Vissa människor träder fram i den kommunistiska massan som
en pansarvagn på ett kafferep. Varje människa är självklart unik och har sitt
eget värde. Men inte alla är legender i sin livstid.
En av de människor jag känner som har ett hjärta större än i
sagorna heter Alexandra "inget mellannamn" Nedstam. Detta väldiga
hjärta har dock inte hindrat henne från att snudda vid döden, senast för bara
fyra år sedan, på grund av ett trassligt blod.
Den gången fick hennes Josef, rimligen ett nervöst vrak,
kryssa av en ganska udda post på sin bucket list: att vildsint gasa en Camaro
cabriolet i rasande fart genom Charleston-natten på väg till närmaste
sjukhus.
Alexandra slog döden på fingrarna, igen.
För den fjärde gången, om du frågar henne, och sedan
skrattar hon.
Skrattar? Herregud, begriper inte människan att man av pur
kärlek och förskräckelse bara vill klä på henne en sån där apsnygg gul Bruce
Lee-skinn-outfit, hålla henne borta från cigg och iskalla öl och whisky och
genomfestade nätter, piska henne att dunsa fram på löpbandet två timmar om
dagen och gå och lägga sig i tid.
Fast vi vet ju att det inte funkar. Stenhårda, överkänsliga,
partygalna jävlar överlever ändå, på sitt sätt. Och Alexandra gör åtminstone
sin yoga.
I slutet av september 2015 satt vi båda på en scen på
bokmässan i Göteborg och skrev kontrakt, live inför publik eftersom vi är
fåfänga divor. Papperet innebar kort och gott att hon köpte Vertigo förlag av
mig; övertagandet skedde några månader senare eftersom den lilla incidenten med
blodpropparna kom i vägen under hösten.
Försäljningen av förlaget var ingen obetänksam handling. Jag
hade velat sälja det under flera år; kroppen orkade inte mer – organismen
pallade inte fler möten med bokklubbar, halvgalna om än genialiska författare, sömnlösa
nätter på grund av hundratusen minus på kontot och växande fakturahögar,
groteskt tunga bokkartonger, korrektur efter korrektur på tusensidiga böcker.
Vertigo hade funnits sedan 1993.
Det var inte lätt att hitta någon som kunde axla monstret.
Jag fick erbjudanden, det fanns folk som såg en ekonomisk möjlighet, och
särskilt intressant var det förlagets själva livsvatten, de trogna och
kärleksfulla medlemmarna av Stormtrupperna: läckra byten för cyniska
företagare.
Men jag vägrade att överlåta litteraturamöban till någon
förkrympt själ som inte kunde matcha dess monstrositet. Vertigo har aldrig bara
varit ett företag. Vertigo är en livsstil, en levnadsskola, rentav en visdomsväg
– dock kanske inte en som mormor skulle gilla.
Livet som småförläggare kan beskrivas i militära termer. Kanske
är det orättvist mot alla säljare och assistenter och författare och korrläsare
och översättare och formgivare som gör verksamheten möjlig – men faktum
kvarstår: småförläggaren är en enmansarmé, bokbranschens Rambo.
För att klara uppgiften måste du kunna slåss.
Inget förvånande med att Alexandra älskar karaktären
"Jenette Vasquez" i Aliens, uppföljaren till Ridley Scotts Alien. En
flinthård, kvinnlig marinkårssoldat omgiven av testosteronstinna karlar ute i
den iskalla rymden, men som orädd tar ner allihop med rappa comebacks. Och
räcker inte det, plockar hon fram det stora maskingeväret.
Hon som föddes i Östtyskland, levde sin barn- och ungdom som
skånsk hästflicka med sin lilla hingst Basti, dompterar nu med piskan i handen ett
avancerat, poetiskt stridsmaskineri.
Det är svårt att förstå och beskriva den säregna föreningen
av kärlek och våld, av pansarvagn och omfamnande jättehjärta som är grunden
till Alexandras natur. Kanske ligger en del av förklaringen i hennes ovanliga livshistoria:
Alexandra föddes i Östberlin 1979. På dopattesten läser vi:
"Geburtsurkunde. Standesamt Berlin-Buch Nr 1469/1979
Alexandra Missok, weiblichen Geschlechts, ist am 16. August 1979 in Berlin-Buch
geboren. Eltern: Andrea Beatrix Missok. Vermerke: keine."
Inga anmärkningar? De skulle bara veta vad som komma skulle.
Att en av Alexandras släktingar suttit i Adolf Hitlers knä var dock inget hon
lastades för.
Några månader efter förlossningen i Östberlin, den 23
november i stadshuset i Weisensee, gifte sig mamma Andrea med pappa Bengt, för
tillfället rejält glad i hatten; vigseln var följden av att han under en period
hade arbetat som kylmontör i staden. När han nåddes av nyheten om det benådade
resultatet av den tillfälliga förbindelsen hade han hunnit flytta vidare till Saudiarabien
som gästarbetare.
Han blev nu en biljett ut från livet bakom järnridån. Själva
idén var inte ny: morfar Manfred Missok hade haft planer på att smuggla ut
familjen i bagageutrymmet på ett tåg. Men den svenska kylmontörens insats
gjorde saken enklare.
Mamma Andrea arbetade som servitris på parlamentsbyggnadens
restaurang: Palast der Republik. Och eftersom hon hade serverat bland andra
statschefen Honecker blev säkerhetspolisen Stasi bekymrad. När de fick reda på
äktenskapet och begäran om att få utvandra, ställde de ultimatum: flytta
imorgon eller stanna för evigt.
De flyttade.
Alexandra var något halvår gammal.
Familjen hamnade i Skåne. Mamma fortsatte att arbeta som
servitris, nu på flygplatsrestaurangen på Sturup.
Alexandra var inget öronbarn, dock urinvägsbarn med
konstanta halsflusser. Som tvååring snuddade hon för första gången vid
liemannens vassa egg. På hemväg från ett besök hos släkten i Östberlin fick hon
så hög feber att organismen var på väg att ge upp.
Men hon gick på. Som hon gör. Även en alldeles för långt
gången blindtarmsinflammation när hon var i nioårsåldern överlevde hon på
fitthåret.
Lilla Alexandras liv i Sverige var inte friktionsfritt.
Särskilt tjejerna i hennes skolor hyste agg, jag vet inte om de provocerades av
hennes tyska bakgrund eller pojkaktighet eller tuffhet eller vad det var. Följden blev hur som helst att hon
föredrog att umgås med killar och började med rollspel och dataspel som
Everquest och Quake. Senare blev musikfestivaler ett viktigt utlopp för energin.
Gymnasiet tillbringade hon till stora delar på café Koppen i
Ystad. I tyskan fick hon rätt dåliga betyg eftersom hon vägrade att överge sin
Berlin-dialekt. Hon spelade hockey och ville gärna göra lumpen.
Pappa Bengt gillade varken hennes testosteronstinna
killkompisar, planerna på militärtjänsten eller hockeyn på Kirsebergs ishall,
trots att han själv var spelare och tränare. I hans ögon var denna manliga
miljö inte bra för hans lilla flicka.
Den tredje gången Alexandra råkade stöta ihop med döden var
hon nitton år gammal och gjorde en skrapning; blodet ville inte sluta forsa,
hon fick tillbringa några dagar på intensiven till föräldrarnas förskräckelse.
Den fjärde och senaste gången som hon blåste liemannen var
som sagt 2015, då hon under en av sina och Josefs resor till USA fick proppar i
venerna som vandrade upp i lungorna.
Det är inte lätt att stoppa en pansarvagn, särskilt inte en
med ett stort varmt hjärta.
Innan hon köpte Vertigo ägnade Alexandra tio år åt att
halvhjärtat påbörja en advokatutbidning, gå en EU-kurs, sommarjobba på OKQ8 där
pappa Bengt var transportledare, slava på en arkitektbyrå i Arlöv för att till
slut börja på säljavdelningen på internetbokhandeln Bokus.
Där upptäckte man snart att Alexandra är överintelligent och
multibegåvad; plötsligt satt hon i ledningsgruppen.
Dock är renodlad kommersiell stress inget för Alexandra, så
hon slutade på Bokus och hamnade på bokförlaget Hoi. Där fick hon ägna sig åt
redaktörsarbete, läsande, skrivande, att odla några av sina begåvningar.
I samma veva lärde hon känna flera av sina närmaste vänner:
Marthina, Anna och Caroline. Andra av hennes närmaste är Elise, som hon blev
vän med på gymnasiet i Ystad i slutet av 90-talet, och Gila, som jag antar att
hon träffade i nåt nedsölat tält på Roskildefestivalen för drygt tio år sedan
och som av en händelse har en liten gård bara ett par mil från mitt och Bellas
Fallmossen.
Sin Josef träffade Alexandra i maj 2006. Hon hade sett foton
på honom när hon satt packad på ett kebabhak och messade honom klockan fyra på
morgonen. Och på den vägen har det varit sedan dess, stadfäst med ett enligt
legenden makalöst bröllop i Alnarp i maj 2010. Under en livlig period bodde de
i Phnom Penh, och vilda västern-landet Kambodja fortsätter att ha en särskild
plats i hennes hjärta, tillsammans med bland annat New Orleans.
Häromåret fick jag för första gången höra Alexandra sjunga.
Jag häpnade. Jag hade inte haft en
aning. Vi satt på Fallmossens veranda och ylade med i nån metal-låt, kanske
System of a Down.
Det finns många människor som inte gillar att sjunga
eftersom de vet att de inte kan så bra. Det finns en hel del människor som
gärna sjunger trots att (eller eftersom?) de vet att de inte sjunger särskilt
bra. Det finns några människor som upptäcker att de kan sjunga och gör en sak
av det och ibland blir typ Britney Spears.
Och så finns det några som har rösten och skulle kunna göra
en sak av den, för musik är den kanske innerligaste konstformen, men det blir
inte riktigt av; är du mångbegåvad måste du ändå försöka fokusera på delar av
dina förmågor.
Alex sjunger rätt in i hjärtat. En pansarvagn med ett stort
hjärta slår sig igenom tjocka murar.
Det enda lite mer seriösa försöket att göra något av Alexandras
röst som jag känner till är det syntiga bandet Machine Messiah som släppte
albumet "the taming of machines" 2007. Men här kommer Madame Vertigo
inte till sin rätt, och musikaliskt ligger det väldigt långt från hennes
favoritband Tool med dess snygga metal-röj.
(Om någon undrar, är hon AIK:are. Troligen för att hon
alltid klär sig i svart och gillar att deras supportrar kallar sig "black
army.)
Men vem vet: ingenting är någonsin för sent. Eller
annorlunda uttryckt: allt är alltid för sent. Så varför vänta?
Jag brukar placera människor i två grupper: de som jag
skrattar hysteriskt tillsammans med, och de som jag inte gör det med. De som
tillhör den andra gruppen behöver inte vara dåliga människor. Men jag föredrar
den första. Och Alexandra hör utan minsta tvivel till den.
När hon och jag vintern 2018–2019 satt i min och Bellas
lilla lägenhet vid Skinnarviksberget och gjorde slutputsen på vår och Mikael
Fants översättning av Rammstein-sångaren Till Lindemanns diktsamling
"Stilla nätter" blev vi gång på gång avbrutna.
Inte på grund av någon bristande språkförmåga eller några envisa
fixeringar vid egna käpphästar. Utan för att vi skrattade så in i helvete.
Det vi skrattar åt lämpar sig inte för trycket.
Men en mindre politiskt korrekt sak angående Alexandra måste
nämnas: hon har en djup och obönhörlig fobi mot kortvuxna, de som under mörkare
tider kallades dvärgar.
En av hennes egna anekdoter är att hon går hon in på en
långsmal bar i New York för att ta ett glas. Hon sätter sig längst in. Till
sina fasa ser hon då en kortvuxen komma in och sätta sig på en barstol vid
utgången. Hon inser att hon kommer att behöva tränga sig förbi honom för att ta
sig ut.
Hon förmår inte.
Hon blir sittande i flera timmar på baren, tills besökaren
går därifrån.
Den sortens idiosynkrasier är inte förvånande när det kommer
till en pansarvagn med ett jättelikt hjärta.
Vi skall nog snarast vara glada att det alexandriska
vansinnet inte tar sig våldsammare uttryck än så.
Och vara vara tacksamma över att Alexandras särart har
hittat kanaler där hon kan uttrycka sitt vansinne i njutning, idéer och
skönhet.
C/M Edenborg, den 16 augusti 2019