tag:blogger.com,1999:blog-7116172531164040772.post1768952609454199242..comments2023-10-15T12:52:11.035+02:00Comments on Edenborg editerar: Vertigomannenhttp://www.blogger.com/profile/01538187573660407202noreply@blogger.comBlogger3125tag:blogger.com,1999:blog-7116172531164040772.post-10230995854527851342012-12-01T10:34:48.562+01:002012-12-01T10:34:48.562+01:00Att Bach skulle ha upptäckt kontrapunkten är natur...Att Bach skulle ha upptäckt kontrapunkten är naturligtvis inte i närheten av sant. Inte heller "fulländade" han den, det gjordes på 1500-talet, av Tallis, Tye, Taverner. "Händel har starka drag av modernitet, han pekar rakt mot Beethoven" är självklart inte heller sant. Det finns ingenting hos Händel, oaktat att han var en av få kompositörer som Beethoven uppskattade, som leder fram till de utvidgningarna av de gamla tonartssystemet som beethoven når fram till. B:s altererade ackord, icke-kvintbaserade modulationer har hämtat oändligt mycket mera från Bach än från Händel. Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-7116172531164040772.post-76005302853985620722012-12-01T01:53:29.712+01:002012-12-01T01:53:29.712+01:00Allting som Händel skrivit har en air av brådska ö...Allting som Händel skrivit har en air av brådska över sig. Men till skillnad från Mozart, så denna kommer sig detta inte alls av att han tvingas till nödlösningar, missar självklarheter eller på annat sätt tar genvägar som han i efterhand skulle ha ångrat om han skänkte dem en tanke. <br /> Nej, brådskan är av samma slag som den i en fabrik under högkonjunktur. G. F. Handel Inc. Den geniala men opålitliga staben av neuroner som kastar fram skurar av förslag -- som överjaget, kontrollanten, granskar med en lika van som skoninglös blick. Allt som inte äger effekt kasseras. I Händels musik finns bara plats för det effektfulla. Det sublima, inför vilket hans vördade kollega J. S. Bach visar ett sådant egendomligt intresse, kan inte ge honom något. Händel intresserar sig bara för det mänskliga. Och det mänskligaste av allt är talförmågan -- denna enastående gåva att kunna lägga fram sitt ärende i ljud som följer på varandra. Pauser, accenter, ritardandi, accelererandi. Bach säger allt på en gång -- när hans musik klingat ut har man inte blivit ett dugg klokare än man var för en stund sedan -- snarare tvärtom. Bachs musik är för änglar, vilka kan se bakom tidens alla hörn. Den kunde lika gärna spelas baklänges -- vilket naturligtvis denne gudsman inte kunde underlåta att också då och då göra. Händel är människornas man. Han kan bara tänka framåt. <br /> Händel lär sig konsterna för att nyttja dem för ett bestämt syfte -- nämligen underhållningens. Spänningar och avspänningar. Hemligheter som avslöjas, händelser som utvecklas. Därför skrev han operor medan Bach skrev mässor och passioner. Dessa texter innehåller inga överraskningar. Händel skriver för rösten -- Bach skriver för rösten som instrument. Bach lär sig konsterna för deras egen skull -- ty också de är skapade av Gud, och står alltså på jämlik fot med människan. <br /> Bach och Händel -- konstens hemligheter och hemlighetens konst. <br /><br /> Telemann är en verklig melankoliker. Hans enastående produktivitet är den rastlöses, den som behärskar allt utom att finna mening i vad han gör. Denna produktivitet är granne med stumheten. (Sibelius, som kunde skissera en hel symfoni på några få minuter, tillbringade som bekant sina sista decennier i nedbrytande tystnad.)<br /> Men framförallt blir detta uppenbart, när vi lyssnar till hans solokonserter. De raska yttersatserna är genomskinligt tecknade, flyhänt men utan djup – liksom framkastade tankar i ett sällskap som börjat tråka ut en. (Hugskott; generalbasen mekanisk men bräcklig.)<br /> I jämförelse med denna kvicksilvermusik är de långsamma satserna som från en annan värld. Hos en annan tonsättare skulle man tala om ”stormens öga”. Men i Telemanns musik finns ingenstans stormar. Vad är det då? Åtminstone jag hör spåren av en klarsyn som ingen längre tycks förknippa med sjuttonhundratalet. Inte det kalkylerande förnuftet; inte resignationen inför världens elände. (Vilka är Telemanns fränder i detta andra sjuttonhundratal? Möjligen porträttens Rosalba Carriera.) <br /> Vid sidan av sina samtidiga J.S. Bach och Friedrich Händel saknar Telemann fullständigt förståelse både för den förras kolpanneeldade motoriska kraft och den senares överjordiska sångbarhet. Inte heller kan Bachs eteriska abstraktioner eller Händels dramatik tilltala honom. Och utan dessa medel har han länge ansetts som den fattigare kusinen.<br /> Bach och Händel fullkomnar barockens väldiga trädgård, men Telemann planterar svedjenäva i skymundan – vilken inte börjar gro förrän efter romantiken. Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-7116172531164040772.post-6344941774568285152012-11-22T01:07:22.653+01:002012-11-22T01:07:22.653+01:00I det perfekta konstverket(musik, litteratur m.m.)...I det perfekta konstverket(musik, litteratur m.m.)så måste något fattas, bara antydas som en möjlighet... Konsumenten fulländar verket genom sin tolkning... I den helt och perfekt fyllda formen finns ingen plats för detta...Anonymousnoreply@blogger.com