett och ett halvt år, så det är mycket spännande.

Häromdagen klädde vi upp oss och smög ut i skogen för att ta författarporträtt som ska användas vid lanseringen i Sverige och i Frankrike, där vår spökserieroman kommer ut i vinter, på Actes Sud (där jag fått den fina titeln "scénariste"!).

Jag, som försöker byta identitet från porrförläggare och caféinnehavare till författare, har en del svårigheter med mitt utseende (jag måste verkligen sluta träna och lära mig att le på ett intagande sätt). Bäst tycker jag om bilderna där jag är lite suddig i bakgrunden, medan min mer sublima och genialiska hustru dominerar.

Boken kan du förbeställa redan nu, billigast tycks, återigen, Kulturbutik.se vara. Den kommer ut på Kolik förlag, och så här ser framsidan ut:

GORGOROTH EN SEN NATT

2011-09-04T02:19:00.000+02:00

Det sägs att du bara ångrar det du inte gjorde. Det är inte sant. Men i det här fallet stämmer det. Jag önskar verkligen att jag varit i Krakow 2004 och sett Gorgoroth spela.

2011-08-30T08:51:00.003+02:00

Förra veckan kom våra tre nya böcker från tryckeriet. De är allihop sinnessjukt vackra, men var och en på sitt eget sätt. De skickas nu till våra Stormtrupper till ett hysteriskt lågt pris men finns också att köpa på Café Sodom, på vår hemsida och lite överallt.

(Obs, det här grådaskiga fotot gör inte böckerna rättvisa, inte heller min trötta min. Men kom igen: klockan är inte ens nio, jag har knappt vaknat.)

ALENA

2011-08-17T11:18:00.006+02:00

En del av mina kära läsare vet att jag börjat fuska i seriebranschen under de senaste åren. Förutom det vällustiga samarbetet med Loka, som du snart kommer att få höra väldigt mycket om, har jag även haft ett finger med i Kim W. Anderssons Alena, som går som följetong i serietidningen Nemi.

Det har varit roligt att för en gångs skull komma in i ett sent skede i ett projekt och bara jobba med en enda aspekt: dialogen. "Wanderssonskij" har skrivit manus och gör allt det grafiska med sin vanliga mästerlighet. Jag kommer in på slutet bara för att pilla med hans dialog: låter mycket stå kvar, vässar en del, lägger till något.

Jag blev pinsamt nöjd när jag fick se mitt namn i Nemi-tidningen. Nästa år kommer serien ut i albumform, då dessutom ytterligare genomarbetad (jag hoppas kunna uppmuntra Wanderssonskij att brutalisera den något ytterligare). Här lite godbitar:

DECKARE

2011-08-17T10:36:00.005+02:00

Jag har tagit semester. Jag jobbar visserligen rätt mycket. Några timmar om dagen går åt till förlagsarbete. Men jag kallar det semester ändå, bara för sakens skull. Jag får ju dessutom inget betalt, så det kanske räknas som en hobby. När jag har semester läser jag deckare. Inte alltid: förra sommaren läste jag Tingstens och Beauvoirs memoarer under äppelträdet. Men ofta läser jag deckare. Och när jag nu ändå läser deckare, tänker jag för den som vill få tips och varningar berätta vilka jag läste och vad jag tyckt på sistone.

Av Dennis Lehane har jag läst en hel hög. Den sista var riktigt trött. De andra var ok. Jag retade mig till att börja med på hans stil. Men han har ändå någon sorts stil. Den är inte väldigt stark, men den finns där, till skillnad från hos de flesta. Jag retade mig också på hans moralism. Han är inte någon tänkare, men då och då vill han tänka över etik och brott och straff, det blir mycket pinsamt. Dessutom är han besatt av pedofiler. Och varje gång han går igång och drömmer om att mörda pedofiler, tänker jag samma sak: vem var det som så vällustigt frossade i skildringar av övergrepp och mord på barn för bara några sidor sedan? Dubbelmoralen hos de flesta deckarförfattare är både löjlig och otäck. De fantiserar fram ohyggligheter som de sedan inte vill erkänna som sina egna, patetiskt.

Jag läste också några av Simon Kernicks böcker. Han har en del stil. När jag pratar om stil tänker jag på författare som Dostojevskij, Hammett, Ellroy, Pynchon, Lagerlöf, Wittkop. Författare vars texter har en stark röst som talar till läsaren på ett intimt sätt. Kernick borde inte få nämnas i samma stycke som de. Men nu gjorde jag det ändå. Hur som helst. Hans deckare är otroligt actionfyllda. Det är fascinerande med böcker som är som Hollywoodfilmer med massor av slagsmål och explosioner. Pseudonymen Keplers andra bok var också sån. Att det funkar! Men det funkar faktiskt. Jag gillar att Kernicks huvudpersoner är sammansatta, motsägelsefulla: korrupta poliser, poliser som knarkar, som jobbar extra som yrkesmördare. Det är en av de saker jag gillar hos James Ellroy (här hittar du min senaste text om honom förresten) också: motsägelsefullheten. Ofta tänker jag att det självmotsägande, det paradoxala, är själva litteraturens själ. Återigen: Kernick är inte särskilt litterär, men han har sina fördelar. Tyvärr hade han lämnat en del av motsägelsefullheten i den senaste boken (uppdrag: mord) så den var sämre än de tidigare. (En som konstigt nog med tanke på hans dumdryga uppblåsthet ofta lyckas höja sig över den grumliga floden är GW Persson, men så är hans huvudperson också den sortens motsägelsefulla karaktär som väcker intresse, och så behärskar han grundläggande grammatiska och retoriska skrivregler också förstås.)

30-talsförfattaren Friedrich Glauser är suverän. Tack Ersatz för att ni ger ut hans böcker! Berättelserna om den trötta polisen Studer har riktig stil. De påminde mig inte så lite om James Churchs (pseudonym) Kafkaartade böcker om den nordkoreanska polisen "Inspector O" som jag läste tidigare i somras: de har inte översatts till svenska - än. Trötthet, torr humor, livshat och envist rotande efter en undflyende sanning utmärker de här skildringarna, jag gillar det, men jag älskar det inte. Dock sörjer jag att Church tydligen redan har skrivit sin sista deckare i serien. Inspector O var en riktigt fin bekantskap. Och skildringen av Nordkorea är riktigt skön.

Ed McBain är en författare jag ofta tänkt att jag skall läsa. Nu har jag gjort det. Drog i mig flera stycken. Men jag är kluven. Å ena sidan finns lukten av gatan i skildringarna av 87e. Men de här svepande uppmålningarna av ett kvarter, av ett skeende, de tar inte riktigt. Det är för många karaktärer på för liten plats, tror jag. Och till slut vill jag ändå ha mina romaner berättade i första person, av någon jävla anledning.

Jag skummade igenom en gammal Elmore Leonard-deckare också. Han är alldeles för hurtig. En viss hurtighet hör ofta ihop med genren. Till och med Chandler kan vara hurtig. Men den hurtigheten är alltid kopplad till melankoli. Hos Leonard finns knappt någon melankoli. Då blir det inte bra. Men jag kom till slutet åtminstone, även om jag bara läste några meningar på varje sida andra halvan av boken.

Jag har också försökt läsa några deckare men misslyckats. Jag har slängt ifrån mig dem med en äcklad min. De värsta var en Colin Forbes (Psykopaten) och en av Don Winslow (Franke Machine). Det räckte med några sidor för att fylla mig med avsky. De lider av den värsta sortens gubbighet: dumdryga, uppblåsta skildringar av dumdryga, uppblåsta män som har otroligt bra smak för mat och musik och kvinnor osv osv. Uppenbarligen är målgruppen också dumdryga, uppblåsta män. Tyvärr är den målgruppen rätt stor. Släpp bomben.

Jag har också läst några deckare som jag inte riktigt minns och som jag inte hittar just nu. En hel del kioskdeckare från 50-talet (utgivna i Jaguarserien eller Manhattan). De är nästan alltid bra. Det är som om tiden från 1945 till 1960 helt enkelt födde fram stil. Visserligen är karaktärerna pappdockor och intrigen slentrianmässig. Men tonfallet är starkt. Och ljuset blandas med mörker, ibland mycket svart mörker. Noir har den fördelen: spelet mellan gott och ont, nästan alltid motsägelsefullt. Och så skönt att slippa den samtida svammeldeckarens fejkade realism.

VECKANS NYHETSBREV

2011-08-17T10:10:00.001+02:00

(Beklagar att jag är så dålig på att skriva här nuförtiden, men jag har semester, det kommer mer snart...)

VERTIGO FÖRLAGS NYHETSBREV 16 Augusti 2011
http://www.vertigo.se
Lyssna noga!
(Ser nyhetsbrevet konstigt ut? Läs det direkt på webben)

FÖRORD

Klengåsälskade Klenpan,

lyssna noga nu.

Om några dagar levereras tre nya Vertigoböcker från våra tryckerier: H P Lovecrafts Skräcknoveller, Magnus Blomdahls Äkta skräck och Jonas Indes KKM.

De som får de här böckerna allra först är medlemmarna av Vertigos Stormtrupper. Men inte nog med det. Den här gången har vi bestämt oss för att visa vår särskilda uppskattning för alla dem som ger sitt ovärderliga stöd till förlaget genom att sätta extremt låga priser.

På Adlibris kommer Skräcknoveller att kosta 394 kronor. Det är den visserligen värd, eftersom den är över 600 sidor lång och har linneband och annan lyx. Direkt från Vertigo kommer den att kosta ca 360:-

Men om du är medlem av Vertigos Stormtrupper får du boken för 180 kronor. Ja, det är sant: etthundraåttio riksdaler. Även Äkta skräck och KKM kommer till vrakpriser: 80 respektive 5 kronor.

Jag vet att vissa av er nu knyter nävarna och säger att vi är idioter, att vi skämmer bort våra Stormtrupper, att vi säljer ut oss för billigt. Men nej, det är bara så här vi är.

Är du inte medlem än? Du tecknar dig här. OBS! det kostar inget att gå med, du går ur när du vill, du får en massa godis för din medverkan och du kan glädja dig åt att grundligt stödja Sveriges garanterat mest vanartade bokförlag.

(Är du redan medlem så ber vi dig att hålla oss underrättade om adressändringar osv.)

En särskild godisbit för våra Stormtruppare: fredagen den 9 september har vi releasefest för Jonas Indes KKM på Skål vid Hornstull i Stockholm. Pga lokalens litenhet är det en sluten tillställning, men är du medlem av Stormtrupperna är du varmt välkommen!

Slutligen en liten varning för alla kräsmagade: Magnus Blomdahls Äkta skräck är en högintressant intervjubok som handlar om de senaste tjugo årens extrema skräckfilmsvåg. Regissörer och skådespelare berättar om besattheter, faror och fantasier.

Men för dig som inte gillar att se blod vill jag redan nu berätta att boken är rikligt illustrerad med foton från filmer och inspelningar, en hel del i lysande fyrfärg. Allting är naturligtvis på låtsas, ketchup! som de sade när jag var liten, men till och med jag, som är en härdad och avtrubbad jävel, fick yrsel under produktionen av boken. Detta trots att jag upprepade för mig själv: ”Det är bara en film, det är bara en film…”

Ja, du hör ju själv: nu fan kör vi igen, så det ryker! Och mitt i denna eldstorm förblir jag din alldeles egen –

Vertigomannen

SENASTE NYHETSBREVET

2011-08-01T20:52:00.001+02:00

[Senaste nyhetsbrevet, vill du ha det direkt i mailen, så anmäl dig här.]

VERTIGO FÖRLAGS NYHETSBREV 29 JULI 2011
http://www.vertigo.se
Tre nya böcker på tryck

FÖRORD

Kokosnötskastande kokpan,

den här veckan har jag skickat inte mindre än tre böcker till tryckeriet, och jag är rätt trött och slut och behöver semester. Men innan jag lägger mig på gräsmattan med min realdoll och en trave serieblaskor vill jag skicka ut det här nyhetsbrevet till dig, kära Vertigoentusiast.

Jag passar också på och välkomnar en hel drös nya Stormtruppsmedlemmar: Tack för att du stöder Vertigo! Vi ska göra vårt allra bästa för att återgälda ditt förtroende.

De här tre böckerna har jag skickat iväg till tryckerier i Finland, Estland och Litauen, de kommer färdiga runt den 19 augusti, vill du få dem i brevlådan snabbare och mycket billigare än alla andra, så anmäl dig till Stormtrupperna:

Vi räknar med att Magnus Blomdahls unika reportagebok om extrem film Äkta skräck, jättesamlingen med H P Lovecrafts Skräcknoveller och Jonas Indes brutala kortroman KKM kommer att väcka stort uppseende om en månad. Det är en hel drös spektakel och evenemang under planering, så höll ögonen öppna.

Det har varit en fin sommar för förlaget. Våra fyra vårböcker fortsätter att väcka glädje och intresse: Martin Tistedts Världens världslighet, Jean E. Carrolls Hunter, Gunnar Blås Den tredje systern-trilogin och Pierre Louÿs Mammas tre flickor har dessutom överösts med lovord från mängder av recensenter. Har du ännu inte skaffat dem, så hittar du dem via vår hemsida.

Jag har temporärt tagit bort min porriga bildbyline eftersom jag inte står ut med att se mig själv med plommonstop längre. Snart kommer det en ny, så att du får något att reta upp dig på, på ett eller annat sätt. Tills dess förblir jag osv din –

TRE FLUGOR I EN SMÄLL

2011-07-28T13:14:00.004+02:00

Så där ja: nu gick Jonas Indes otäcka, svarthumoristiska, svängiga kortroman KKM iväg till tryckeriet i Litauen. Tre böcker på en vecka: inte så illa för en gammal utsliten porrförläggare som jag.

Tre böcker, tre länder: Finland, Estland, Litauen. Tillsammans med Stockholm bildar vi en baltisk cirkel.

Om du blir medlem i Vertigos Stormtrupper (kostar inget! och du får mycket tillbaka!) får du alla tre böckerna före alla andra i slutet av augusti, och till ett bra mycket lägre pris. Varför tveka? Du anmäler dig här.

TVÅ NYA BÖCKER PÅ TRYCK

2011-07-27T15:20:00.006+02:00

Den här veckan har jag nått målet för två långa vägar: produktionen av Magnus Blomdahls Äkta skräck: den nya vågen av extrem film och H P Lovecrafts Skräcknoveller. Jag har ingen aning om hur många timmars arbete som ligger bakom dessa objekt, gissningsvis tusentals om du räknar med översättningar, formgivning, korrektur, fotografering osv.

Det är både en fasa och en lättnad att skicka iväg filerna till tryckerierna (i Finland respektive Estland). Eventuella fel fixeras nu för evig tid; samtidigt befrias jag från den långsamma ångesten, tvivlet, stressen som jagat mig under sommaren.

Jag behöver semester!

Men först måste jag skicka iväg Jonas Indes KKM till det litauiska tryckeriet. Och övervaka slutproduktionen av Markis de Sades Juliette 5-6 och Magnus Frederiksens Erotisk ritbok. Och avsluta genomskrivningen av min Händelroman. Och avsluta arbetet med min och Lokas serieroman.

Men sen!

(Visst, säkert, det kan du garanterat räkna med, Edenborg, dumjävel, klart du får semester, absolut, givet.)

(Den här bilden gör långt ifrån Lovecraftvolymen rättvisa. Boken är bunden i absintgrönt linnetyg med mässingsfoliering. Beundra dock gärna Andreas Kalliarides vackra Cthulhu-teckning!)

PIXELPYSSEL

2011-07-26T15:58:00.002+02:00

Kanske är du road av ett snapshot från förläggeriets vardag. Här sitter jag och plockar bort vita pixlar ur en av vinjetterna till Lovecrafts Skräcknoveller, som nu ligger på tryck. Den där symbolen (en kabbalistisk teckning från slutet av 1700-talet, snodd från Kjell Lekebys suveräna Gustaviansk mystik), kommer i boken att vara ungefär en centimeter bred. När jag arbetar med den på skärmen har jag förstorat den till ungefär en halvmeter. Pixel för pixel suddas bort eller täcks över, för att få en fin svärta i trycket.

Så mycket älskar jag Vertigos böcker. Den här volymen har dessutom trettiosju stycken sådana här teckningar: jag vill helst inte tänka på alla timmar jag umgåtts med dem här på det här sättet...

(Demonregissören Alexi Carpentieri tog fotot.)

SPLATTER

2011-07-21T15:11:00.002+02:00

Konstigt jobb jag har. Just nu pysslar jag med att färdigställa Magnus Blomdahls reportagebok om den nya vågen av extrema skräckfilmsmakare, Äkta skräck (kommer i augusti). I boken finns ett 16-sidigt färgark som nog är det mest extrema och brutala jag tagit fram under alla år som extrem bokförläggare.

Här får du en skärmdump av en del av sidorna för att reta dina smaklökar alternativt kräkreflexer, beroende på läggning och smak:

DROGER OCH SKRIVANDE

2011-07-20T12:29:00.004+02:00

Eftersom Glänta-numret om droger (2-3:07) har sålt slut, lägger jag här in den omtalade enkäten till svenska författare om deras erfarenheter av och tankar om droger. Beklagar enstaka särskrivningar, korrfel och konstiga tecken: texten är kopierad från en pdf med allt vad det medför av konverteringsproblem...]

Carl-Michael Edenborg

Drogerna och skrivandet

Alexander Bard, Aase Berg, Marcus Birro, Gunnar Blå, Bo I Cavefors, Sigrid Combüchen, Unni Drougge, Johanna Ekström, Torbjörn Elensky, Ulf Eriksson, Carl Johan de Geer, Stefan Hammarén, Ninni Holmqvist, Gabriella Håkansson, Jenny Högström, Anna Jörgensdotter, Kennet Klemets, Magnus William-Olsson, Mohamed Omar, Percival, Agneta Pleijel, Eva Ribich, Niklas Rådström, Håkan Sandell, Birgitta Stenberg, Sara Stridsberg, Joar Tiberg, Thomas Tidholm, Astrid Trotzig och Carl-Johan Vallgren talar ut om rus och klarhet i skrivandet.

Författare betraktas ibland som ett särskilt släkte. Bohemer och drömmare, förväntas de i sina liv och för sitt konstnärskap bryta mot många av samhällets normer, ibland på ett destruktivt sätt. Ett av de fält där denna överträdelse kan äga rum är ruset, framkallat av legala eller illegala substanser.

Denna myt har förlorat en hel del av sin kraft. Våra författare är som de allra flesta. Skillnaden är kanske att de allra flesta idag, efter en serie psykedeliska revolutioner, ser det som självklart att närma sig dessa antisociala fält: numera är outsidern den som saknar erfarenheter.

I slutet av 1940-talet ställde Bertil Malmberg en fråga till ett stort antal författarkollegor: ”Vad anser ni om de narkotiska medlens och narkomaniens betydelse för konstskapandet?” Svaren publicerades i antologin Vintergatan 1948: En bok om rus och inspiration, utgiven av Sveriges Författareförening. Många av bidragsgivarna ställde sig förvånansvärt positiva till användningen av narkotika och alkohol (som oproblematiskt inkluderades i termen ”narkomani”), samtidigt som de varnade för beroendets och missbrukets faror – fast som psykoanalytikern Pehr Henrik Törngren skriver: ”Även alkoholmiss bruket gömmer på ett värde ...”

Det goda med de psykoaktiva substansernas rus är enligt Stina Aronsson att de bryter ner det gamla jaget och öppnar själen för ”andra världar med sköra och skygga ting i, som flyr undan för läpparnas viskningar och till och med för tankens beröring.” Gunnar Beskow kallar det för ”... ett själens skjortbyte, eller snarare hudömsning...” Och Ivar Lo Johansson betygar att hela hans författarskap står i skuld till alkoholens förmåga att öppna hans fantasi och driva honom vidare i arbetet.

Detta innebär inte att skribenterna menar att ruset är något uppbyggligt, tvärtom: de beröm- mer det just för dess nedbrytande, destruktiva krafter. Harald Beijer påpekar att Hitler var en extrem renlevnadsmänniska och lyfter fram det smutsiga bakrusets betydelse: ”I den intensiva mindervärdeskänslan och förnedringen efter ruset, under den ångest och vånda, som kommer efter rusets livsbejakande njutning, där föds konstverket, där länkas dess grundtankar samman.”

Åtskilligt av materialet i boken visar emellertid på uppgiftens svårighet. I sin inledning skriver Malmberg: ”Det har emellertid inte varit så alldeles lätt att få svenska diktare att yttra sig i saken. Många som man gärna velat ha med ha varit alltför upptagna av egna ting för att bry sig om att svara på närgångna frågor. Andra ha inte haft någon erfarenhet av problemet. När jag tänker på hur många avböjanden med denna motivering jag erhållit, har jag inte kunnat få annat än en mycket hög uppfattning av nykterhetstillståndet på vår svenska parnass.”

Det problemet har inte varit lika uppenbart den här gången, när jag nu sextio år senare – med åtskilliga psykoaktiva revolutioner mellan oss – har vandrat i Bertil Malmbergs fotspår och mailat några frågor till svenska författare om droger och skrivande. Urvalet är till viss del godtyckligt (det avgjordes bland annat av tillgängligheten på mailadresser), men spridningen i ålder, genre och kön gör det likväl acceptabelt.

Frågorna:

1. Har erfarenheten av psykoaktiva substanser påverkat ditt skrivande? Hur? Skulle ditt skrivande ha sett likadant ut ifall du inte haft dessa erfarenheter? Har ditt skrivande tagit någon skada av knark?

2. Om du har erfarenhet av olika kategorier av psykoaktiva substanser, kan du mer i detalj berätta om skillnaderna: vilka som har positiv/negativ betydelse för skrivandet och i så fall hur?

3. Finns det något i ditt eget skrivande som kan jämföras med en psykoaktiv substans? Finns där något i det skapande tillståndet som påminner om rus och i så fall vad?

4. Tror/vill du att dina texter ska kunna påverka publiken på ett psykoaktiv sätt? Kan din litteratur jämföras med en psykoaktiv substans?

Påfallande många (närmare trettio) av de tillfrågade (cirka åttio) har, i första hand via mail förutom ett par stycken muntligt, svarat med stor generositet och ärlighet. Dessutom har de flesta svarat under eget namn, vilket inte är en självklar sak i den rådande narkotikapolitiska atmosfären. Till alla dem som tagit sig tid frambär jag mitt varmt kända tack.

Nekarna

Flera av dem som artigt tackade nej till att medverka i intervjuerna gav samtidigt genom sina motiveringar intressanta svar på frågorna.

Lars Gustafsson ifrågasatte själva utgångspunkten:

”Jag avskyr larvet om att alkohol skulle vara en drog. Detta värdefulla livsmedel begagnar jag men aldrig i samband med bilkörning eller skrivande. Morfin har jag erfarit i samband med kirurgi. Det var ytterst angenämt men inget jag skulle kunna hemfalla till. Sanningen är att jag nog trivs bäst i min hjärna som den är. Så jag är nog inget bra enkätobjekt för tidskriften.”

Andra avböjde med motiveringen att de aldrig skrivit under påverkan av droger, och ytterligare andra med motiveringen att de aldrig prövat några illegala substanser: ”Jag har en vanlig svensk mans erfarenheter av alkohol, det är allt.” (Claes Hylinger)

En tänkbar intervjuperson, Stig Larsson, nekade med argumentet att allt talande om droger tenderar att bli romantiserande och därmed uppmuntra till bruk och missbruk, vilket han inte önskade vara ansvarig för.

Madeleine Gustafssons nekande förvandlades till ett välformulerat svar, som vi kommer att återvända till längre ned eftersom det så tydligt lägger fram en viktig tematik: ”Droger och skrivande är för mig lika absoluta motpoler som mörker och ljus.”

De Erfarenhetslösa

Flera av dem som tog sig tid att medverka i intervjuerna inledde med att svara nej eller undvikande på den första och därmed också på den andra frågan. Detta hindrade inte att de hade intressanta synpunkter.

Många av de författare som säger sig se ett värde i drogerna talar om deras förmåga att bryta ner försvar och hämningar. Sigrid Combüchen har rakt motsatt åsikt:

”Jag tror inte jag har mycket trösklar i ordbildningen, sammanställningen. För mig är det på nykter kaluv så att de oväntade, egendomligt systematiserade formuleringarna är det som flyter fram lätt och att jag – för att få fram läslighet – måste disciplinera dem med ett motstånd som inte kan hämtas från annan plats än fotsulorna. Jag blir mest flat av rus, tror jag, är inte särskilt road av rus därför att de reser hinder. T o m en endorfinkick efter träning måste lägga sig innan jag kan göra något.”

Eva Ribich undviker droger eftersom hon finner ruset stå i motsättning till sinnets klarhet, ett återkomman de tema hos dem som tar avstånd:

”Det viktigaste för mig i skrivandet är ett klart huvud. Ju sannare jag kan känna, desto större upplever jag att texten blir. Även om det finns droger som ger ett ’klarare huvud’ skulle det inte vara samma sak. Känslan jag förmedlar skulle inte vara lika sann. Det skulle vara en känsla ’under påverkan’, vilket för mig blir helt ointressant. Det roliga med skrivandet, utmaningen för mig, ligger i att med mig själv som enda redskap formulera och förmedla en känsla som jag tror att andra kan känna igen sig i. Droger ryms inte i den processen. Att öppna upp och höra vad som kommer är en övning, något man blir bättre på, en förmåga man utvecklar. Att göra det med hjälp av droger skulle hindra min utveckling.”

Astrid Trotzigs svar skulle emellertid, med en lätt skruvad läsning, kunna framstå som rena drogpropagandan. Hon redogör grundligt för skälen till bristen på erfarenhet:

”Ett är att jag är en tråkmåns och enstöring som inte gärna går ut, festar, hänger på krogar/barer eller överhuvudtaget vill träffa andra människor än familj och vänner, och jag har därför också lyckats undvika att komma i kontakt med droger, både som tonåring och vuxen, har aldrig erbjudits att köpa eller pröva, aldrig haft vänner eller bekanta som, åtminstone inte öppet eller så vitt jag vet, har använt droger under den tid jag känt dem. Jo, vid ett tillfälle hade jag en kurskamrat på universitetet som rökte marijuana på en tentafest. Det var första och enda gången jag blev inbjuden till en tentafest (tråkmånsar och enstöringar brukar inte bli bjudna på fester så ofta som känt är), och det är första och enda gången jag varit i ett sammanhang där det – öppet – förekommit någon form av droger. Vid detta tillfälle gick en joint runt, alla drog några bloss, utom jag.”

Dessutom berättar Trotzig att hon undviker narkotika på grund av att knark förstör liv och att industrin kring det är cynisk och nedbrytande. När det kommer till hemodlad marijuana säger hon sig dock inte ha några bra motargument men att ”det ändå är synd att förstöra sin hjärna med droger.” Hon fortsätter:

”Men jag tror att det starkaste skälet till att jag aldrig varit intresserad av att använda psykoaktiva substanser är att mitt behov av kontroll över mig själv, min tillvaro och mitt skrivande är för stort för att jag skulle våga utsätta mig för de psykoaktiva substansernas effekter: min rädsla för att förlora kontrollen över mina handlingar är för stor och min nyfikenhet över att experimentera med rädslan och kontrollbehovet är för liten för att jag skulle vilja pröva. Jag är rädd för att bli beroende av droger. (Vilket i sin tur handlar om saker i mitt beteende som jag inte ska gå in på här och nu.) Det har därför aldrig lockat mig att söka kickar genom att påverka eller förändra mitt medvetandetillstånd eller min verklighetsupplevelse med droger. Det finns andra sätt för mig att få kickar.”

I Astrid Trotzigs svar ligger som en underton en känsla av att det är normalt att ha erfarenheter av illegala substanser, medan den som aldrig testat är onormal. Statistiskt ligger det en del i det, men troligen handlar det mer om att erfarenheten av rus är en viktig del av den moderna människans psykologi och livs åskådning.

Något liknande möter oss genom den något beklagande tonen i Carl Johan de Geers svar:

”Du kanske inte tror det ... jag har i hela mitt långa liv (född 1938) aldrig rökt en enda cigarett och ännu mindre drogat på annat sätt, om man bortser från ett tillfälle på 70-talet då jag hade fått några förment psykedeliska svampar av en vän och delade dessa med en kvinna som jag bara kände flyktigt. Jag upplevde ingenting men hon sa sej vara ganska påverkad vilket vi båda hade glädje av. Annars... bara kaffe (Balzac lär ha druckit 60 koppar om dagen för att kunna skriva bättre). Alkohol i måttlig omfattning. Hade en tid lokal i samma hus som en känd författare, alkoholiserad, och var nästan avundsjuk. Hur kunde han komma hem så full varje kväll, praktiskt taget krypa ut ur taxin, och ändå skriva minst en, ibland två, romaner varje år? Och ha konstutställningar dessutom, och måla mängder av porträtt? Medan jag, nykter och skötsam, inte fick lika mycket gjort. En gåta.”

Myten om den knarkande författaren

Listan över påtända författare är lång. Kring många av dem står en särskild aura, en autenticitet, deras erfarenheter av extrema, illegala rus skänker dem ett särskilt intresse. Som Torbjörn Elensky skriver: ”... mitt intresse för den typen av litteratur – De Quincey, Jünger, Michaux osv – har helt klart påverkat mig. Det handlar om perceptionernas villkorlighet.”

Gabriella Håkansson utvecklar temat:

"Jag trodde länge att kombinationen skrivande och droger inte var något för mig. Jag hade läst en hel del skildringar av författare som lyckats kombinera de mest underliga substanser med sitt skrivande och fått ett gott utfall. Jack London söp sig full var dag, likaså Hemingway, Djuna Barnes och Marguerite Duras. Andra rökte hasch, sniffade eter, tog lugnande piller, åt svamp, tryckte i sig LSD och ecstasy, eller snortade kokain och poppers. Jag provade det hela, men utan resultat. Det var inte bara det att samtliga droger var tråkiga och ofta skruvade upp tillstånd jag inte alls gillade att befinna mig i – typ såsighet, hysterisk exaltation eller halvskum paranoia – det var också ett mirakel hur någon kunde skriva något överhuvudtaget med hjärnan indränkt i LSD eller sprit. Jag drog slutsatsen att hela droggrejen var överdriven och inte något för mig. Men det var tills jag provade amfetamin.”

Som Sigrid Combüchen påpekar händer det att spåren förskräcker:

”Jag önskade denna möjlighet för ganska länge sedan, fast bara genvägsmässigt. Läste om Sartre som skrev utan paus i dygn på amfetamin. Läste om ngt slags nyskapande enkelhet i en inspelning hos den alltför virtuose saxofonisten Parker på heroin. Lyssnade på detta och fann mödosamt pruttande från en musiker med torr mun och bomull i huvudet. Inte så vackert tragisk, mer bakis.”

Att skriva under rus

Intervjufrågorna kretsar kring relationen mellan droger och skrivande mer allmänt. Flera av dem som svarat har emellertid tolkat dem som om de handlar om den mer specifika frågan om drogpåverkat skrivande. Många är överens om att hjärnan bör vara ren från psykoaktiva substanser under själva arbetet.

Åtskilliga av dem som prövat vittnar om att utfallet var nedslående. Aase Berg: ”Mitt skrivande har inte tagit nån skada av knark, mer än att det jag har skrivit under påverkan är ointressant skitsmörja.”

Magnus William-Olsson:

”Jag är inte en stor nyttjare av droger, men jag har prövat en del och även skrivit såväl full som påtänd. Resultaten har varit ensidigt dåliga. Jag har till exempel prövat att skriva amfetaminpåverkad. Jag minns att jag tyckte att det var så jävla bra medan jag skrev, men när jag senare läste skriften var den fullständigt ointressant. Så är det å andra sidan ofta, så jag kan inte lova att det var drogens fel.”

Jenny Högström utvecklar:

”Att skriva under the influence – att verkligen arbeta koncentrerat, glädjefyllt, njutningsfullt, intelligent och flödande – har inte funkat alls, de gånger jag försökt. Idealet har ju funnits – det är redan inskrivet i den litterära myten. Men med hallucinogena droger blir det liksom för jobbigt – jag har varit för oförmedlat galen helt enkelt, inte haft riktig kontroll över språket. Och så har jag väl inte riktigt vetat hur jag skulle kunna utvinna något konkret av den galenskapen, utan istället gått in i den helt och hållet, i alla dess olika varianter: omöjlighet, paranoia, psykos, världsherravälde, hela skiten... LSD gör mig för galen (texten har i princip imploderat inför mina ögon, den har ätit sig själv) ...”

Men det finns undantag. Som vi kommer att se nedan vittnar flera författare – Anna Jörgensdotter, Gabriella Håkansson, Joar Tiberg, CarlJohan Vallgren, Agneta Pleijel, Håkan Sandell, Johanna Ekström, Mohamed Omar – om att skrivandet kan gynnas av psykoaktiva substanser. Det handlar om att motverka dåligt själv förtroende, att förstärka koncentration, fantasiflöde och fokus, att lösa upp försvar, censur och hämningar. Niklas Rådström sammanfattar delvis vad som står på spel:

”Rent allmänt menar jag att skapandet inte finner sina bästa förutsättningar genom adderande av intryck, utan snarare när de reduceras och renodlas. Kreativiteten får snarare fäste när vi lyckas med att avväpna våra olika försvar – psykologiska, kulturella, ideologiska, etc. På mig verkar det som att inom skapandet kan tänkandet få en olycklig makt över tanken: tänkandet följer gärna gamla, inrutade mönster, medan tanken har en envis drivkraft att röra sig fritt och otvunget. Det finns de som menar att vissa droger, kanske inte minst de hallucinogena, hjälper till härvidlag. Personligen tror jag inte på det, men låter frågan stå öppen.”

Erfarenheter

Många av författarna har erfarenheter av mer eller mindre kraftfulla psykoaktiva substanser. Och då dessa erfarenheter har haft en stark betydelse för dem som människor, har de naturligtvis också betytt en del för deras skrivande även om de inte varit rusiga under själva skrivakten.

Thomas Tidholms svar sätter fingret på en problematik som flera återkommer till: svårigheten att skilja ut drogerfarenheter från andra influenser på det egna skrivandet:

”Jag har försökt svara på dina frågor men kommit fram till att mitt samlade bruk av alkohol, kaffe, tobak, haschish och vad det vara må, samt en rad andra egentligen viktigare saker, är vad som har gjort mig till den människa jag är. Och det är samma människa som också skrivit det han har skrivit, men faktiskt är det omöjligt att skilja ut eventuella drogers påverkan på det hela. Man söker sig åt vissa håll, man överskrider vissa gränser, men vad kom först, sökandet eller medlen? Ibland vet man vad man vill ha, ibland hittar man det under en buske. Hashish kan hjälpa en människa att se och höra, att känna och att i viss mån förstå saker, men lämnar henne gärna i sticket i akuta situationer, t ex när det gäller att långsiktigt skriva. En drog gör som den vill, man kan kan bli uppfylld eller helt tom. Vissa upplevelser kan bli som att stå inför Niagara, det finns ingenting att säga. Ord saknas där, helt enkelt. Ofta är det så. Och man är tacksam. Annat, som tycks påvisa existensen av en annan värld och andra sanningar, måste hanteras varsamt och kan ibland inte släppas ända in. Det får finnas i utkanterna, och påverka på samma sätt som en dröm man har haft en enda natt, men som har betytt allt trots att man inte förstått. Haschish lämpar sig bättre för musiker eller fotografer, för nuet. Den som sitter på sin stol och ska skriva måste samla sina delar, upplevelser och insikter måste smältas och ältas, införlivas. Så längt det är möjligt. Visst kan ord ge svindel och bli självlysande men de slocknar också som glöden i spisen. Arbete... är nog en annan sak. En känsla som av att leva, det är den man helst sitter och glömmer sig själv i.”

Unni Drougge:

”Erfarenheten av psykoaktiva substanser har påverkat mina intryck och därmed såklart också mitt liv, således i konsekvens därav mitt skrivande, eftersom skrivandet är ett prisma som alla mina samlade erfarenheter bryts genom. Jag har aldrig varit torsk på nån drog, så själva den aspekten har jag fått leva mig in i genom att studera kemiskt beroende på nära håll. Däremot tycker jag nog att ett helt liv utan rus och dess effekter skulle kunna ha påverkat mitt skrivande negativt. Det betyder inte att jag behöver droger för att skriva, om man undantar nikotin. Allt skrivande kan ta skada av knark, tror jag. Jag vill absolut inte förhärliga drogbruk och jag skriver aldrig seriöst under inflytande av rusmedel. Det blir jävligt kackigt då. Men att då och då hoppa ut från vardagens plikter genom att berusa sig kan släppa på vissa spärrar som jag sen kan ta med mig in i den kreativa processen i nyktert tillstånd, märk väl.”

Andra kan ändå se lite mer specifika kopplingar mellan drogerfarenheterna och skrivandet. Jenny Högström:

”Ibland har det varit väldigt starka upplevelser – det är ju vad jag eftersträvat. Och påverkar det mig, påverkar det mitt skrivande. Det har funkat både som ämne och som inspiration. För mig har knarkandet alltid varit förknippat med en förhöjd, möjligtvis förvrängd, verklighetsuppfattning. En förstärkt, förfinad, och uppskruvad perception – förknippad med fara, gränsöverskridande och maxad njutning. Hur skulle detta inte kunna vara intressant för litteraturen? Som ju har sina sätt att laborera med, undersöka och skapa verklighet. Sinnliga fiktioner. Jag har haft en del riktigt starka och omvälvande upplevelser – med hallucinogener framförallt – och ser ruset, tripperna, som en integrerad del i min personliga, intellektu- ella och konstnärliga utveckling.”

Johanna Ekström:

”Jag har inga djuplodande drogerfarenheter där drogen som sådan påverkat mitt skrivande. Men däremot har jag ju varit med om saker som jag inte skulle varit med om om jag INTE tagit droger. Situationer, miljöer, samtal, tillstånd av eufori eller utmattning som fått mig att handla annorlunda än vad jag annars skulle gjort. Erfarenheten har jag kunnat använda i mitt skrivande vid några tillfällen.”

Birgitta Stenberg:

”Jag tror inte att mitt skrivande varit detsamma utan erfarenheterna av narkomanin. Knarket vidgade inte mina vyer eller kunskaper men ledde till upplevelser jag inte anat att de fanns. Att få se världen genom detta sagolika filter. Men priset blev för högt, med förföljelsemani och förvrängda perspektiv, polisnoja och förfall.”

I författarnas svar återfinns ett helt spektrum av psykoaktiva substanser: kaffe, alkohol, nikotin, cannabis, opiater (heroin, morfin, kodein), amfetamin, LSD, psilocybin (magiska svampar), bensodiazepiner (t ex valium), kokain, kat.

Intressant är att flera av de droger som blivit stora de senaste tio åren inte nämns: GHB, ketamin, en rad nya syntetiska droger med olika bokstavskombinationer. Inte ens den ytterst vanliga ecstasyn/MDMA framträder – till skillnad från exempelvis vad engelska samtidsförfattare vittnar om.

I det följande skall vi substans för substans närma oss författarnas erfarenheter av bruk, missbruk, njut ning, ångest och rentav nytta i samband med droger.

a) Alkohol

Medan Ivar LoJohansson i den ovan nämnda antologin Rus och inspiration berättade att hela hans författarskap stod i skuld till alkoholen, framträder våra samtida författares erfarenheter av att blanda drickande och skrivande som mer nedslående. Agneta Pleijel berättar – och lär oss också något om nikotinet:

”Av alkohol och tobak, inte minst det senare, har jag varit starkt beroende (vin, cigaretter). Vin och sprit går det dessvärre inte att skriva på, om inte i rätt små kvantiteter. Men utan cigaretterna hade jag knappast kunnat skriva alls. Tror jag. Det är förstås fel, men så har det känts: stimulantia för att komma åt energi, driva på, hugga huvet av skam, samt att slippa vara ensam. Och nu när jag försöker låta bli cigarretterna känns det som en förlust: tobaken, inhalationen, är en inre smekning. Vin, eller whisky, sätter igång, men vid en viss punkt trubbas omdömet av.”

Carl-Johan Vallgren:

”Mestadels har alkoholen påverkat mitt skrivande negativt; dagen efter har ödelagt mycket värdefull skapartid; och ibland, tragiskt nog, styrt kalendern (alltså skrivandet har fått anpassa sig efter alkoholen). Alkoholen kan ibland ha en positiv betydelse för skrivandet, likaså hasch och opiater (däremot inte barbiturater, amfetamin, etc); som ett sätt att snabbt få ’vila’. Kroppen, hjärnan, fantasin sätts omedelbart i pausläge. Droger kan alltså användas som ett slags ’nödutgång’ från skrivandet, och som en hastig inbromsning när det går för fort.”

Marcus Birro:

”Jag har aldrig lyckats skriva något bestående eller hållbart under inflytande. Skrivandet i sig har inte tagit skada av missbruket men däremot hade jag säkert fått mer gjort om jag inte druckit bort så många år. Men jag var alltid nykter när jag skrev, också när jag drack. Alkohol är bara till skada för skrivandet eftersom det är världens vackraste tidstjuv.”

Ninni Holmqvist:

”Det har väl hänt att jag har skrivit berusad (av alkohol), men då mest som ett slags automatisk skrift-skrivövning, eller så har jag helt enkelt avreagerat mig, och inget av det jag har skrivit i det tillståndet har kommit ifråga för publicering.”

Sara Stridsberg jämför skrivandet på fyllan med sex på fyllan:

”Det händer (sällan) att jag skriver efter något glas vin, det gör varken till eller från. Det har också hänt att jag skrivit full. Det blir verkligen sådär. Som att ligga på fyllan; halvhjärtat, ofokuserat, oengagerat, förvirrat.”

Alkohol i små mängder tycks emellertid för några av författarna kunna fungera i samband med skrivande, exempelvis Anna Jörgensdotter:

”Nu mer tar jag gärna ett glas vin när jag ska sätta mej och skriva, men absolut inte fler än två glas, då funkar inte skrivandet längre, det blir en ton i det, och en slags trötthet, som jag absolut inte gillar. Ett glas vin till skrivandet är perfekt.”

b) Bensodiazepiner

Det hade varit underligt om ångestdämpande preparat och sömnpiller inte hade nämnts av någon av för fattarna, med tanke på i vilken enorm omfattning de konsumeras – ofta tillsammans med alkohol – och vilken stark effekt de har på sinnet.

Joar Tiberg säger helt kortfattat:

”Har endast använt alkohol och bensodiazepiner, och det har varit olika från gång till gång. Ibland har det gett resultat i form av bra poesi, ibland har det bara blivit skit, även om jag under själva skrivandet trott annorlunda.”

Anna Jörgensdotter utvecklar frågan:

”Under det inledande arbetet med min första roman var jag fast i ett läkemedelmissbruk, så självklart påverkade detta mitt skrivande. Det fanns, då, en tydlig – och förstås paradoxal – koppling mellan mitt självförtroende och intagandet av läkemedel ... jag hade svårt, då, att tro på mitt skrivande, att jag klarade av det utan substanser utifrån. Ändå måste jag säga att just skrivandet har stått friast från ’knark’ – just för att detta är det område där jag haft mest självförtroende. Jag tror inte skrivandet tagit skada, det är nog mest jag och människor runt omkring mej som ’skadats’... men jag kan skämmas oerhört för att jag skrivit påverkad av kemikalier – det är som att jag lurat mej själv att tro att det inte riktigt är jag som skrev grunden till min debutbok. Men samtidigt ser jag det som självklart att skrivandet sett annorlunda ut utan – men lite på samma sätt som att man förändras som människa, och att man övar på skrivande (och övar på liv). Drogerna var mycket av den jag var då, men långt ifrån allt, och det är av den anledningen skönt att känna igen mitt skrivande genom alla åldrar och faser (även om det förändrats). Det positiva med pillren är definitivt en censurreduktion... Att slippa den massiva attacken av självkritiken. Jag vet att många tycker att självkritiken är välbehövlig, men det ser jag som en form av självbestraffning (att njuta av att lida) ... samtidigt som jag tror att vissa egon mår bra av självdistans och analys. För egen del har jag nära på gått under av självkritik och därför är censurreduktionen en enorm befrielse. Men, som sagt, nu för tiden funkar inte knarket längre – varken i vardagslivet eller i skrivandet, det är allt för kopplat till destruktion och självförnekelse – två komponenter som inte gör skrivandet något gott.”

c) Cannabis

När det kommer till cannabis – hasch och marijuana – delar författarna upp sig i två läger, för och emot. Antingen avfärdar de substansen, eller också hyllar de dess effekter. Orsakerna kan tänkas ligga i olika slags ambitioner och olika slags psykiska konstitutioner. Låt oss börja med de fientliga.

Jenny Högström konstaterar:

”Hasch och marijuana gör mig handlingsförlamad. Dessutom oändligt korkad. Infallsrik men dum ... [...] Det omedvetna osorterat innehåller en hel del skräp som vi vet.”

Samma sak säger Unni Drougge: ”Cannabis har jag bara negativa erfarenheter av när jag vill vara produktiv. Det gör mitt tankeflöde segt och trögt.” Aase Berg är ännu mer negativ:

”Om jag hade gillat hasch och gräs, vilket jag inte gör, så hade jag nog blivit avsevärt dummare och mer passiv. De där nedåtdrogerna är de mest förrädiska, de gör folk till gaggande och passiva idioter också utanför rusets värld. Mycket snack och lite verkstad. Det är delvis en personlighetsfråga i och för sig, men det är allt som har med droger att göra. Det finns ju folk som har skrivit storverk i efterdyningarna av opium. Men just hasch är en riktigt äcklig drog, inte många kan skapa på den, de bara tror att de kommer att skapa, manjana liksom.”

Och ifall vi törs tolka Stefan Hammaréns ”rörmokargräs” som marijuana ställer han sig på de fientligas sida:

”När smygrökt rörmokargräs har jag inte ens lyckats avfatta några enkla brev och genmälen trots ev inspiration, tar typ en timme att formulera ett brev och får knappt sagt vad jag vill, skrivandet blir trögt, det obehindrade flödet stannar upp och tar likt av något the science of muddling through. Kan ha mycket mer psykoaktiva tillstånd i skrivhjärnan utan intagna kemiska tillskott.”

Mitt emellan de båda lägren befinner sig kanske Kennet Klemets vars författarskap påverkats av en visserligen skräckartad men ändå berikande upp levelse under inflytande av cannabis:

”Min knarkhistoria är kort men intensiv, jag hade en rejäl och skräckfylld snedtändning på hasch när jag bodde i paris 1988. Under några timmar låg jag vid ett stup och kämpade som en galning för att inte falla ner i ett komplett mörker som jag var övertygad om var döden. Efter det har jag i stort sett hållit mig ifrån knark, de få gånger jag provat röka igen har jag genast drabbats av ångest. Jag tror dock att upplevelsen av det där kompakta mörkret påverkat mitt skrivande, eller kanske snarare min livskänsla: att vi lever på ett gungfly. Skrivandet är på något vis en desperat, och fåfäng, motståndshandling mot detta intet som väntar på oss.”

Vad gäller dem som framhäver fördelarna med cannabis, är det anmärkningsvärt att dessa har kunnat använda substansen under själva skrivakten. Håkan Sandell:

”En haschdikt finner du på s 77 i Skisser till ett år hundrade (-06). Cannabis (och råopiums) beröringspunkter med poetiskt skapande kan förväntas ligga i den blickstilla försjunkenheten och inlevelsen i människor och ting, som till exempel vid det djupdimensionella upplevandet av bildreproduktioners landskap och interiörer, Rimbauds och Coleridges ’illuminationer’. Exempel för egen del utgör det mesta av innehållet i häftet En poets blod (-82) och inledningsdikten ’Cimon och Pero’ i samlingen Dikter för analfabeter (-91). Hasch förblir likafullt svårkontrollerbart relaterat till ’inspiration’. Inspiration kan till sin mest materialistiska definition betraktas som de fristräckor som insatserna mer av arbetskaraktär bjuder på. Inspiration består av intensifieringen av tidsintervaller, medan haschet tvärtom löser upp tidsflödet till det stillsamma och vidsträckta.”

Johanna Ekström säger något liknande:

”Gräs kan få mig att bryta givna tankemönster. Att ta anteckningar då kan vara bra även om det mesta ter sig internt och konstigt när man läser det i nyktert tillstånd. Men med lite tur har där smugit sig in några nya ord eller formuleringar ... något som kan leda vidare ...”

Författaren J P (som vill vara anonym) berättar:

”Jag har ofta pressat den skapande processen med hjälp av cannabis (marijuana). Jag upplever en positiv effekt där vanetänkandet bryts och en närmast total ”nu”-känsla infinner sig. Självcensuren dämpas (på gott och ont) och texten blir friare, mindre förutsägbar än den kan tendera att bli när man vill vara duktig och skriva ”bra”, särskilt med någon pressande deadline i hasorna. (Lämpar sig bäst för poesi och friare texter, ej sakprosa! samt kräver noggrann redigering ...) En viss otålighet kan infinna sig när jag (vilket oftast är fallet!) skriver opåverkad. Det är ett hårdare arbete. Den enda substans jag tycker påverkat mitt skrivande positivt är cannabis. Alkohol upplever jag bara förslöande och fördummande. Möjligen är det avslappnande, men för mig inspirerar det inte till skrivande.”

d) Kat

Via telefon berättar Mohamed Omar om sin användning av växten kat under en längre vistelse i Kenya. Sverige är ett av de få länder i världen där kat, och dess psykoaktiva substanser katinon och katin, är illegalt. Likväl är bruket utbrett, särskilt i invandrargrupper.

”Kat tuggas, ibland blandad med betel, koriander eller tobak, och saliven sväljs. Tuggandet pågår i timmar, ofta i grupp, där samtal, böner och musik ingår i umgänget. Kat gjorde mig vaken, social och förstärkte libidon. Ruset aktiverar fantasin och ökar självförtroendet: detta tillstånd är utmärkt för att göra själva författandets grovjobb, att skriva saker som jag av lathet annars aldrig hade fått ner på papperet. Man kan alltså säga att kat fungerade som en sorts genväg: under påverkan har jag fått ur mig långa textsjok och berättelser som jag senare, i opåverkat tillstånd, har kunnat skriva igenom, redigera och förbättra.”

e) Amfetamin

Amfetaminet är en av de droger som fått mest upp märksamhet under intervjuerna med våra samtida författare. Här återfinns också flera av de mest entusiastiska drogskildringarna. Det finns dock de som har en mer sekulariserad inställning till substansen. Den anonyma J P skriver:

”Amfetamin har jag för längesedan använt mig av i studiesammanhang, för att skriva en c-uppsats på ett dygn. Det fungerade och uppsatsen fick gott betyg. Men jag ser det mer som ett sätt att öka prestandan än att ’vidga sina sinnen’. ”

Något liknande säger Alexander Bard:

”Amfetamin ställer om hjärnan till laserfokus. Förmågan att behandla och tillgodogöra sig information speedas upp flera gånger om. Problemet är förstås att det tar längre tid för kroppen att ställa om sig efter amfetaminruset än den eventuella tidsvinsten under själva ruset. Så amfetamin har för min del bara blivit en nödåtgärd vid tajta deadlines och har ett begränsat värde långsiktigt. Jag har dock många författarkolleger som älskar att arbeta på tjack!”

En känd amfetaminbrukare bland svenska författare är Birgitta Stenberg, som tillsammans med poeten Paul Andersson också var den som införde ordet ”knark” i svenska språket:

”Ordet knark hittade Paul och jag på att använda för att dölja att det var narkotika vi talade om. Året var 1950 och i första utgåvan av Rapport skriver jag knarken, inte knarket. Det var pressen som senare bytte genus på ordet när det nådde media.”

I Birgitta Stenbergs Rapport (1969) finns en klassisk skildring av amfetaminbruket. I sitt svar på frågorna kompletterar hon med reflexioner kring drogens bety delse för skrivandet:

”Mitt skrivande har inte tagit någon skada av amfetaminet eftersom jag inte kunde skriva godkänt bra när jag var påtänd. När jag senare läste igenom vad jag fått ihop saknade det alltid rätta överblicken. Det blev kaotiskt där det skulle vara motsatsen och vice versa och saknade något som jag i efterhand skulle kunna kalla min röst, mitt eget jag. Drogen regerade mitt liv men jag hade fortfarande kraft nog att inte låta den styra mitt skrivande. När jag senare kraschat och omsider blivit fri tog det år innan jag på allvar hittade tillbaka i skrivandet. Under tiden jobbade jag som journalist, överlevde genom att bland annat recensera sportbilar i dåvarande Veckojournalen. Fakta kunde jag behandla, men hade ännu inte fått tillbaka författandets språk.”

Håkan Sandell jämför amfetaminruset med haschruset, här ser vi även en typisk effekt av speed: text massorna blir alldeles för stora och ordrika och måste skäras ner:

”Amfetaminet bjuder på det motsatta problemet [gentemot hasch]: tiden löper här för fort, varpå betydelseförtätningen i det skrivna blir överdriven, den associativa tanken för snabb. I poesi störtar versraderna samman då de överhoppade cesurerna-pauserna där är minst lika viktiga som de mer överlevnadsstarka betoningarna. För min egen utgivnings del kan man se något av amfetaminets verkningar i den visserligen hårt eftertvättade Flickor (-88), där i tillägg manuset skars ner till en tredjedel.”

En som, åtminstone till en början, ”hittade hem” i amfetaminet var Gabriella Håkansson. Hon berättar:

”För när jag några år senare provade en mer lagom dos [av amfetamin] fick jag en storartad insikt. Äntligen förstod jag vad det var med droger som får människor att gå ner sig. De gör en inte annorlunda. De gör en mer sig själv. Amfetamin känns inte som något som kommer utifrån och ändrar ens perception eller verklighetsuppfattning. Det känns snarare som om det aktiverar signalsubstanser och endorfiner som redan finns i kroppen och som man är väldigt väl bekant med. Finns ingen risk att något ska gå fel. Man börjar aldrig hallucinera, få konstiga känslor eller förlora kontrollen över hjärnmaskineriet. Nej, tvärtom. Att ta amfetamin är som som att slå sig ner i en gammal insutten mysfåtölj framför en glödande brasa en ljummen sommarkväll på landet. Man intar det och känner sig helt enkelt hemma. Ja, man känner sig mer än hemma. För vad drogen gör med en är att den tiofalt, kanske hundrafalt, förstärker känslan av normalt välbehag. Och inte bara välbehaget, utan också tankeförmågan. Den stilistiska briljans man i bästa fall kan piska fram under korta stunder genom hård motion, starkt kaffe och stora doser nikotin ökas plötsligt dramatiskt. Förmågan att associera, att hitta de rätta orden och uttrycken, och kanske framförallt att falla in i en perfekt syntaktisk rytm, förbättras med hundratusen procent, och den håller dessutom i sig. I flera timmar i sträck. Föreställ er själva: en långsam, lite trögtänkt författare som jag, som överväger varje ord och jobbar om varje mening tusen gånger – plötsligt är man ett maniskt geni som utan problem kan producera samma antal sidor på en timme som annars tar veckor att pressa ur sig. It’s a miracle! Första gången jag tog amfetamin kom jag alltså till en livsavgörande insikt. Jag förstod varför det är så lätt att bli fast. Jag provade alltså amfetamin och upptäckte att ett vitt pulver kunde göra mig till ett geni på bara några minuter. Experiment med skrivandet tog självklart vid. Hur mycket kunde man egentligen åstadkomma under en session? Tio sidor? Tjugo? En hel roman? Jag skrev frenetiskt så länge jag orkade. Hämtade mig och försökte sätta ihop geniskriften till ett sammanhållet kapitel, förhoppningsvis ett mästerverk av aldrig tidigare skådad rang – jag jobbade då med romanen Fallet Sandemann. Men tyvärr. Något hade liksom gått fel. Rytmen, som jag tidigare nämnde, och som under ruset flödar fram likt ett ljuvligt vatten av perfekta stavelser och exakta uttryck, hade på något underligt sätt tagit över hela texten och dragit med tanken in i en veritabel tsunami av överhettade uttryck och storvulna språkkonstruktioner. En enda mening kunde sträcka sig över fem sidor, innehålla sjuttio bisatser och i praktiken ändå inte säga någonting. Det hela var som att tala i tungor – det var totalt sinnesjukt. Frågan jag tvingades konfrontera mig själv med var: var det jag eller drogen som skrivit detta? Och för övrigt: vad är jag? Jag har noterat att människor som befinner sig i manisk psykos skriver på ett liknande sätt. Underbara satskonstruktioner, ett ljuvligt flödande språk – men ingen förmåga att föra ett sammanhållet resonemang. Hjärnan har liksom försatts i ett tunnelseende som bygger på en extremt uppskruvad och framforsande associationskedja. Allt krut läggs på en enda röd tråd, som dras ut i det oändliga. Att tänka vidare, från a till b, är omöjligt, eller kanske snarare ointressant. På samma sätt som amfetamin kan få en idiotsyssla som att sortera skivor eller lägga pussel att bli till ditt livs största och mest njutningfyllda upplevelse, så får det också texten att liksom onanera med sig själv. Den rör sig i sköna loopar utifrån en och samma punkt utan att någonsin komma vidare. Så istället för orgasm: en sjuhelvetes jävla avtändning! Istället för postorgastisk avslappning: sju dagars vanvettig depression. Min terapeut, som jag litade helt och fullt på, tyckte vid det laget att droger inte var någon bra kombination med psykoterapi, så jag avlade ganska snart ett löfte att inte stoppa i mig något artificellt medan terapin pågick. Men jag hade förmodligen inte fortsatt ändå. Det mesta jag skrev under rus var oläsbart. Det gick inte att använda, åtminstone inte i romansammanhang. Att arbeta med ett romanbygge handlar till stor del om att arbeta med tanken, att pröva ut nya sätt att tänka på, att forska i sina fantasier och slippa vara underkastad några regler eller krav på koherens. Drogen hindrade mig att tänka, eller rättare sagt, den designade om mitt tänkande så att det fick en radikalt annan struktur. På ett sätt kan man därför säga att den begränsade mig.”

f) LSD

LSD – lysergsyredietylamid – är en av de starkaste och mest utbredda psykedelika som finns. Av allt att döma kan en LSD-tripp vara en djup erfarenhet.

Unni Drougge ser en direkt nytta för sitt författande i upplevelsen :

”Jag var besatt av Hermann Hesse när jag var riktigt ung, och i samma veva provade jag LSD. Det är ingen drog jag vill rekommendera eftersom den är så starkt hallucinogen, men den öppnade ändå upp en ny föreställningsvärld som gjorde det lättare för mig att beskriva människans mer ’flummiga’ dimensioner.”

Filosofen Alexander Bard betonar betydelsen av LSD, en drog som kraftfullt förändrar varseblivningen och tänkandet:

”Jag skulle aldrig ha börjat skriva överhuvudtaget utan att först ha tagit droger. Det var drogerna som gjorde mig till författare. Och det var en specifik drog, LSD, som gjorde att jag ville bli filosof. LSD fick mig att förstå hur genuint relativ ’världen’ är. Hur den värld vi skapar för oss själva genom sinnesintrycken är väsensskild från den noumenella värld som egentligen finns runt omkring oss men som vi aldrig kan förstå eller ens kommer i närheten av att lyckas läsa av. Under LSD-ruset fortsätter kroppen att vara en fullt funktionell varelse men fortlever i en värld som ser, låter, luktar genuint annorlunda än den ’nyktra’ världen. Effekten blir en insikt om att ’den nyktra världen’ är lika kemiskt-hormonellt påhittad som vilken droginducerad värld som helst. Nykterheten är en illusion och tillvaron förblir ett alltmer svårlöst mysterium.”

g) Kokain

Kokain framträder i Sverige i hög grad som en renodlad partydrog, inte minst är det troligt att dess höga pris sätter hinder för författares bruk av den. Bo I Cavefors berättar emellertid om kokainets betydelse:

”När jag mer regelbundet nyttjade kokain mellan 20 och 35 års ålder (därefter sporadiskt, även i dag när tillfälle gives) var det dels en typiskt social företeelse i de kretsar (brittisk överklass kombinerad dels med akademiker inom humaniora samt ’artists’, framför allt inom teatern) där jag rörde mig, ofta bögmiljöer. Skrivandet påverkade det inte (jag skrev framför allt artiklar om teater och politik i Afrika [befrielserörelserna var på gång ...]) Däremot tror jag att kokain gav mig nya ’inre’ erfarenheter, inte minst religiösa och, naturligtvis, sexuella. Potensen stärktes inte, inte heller förmågan till erektion, men däremot öppnades vägar till friheten att ta till sig sexuella variationer, kort sagt att våga (gruppsex, exhibitionism, osv). Anmärkningsvärt är, tycker jag i alla fall, att inte en enda inom min krets av vänner och verkliga kamrater (och älskare) blev ’drogmissbrukare’. Våra liv utvecklades socialt normalt. Vi tar gärna en dos också i dag. [---] Om mitt skrivande påverkats av ’knark’ är det i så fall positivt, dvs större tilltro till mig själv, än vad som kanske vore normalt ... Själv- insikt kombinerad med självtillit, kanske.”

h) Psilocybin

Psilocybinet, den psykoaktiva substansen i ”magiska svampar”, så som den svenska toppslätskivlingen, har också letat sin väg in i svenska författares texter. Carl-Johan Vallgren:

”En enda gång har jag försökt skriva under inflytande av hallucinogena droger: i min debutroman Nomaderna – textstycket fungerade faktiskt, och fick stå kvar (huvudpersonen Jonatan Brygge befinner sig i djungeln i södra Indien, han tar svampar och och blir paranoid – texten, skrevs i ’realtime’ när jag befann mig på tigersafari i Kerala och under tiden tryckte i mig en hel påse små skojiga svampar). Senare har jag gjort ett par misslyckade försök á la Ernst Jünger att ta droger och samtidigt föra journal över min reaktioner; det har inte blivit några särskilt lyckade texter. Idag skulle jag inte drömma om att stjäla värdefull tid från mitt skrivande på det viset.”

Pseudonymen Gunnar Blå berättar helt kort att delar av hans senaste roman, Gå ner för trappan, består av skildringar, skrivna i opåverkat tillstånd, av visioner han fått under svamprus. Han bifogar även en text som är skriven under inflytande, där ”amfetaminets produktivitet mötte psilocybinets fantasimaskin”. Den malande texten (här obearbetad och nedskuren) berättar i realtid om hallucinationerna som framträder på den skärmen till hans laptop samtidigt som han skriver:

”[---] Jag skriver rakt över ansiktsmaskinen som demonen bär för att inte skrämma oss – förrän den stora chockeffekten, blottandet av hans fasansfulla ögon, skulle en gång för alla göra slut på allt trams. Men då när jag redan täckt hinnan med så grova bokstäver, inbrända i huden på demonen under, att jag i någon mån har spärrat in demonen i min text, bildligt och bokstavligt. [---] Demonen är kvar på gnagarstadiet, han pillar på bokstäverna, lossar dem försiktigt från papperets livmodervägg och sticker in de ytterst spröda filtartade bokstäverna i munnen, mjukar upp dem med saliv, gnager på dem, låter dem färdas ner genom den demoniska matsmältningsapparatens oerhört komplicerade struktur [---]”

Aase Berg utpekar psilocybinet som en stark faktor i hela författarskapet, som hon på ett annat ställe i sitt svar definierar som ”svampartad”:

”Det finns ett undantag från regeln om drogernas tomma kickar, och det är svamp. Mina erfarenheter av svamp har förändrat min världsbild på djupet, för all framtid. Det påverkar självklart också mitt skrivande. [---] Svampen är egentligen inte någon drog, utan en forskningsresa och en filosofi. Man kan göra det något fåtal gånger i livet, inte mer. Där ställs alla begrepp på ända, de invanda konturerna mellan föremålen förflyttas eller löses upp: träden växer genom grenarna som ett blodomlopp ur luften, stenar andas lugnt och långsamt, bilar och båtar har humor och personlighet, småfåglar glömmer att man är människa och slår sig ner vid ens fötter. Man blir typ indian eller alkemist av bara farten: det finns ett dolt liv i all materia, och det livet visar sig. Sen glömmer man det aldrig.”

i) Övriga erfarenheter

Bland svaren återfinns också några betoningar och ut läggningar som inte är lika typiska. Sara Stridsberg betonar, liksom Carl Johan de Geer, kaffets betydelse:

”Dricker kaffe när jag skriver. Mycket kaffe. När jag var på smällen och inte kunde dricka kaffe trodde jag inte att jag skulle kunna skriva, har en föreställning om att kaffe gör mig skärpt, och lycklig, det senare en förutsättning för att vilja skriva, jag var överhuvudtaget olycklig utan kaffe. Kaffet ger något slags snålskjuts i huvudet, känslan av att huvudet är lätt och tomt, blankt. Jag fick arbeta hårdare under tiden utan kaffe. Kaffe, en förutsättning för allt.”

Några svar utpekar vissa russkapande aktiviteter som betydelsefulla. Dessa kan knappast kallas droger utom i metaforisk mening, men kan ändå vara värda att nämna. Niklas Rådström föreslår musikbruket:

”Skulle något bruk eller missbruk ha påverkat mitt skrivande så är det musiken, men om den kan kallas för psykoaktiv substans är väl oklart. Mitt bruk av musik får nog dock sägas tangera missbrukets nivåer. För mig har däremot sömnen en i högsta grad befriande effekt på skapandet. När det skapande maskineriet gräver ner sig i gamla igenslammade hjulspår kan en kort sömn, det kan ofta räcka med bara ett par minuter, få det mesta att klarna och marken te sig daggfriskt obeträdd på nytt. Thelonius Monk och Wolfgang Amadeus Mozart har liknande effekt. Om sömnen kan ses som en substans är väl tveksamt, att den är psykoaktiv går väl dock inte att motsäga.”

Via telefon berättar Percival om fastandet som en starkaste tekniken för att producera kreativa tillstånd. Efter tre dagar av fruktsaftsdiet går den fastande in i en sorts rus som han beskriver som en enorm psykisk kraft med förhöjd närvarokänsla, där ting och idéer får en ökad skärpa och inspirationen flödar.

Intressant nog vittnar även Ninni Holmqvists om fastans eller åtminstone hungerns betydelse för dessa närmast mystiska tillstånd i samband med skrivandet:

”Ibland händer det fortfarande att jag kommer in i ett s k flöde eller flow då tid och rum upplöses, och då kan jag, i mycket sällsynta fall, komma in i ett närmast transliknande tillstånd. Detta, har jag noterat, kan endast ske på fastande mage. [---] Men i min senaste bok finns faktiskt ett litet stycke som skrevs under ett sånt där närmast transliknande tillstånd på fastande mage, och varje gång jag sedan återvände till det stycket – under omskrivning, redigering, manusgenomgångar och slutligen korrekturläsning – hamnade jag i exakt samma tillstånd igen. Och ibland har jag undrat om läsarna har reagerat på samma sätt just där, eller om de bara har somnat. (Jag vill inte tala om vilket stycke det är.)”

Om kombinationen migrän/morfin berättar Håkan Sandell:

”Från fyllda 30 har jag lidit av en ärftlig migrän, mot vilken jag tog och fortfarande tar kodein och i kritiska situationer utav ett restriktivt utskrivet förråd morfin. Anmärkningsvärt har åtskilliga dikter framkommit under just de tjugo minuter som förlöper efter att medicinen först når blodet. Om av smärtlättnaden, den avslappnande blodgenomströmningen i anspända muskler (och därefter hjärnan) eller direkt av morfinbasens verkan, dess ’high’, är svårt att säga, men den befriande vågböljan liknar inspirationens böljegång. Med stor intensivitet följer så inte sällan en poetisk idé med snarföljande gestaltning. Som en parallell kan nämnas hur i en intervju den italienske nyklassicisten/surrealisten de Chirico förklarar att många av motiven i hans så kallade metafysiska måleri kom till honom under migränanfall. Centrala exempel för min egen del är dikten ’Imbas forosna’ i antologin Malmöligan (-92) och dikten ’Sjungande huvud’ i antologin Stridselefanten nerför vägen igen (-97) men även t ex ett par dikter i Skisser till ett århundrade (-06).”

Liksom i Kennet Klemets exempel ovan, kan även en otäck psykedelisk erfarenhet få ett värde i efterhand. Gabriella Håkansson berättar om sitt försök att trippa på muskonöt:

”Min första hallucination fick jag när jag var tjugoett och jag och en väninna fick för oss att vi skulle äta muskotnöt. Det är riktigt fultjack, och jag rekommenderar ingen att pröva, det är dessutom farligt. Hursomhelst – efter ett dygn fick vi båda våldsamma hallucinationer. Vi, ja, åtminstone jag, såg något som liknade en negerorkester sjunka ner i form av en boll från taket. Vi hörde också musiken – Oh when the saints go marching in – och försökte dansa, men det gick inte så bra. Jag minns att jag samtidigt som jag fixerade det mystiska fenomenet med blicken tänkte att inget i livet någonsin skulle bli sig likt mer. Jag läste mycket filosofi vid den tiden, och hade rent teoretiskt funderat en hel del över det ontologiska. Finns jag, finns världen, finns andra människor – eller är allt bara ett sken? Ja, ni vet. Solipsismen gnagde på min själ och jag klamrade mig desperat fast vid Descartes: Cogito ergo sum. Jag tänker alltså är jag. Men efter händelsen med muskotnöten var Descartes passé. Efter muskotnöten förkastade jag under en enda natt hela filosofihistorien, och beslöt mig därefter för att ägna livet åt att motarbeta alla korkade ensamma män som tror sig kunna förklara världen enbart i kraft av sitt tänkande. Tänkandet! Ha, vilket jävla skämt. Några små ynka kristaller och allt fast förflyktigas. Allt du någonsin tänkt och gjort dig en föreställning om kastas över ända. Efter muskotnöten lärde jag mig att misstro den yttre verkligheten. För att inte tala om den inre. Sedan dess har jag alltid räknat in drömmar, visioner, hallucinationer, extaser, fantasier och hypnagoger i min verklighet. Inte minst den skrivna. Och sedan dess har även frågan om vad kunskap är varit en ständigt issue i allt jag jobbar med.”

j) Bakruset

En återkommande tanke i svaren är att även om själva ruset inte är gynnsamt för skrivandet, så kan efter dyningarna, bakfyllan eller avtändningen, generera en särskild kreativitet.

Jenny Högström talar om ”bakfyllans lite småknarkiga tillstånd, de gånger man inte är överkänslig, svag och paranoid.”

Ulf Eriksson utvecklar tankegången:

”När det gäller alkoholen har jag aldrig skrivit annat än dagboksanteckningar i berusat tillstånd, men i unga år erfor jag att ett milt bakrus – i kombination med långa promenader – kan vara en kraftfull generator av metaforer och andra språkliga bilder.”

Niklas Rådström sammanfattar och varnar: ”Att bakruset kan ha en viss frigörande inverkan på den fria tanken, och även lusten, tror jag är ostridigt. Ofta sker detta dock till ett alltför högt pris.”

Skrivandets rus

Den tredje och fjärde intervjufrågan handlar om ifall skrivandet och läsandet själva kan skapa rus. Frågorna var påverkade av den finlandssvenske litteraturvetaren Hans Ruins märkliga studie Poesiens mystik från 1935, där ett kapitel skildrar poesins förmåga att producera ett annat tillstånd, som karaktäriseras av ”närvarokänsla”, ”ofullständiga hallucinationer” och rus genom den säregna användningen av rytm, klang, upprepningar och andra tekniker.

Ruin beskriver poesin som ”ett slags vaken dvala” vilket dock inte står i motsättning till dess förmåga att ”stärka medvetandet, underlätta uppfattandet, ge vår blick klarhet och spänstighet”. Han påpekar också att poesins ”ofta livligt utnyttjade förmåga att ge oss en lätt dos av dvala och dröm, att söva oss, bedöva oss – poesien som narkotikum kort sagt” är ett drag som ”puritanen av princip måste tycka illa om”.

Generellt vittnar de allra flesta av författarna om att det finns moment av skrivandet som liknar ett rus: tiden och omgivningen upplöses, jaget mister sin betydelse, eufori, transcendens och något drömartat tar vid. Beskrivningarna går från en viss saklighet till något som minner om mystikerns extas. Vi börjar med de mer sekulariserade.

En av dem som upplevt ruset och sedan förlorat det – måhända med en viss nostalgi – är Joar Tiberg:

”När jag började skriva hade vissa höjdpunkter i skrivandet ruskaraktär, en stark känsla av styrka och omnipotens. Idag är det mer sällsynt, dessvärre. Skrivandet har blivit mer av ett ’lågt’ arbete.”

Johanna Ekström:

”Det kan uppstå ett rus i skrivandet som påminner lite om när man tar coke. En form av kall mani, ett momentant regerande över språket eller snarare samhärskande med språket.”

Eva Ribich:

”Skrivtillståndet ger en känsla av klarhet som i sin tur ger en intensiv känsla av liv och närvaro. Det kan säkert påminna om påverkan av vissa droger. Inget jag har erfarenhet av.”

Unni Drougge:

”När man har värsta flowet uppstår ju ibland den där känslan av att glömma tid och rum, men faktiskt och tyvärr ... För det mesta är det koncentration, disciplin och sittknölar som dominerar. Utom när slutet är nära. Då blir jag hög.”

Torbjörn Elensky betraktar frågan ur ett annorlunda perspektiv:

”Själva författartillvaron är ju rena missbrukarlivet: man avstår all bekvämlighet, familjeliv, sommarhus, bil och allt vad du vill, skuldsätter sig rentav bara f a kunna hålla på och skriva. Skrivandet i sig sker inte riktigt på det sättet – även om arbetet i själva skrivakten ibland kan uppfylla en på ett sätt som inte liknar något annat, och det är väl därför man valt bort all vanlig bekvämlighet ur sitt liv ...”

För att komma från någon som i stort sett helt saknar erfaren het av kemiskt framkallade rus, är Astrid Trotzigs kärlek till skrivandets berusning lite överraskande:

”Den skrivande akten blir i sig ett rus när den kreativa processen är som intensivast. Eufori. Eller manisk besatthet. Det är de ord som närmast kan beskriva detta tillstånd. Men eftersom jag inte har några erfarenheter av psykoaktiva substanser, eller ens äkta alkoholrus, vet jag inte om det är jämförbart med den sortens rus eller effekter. Jag är en tråkmåns och enstöring, därtill kon- trollfreak, men att skriva gör mig mindre rädd och mycket gladare. I skrivandet har jag kontroll. Jag behöver inte umgås med andra. Och jag får vara så tråkig jag vill. Jag vill bara vara där, i det skrivna, med det skrivna, för det skrivna. I total avskildhet. Den omgivande verkligheten blir ett störande inslag i den fiktiva värld som jag skriver. Jag äter inte, sover inte, men känner mig ändå uppiggad, effektiv, disciplinerad. Manisk och euforisk.”

Även Sara Stridsberg nämner euforin i detta rus:

”Rus, visst. Eufori, högmod, den förhöjda närvarokänslan och allt det där som liknar alkoholen. En känsla av att allt är möjligt, meningsfullt och svindlande. Och så det där modet som inte finns där annars (se ovan om ligga på fyllan) som ruset/skrivet kan ge. I ruset är varje ord en sten, en löjlig diamant, så även i skrivet. Även längtan efter att skriva/supa istället för att delta i härliga samlag, samtal och konstruktiva semestrar. Rusets underbara flyktmöjligheter.”

Stefan Hammarén:

”Jag kan de factum försättas i någon märklig trans i skrivandet, ingalunda alltid, men just i romanskrivandet när det pågått lite längre, föga med någon novellett blott, utan pågått en tid, dagar, veckor och också för stunden flera timmar, blir jag otroligt avfjärmad från verkligheten och det fysiska omkring mig, kan jämföras med något mycket drömskt samtidigt känns väldigt reellt, inte så pass suddigt, och är starkt omslutande, jag som trängs in i textvärlden och bort från den vanliga, lever helt in i texten som, dock inte heller av ett entydigt surrealistiskt automatskrivande eftersom jag suger mycket på formuleringarna, har i regel något bestämt jag funderar, en fortsättning i berättelsen och tar mig an det i tillståndet. Det är också lätt och obehindrat att ta sig ifrån tillståndet ifråga, räcker med att någon stör, blir också slutligen trött efter kanske tio timmar, eller att en väckarklocka säger att dygnet skiftar snart helt, vilket inte alltid är så kul för man hålls gärna kvar i det, hör till de rätt skönaste tillstånd jag haft och känt, inte lika bra som att älska men inte så himla långt ifrån, trots att det är lite prestationskrav i att få fram texten, nog det vill börja löpa med att låta lågan självt brinna, och man vill lyckas närmast bäst i dessa tillstånd, i varje fall med att få ett råmanus, sedan kan det behövs en del efterkorrigeringar.”

Jenny Högström gör också hon ett försök att analysera skrivandets rus:

”Ruset ligger i att glömma sig själv. Att lura överjaget, att hamna i en omedelbarhet där tanke och text är desamma. Att uppgå i ett flöde och överskrida sina ursprungliga intentioner. Fan, det här låter flummigt men skit samma. När det är som bäst är det en oerhörd njutning, en formidabel galenskap och en jävla gaggande egokick. Och man inte bara upplever den – man skapar den. Men också skrivkrampen är en sorts rus, en dålig tripp. När känslan av oförmåga och otillräcklighet tar överhanden.”

Ulf Eriksson låter det kroppsliga ruset vara en klangbotten i skrivandets särskilda tillstånd:

”Det finns i den intensiva, skriftligt iscensatta koncentrationen ett spänningsförhållande mellan iver och tålamod. Liksom andra spänningsförhållanden kan detta stegras till en nivå som antagligen kräver mobilisering av kroppsegna psykoaktiva substanser. Resultatet blir i varje fall ett tillstånd som bara kan fångas i paradoxliknande formler: ’skingrat fokus’; ’ursinnig frid’; ’asketisk vällust’. Kanske finns det härvidlag en släktskap mellan skrivandets gåtfulla ’frihetstvång’ och vissa erotiska praktiker som på en gång skärper njutningen och fördröjer utlösningen. Det gäller att samtidigt urskilja målet och fokusera hela det förnumna eller inbillade fältets yta.”

Det är inte alltid lätt att dra generella slutsatser av de många brokiga svaren till frågorna. En sådan tycks dock vara att författare med grundliga erfarenhe ter av psykoaktiva substanser tenderar att ha en mer materialistisk syn på sig själva. Här framträder en kemisk syn på det egna arbetet och på inspirationens fenomen. Alexander Bard ser kemiskt till och med på skrivkrampens fenomen:

”Det är ingen tvekan om att själva författandet präglas av dopaminrus och att serotonin frigörs när en text är färdig och man lägger den till handlingarna och är nöjd. Därför är skrivandet lustfyllt och omvänt även beroende av lusten. Faktum är att efter några års flow har jag fått writer’s block, och vad beror det på om inte att dopmaninet inte infinner sig när jag sätter mig vid laptopen? Det är bara att tål- modigt vänta på att ’lusten’ ska återfinna sig.”

Även Gabriella Håkansson tycks ha påverkats av drogerfarenheter i riktning mot en mer kemofysiologisk bild av skrivandet och tänkandet i stort:

”Det tänkande som ligger till grund för skrivandet är kemiskt sett inget annat än ett antal signalsubstanser som skickas fram och tillbaka uppe i hjärnventriklarna. Den stora skillnaden mellan den artificella drogen och den, så att säga, inhemskt producerade är troligen att den egenproducerade är så oändligt mycket mer sammansatt. Istället för ett enda styrämne innehåller den tusentals olika. Ibland är sammansättningen sådan att man kan berusa sig på den, ibland inte. Oavsett vilket ställer frågan om droger och skrivande oss inför ett kusligt faktum: tanken är en oändligt skör konstruktion. En enda liten vit kristall och hela världen kommer plötsligt att te sig annorlunda. Den som därefter talar om en uppdelning av den inre och yttre verkligheten, om den realistiska och surrealistiska romanen, och andra liknande konstruktioner har inte mycket att hämta hos mig. Och angående René Descartes har jag numera bara en sak att tillägga: säg mig hur du tänker, och jag ska säga vilken värld du varit i.”

En likartad utgångspunkt har Aase Berg. Men hon pekar samtidigt ut skillnaderna mellan skrivandets rus och drogernas:

”Jag ser mitt skrivande som en större nåd, fattar vilken otrolig styrka det finns i kreativiteten. När man pratar om droger respektive konstnärlig kreativitet kommer man lätt in på uppdelningar i ’oäkta’ och ’äkta’ Nu är det inte så enkelt att skrivande är äkta kreativitet och droger oäkta – allt är ju kemikalier iallafall och droger är f ö rätt ’naturliga’ och ursprungliga – men det ligger ändå något i uppdelningen. Eller, det har med utsträckthet i tid att göra, med varaktighet och kontinuitet. Ett drogrus är ett egotrippat nu. Skrivandet är också ett nu, men det har en svans av sedan (kommunikationen som följer efter skapandet, insikterna man får när man inser vidden av sina egna upptäckter). Det är helt enkelt mer uppbyggligt för hjärnan att skriva än att knarka, och jag gillar min hjärna och vill att den ska växa och hitta på nya saker. Dessutom: ett nöje som droger, som ser likadant ut varje gång (om det inte bär utför och blir värre alltså, så kan det ju också gå om man har otur eller missbrukargener) är rätt tråkigt i längden. Alltså: erfarenheten av psykoaktiva substanser som kommer utifrån har fått mig att uppskatta mina egna, inre psykoaktiva substanser mer. Sen har det lärt mig mycket om olika sorters lycka också. Jag har tappat intresset för tomma kickar som bränner ut hjärta och hjärna. Den sortens kickar är lika starka när man skriver också, men då bär de vidare mot nya kunskaper som sitter fast i de gamla och blir kedja. Kickar väger tyngre om de har bakgrund, sammanhang och klangbotten. Min poesi är rätt svampartad, men det var den i och för sig innan jag hade tagit svamp, så självklart finns det andra sätt att komma närmare den levan- de materien. Psykos och drömmar är släktingar till svamp. Det skapande tillståndet är ett rus, mentalt då: man springer inte runt och gör ofog på stan precis (även om man kan göra det – att gå runt och övertolka och besjäla vardagsföremål och vägskyltar är ett bra skapartricks). I skaparruset glömmer man sin personlighet och blir större än sig själv, får reda på hemligheter ur sitt eget inre, ur verklighetens inre. Jag vet att jag har en romantisk ådra och tycker delvis att den är suspekt, den har lite för mycket med gudomlig kontakt att göra och jag är ju för fan ateist, så jag har många gånger tänkt att jag skulle försöka skapa utan Inspiration. Men det finns inte på kartan för mig, det funkar inte. När jag skriver är jag hög och galen, tusen gånger intressantare än den gamla vanliga tråk-Aase.”

Tanken att skrivandets rus är nyttigare än drogernas och dessutom inte har någon baksmälla, dyker upp i flera svar. Anna Jörgensdotter:

”Det blir absolut ett rus – när man kommit in i sin berättelse så att gränsen mellan berättelse/verklighet suddas ut. När man verkligen är inuti personerna eller står mitt i den uppdiktade, magiska miljön. När man inte behöver tänka! Det är likheten. Gränsöverskridandet. Och någon form av magi. Nu låter jag ju inte alls drogromantisk ... Men skrivandet är ju isåfall ruset utan baksmällan, utan abstinensen, utan bieffekterna (såväl fysiska som psykiska som sociala) ... och man väljer själv när man är inuti ruset och när man vill kliva ut.”

De flesta av författarna skildrar skrivandets ljus i positiva termer. Men Birgitta Stenberg finner något skrämmande där:

”Det har hänt att jag lyfts till ett självhypnotiskt tillstånd, att timmar under skrivandet helt försvunnit som om jag inte varit med själv. Som om någon främmande kraft tagit över arbetet. Ganska skrämmande upplevelse, faktiskt, men texten jag då åstadkommit har aldrig fallit ur berättelsens ton eller språkets stil.”

Till de mer mystiska uttolkarna av skrivandets rus hör Agneta Pleijel:

”Att skriva är att nå ner till, in i, eller upp i skikt som den rutinmässiga vardagen döljer. Att skriva är alltid att i någon mån bita huvet av (vardags-)skammen. Att skriva kan jämföras med psykoaktiva substanser: man vill in i en annan dimension, som man vet finns, men som ofta döljer sig. Det är inte heller fel att jämföra med religiösa erfarenheter.”

Även Kennet Klemets vittnar om hur skrivandet kan skapa ett närmast mystiskt tillstånd:

”Tills för några år sedan hamnade jag ofta i ett ’tillstånd’ när jag satte mig för att skriva (och endast då): kroppen liksom sjönk ihop på stolen och jag kände ett slags rus, eller rusning, som startade i ryggslutet och vandrade via ryggraden upp till hjässan, samtidigt som jag upplevde att tingen växte omkring mig medan jag själv krympte. det fanns inget obehagligt i upplevelsen, tvärtom, det var oerhört skönt. Den enda lilla nackdelen var att jag var tvungen att rycka upp mig ur tillståndet för att vara kunna skriva. Möjligen försvann den här känslan, eller tillståndet, när jag började intressera mig för ett annat sätt att skriva än det traditionella, det vill säga att skriva ’inifrån’: de senaste åren har jag framför allt arbetat med givet material.”

Carl-Johan Vallgren kopplar skrivandets rus direkt till den mystiska extasen och placerar därmed författaren på en alldeles särskild plats i samhället:

”I allra högsta grad är skapandet, den här märkliga saken som det är att skriva, inte helt olikt det transcendenta tillståndet – att man faktiskt sitter och hallucinerar, eller åtminstone ’dagdrömmer’ fram en värld, är inte helt olikt vad schamaner sysslar med (med eller utan hjälp av spikklubba).”

Läsandets rus

Att döma av svaren är det en känslig sak att fråga för fattare om hur de vill bli lästa. Många säger sig inte tänka på läsarens ände av texten. Alexander Bard sammanfattar argumentet: ”jag tänker aldrig på hur texten ska uppfattas eller upplevas medan jag skriver.” Emellertid kommer vi att se att många gläds åt tanken att kunna producera ett rus hos sina läsare.

En som inte drar sig för att vilja påverka läsaren är Unni Drougge:

”Min ambition är att överföra känslotillstånd på läsaren, att suggerera i motsats till att bara redovisa. Ibland lyckas jag tydligen med det, åtminstone om jag får tro på de läsarreaktioner jag får. För mig ligger den stora utmaningen just där: i att framkalla en upplevelse hos läsaren, bjuda in dem i en annan värld som under läsningen ska kännas äkta. Och med så enkla medel! Bara svart text på vitt papper! Är inte det litteraturens egentliga uppgift?”

Inte heller Jenny Högström finner tanken främmande:

”När litteraturen är som bäst funkar den ju som ett rus, en alternativ och på något vis övertygande verklighet – det är klart att jag eftersträvar detsamma. Någonting i paritet med Artauds grymhetens teater. Man drabbas och vill drabba, varken mer eller mindre.”

Sigrid Combüchen:

”Substansers effekt av att skapa extrem klarhet och töcknighet, bubbligt glas för varseblivningen, kortslutningar som harmoniserar absoluta motsatser – dvs allt det där som är svårgestaltat i litteratur – finns ju i det bild- och stämningsskapande som litteraturen ägnar sig åt när den lyckas vara som klarast och tydligast. Jag vet inte om detta kan kallas psykoaktiv påverkan. Möjligen en impuls i läsarens livskänsla.”

Marcus Birro har emellertid ingen lust att berusa sin läsare:

”Jag vill att folk ska bli berörda. Och riktigt berörd blir man bara om man är nykter, så nej.”

Något liknande svarar Eva Ribich:

”Om jag vill påverka läsaren på något sätt så är det att få syn på saker – om sig själv och tillvaron – så rent som möjligt. Syftet är just renheten, frånvaron av allt annat, jag skulle därför säga att det inte går (vill inte att det ska gå) att jämföra med drogpåverkan.”

Magnus William-Olsson har också invändningar:

”Ruset är är ett mycket snabbare förlopp än läsakten. Att läsa en riktigt bra dikt, så som den för- tjänar att läsas, tar ju hela livet, typ. Rus glömmer jag oftast mycket snabbare. Jag tänker mig ofta ’läsupplevelsen’ som en sorts erfarenhet. I så motto kan den förstås likna andra erfarenheter, som till exempel mardrömmar, snedtändingar eller mer dionysiska berusningar. Det kan vara så att de inte går att sluta tänka på, att de i någon mening är signifikanta länge. Men det gör inte analogin mellan litteraturen och ruset starkare än t ex den mellan litteratur och sex, skiljsmässor, dödsfall, förlossningar eller vilka som helst andra genomgripande erfarenheter.”

Att det finns risker med ett läsarens rus intygar Anna Jörgensdotter:

”Jag vet att många blivit ordentligt påverkade särskilt av min debutroman (så att vissa blandat ihop sej själva med huvudpersonen, t ex), och jag tror absolut att den påverkan man känner som läsare kan vara lika eller likna den man känner när man skriver – den där känslan av att komma in i en annan värld, att bli totalt uppslukad, att gränsen mellan liv och fiktion eller/och mellan människa och människa raderas. Men jag kan tycka att det är synd och fel att jämföra det med psykoaktiva substanser, mer tänker jag att det har att göra med att ge sej hän, att lägga bort fasader, att vara bortom ett kritiskt-analytiskt-cyniskt-tänkande och ett distanserat kännande. Jag tänker att det var grunden till mitt behov av droger; att jag kände mej så stel på nåt sätt, så mycket kontroll, så mycket gräns, så långt ifrån mej själv och andra. Det där vill man ju lösa på annat vis än att ta till något så självförstörande som droger. Så jag gillar inte kopplingen, jag har svårt – med mina erfarenheter – att se på droger romantiskt. För mej var läkemedelmissbruket den totala anpassningen, en känslomässig död, en social katastrof, ett totalt övergivande. Känner jag ett sug idag så vet jag att det suget beror på att jag inte kommer åt mej själv eller andra människor, eller att jag känner mej maktlös, stum – och där kan skrivandet hjälpa mej in igen. Och det ger bara frihetskänsla, glädje.”

Utifrån delvis samma grunder utfärdar Aase Berg en varning:

”Jag vet att det finns vissa människor som är mottagliga för det suggestiva elementet i min poesi, samma suggestion som jag själv har genomgått i skapandet antagligen, men jag vet inte hur det går till. Jag är kluven till suggestionen och tycker därför att det är intressant med den nya, ohierarkiska och tristessinriktade språkmaterialismen, som inte är så jävla kitschig, glittrig och demoniskt suggestiv. Min allmänna slutsats runt droger är att jag har haft en jävla tur. Jag har fått forska i den världen utan att bli slav under den, men i efterhand är det faktiskt ingenting jag skulle rekommendera, precis som man inte ska lattja med psykotiska tillstånd i allmänhet, för man kan aldrig veta på förhand om man är mottaglig för drogens eller galenskapens destruktivitet eller om man kan stoppa i tid. Droger är faktiskt väldigt farliga, det är ingenting för snorungar, jag tycker minimiåldern egentligen borde vara 65. Skapandet är visserligen också farligt eftersom det ligger så nära psykosen, men det finns oftare en medelväg i den världen än när man ger sig i förbund med de lynniga drogerna.”

Ulf Eriksson är liksom Aase Berg fientlig mot den ”manipulation” som kan tänkas ligga i en text som försöker påverka läsaren psykoaktivt:

”Om mitt skrivande ’påverkar publiken’ som frågan formulerar det, så hoppas jag att det inte sker genom förförelse (som leder till upprepningstvång vilket i vår värld vill säga olika kommersiella beteenden), utan genom att läsaren erfar att det skrivna kan omvandlas och alltså påverkas av hans eller hennes egen, till lek befriade koncentration (samling, begrundan, kontemplation). För mig är det i dag ofta bortträngda lekområdet mellan politik och sexualitet litteraturens viktigaste omsorg. Skrivandet, den extrema fysiska ansträngningen och olika erotiska praktiker har varit de avgörande formerna av ’påverkan’ mellan mig och världen. De handlar alla om att utsätta sig och samtidigt ta ansvar för sitt jag.”

Agneta Pleijel ser en möjlig destruktivitet i denna på verkan, samtidigt som hon försvarar den:

”Litteraturen som sådan är en vägledare in till kunskapsfält som samhället inte vill veta av eller törs veta av: subversiva, obekväma, undanträngda. Det kräver en ansträngning att komma dit. Bättre än droger är förstås att ägna sig åt meditation eller andliga övningar (som jag också har viss erfarenhet av). Vi lever i en värld som gör sig endimensionell, platt, alltför rationell: för många av oss räcker den inte för att tillfredställa oss. Längtan efter kontakt med tillvarons djupdimension skapar förstås både författare och drogmissbrukare. För dem som är bådadera är det oftast nedbrytande.”

En av dem som däremot mer än gärna vill göra läsa ren berusad är Johanna Ekström:

”Tror fan det! Jag hoppas att mina dikter kan ha den ’funktionen’. Några av mina noveller har kanske också en form av rytmisk idoghet över sig (en novell, ’Titta, hon kryper’, tror jag har det) som kan försätta läsaren i ett tillstånd av ’otherness’...”

Lika lycklig blir Sara Stridsberg över tanken:

”Det vore fantastiskt. Verkligen. Den närvarokänslan, ja. Och förvirringen. Bristen på kontroll och ordning. Att rummet upphör.”

Glad över tanken men tveksam till möjligheten är Astrid Trotzig:

”Om man med detta menar att försätta läsaren i ett förändrat medvetandetillstånd där hon upplever sig befinna sig i ett psykoaktivt rus har jag nog varken förmågan eller ambitionen att uppnå en sådan stark effekt genom mina böcker. Det vore förstås en underbar tanke: att kunna åstadkomma ett sådant tillstånd. Men jag vill inte påstå att det är målet för mitt skrivande. Jag är bara en tråkmåns med kontrollbehov och det avspeglar sig även i det jag skriver: den eventuella läsaren av mina böcker får ta del av tämligen traditionellt skrivna texter som på sin höjd och i bästa fall förmår påverka henne, ja, men den sortens medvetandegörande jag vill uppnå kan på sin höjd – med mycket välvilja och i en vidare tolkning av begreppet – kallas medvetandeförändring, men någon psykoaktiv sådan rör det sig knappast om.”

Den enda lyckan värd namnet

Vid upprepade tillfällen har författarna återkommit till frågan om drogen som en ”genväg”, som ett verk tyg för att göra skrivandet enklare. Och med få un dantag har de samtidigt förnekat denna lösning.

Frågan är emellertid varför idén om en ”genväg” ens dyker upp. Tendensen att söka efter en instrumen tell nytta hos berusningen är ett särskilt fenomen: ruset inte som eufori utan som doping.

Att skriva under inflytande är inte något som många rekommenderar, däremot förefaller erfaren heter av olika rus ha varit berikande på många för fattarskap.

Droger eller ej, rus eller ej, författare tycker åtminstone oftast om att skriva. Madeleine Gustafsson:

”Bara den mest totala koncentration och vakenhet kan skapa den skyddande och uppslukande bubbla där skrivandet blir möjligt. ’Rus’ – som i fråga 3 – är nog fel ord här, men lycka kanske, den enda värd namnet.”

LEDARTEXTEN TILL GLÄNTAS DROGNUMMER

2011-07-20T12:00:00.003+02:00

I Dagens Nyheter återfinns en artikel av Tove Leffler som till stor del bygger på mitt och Daniel Bergs gamla nummer av tidskriften Glänta från 2007 med temat droger. Eftersom numret för länge sedan är slutsålt, publicerar jag här vår ledartext, som jag fortfarande tycker har en del relevanta idéer, vilka dessutom blivit ännu mer aktuella i år, när idén om skademinimering har slagit hårt mot nolltoleransens krig.

År 2005 signerade 500 framstående, nyliberala ekonomer, däribland nobelpristagaren Milton Friedman, en stor rapport om marijuana som författats av Harvardprofessorn Jeffrey A Miron. I detta raka angrepp på förbudspolitiken läser vi bland annat:

"En legalisering skulle minska de offentliga utgifterna med 5,3 miljarder dollar på statlig och kommunal nivå, och med 2,4 på federal. Dessutom skulle legaliseringen av marijuana skapa skatteintäkter på 2,4 miljarder dollar årligen ifall marijuanan beskattades på samma sätt som andra varor, och 6,2 miljarder dollar årligen ifall den beskattades som alkohol och tobak."

Vårt synsätt sammanfaller inte med drog(ny)liberalismens strikta ekonomism. Istället närmar vi oss drogfrågan på ett mångformigt och prövande sätt. Droger kan vara legala, illegala, svaga, starka, giftiga, ofarliga, förödande, beroendeframkallande. Poängen är att de allra flesta använder dem, ofta, och av olika anledningar: för att stärka sig, för äventyret, för att de måste, för att det är illegalt, för att testa, för att mildra ångest och smärta, för att bli ännu mer arbetsamma eller ännu mer loja, för lyckan eller för olyckan, för ensamheten eller gemenskapen. Psykoaktiva substanser ingår i normaliteten.

Vi vet inte när människan började experimentera med droger. Vi vet inte ens när djuren började knarka. Att skriva drogernas historia innebär bland annat att man måste ägna sig åt arkeologiska utgrävningar av stenåldersbosättningar, för det verkar som om drogerna har varit med oss ända sedan vi kunde nyttja dem. Drogernas historia handlar om kontrollen över, institutionaliserandet av och handeln med de allestädes närvarande drogerna. Och om kriget mot dem.

Ändå är det inte i första hand drogerna som sådana som är intressanta: två rus orsakade av samma substans, med samma molekylära sammansättning, kan vara väsensskilda. Påverkan är i hög grad kulturell, beroende av historia, samhälle, omständigheter. I Italien kan tunga narkomaner bjudas på vin till maten men inte få en kopp kaffe efteråt. I Ghana varnas rökare för nikotinets skadlighet av folk med jointen i mungipan. Så länge morfinet bara missbrukades av överklassen såldes det över disk i Sverige.

När vår tids skötsamma studenter betalar dyra pengar för att kunna dopa sig med pseudoamfetamin för att öka vakenhet och minnesförmåga anses det rimligt; när den arbetslöse tar likartade medel för att känna eufori är han en knarkare. Denna kluvenhet genomsyrar all narkotikapolitik. Allra tydligast kanske det är i USA: det amerikanska 70-talet var vitpudrat av kokain, men det var först när de svarta upptäckte kokainderivatet crack som kriget mot narkotikan inleddes. Medan heroinet blev den nya demonen i inrikespolitiken, smugglade CIA råopium i Asien. Samtidigt som kriget mot narkotikan tvingar fram fler och fler fängelser i västvärlden där knarkhandelns underhuggare kan spärras in, låter man Afghanistans opiumbaroner och Colombias kokainkungar hållas, med följd att marknaderna i väst översvämmas. Kriget föder sig självt till ett svällande monster.

Samma kluvenhet kan också iakttas i uppdelningen mellan narkotikaindustrins ”knark” och den boomande läkemedelsindustrins ”mediciner” som inte sällan innehåller exakt samma substanser, men är paketerade och distribuerade på olika sätt. Kanske kan man också spåra denna kluvenhet i synen på de höjningar av serotonin som både ecstasy och prozac ger upphov till. Medan den förra tas för att man ska bli euforisk och utom sig en fredagnatt, tas den senare för att man ska må mindre dåligt och kunna sköta sitt arbete. Gränsen mellan kriget mot knarket och rätten till medicinering kan vara skillnaden mellan eufori och förnöjsamhet med det bestående.

Att eufori inte anses vara något eftersträvansvärt av dem som administrerar det moderna västerländska samhället framgår med all önskvärd tydlighet i den svenska narkotikalagstiftningen:

"Med narkotika förstås i denna lag läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter och som 1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige har biträtt, eller 2. av regeringen har förklarats vara att anse som narkotika enligt lagen." (SFS, narkotika- strafflagen 1968:64, paragraf 8)

Sverige tillhör den yttersta prohibitionistiska falangen, med en ”nollvision mot droger” som påminner om andra av detta vinterbitna lands egensinniga politiska visioner. Den svenska drogpolitiken har som högt uppställt mål att förverkliga ett historiskt unikt ”narkotikafritt samhälle”, i analogi med andra politiska fantasier om massbilism utan dödsfall, psykiatri utan självmord, klassamhälle utan konflikter, varufiering utan prostitution – kapitalism utan kapitalism. Nollvisionen manifesterar sig i lagstiftning och uppfostran, fängelse och skolor och klappjakt på nya syntetiska droger. Och där är euforin portförbjuden.

Prohibitionismen går ut på att svara på frågor om hur, var och när människor tar droger för att på så sätt effektivisera kriget mot drogerna. Utgångspunkten ifrågasätts aldrig: drogen är en demon som tar makten över brukaren. Det centrala för den prohibitionistiska politiken blir att sända tydliga signaler till allmänheten att samhället inte tolererar någon form av narkotikabruk. I den rådande debatten blir därför varje kritik, varje relativisering eller historisering av drogernas roll i samhället en förfärande dissonans som hotar signalpolitikens entoniga stämma. Denna förenkling hindrar att den avgörande fjärde frågan ens ställs: varför tar människor droger? Ur den svenska drogpolitikens perspektiv är det en farlig fråga, eftersom den öppnar drogpolitiken mot en horisontvid systemkritik och pekar mot samhället i narkotikan.

Detta brokiga tidskriftsnummer gör inte anspråk på fullständighet: många aspekter av ämnet saknas givetvis, framförallt beror det på att vi har velat uppmärksamma teman som sällan får plats i den rådande debatten. Avsikten med det här numret är inte att skicka ut några signaler. Den läsare som uppfattar signaler har sett fel.

Carl-Michael Edenborg & Daniel Berg

HUNGERHUSET NÄRMAR SIG FULLÄNDNING

2011-07-19T19:30:00.003+02:00

Jag och Loka håller som bäst på att slutföra vår serieroman Hungerhuset som kommer ut på Kolik förlag i september. På nedanstående foto ser du mig sitta med dubbla datorer under arbetet med textningen och ballongerna. Det är en ny värld för mig; skojigt att få lära sig. Loka drar förstås det tyngsta lasset, men jag hjälper till så gott jag kan med ombrytningar, dialoger, titelsidor. Planen är också att vi ska försöka tillverka en filmtrailer, får se om tiden räcker till.

Det jag allra mest önskar mig är att läsaren ska bli berörd och rädd, jag tror det kommer att gå. Bilderna är i vilket fall som helst av världsklass.

I Lokas blogg kan du tjuvtitta på en del av teckningarna i Hungerhuset.

SENASTE NYHETSBREVET

2011-07-14T11:52:00.001+02:00

VERTIGO FÖRLAGS NYHETSBREV 12 JULI 2011
http://www.vertigo.se
Martin Tistedt

FÖRORD

Copycat-copan,

det här nyhetsbrevet tänker jag ägna åt ett och endast ett: Martin Tistedt.

Sedan Vertigo 2005 gav ut hans debutbok Segerhuva, har jag känt mig egendomligt stolt och spänd av förväntan inför allt han presenterat för mig, och han har aldrig gjort mig besviken. Däremot har han ofta fått grovskäll av kritikerna, med några undantag.

Igår kom en recension av Världens världslighet som är det första jag läst som visat på en genuin förståelse av hans författarskap. Mats Kolmisoppi skriver i Helsingborgs Dagblad:

”Satiren, liksom alla andra tillstånd som uppfyller "Världens världslighet", föds i det framvällande och ostoppbara språket. Bilderna och liknelserna görs till kött. Allt medan Tistedts märkliga, skitiga och fina roman skriker ut sin längtan efter omvandling, revolution, utopi. / Det är mycket vackert.” (Här läser du hela recensionen.)

Kolmisoppi är inte den ende som hyllat boken. Här finns några andra vettiga texter:

Aase Berg i Expressen: ”Tistedts huvudsyfte är inte provokation, utan handlar som sagt snarare om att gestalta en särskild sorts förtvivlan. Vissa skribenter och författare har den bara, denna sarkastiskt hatiska humor av förvriden förtjusning på gränsen till psykbryt. När jag läser skribenter med den speciella samhällshatarvibben känner jag mig paradoxalt nog alltid ofantligt trygg.”

Petter Lindgren i Aftonbladet: ”Om man bortser från det våldsamt skabrösa innehållet skulle Världens världslighet faktiskt kunna vara skriven av någon halvdan trettiotalsmodernist, och det är lätt att börja journalfilmsknarra för sig själv medan man läser. Effekten är komisk, och får åtminstone mig att så småningom kapitulera (eller om det mer är fråga om någon sorts domning) för den svärta som trots allt finns i boken och som antyds redan av omslagets vanitasstilleben.”

Men Kolmisoppi är den som låtit texten drabba honom hårdast och som förmått reflektera fram en egen förståelse av effekterna som uppstått i det unika språkspel som är Tistedts konst.

Jag känner att det är en unik lycka i att få följa ett stort författarskaps födelse. Och om du ännu inte smakat den lyckan, så har du en god chans nu. Du kan välja att införskaffa hela Tistedts trilogi för bara 190:- direkt från förlaget. Eller också: om du går i funderingar på att gå med i Stormtrupperna, så hoppar du på det här erbjudandet:

Gå med i Stormtrupperna nu och få Världens världslighet som bonusbok, helt kostnadsfritt! Erbjudandet gäller månaden ut. Du anmäler dig här.

Nu återvänder jag till produktionen av höstens böcker. Vi hörs snart –

Vertigomannen

VÄRLDENS VÄRLDSLIGHET

2011-07-11T11:58:00.004+02:00

Jag och Martin Tistedt har förundrats över att hans roman Världens världslighet fått så få och försenade recensioner. Men den som väntar på något gott... Idag publicerar Helsingborgs Dagblad Mats Kolmisoppis recension av boken, och hans text är det närmaste som någon recensent någonsin kommit att begripa sig på Martins författarskap, kort och gott lysande!

http://hd.se/kultur/boken/2011/07/11/och-allt-var-kott/

SENASTE NYHETSBREVET

2011-07-05T12:41:00.002+02:00

[Senaste nyhetsbrevet från förlaget:]

Kaffeångestridna kafpan,

förlagets eminenta förlagssekreterare Terese har gått på semester, så den här månaden ror jag ensam det här skeppet som sjunkit konstant sedan aderton år.

Det betyder inte att saker står still. Främst ägnar jag mig åt höstens böcker: först ut är den feta Lovecraft-volymen och Äkta skräck, samt Jonas Indes kortroman KKM. Men jag försöker också titta på inkomna manus och mixtra med bokmässor, samtidigt som jag borde ägna all tid åt min egen roman och åt min och Loka Kanarps serieroman Hungerhuset som släpps på Kolik förlag i september. Nå, det brukar gå, det har gått förr, det kommer att gå nu också.

Häromdagen publicerade Aftonbladet kultur en rolig recension av Martin Tistedts enastående Världens världslighet, en av de mäktigaste texter Vertigo har publicerat på många år. Petter Lindgren erkände sig besegrad av den, om än på ett motsägelsefullt sätt:

"Om man bortser från det våldsamt skabrösa innehållet skulle Världens världslighet faktiskt kunna vara skriven av någon halvdan trettiotalsmodernist, och det är lätt att börja journalfilmsknarra för sig själv medan man läser. Effekten är komisk, och får åtminstone mig att så småningom kapitulera (eller om det mer är fråga om någon sorts domning) för den svärta som trots allt finns i boken och som antyds redan av omslagets vanitasstilleben.” (Läs hela recension här.) (Boken köper du billigast och bäst direkt från förlaget.)

Som jag berättat har vi satt igång att trycka om en del slutsålda titlar. I maj kom antologin med feministiska porrnoveller Närstrid: Vanessa. Nu kommer Kjell Lekebys mycket efterfrågade Kung Kristina: drottningen som ville byta kön. Du beställer den enklast direkt från förlaget.

Du har väl för övrigt inte missat att vår hyllade Hunter S. Thompson-biografi numera är frisläppt och kan köpas överallt och inte bara på Kulturbutik.se? Vi gillar dock om du köper den från oss.

Här kan du lyssna på när skribenten Lina Arvidson tipsar om Jean de Bergs erotiska klassiker Bilden i Sveriges radio häromdagen Och här hittar du boken.

Här kan du läsa en nyskriven novell av Gunnar Blå, "Kärlek i Europa", som ingår i Helsingborgs Dagblads sommarserie med temat "den svenska synden".

Slutligen, för den som inte såg den, här ligger den maffiga, blodiga och rockiga trailern till Magnus Blomdahls Äkta skräck: den nya vågen av extrem film som släpps vid mitten av augusti.

Nu åter till Hungerhuset. Vi hörs snart. Då ska jag försöka ordna en ny bildbyline till det här nyhetsbrevet, jag är trött på plommonstopet. Några önskemål? Skriv in dom i kommentarfältet till min blogg. Tjingeling –

Vertigomannen

GB I HD

2011-07-03T13:05:00.003+02:00

Idag i Helsingborgs Dagblad har Gunnar Blå en originalnovell: "Kärlek i Europa". Det är den första delen i tidningens sommarserie med texter om den svenska synden:

http://hd.se/kultur/2011/07/03/karlek-i-europa/

Lägg särskilt märke till den supersnygga illustrationen av Maja Lindén! (Oj, jag vet inte om jag får ha den här bilden i bloggen: säg till mig så tar jag bort den!)

Lämpligt nog handlar texten både om mat och sex, så den kommer att fogas in mycket fint i Gunnar Blås novellsamling Du äter mitt ansikte som Vertigo släpper våren 2012.

CÉLINE

2011-07-01T09:46:00.003+02:00

Idag är det femtio år sedan Louis-Ferdinand Céline dog. I Frankrike var det tänkt att jubiléet skulle uppmärksammas stort, men projektet lades ned efter angrepp från en förening för barn till deporterade franska judar. Céline hatade som bekant inte bara sig själv och människor i allmänhet, utan i synnerhet judar. (Värt att nämna är att han aldrig var nazist eller ens kollaboratör.)

Vertigos Stig Sæterbakken uttalar sig väl om saken i en artikel av Sandra Lillebø i norska Klassekampen:

"Vet du hva, jeg er så lut lei av dikterjubileer at jeg egentlig synes det er fint at han ikke får noen offisiell feiring. Så kan bøkene hans leve i fred for svulstige hyllingstaler."

Som av en händelse fick jag igår för första gången läsa de första sidorna av Hans Johanssons översättning av L-F Célines efterkrigsroman D'un chateau l'autre, som kommer på Vertigo i vinter. Det är en fullständigt enastående text. Jag fick känslan av att för första gången verkligen höra Célines röst i svensk översättning.

(Jag noterar f ö att den franske kulturministern Mitterand som backade på Céline-jubileet är densamme som våldsamt angrep von Trier efter hans Cannes-Tourrettes och som berömmer sig av att köpa sex av småpojkar i Thailand.)

KKM

2011-06-20T13:30:00.003+02:00

Nu är det officiellt: Vertigo kommer att ge ut Jonas korta roman/långa novell KKM i september. Det blir en pocketupplaga som kommer att hålla ett extremt lågt pris. Börja gärna att fråga efter den i din lokala bokhandel/pressbyrå/pocketshop redan nu!

VAD BÖR GÖRAS

2011-06-18T17:35:00.004+02:00

Du som tittar in på den här bloggen ibland har säkert suckat en del på sistone: jag har kommit av mig. Det betyder inte att jag är overksam. Så vad gör jag?

I synnerhet skriver jag igenom min roman om Händel. Det är besynnerligt plågsamt, närmast kroppsligt plågsamt, det är svårt att skildra exakt hur och varför, men ofta skriker jag rakt ut och hoppar av frustration i stolen under arbetet. Språk är så abstrakt ibland. Jag avundas Loka som sitter och skissar och tuschar, bilder materialiseras under hennes händer, så konkret. Skönt att jag åtminstone har vindsrenoveringen att leva ut med.

Inte blir det bättre när i stort sett varje manussida i det 150 sidor långa manuset ser ut som nedan. Det är okej så länge jag har antecknat konkreta ändringar, men när jag skriver saker som "skriv om!" eller "Lägg in ett långt stycke om livet i Palazzo Pitti här!" blir jag rasande. På mig själv. Som vanligt.

ÄKTA SKRÄCK: TRAILERN

2011-06-04T11:45:00.002+02:00

I augusti släpper Vertigo den rikligt illustrerade reportageboken Äkta skräck: den nya vågen av extrem film. Magnus Blomdahl har intervjuat en lång rad filmskapare och skådisar som satsat ära, pengar och halva livet på att ta fram de mest sårande och sönderslitande rörliga bilder som du kan föreställa dig.

Här är trailern för boken, signerad författaren själv:

Och här är några av dem som intervjuas:

JÖRG BUTTGEREIT

NACHO CERDA

KARIM HUSSAIN

LUCIFER VALENTINE

AMEARA LAVEY

ADAM MASON

NICK PALUMBO

ADAM REHMEIER

RODLEEN GETSIC

SIMON RUMLEY

FRED VOGEL

SHANE RYAN

SRDJAN SPASOJEVIC

Vare sig du är intresserad av extrem, våldsam film eller om du bara gillar att läsa om udda människor som ägnar sig åt ovanliga verksamheter, så är Äkta skräck en garanterat underhållande och inspirerande bok.

Ungefär så här tänker vi oss att omslaget ska se ut:

DEN FEMTONDE JUNI

2011-06-01T14:43:00.003+02:00

Vi har hittat på ett nytt skojigt evenemang som förhoppningsvis blir en långlivad tradition. Den 15 juni har vi sommarbokmarknad på Café Sodom tillsammans med Kolik förlag och ETC. Tanken är att vi ska ha en sådan marknad i juni och en i december varje år i fortsättningen.

Kom förbi och fynda böcker och mingla med författare, översättare, serietecknare, förlagsrepresentanter och andra litteraturmissbrukare. Bli medlem i Stormtrupperna, skaffa en prenumeration på ETC eller Utopi, och få presenter på plats.

På plats finns dessa storstjärnor:

Loka Kanarp (serietecknare, Pärlor och Patroner)
Deanne Rauscher (författare, Boken om bordellhärvan och Kungaboken)
Fabian Göranson (serietecknare, Strindbergs Inferno)
Caroline Åberg (översättare, Hogg)
Kjell Lekeby (författare, Kung Kristina och Gustaviansk mystik)
Agneta Tröjer (översättare, Bilden)
Martin Tistedt (författare, Världens världslighet)
Gunnar Blå (författare, Den tredje systern)
Sofia Albertsson (författare, Sexpuckona anfaller!)
C-M Edenborg (översättare, Mammas tre flickor)
Odd Ahlgren (författare, Förlösaren)
Karl Johnsson (serietecknare, Mara från Ulthar)

Om du redan har en bok som du vill få signerad, så går det bra att ta med den. Våra Stormtruppsmedlemmar får 20% rabatt på redan vansinnigt låga priser.

Plats: Café Sodom, Bellmansgatan 26, Stockholm
Tid: den 15 juni 2011 kl 19-21.

OM KVINNOVÅLD

2011-05-26T08:48:00.005+02:00

Det pratas kvinnors våld. Har länge tänkt att jag ska skriva ner några erfarenheter från min närmaste vänkrets från de senaste tjugo åren. Jag tänkte helt enkelt jag skulle lista alla de parförhållanden jag kommit i kontakt med där det förekommit ensidig misshandel. Jag räknar inte in engångshändelser. Allihop var förhållanden som pågick i flera år och där våldet upprepades gång på gång.

I sin blogg skriver Jenny Westerstrand med sitt vanliga mobbartonfall, "att kvinnor också kan vara våldsamma och banka sin partner på armen" på tal om en artist som berättar om en relation där hans flickvän bet honom i ansiktet och hotade honom med kniv.

Det är inte "banka sin partner på armen" jag syftar på här. Det är kroppsskador, sönderslagna möbler, ostentativt självskadebeteende. Här är listan:

- Fyra heterosexuella förhållanden där kvinnan gång på gång misshandlade mannen med nävarna. Männen slog inte tillbaka.

- Ett bögförhållande där den ene gång på gång attackerade den andre med nävarna.

- Ett lesbiskt förhållanden där den ena misshandlade den andre genom att gång på gång slå sönder deras gemensamma möbler och skära i sig själv inför hennes ögon.

Ingen av dessa sex misshandlade människor polisanmälde eller sökte stöd på någon jour. Oftast berättade de inget ens för sina närmaste vänner innan förhållandet var över.

Jag skriver inte det här för att förringa mäns systematiska våld mot kvinnor. Det bästa rådet till kvinnor som är rädda för att bli misshandlade och våldtagna är fortfarande: undvik heterosexuella parrelationer. Gå gärna ensam genom stan en kväll, men lev inte ihop med en partner.

Och visst: mitt umgänge är särskilt inte representativt för folket i stort. Men jag tänker mig att om de här sex exemplen på misshandel i parrelationer är de enda jag under mitt tjugofemåriga vuxna liv har kommit i nära kontakt med, så kan de inte vara så väldigt ovanliga. Och om de inte är så ovanliga, borde de också fogas in i en strukturell analys och inte bara betraktas som konstiga undantag.

REAKTIONER PÅ TEXTMÄSSAN

2011-05-24T16:37:00.002+02:00

Jag passade på och google-skördade skriverier om årets Textmässa och hittade dessa:

Camilla Nilsson i Norrköpings tidningar: "Syftet med mässan är inte lika mycket att kränga böcker till besökarna som att visa att man finns till och att skapa en vi-känsla bland de mindre förlagen. I Textmässans kölvatten har det bildats andra små bokmässor landet runt med samma syfte. Sverige har ett enormt utbud av bra och udda bokförlag som lätt drunknar i mängden där störst går först, men på dessa mässor där endast de oberoende förlagen är välkomna har de möjlighet att göra sina röster hörda. Det är ofta dessa förlag som ger ut de mest intressanta texterna, och som drivs av de största eldsjälarna."

Sofia i Två träd i en skog-bloggen gillade inte mina kläder: "Anordnat av Vertigo förlag. Förläggaren sprang runt i en illasittande sjömanskostym. Men det var inte det värsta. / Det som är synd är att de inte ordnar en mässa ordentligt, när de ändå håller på. De fyra seminarier som bjöds var föga engagerande eller genomarbetade. / Förlagen hade sina bord och försökte kränga böcker. Alla dessa småförlag är så nischade. Det är roligt, men om du inte är intresserad av den nischen är det svårt att stödja dem. Och målgrupperna är väldigt små. Men, för finsmakaren av smal kultur i allmänhet var det rena julafton."

Camilla Hällbom i Dagens bok: "För två år sen tänkte Carl-Michael Edenborg lägga ner Textmässan men fick då möjlighet att husera i Nürnberghuset och fortsatte till vår lycka. Textmässan är en succé och har gett inspiration och upphov till andra arrangörer av små mässor i Oslo, Göteborg och Umeå."

Benjamin Ozolins i Tidningen Kulturen: "Det var varmt, det var trångt och det var människor överallt i de försåtligt trevliga lokalerna Textmässan var inträngd i. Textmässan handlar hur som helst om text och oavsett hur trångt och varmt det nu må ha varit syntes hela tiden böckerna, magasinen, tidsskrifterna - romaner, serier, poesiböcker, de låg på bord, böcker staplade på varandra, för att säljas och i slutändan naturligtvis läsas."

Men han blev ändå litet ledsen till sist: "Och kanske ligger det i sakens natur, men sen, när alla mina varv var avklarade, en känsla av utanförskap igen, den som inte borde infinna sig - när jag sett och bläddrat färdigt, är det som att jag smyger ut och bort från en fantastisk plats, jag borde säga hej då till någon, men jag vet inte till vem."

DÖ, LODIS, DÖ!

2011-05-24T11:14:00.006+02:00

Några fler behind-the-scenes-foton från inspelningen av "Dö, lodis, dö!" Här ser du den genialiske och mångbegåvade regissören/manusförfattaren/ljussättaren/filmfotografen/rekvisitören/specialeffektsmakaren Alexi Carpentieri med 16 mm-kameran i högsta hugg:

Och här den eminenta specialeffektsartisten och sminkaren Bitte Andersson i full färd med att förse mig med en avsågningsbar löspenis:

Strax innan den minst sagt blodiga scenen - jag ser något bekymrad ut, till skillnad från mina glada bödlar:

Och, slutligen, en stympad, nedblodad och apaktig porrförläggare med bodflaskorna hängande dinglande mellan benen - lägg märke till den avsågade penisen i blodpölen under pallen:

MER OM BARNPORREN

2011-05-23T14:00:00.002+02:00

I dagens Aftonbladet har jag en stor artikel om den svenska barnpornografilagstiftningens historia och det absurda i att polisen ska avgöra vad som är konst. Igår publicerade Sydsvenska Dagbladet en stor intervju med den barnporrdömde mangaöversättaren som också är mycket läsvärd.

Jag överarbetade min artikel enormt. Materialet skulle ha räckt till en kandidatuppsats. Jag tänker lägga upp en del av mina förarbeten här i bloggen den här veckan så att allt arbetet inte var helt i onödan.

I dagens Aftonbladet skriver Åsa Linderborg dessutom om Vertigos senast utgivna bok: Pierre Louÿs Mammas tre flickor. Jag vet inte riktigt vad hon menar med sitt resonemang om mitt efterord: jag skriver verkligen inte att "det finns ingen pedofili i Mammas tre flickor" vilket hade varit absurt, däremot diskuterar jag frågan om Pierre Louÿs själv kan ha varit pedofil, vilket jag inte tror.

Min översättning är den första kompletta till svenska av denna erotiska klassiker från 1926. Men det som sticker ut mest med den här utgåvan är förmodligen illustrationerna.

Vertigo försöker alltid att inkludera originalillustrationerna till de klassiker vi ger ut. Jag har arbetat med Mammas tre flickor under många år. Länge reflekterade jag inte över illustrationerna. Men förra årets spektakel kring mangaöversättaren gjorde mig nervös. Det förekommer ju barn på Louis-André Berthommé Saint-Andrés gravyrer. Så förlaget lät Björn Sellström på rikskriminalpolisen förhandsgranska bilderna. Han gav grönt ljus; gravyrerna faller under konst och är därmed undantagna.

Det mest uppseendeväckande i saken är väl att ett bokförlag i Sverige 2011 låter kriminalpolisen förhandsgranska gravyrer från 1926 får att få en publicering godkänd. Men som förläggare hade jag inte mycket val.

Läs mer om Pierre Louÿs Mammas tre flickor här.

JAG ÄLSKAR VON TRIER

2011-05-20T12:53:00.002+02:00

Apropå Lars von Triers utnämning till "persona non grata" av Cannes filmfestival:

Tre gånger den här våren har jag skrattat så mycket att jag fruktade för min hälsa: först när jag och Martin Tistedt fick ett hysteriskt fnissanfall på Norrköpings antikvariat och jag grät så mycket att det blev en våt fläck i byxskrevet; därefter vid ett avsnitt i femte säsongen av teveserien "30 rock" när karaktären "Kenneth" härmar en annan person som i sin tur gör sin tolkning av "Kenneth", så att "Kenneth" via en annan karaktär härmar "Kenneth" – briljant.

Tredje gången var igår, när jag såg klippet från Lars von Triers presskonferens i Cannes om hans senaste film, och den hyllade filmregissören mot slutet plötsligt kastar sig in i ett osmakligt skämtande om judar, tyskar och Hitler. Vissa har kallat det en pr-kupp, själv är jag fullständigt övertygad om att von Trier bara gav efter för en tourrettsk impuls och sedan inte förmådde sluta. På samma sätt som skammen i antikvariatet fick mig och Tistedt att skratta oss fördärvade, fick skammen som uppstod genom Triers barnsliga snedsteg in i en vits som saknade slut och störtade ned i avgrunden mig att bryta samman.

Nu har Cannes filmfestival förklarat von Trier "persona non grata". Den franske kultur- och kommunikationsministern Frédéric Mitterrand har också stämt in klagokören och säger att von Trier "har en skruv lös" – samme minister är annars känd för att han i sin självbiografi berättar om hur mycket han gillar att köpa sex av pojkar i Bangkok. Även om Mitterand inte var direkt inblandad i stoppandet av tågen med tunisiska flyktingar från Italien nyligen, representerar han åtminstone den franska staten, lite grann som Cannes filmfestival.

En mäktig filmfestival och en minister klämmer åt en filmregissör för ett bisarrt skämt.

Är det verkligen von Trier som är nazisten?

HENRIK MÖLLERS REKLAMFILM

2011-05-19T10:00:00.003+02:00

Henrik Möller är Sveriges bästa filmregissör. Han står bakom nollbudgetklassiker som ”Bajsätarna”, ”Rufus pappa” och ”Malmöa=råttkådd”. Du hittar de flesta av hans filmer här:

http://www.youtube.com/user/HenrikMoller

För ett par månader sedan ringde jag upp Henrik och frågade om han kunde tänka sig att göra en reklamfilm för Vertigo. Eftersom förlaget snart blir tjugo år gammalt och numera är fullfjädrat kommersiellt, så är det väl också dags för fullfjädrade reklamfilmer, tänkte jag.

Han tackade ja. Vi sände ned en låda böcker och några idolporträtt av mig. På Vertigofesten på krogen Skål! den 22 april var det världspremiär. Det visade sig då också att Möller gjort en bonusfilm, som är lika rolig den.

Idag är det internetpremiär för Henrik Möllers Vertigo-reklamfilmer. Här börjar det:

HENRIK MÖLLERS BONUSFILM

2011-05-19T10:00:00.001+02:00

RYSNINGARNA

2011-05-18T16:20:00.002+02:00

För den som vet att jag skriver en roman om Händel kommer det nog inte som någon överraskning att jag intresserar mig för kastratsångare. Och för den som känner till kastratsångare kommer det nog inte heller som en överraskning att jag intresserat mig för den italienska sopranen Cecilia Bartoli, och i synnerhet hennes senaste album, Sacrificium. Det består nämligen av arior skrivna för kastrater, där sångerskan studerat deras teknik ingående och försökt återuppliva den.

Det är enastående musik. Bartoli har ett enormt register, få sångare klarar koloraturerna så precist och starkt som hon, och hon är dessutom osannolikt lekfull och bitvis riktigt respektlös på ett passionerat sätt.

Igår uppträdde hon på Konserthuset i Stockholm. Jösses flickor! vilken resa det var att få höra henne i livet. Särskilt starkt grep mig de djärva avsnitten då hon tonade ned sin och orkesterns volym så mycket att den tusenhövdade publiken verkligen fick spetsa öronen för att höra: det var enormt sprött, känsligt, ömt på smärtans gräns. Och, slog det mig, förmodligen omöjligt att överföra till en inspelning. Går volymen ned för mycket, så höjer väl lyssnaren bara sin uppspelningsmaskin.

Ingen konsert jag någonsin bevistat har gett mig så många rysningar som den här. Under båda timmarna genomförs mitt nervsystem av elektriska stormar. Plötsligt var det framsidan av knäna; så axlarna; så pannan och låren samtidigt; så insidan av magen; så vaderna; så ryggen upp från korsryggen och ut över skulderbladen.

Det var som om jag inte bara lyssnade med öronen och hjärnan, utan med hela nervsystemet. Dessa chocker föreföll mig efter en stund som impulser till dans. Jag märkte nämligen att rysningarna minskade om jag rörde på mig. Kan det vara en del av hemligheten med de gåtfulla rysningarna som musik framkallar hos oss? Är det impulser att dansa som inte får musklerna att röra sig och som därmed studsar tillbaka genom nervsystemet och upplevs som elektriska strömmar?

Detta blir i så fall ytterligare ett argument för att motstå utlevelsen. Skjut upp orgasmen, dansa inte! Njutningen blir desto större.

Här är en av sångerna från Sacrificium, det finns fler på Youtube. Skruva upp volymen, låt dig berusas av Cecilia Bartolis koloraturer och rys!

MER FRÅN FILMINSPELNINGEN

2011-05-17T15:05:00.004+02:00

Som du kanske minns, kära läsare, spelar jag huvudrollen i den eminente Alexi Carpentieris kortfilm "Dö, lodis, dö!" som spelas in som bäst. Här är några fler foton från inspelningen, allihop tagna av den underfundiga, underbara, undersköna och underliga Bitte Andersson:

Inledningsscenerna spelades in på Nacka station. Alexi håller 16-millimeterskameran. Min motspelare Ville (i Sverigelinne) skriver på min arm.

Bitte sminkade mig, Alexi fungerar även som kostymör. Guldfluga, mörkrosa krulltröja och blodröd sammetskavaj: mums!

Igår hade jag det stora nöjet att bli torterad av de onda siamesiska skötersketvillingarna som inte bara bet mig, spydde blod över mig och gav mig underliga injektioner, utan som dessutom slet av mig kinderna.

Det är en barndomsdröm som går i uppfyllelse.

SAMMANFATTNING AV TEXTMÄSSAN

2011-05-08T10:12:00.004+02:00

Kanske samlar jag mig till ett inlägg om Textmässan, vad som var minnesvärt och mindre minnesvärt i vårt tioårsjubileum, kanske gör jag det inte. Här kommer åtminstone en bild som utmärkt bra sammanfattar vad jag själv ägnade mig åt, sittande som moderator på de fyra seminarierna.

Det tog ett tag innan jag begrep vad mannen på första raden höll på med. Det visade sig att han tecknade karikatyrer av alla seminariedeltagarna. Jag är inte säker på hur många som nappade på hans erbjudande att köpa sitt exemplar. Jag gjorde det åtminstone. Tecknaren heter Per Lublin. Tycker han fångade både mitt utseende och min röst otäckt väl. Klicka på bilden så blir den större.

(Via den här länken till Facebook kan du se många fler bilder från Textmässan och efterfesten.)

TEXTMÄSSANS AFFISCH

2011-05-03T11:32:00.004+02:00

Nu tejpas den upp till höger och vänster, uppe och nere, runt om i staden: affischen för Textmässan 2011. Jag kanske bör lägga till att Unni Drougge inte kommer, avbokningen kom när affischen redan var på tryck. Hennes seminarium är ersatt av ett som handlar om Bordellhärvan 1977 och Kungaboken, nog så spännande!

(Du har väl inte missat Textmässans remix-tävling på Facebook? Var med och tävla, eller åtminstone rösta: http://www.facebook.com/home.php#!/event.php?eid=148799351852906 )

EFTER BORDELLHÄRVAN OCH KUNGABOKEN

2011-04-29T16:54:00.003+02:00

Klockan 12.00 på lördagen den 7 maj uppträder journalisterna Deanne Rauscher och Tove Meyer på Textmässan för oberoende förlag och tidskrifter i Stockholm och berättar historierna om vad som hänt efter att de riksbekanta böckerna om Bordellhärvan 1977 (2004) och Kungaboken (2010) kom ut. Det blir spännande, det!

TEXTMÄSSANS REMIXTÄVLING

2011-04-28T11:08:00.004+02:00

Lördagen den 7 maj är det ju Textmässa. Allt pekar mot en härlig tillställning, och det är dessutom 10-årsjubileum. Nu har förlaget startat en skojig tävling, där var och en inbjuds att remixa vår logga, ritad av den eminanta Loka Kanarp. En hel del bidrag har redan flutit in, och det som får flest "gilla"-tryck vinner tio Vertigoböcker!

Du hittar tävlingen här: http://www.facebook.com/event.php?eid=148799351852906#!/event.php?eid=148799351852906 (Du måste tyvärr vara medlem på Facebook för att deltaga, beklagar detta.)

Mitt eget bidrag fastnade i Facebooks censurfilter, så det lägger jag här:

(Förlåt att jag inte är mer överraskande än så här, men alla fördomar om mig stämmer: jag är enkelspårig, monoman, barnslig.)

Det har redan kommit in massor med fina bidrag! var med du också! Vinnaren presenteras på mässan!

Tillägg, 30 april: OBS! det har blivit något av en bugg på facebook-sidan! De först upplagda bilderna syns inte på sidan, men de finns kvar! Du ser dem genom att trycka på en av bilderna och sedan använda pilarna för att ta dig framåt genom högen. Glöm inte att trycka "gilla" på dem du gillar!

LÅNGFREDAGSFEST

2011-04-22T10:14:00.003+02:00

Ikväll är det släppfest för Vertigos båda nya böcker: Martin Tistedts Världens världslighet (vackert hyllad av Aase Berg i Expressen igår och Benny Holmberg är överförtjust i Tidningen kulturen) och Pierre Louÿs Mammas tre flickor. Partyt pågår mellan 20.00 och 01.00 på restaurang Skål! vid Hornstull (hitta hit: www.skål.nu och karta).

Det kostar 100:- att komma in (fri entré för våra Stormtruppsmedlemmar förstås, och du kan bli medlem i dörren!), men då får du ett ex av Världens världslighet i handen, du får njuta av Martin Tistedts eget musikurval, du får hänföras av en massa underhållning:

I början av kvällen blir det filmvisning. Vi kör en del gamla Vertigo-godingar, inklusive den tidigare aldrig visade chockfilmen från Arvikafestivalen 2006. Den stora sensationen är dock premiären för nollbudgetfilmgeniet Henrik Möllers Vertigoreklamfilm. Jag är minst sagt spänd av förväntan inför den, och fruktar det värsta.

Senare på kvällen, runt halv elva, uppträder jag och Martin Tistedt i en kombination av sista måltid, korsfästning och litterärt samtal.

Välkommen till långfredagsparty med Vertigo!

VECK-ÄNDA I STOCKHOLM

2011-04-19T16:17:00.002+02:00

Det är inte riktigt acceptabelt att tala om porrfilmer du sett. De flesta förväntar sig att du tittar, men du förväntas inte diskutera dem offentligt. Skit samma.

Igår såg jag för första gången på femton år om Anne-Marie Berglunds långfilm Veck-ända i Stockholm från 1976. Jag har sett den flera gånger förut, i samband med att jag skrev en stor essä om hennes författarskap till hädangångna tidskriften Res publica. I förtexterna presenteras filmen som en "novell av Anne-Marie Berglund" som dessutom både regisserade och spelade huvudrollen, så jag läste den gången filmen som en litterär text.

Det kan inte nog betonas hur unik den här filmen är. Anne-Marie Berglund, som senare blev känd som en framstående poet och novellförfattare (hon debuterade på Bonniers året efter filmdebuten och har sedan dess skrivit en lång rad böcker), är en sorgligt bortglömd pionjär för feministisk porr och postporr. Jag kan inte komma på något fler exempel från äldre tid på en kvinna som skrivit manus, regisserat och spelat huvudrollen i en egen porrfilm.

Men så är Veck-ända i Stockholm (Weekend in Stockholm) ingen vanlig porrfilm. Den har i stort sett inga repliker, utan hela handlingen berättas i en voice-over inläst av Berglund själv. Det finns något lite blygt och rodnande i många av sexscenerna. Och hela grundperspektivet i filmen är det begärande kvinnliga subjektet. Att den sedan är lite fumlig och klumpig och bitvis ful är inget ovanligt för genren.

En glad bonus är de fascinerande 70-talskläderna och ett neonskimrande Stockholm-by-night, och inte minst den underliga sekvensen om besöket på den tragiskt nedlagda porrbiografen Fenix på Drottninggatan.

NY OMSLAGSFOTOGRAFERING

2011-04-17T17:59:00.003+02:00

Förra veckan tog jag, sjuk och drogad, omslaget till den sista delen av Markis de Sades Juliette som kommer i september. Som vanligt häpnade jag av glädje och tacksamhet över att människor så gärna kommer och tar av sig kläderna för min kamera. Det var ingen lätt fotografering, med sex modeller och två kostymerare, tre strålkastare och jag själv uppflugen i taket i feber.

Jag avvaktar lite med att offentliggöra omslaget, så under tiden får du nöja dig med att se ett foto från förberedelserna. Liksom förra gången spelade den vidunderliga Petra Backström rollen som Juliette och den gudomliga Deanne Rauscher skötte kostymeringen. Sminket stod Marie Weinefalk för.

FILMKARRIÄREN HAR SATT FART

2011-04-15T19:55:00.005+02:00

Jag är inte typen som har "haft en massa drömmar" om vad jag vill göra. Jag har oftast bara gjort saker, typ skrivit böcker och doktorerat och drivit café och startat bokförlag. Ett undantag är dock de många åren i ungdomen då jag drömde om att få ägna mitt liv åt att göra film, helst som regissör, eller också som special make up-artist.

Nu, långt senare och långt efter att jag givit upp varje hopp om att den där drömmen skulle kunna bli verklighet, har den eminente Alexi Carpentieri dragit in mig i ett filmprojekt. Jag spelar en av huvudrollerna i hans examensfilm, en kortfilm som handlar om en lodis som blir grundligt misshandlad.

Idag hade vi den första inspelningen. Det var mycket förnedrande och roligt. Jag var naken hela tiden. Jag blev sminkad av den skickliga sminkösen Emelie Henriksson så att jag såg misshandlad ut. Sedan blev jag misshandlad på riktigt, med örfilar, skor i munnen, strypgrepp, smisk och knuffar. Jag gillar sånt.

Om några veckor ska vi fortsätta inspelningen, och premiären blir tydligen redan i juni, spännande! Om allt går vägen är det här inte den sista gången som jag och Alexi gör film ihop.

Så här såg jag ut efter inspelningen:

GUNNAR BLÅ I OSLO

2011-04-14T10:09:00.001+02:00

Jag åkte som du kanske redan sett till Oslo i förrgår och träffade Stig Sæterbakken. Här är filmen. Bland annat kommer du att få se något ganska unikt: konstnären i arbete. Under natten på Kochs pensionat satt vi båda nämligen och arbetade om slutet på Stigs nya roman. Dessutom bestämde vi oss för titeln på min Händel-roman. Tala om nytta och nöje! Men mest handlar det naturligtvis om förnedring:

SNAPSHOTS FRÅN OSLO

2011-04-13T19:10:00.003+02:00

Jag och Stig Sæterbakken var i dag och hälsade på Nina Elizabeth Rydland, bokhandlare på Norli, Oslos bästa boklåda. Nina är en sådan bokhandlare som alla bokhandlare borde vara, men allt för sällan är: engagerad, personlig, rolig, litteraturälskande.

Hon hade gjort en fin Vertigo-skyltning som du kan skymta bakom oss. Fint nog hade hon också klätt av skyddsomslagen på några av böckerna, för att hon tycker banden är så vackra, sådant gläder ett förläggarhjärta, det är inte alla som upptäcker det fina hantverket i Vertigos böcker. Dessutom är Nina en av de få som förstått att jag faktiskt diar bläckfisken på omslaget till Gunnar Blås romantrilogi!

Sedan var vi uppe på Bokvennens förlag och hälsade på förläggaren Gunnar R. Totland. Jag tänker inte avslöja vad mötet handlade om, men vi kan ha skrivit historia, det kan ha varit startskottet på ett epokalt projekt. Det enda jag redan nu kan avslöja är att det bär täcknamnet "triumviratet".

GUNNAR BLÅ I OSLO

2011-04-13T13:43:00.004+02:00

Igår kväll uppträdde jag som Gunnar Blå på Sound of Mu i Oslo. Innan föreställningen tog vi ett par öl, och stötte då på Martin Kellerman och Thomas Olsson från Kartago på en stimmig fotbollspub, ett lite egendomligt sammanträffande.

Jag fick en hel timme på mig, så jag hann läsa fyra noveller, började med en "läsarnas sexbrev" från 1987 och avslutade med en nyskriven. Det gav upphov till en del reflexioner om bra och dålig litteratur. Till slut kom Stig Sæterbakken upp på scenen i form av Sauermugg, jag blottade mitt rätta ansikte med en gummimask, och så dansade vi balett till Händels Lascio chia piagna-aria.

Dansen är förevigad på film, men tills jag har klippt klart den får du nöja dig med detta vackra foto från vår dansrepetition på hotellrummet:

VERTIGO GILLAR POCKETSHOP

2011-04-12T08:34:00.006+02:00

Vertigo och Pocketshop har haft sina duster genom åren, mest bråk blev det 2002, när återförsäljaren vägrade saluföra den första Klittydeckaren, vilket ledde till ett rasande angrepp i Anastasia Wahls Akta dig för dvärgen, Klitty! som anklagade PS för att vara en front för nynazister etc.

Men nu gillar Vertigo Pocketshop igen, för så här det ut på personalens egen tipsvägg i butiken på Centralen:

"Perverst, våldsamt, snuskigt, utmanande och skandalöst bra. Följ med Gunnar Blå på en resa full av sex, droger, mord, monster och en allt mer, bokstavligt talat, sönderfallande mansroll. Känsliga läsare varnas! / Filip."

Jag kunde inte skrivit det bättre själv!

VERTIGO-UTSTÄLLNING PÅ MEDIS

2011-04-11T21:34:00.004+02:00

Idag har jag och Terese byggt en Vertigo-utställning på Medborgarplatsens bibliotek. Den sitter uppe hela veckan och inkluderar de gamla legendariska kedjade böckerna från 1997.

På torsdag kväll den 14 april kommer jag, Caroline Åberg och Martin Tistedt att samtala inför publik mellan 19.00 och 20.30 om förlagsverksamhet och litteratur, kom och umgås med oss då – det är fri entré!

VERTIGO ÅKER TILL ÖREBRO... IGEN

2011-04-11T15:37:00.001+02:00

Den 28 oktober for Vertigo till Örebros bokmässa... igen, trots att vi året innan gjorde klart att "hit åker vi aldrig mer". Nu har jag redigerat filmdokumentären om denna vackra resa som jag och Stig Sæterbakken gjorde. Först rekommenderar jag dock att du tittar på den första filmen, som du hittar här, ifall du inte redan gjort det.

Jag tar inte ansvar för ev. desillusioner om litteraturvärldens seriositet som kan följa på åskådandet av filmen.

MINIATYRAPOKALYPS

2011-04-08T18:41:00.003+02:00

Sjuk och eländig (både halsinfektion och tarmvirus! samtidigt!) for jag ut till landet för att vila mig och läsa en bok om The South Sea Company Bubble som intresserar mig enormt. Jag fann att fru Fortuna hade gjort kaos med stället och att jag istället tvingades kroppsarbeta något kolossalt.

Här är en bild av en del av förödelsen:

(Det var inte så illa som det ser ut för övrigt, mest en väldig massa takpannor som gått åt helvete.)

MER VERTIKAL INTEGRATION

2011-04-07T17:03:00.003+02:00

Gick förbi Sturegallerian idag. Såg en skylt: "Tidningsshopen. Bonnier tidskrifter." Blev nyfiken på denna nya form av "vertikal integration" i den svenska offentlighetsbranschen och gick in. Fann detta:

En butik, driven av Bonnier tidskrifter, som endast säljer Bonnier tidskrifter. Med specialerbjudanden på Bonnier tidskrifter och presenter anpassade efter målgruppen (äldre kvinnor, därför vårlökar) om de köper tillräckliga många Bonnier tidskrifter.

Fick mig sedan berättat att företaget (som ingår i Bonnierkoncernen förstås) har ungefär fem stycken mobila tidningsshopar också, som de ställer upp i köpcentrum.

Eftersom jag är sjuk och medicinerad, febrig och rätt förvirrad, minns jag inte exakt vad jag tänkte. Kanske något i stil med "jaha, ännu ett exempel på vertikal integration och antimarknadsbeteende från offentlighetens monopolist, usch" osv osv.

Däremot minns jag vad jag tänkte på vägen därifrån:

Jag tänkte att det var synd om Bonniers. Det ser liksom så ensamt ut på bilden. En hel butik som ägs av Bonniers och bara innehåller Bonniers produkter: stackarn! Jag tänkte vidare att familjen måste känna sig lite desperat och pressad: "alla våra tidskrifter får inte plats i pressbyrån längre! alla våra pocketar lyfts inte fram i alla boklådor! Vi måste köpa ALLA återförsäljare för att garantera att VÅR avkomma får leva!"

Ungefär som föräldrar som är oroliga för att deras barn inte har några lekkamrater på dagis köper dagiset och slänger ut alla lekkamrater. Resultatet: själslig död.

FÖRELÄSARENS ENSAMHET

2011-04-06T09:49:00.003+02:00

Nationalmuseums hörsal, kvart i sex tisdag eftermiddag. Jag står och lurar inne i den lilla logen bredvid scenen, sneglar ut mot rummet, den stora, tomma, röda scenen, strålkastarna, den lilla fjärrkontrollen, människorna som strosar in och slår sig ned.

Det finns något skrämmande i den där öppna, upplysta ytan, manegen som jag skall promenera in i om en kvart och befinna mig i under en timme, utan någon verklig aning om hur jag uppfattas.

En dryg timme senare är det slut. En rätt stor del av publiken har lämnat salen, troligen pga av bilderna jag visat, kanske illustrationerna till Markis de Sades Juliette eller ännu mer illustrationerna till Pierre Louÿs Mammas tre flickor.

De som stannat verkar nöjda och glada. Jag tänker att framträdandet är märklig social relation, med en ensam, utsatt kropp stående och talande i bländande strålkastarljus inför en mängd sittande, tysta kroppar. Tomheten som ekar inne i mitt huvud efteråt kanske inte bara handlar om trötthet efter en anspänning utan om en representation av den sociala situation jag just befunnit mig i.

(Imorgon kväll uppträder jag igen, klockan 19 i rotundan på Stadsbiblioteket, men den gången inte ensam, utan tillsammans med Björn Granath som kommer att läsa censurerade texter ur världslitteraturen. Det är fri entré!)

LAST OCH LUST

2011-04-03T19:25:00.004+02:00

Nationalmuseum slår upp portarna för en ambitiös utställning om "sexualitet, dygd och synd" med konstverk (och några etnologiska föremål) från 500 år. Konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe författar en kritisk artikel i Dagens Nyheter under rubriken "Patriarkalt och misslyckat".

I nätupplagan får artikeln en bit över 300 kommentarer. En överväldigande majoritet av dem är våldsamt upprörda och går i den här stilen:

"Lägg ner genusforskningen vid svenska universitet. Den ger ingenting som är användbart i samhället." – "Utrensningen av hetereosamhället har startat, är inte lätt att vara vit, hetero och medelåldersman. Är nog bäst man flyr fältet innan kristallnatten är här." – "Anna Jonasdottir som har skrivit en del tidigare i kommentarstråden verkar f.ö. behöva lite hederlig heteronormativ kuk för att må bättre. Det funkar iaf för de flesta tjejer jag har träffat."

Samtidigt publicerar Newsmill en artikel av Lars Vilks som attackerar artikelförfattarna och tycker att det är "bra att Lust och last retar upp kultur-Sverige" och en av Johan Lundberg som menar att DN-artikeln efterlyser politisk propaganda istället för fri konst.

Hedlin Hayden och Sjöholm Skrubbe beskylls av oräkneliga kommentarer och bloggar för att vara marxister, radikalfeminister, manshatare, politiskt korrekta, fascister, barnsliga, frigida, lutheraner, kulturelit, akademisk maffia osv.

Eftersom jag har ett killnamn slipper jag oftast störtfloder av hat när mina texter offentliggörs, även om de ibland är provocerande. Men de båda konstvetarna lyckades uppenbarligen peta hål på en fet, övermogen böld. Kloaken exploderade. Det stinker av kvinnohat och antiintellektualism.

Jag säger inte att deras artikel var lysande. Som så många andra texter som trycks i svenska tidningar skulle den ha behövt en rejäl redaktörsomgång och skrivits igenom en gång till med förtydliganden och utvecklingar av tankegångarna. Men grundfrågan är inte konstig: hur väljer muséer objekten som visas och hur presenteras de?

Det sker många val under arbetet med en utställning, det finns alltid politik i dessa val, det finns tankar om verkens historia och om hur de kommer att uppfattas i sammanhanget: Hedlin Hayden och Sjöholm Skrubbe efterlyser större klarhet från muséets sida, de tycker besökarna skulle ha rätt till mer information om valen.

Jag är inte säker på att jag håller med dem. Själv är jag barnsligt förtjust i stora, överlastade utställningar med massor av föremål som knapphändigt presenteras, där mitt sinne kan förvirras och min fantasi rekonstruera sammanhangen själv. Jag skulle hellre sett många fler föremål och större kaos på Nationalmuseum, men det är min personliga smak.

Reaktionerna på Hedlin Haydens och Sjöholm Skrubbes artikel står inte i proportion till dess innehåll. Raseriet, hatet och attackerna vittnar om att de har tryckt fingret i ögat på en publik som inte vill bli sedd i sin svaghet.

(På tisdag 5/4 klockan 18.00 håller jag för övrigt en föreläsning på Nationalmuseum om den erotiska litteraturens historia, med bildvisning, kom gärna då!)

BONNIERS, DET JUDISKA, BARNPORREN

2011-04-01T11:05:00.003+02:00

Häromdagen publicerade Alltomstockholm en intervju med mig angående evenemanget på Stadsbiblioteket torsdagen den 7, då jag och Björn Granath presenterar censurerade texter från två årtusenden.

Eftersom jag i intervjun för tusende gången säger att konstnärer och författare inte har några etiska gränser, att allt kan visas, fick jag därpå av en vän genast frågan om det verkligen inte finns något sådant. Svaret är återigen nej. Men sedan började gränsfallen dyka upp i mitt huvud:

Tänk er att Aftonbladet kultur publicerar ett helt uppslag som handlar om att den judiska Bonnierfamiljens alla företag, från tidningar och tevekanaler till bokhandelsbutiker, gör propaganda för staten Israel. Hela koncernen deltar med andra ord i en sionistisk konspiration för att mörda palestinska barn. Artikeln jämför koncernen med en slemmig bläckfisk med sina tentakler utsträckta över hela det svenska samhället. Och familjemedlemmarna liknas vid råttor och kackerlackor som sprider sjukdom och lögn till svenskarna.

Artikeln illustreras med en teckning som föreställer Bonnierfamiljen runt ett matbord. De har kalotter, tinninglockar, sjaletter, stora kroknäsor och råttänder. De har ritualmördat ett litet blont barn som de just gnager i sig.

Tycker jag att detta är ok?

Nej. Det faller under hets mot folkgrupp och ärekränkning och ansvarig utgivare bör dömas i domstol.

Ett annat exempel: en pedofil har med våld eller manipulation fått ett barn att posera för en ytterst obscen teckning. Han åker dit, teckningen blir bevis i rättegången, Expressen publicerar den.

Tycker jag att detta är ok?

Nej. Den bilden är direkt kränkande för det utsatta barnet. Ansvarig utgivare bör dömas i domstol för övergrepp på barn.

VILL DU KILLA KILLEN?

2011-04-01T01:34:00.002+02:00

Jag drömde en mardröm i natt. Jag var polis och spårade två mördare. Det visade sig vara asiatiska, kvinnliga yrkesmördare. Jag sköt den ena med två skott i benet och la handklovar på den andra. Men jag hade ingen walkie-talkie och ingen mobiltelefon, visste inte hur jag skulle tillkalla hjälp eller få dem därifrån. Då kom fler och fler asiatiska, kvinnliga yrkesmördare in i stugan där vi befann oss. Jag insåg att jag bara hade fem skott kvar i pistolen, och inga fler handklovar. De var alla mycket glada. De fnittrade och sade gång på gång "Vill du killa killen?" till varandra. Snart förstod jag att "killa" betydde "kill", dvs döda. Jag vaknade panikslagen.

GENOM NATTEN

2011-03-31T14:26:00.006+02:00

Kan inte hålla mig: måste berätta att jag nyss fick äran att läsa manuset till Stig Sæterbakkens nya roman, som kommer att heta Gjennom natten. Jag började läsa den på flygplatsen i Skavsta, fortsatte på flygplatsen i Bratislava, läste vidare på olika caféer i Wien, och läste de sista delarna på nattåget mellan Wien och Venedig. Efter hand slängde jag manussidorna i olika papperskorgar, som blad om hösten.

Genom natten är en berättelse om kärlek, otrohet, sorg och slutligen ren och skär skräck. Jag skall erkänna att hur stor karl jag än är, så grät jag tårar av fasa när jag läste slutet på boken, liggande i den skakande liggvagnen. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Stig Sæterbakken är en urjävlig författare. Han skadar läsaren. Och jag älskar honom.

Ovan läser jag manuset på Thomas Bernhards stamfik Café Bräunerhof i Wien. Det nedanstående fotot är taget någon halvtimme innan jag ligger vid läslampan i min trånga bädd och gråter av skräck i mörkret:

VERTIKAL BOKINTEGRATION

2011-03-29T17:57:00.005+02:00

Av alla ställen: i Dagens Nyheters kulturbilaga dyker en rejäl (även om den kunnat vara bra mycket mer kritisk) rapportering om den senaste turen i den pågående Bonnierkatastrofen upp: att Pocketgrossisten (den ledande distributören av pocketböcker i landet som Bonniers köpte för något år sedan) tar över bokhandelsdelen i alla landets Åhléns-varuhus.

Men ännu mer omskakande, på samma uppslag i tidningen, är att kulturchefen Björn Wiman äntligen tar bladet från munnen och säger sin mening om Bonnierimperiets extrema dominans inom bokbranschen:

"I fallet med Pocketgrossisten ligger felet i att Konkurrensverket godkände Bonniers köp av företaget för ett år sedan. Det borde de inte ha gjort, eftersom monopol över bokförlag är farligare för ett samhälle än monopol över fiskfabriker."

Ord och inga visor. Låt det inte stanna här! Det finns anledning att tala om "monopol" i Bonniers fall, för den andra stora ägaren inom bokbranschen – KF media – har inte alls samma vertikala integration, med ägande av producenter, distributörer, återförsäljare och medier.

I de flesta andra länder hade detta varit omöjligt och hindrats av antitrustlagstiftning. I samförståndets Sverige går det hur fint som helst.

(Här finns en utmärkt text av SvB:s Lasse Winkler om samma sak.)

Vertigomannen vittnar

FARVÄL, STIG

MER OM FRANSKA HUNGERHUSET

JOHN D. MACDONALD OCH STILENS SCHIBBOLETH

HÅKAN WIDMAN I P1 OM MILLEBIOGRAFIN

RÖSTER OM POLIDORIS VAMPYREN

NY FÖRLAGSSEKRETERARE

EN NYÅRSREFLEXION

HUNGERHUSET I DECEMBER

THOMAS MATTSSONS HEDER

LA MAISON DE LA FAIM PÅ DISKEN

EXPRESSENS ETIK

OFFENTLIGHETER

LA MAISON DE LA FAIM

LEGALISERA NARKOTIKA?

MOTTAGANDE AV HUNGERHUSET

SOLANAS

DEN TREDJE MIDVINTERBOKEN

EDENBORG I MALMÖ

STATEN OCH KAPITALET

KLASSIKERUTGIVNINGEN

GÖTE EDENBORG

VERTIGOS BESYNNERLIGA, BOMBASTISKA, BESINNINGSLÖSA BIOKVÄLL

JULIETTE PÅ TURTEATERN

RELEASEFEST FÖR HUNGERHUSET M M

NOVELLTÄVLING

GJENNOM NATTEN

JULIETTE PÅ TURTEATERN

MINNEN FRÅN MÄSSAN

SIGNERINGAR

ETT MONUMENTALT PROJEKT AVSLUTAT

"SKRÄCKNOVELLER" I SÖDERBOKHANDELNS SKYLT

EROTISK RITBOK

BOKMÄSSESCHEMAT

OM PRISET PÅ KKM

NYHETSBREV

BOKTRAILER FÖR HUNGERHUSET

RECENSION AV ÄKTA SKRÄCK

FÖRFATTARFOTON TILL HUNGERHUSET

GORGOROTH EN SEN NATT

ALENA

DECKARE

VECKANS NYHETSBREV

VERTIGO FÖRLAGS NYHETSBREV 16 Augusti 2011 http://www.vertigo.se Lyssna noga! (Ser nyhetsbrevet konstigt ut? Läs det direkt på webben)

SENASTE NYHETSBREVET

TRE FLUGOR I EN SMÄLL

TVÅ NYA BÖCKER PÅ TRYCK

PIXELPYSSEL

SPLATTER

DROGER OCH SKRIVANDE

LEDARTEXTEN TILL GLÄNTAS DROGNUMMER

HUNGERHUSET NÄRMAR SIG FULLÄNDNING

SENASTE NYHETSBREVET

VÄRLDENS VÄRLDSLIGHET

SENASTE NYHETSBREVET

GB I HD

CÉLINE

KKM

VAD BÖR GÖRAS

ÄKTA SKRÄCK: TRAILERN

DEN FEMTONDE JUNI

OM KVINNOVÅLD

REAKTIONER PÅ TEXTMÄSSAN

DÖ, LODIS, DÖ!

MER OM BARNPORREN

JAG ÄLSKAR VON TRIER

HENRIK MÖLLERS REKLAMFILM

HENRIK MÖLLERS BONUSFILM

RYSNINGARNA

MER FRÅN FILMINSPELNINGEN

SAMMANFATTNING AV TEXTMÄSSAN

TEXTMÄSSANS AFFISCH

EFTER BORDELLHÄRVAN OCH KUNGABOKEN

TEXTMÄSSANS REMIXTÄVLING

LÅNGFREDAGSFEST

VECK-ÄNDA I STOCKHOLM

NY OMSLAGSFOTOGRAFERING

FILMKARRIÄREN HAR SATT FART

GUNNAR BLÅ I OSLO

SNAPSHOTS FRÅN OSLO

VERTIGO FÖRLAGS NYHETSBREV 16 Augusti 2011
http://www.vertigo.se
Lyssna noga!
(Ser nyhetsbrevet konstigt ut? Läs det direkt på webben)