BOKMÄSSESCHEMA

I övermorgon far jag till Göteborg och bokmässan. För första gången någonsin kommer jag inte vara där som förläggare, utan som författare. Vertigos monter ligger som vanligt på B02:01, men i år kommer jag inte vara på plats, utan montern kommer att skötas av förlagets eminente sekreterare Erik Janelm och eminente illustratör Magnus Frederiksen och diverse frivilliga.

Själv kommer jag att glida omkring och göra enstaka framträdanden, enligt nedanstående:

TORSDAG
11.00 medverkar i Malou på TV4 live Kf01:02 och pratar om Mitt grymma öde
16,30: intervju i ETC:s monter B05:62 om Mitt grymma öde

FREDAG
16,00 samtal med Johanna Koljonen i Fokus monter B07:61 om erotisk litteratur och Mitt grymma öde

LÖRDAG
15,00 Utdelning av seriepriset Urhunden (Hungerhuset är nominerad till årets svenska serialbum)
16,00 seminarium med Sonja Schwarzenberger och Lotta Lundberg om Mitt grymma öde i sal J1

SÖNDAG
11,00 pratar i RFSU:s monter B03:62 om erotisk litteratur
12,30 intervjuas av Alexander Bard i Aftonbladets monter B07:40 om Mitt grymma öde

NÅGRA ORD OM ORDEN OM MINA ORD

Nu, en vecka efter första recensionsdatum för Mitt grymma öde, sitter jag med en vacker samling recensioner av romanen framför mig (citat och länkar i förra inlägget). Det var inte särskilt många redaktioner som värderade min roman lika högt som Jens Lapidus senaste och publicerade på själva recensionsdatum, men efterhand har den fått ett ganska brett mottagande.

Jag läser igenom anmälningarna. Jag slås av några saker.

För det första studsar jag över att så många av kritikerna bara ser sex och gladporr i berättelsen. Jag ser det inte så själv. I mina ögon är det en i grunden dyster roman om ensamhet och konstnärskap. Dock, skall sägas, innehöll den ursprungliga versionen av manuset, inlämnat för snart två år sedan, en hel del grafisk erotik. Det mesta ströks. Och naturligtvis finns det många komiska scener, som mina egna favoritavsnitt, dialogerna mellan Händel och drottning Anne.

Jag tänker att mitt dåliga rykte och min förläggarpersona här har stått i vägen för läsningen av Mitt grymma öde: bilden av pornografen, den smutsiga clownen, den fjantiga provokatören tycks skapa en förförståelse som styr ögonen bort från det som är allvarligt och poetiskt i texten.

(Om romanen skulle råka bli översatt och utgiven i annat land, får jag tillfälle att se om denna tanke stämmer eller om det faktiskt är så att gladporr är centralt i den.)

För det andra tänker jag att det finns en skarp skillnad mellan dem som skriver i rikspress och dem som skriver i landsortspress.

I rikspressen skriver kritikerna: "en bok jag blivit ganska förtjust i", "rätt härlig läsning" och "Mitt grymma öde är knappast den ocensurerade version av Händels liv som förlaget lovar. Det är kanske inte ens en roman om Händel, utan avstamp för något helt annat. Det gör den inte mindre intressant."

I landsortspressen skriver kritikerna: "Edenborg har skrivit ett mästerverk.", "elegant, stundtals rent briljant prosa", "ett lysande drama", "jag är imponerad", "tveklöst årets bästa svenska roman" osv.

Skillnaden är påtaglig. Den handlar dock inte alls om att landsortstidningarnas kritiker skulle vara mer positiva, tvärtom de kan vara mer brutala än någon: "Edenborgs maniska intresse för Händels eventuella perverterade sexualitet är lite tröttsamma att läsa om för den som inte delar hans intresse."

Det förefaller helt enkelt som om landsortstidningarnas kritiker är mindre ängsliga, att de är mer rakt på sak och tillåter sig att uttala starka omdömen, medan rikspressens kritiker svävar på målet och oftast lämnar läsaren osäker på om recensionen är positiv eller negativ.

Vad kan detta bero på?

Slutligen: recensioner i all ära, men gladast blir jag av läsares spontana omdömen och tankar. Haffa mig gärna på bokmässan och berätta vad du tycker och inte tycker om romanen! eller skriv för all del en kommentar här i bloggen.

Hatare eller älskare: välkommen!

FÖRSTA HÄNDEL-VÅGEN

Nu har de första recensionerna av Mitt grymma öde kommit! Det har hunnit sägas en del vackra ord om min roman:

I SvD skrev Fabian Kastner: "Det är en livfull, vibrerande resa med fräck dialog och bilder som etsar sig fast på näthinnan: av slöa, skönsjungande valrossar och annat. Om det inte redan framgått så är det en bok jag blivit ganska så förtjust i."

I VLT skrev Mats Adolfsson: "Att kalla boken lustfylld är kanske inte helt rätt. Snarare är den barockt grotesk, men på ett underhållande sätt för den som klarar av att läsa denna typ av böcker."

I Expressen skrev Gunilla Brodrej: "En oemotståndlig och musikalisk bladvändare för adult-kanalen."

I Dagens Nyheter skrev Martin Nyström: "Tack vare skärpan i bildspråket och intensiteten i själva prosan fascineras man mer och mer. Det handlar ju om en genial man, men som så hatar sitt liv och alla andras att han vill 'utrota det mänskliga'. [---] Death metal i barockmiljö."

I Helsingborgs Dagblad skriver skrev Crister Enander: "...det är en ynnest att i hans sällskap få beträda barockens tid och få den skildrad genom Händels inte så litet förvridna och absurda perspektiv. [---] Edenborg skriver med en laddad och intim intensitet, språket skapar liv och konturskarpa bilder på ett sätt som övertygar och inger läsaren en förvånansvärt klar föreställning av och känsla för barockens märkliga ideal och värderingar. Kort och enkelt uttryckt: Jag är imponerad."

I Jönköpings-Posten skrev Björn Kohlström: "Den är skriven som en gotisk fantasi, och är fasansfullt underhållande, och tveklöst årets bästa svenska roman. [---] Det är en roman som utger sig vara magnifik, som vågar vara ambitiös och modig, och som går i land med sina anspråk."

 I Upsala Nya Tidning skrev John Sjögren: "Edenborg har skrivit en vindlande, språkligt sprudlande, fasansfull, tänkvärd, stundtals mycket rolig och oavbrutet underhållande roman. Det är bara att konstatera: Edenborg har skrivit ett mästerverk."

I Aftonbladet skriver musikkritikern Sara Norling: "Det är en grym berättelse, om en pojke som utsätts för övergrepp från alla håll. Från modern och fadern, livkirurgen, (av sonen här kallad Slaktaren), musikläraren, en kardinal, en sångerska. En berättelse om en ensam man som vantrivs i sin kropp, drömmer om renhet och våldsam konst, som låter sig utnyttjas och i sin tur utnyttjar andra."

I NorraSkåne skriver Lennart Bromander: "Hans roman Mitt grymma öde är rena orgien i Händels sexualitet, skriven på elegant, stundtals rent briljant prosa, vilket ger skjuts åt det ofta lätt groteska innehållet."

 I Norrköpings Tidningar skriver Inger Dahlman: "Carl-Michael Edenborgs förtjänst är att han kreerat ett lysande drama, monstruöst, överdådigt och grymt som den operagenre Händel komponerade för."

Imorgon lördag förmiddag deltar jag i en diskussion om erotisk litteratur i "Lundströms bokradio" i P1 - det går också att lyssna på via webben sen.

INTERVJUER OM EROTIK

Jag överdriver inte om jag säger att jag har blivit intervjuad minst tjugo gånger de senaste månaderna angående en viss internationell bestseller med S/M-tema. Jag har blivit uppringd och svarat på en rad frågor, som handlar om erotisk litteratur.

Det lustiga är att det inte är den första gången som detta händer. För fem år sedan fanns det också en period med samma innehåll. Den gången krokade det inte i en särskild titel, utan mer i ett allmänt ökat intresse för genren.

Då skrev jag den här kröniken (för Fria tidningarna), den är rätt kul, så jag trycker av den här:

---

Nu ringer journalisterna igen. Mobilen darrar i fickan som ett litet stressat djur, jagat av elektriska stötar som fortplantas in i mitt nervsystem och får min organism i oordning.

            Varför ringer de den här gången? Jo, för att nu är det trend med erotisk litteratur. Eller snarare: reportar och redaktörer känner på sig att det kanske är på gång med en trend.

            Förläggare har jag varit i fjorton år. Vertigos första bok var Apollinaires De elvatusen spöna, en fantastisk roman frnå 1907 fylld med surrealism, poesi, sex, våld och humor. Jag satte, tryckte, bladade, limmade och cyklade runt och sålde den lilla gula boken.

            Nu fungerar Vertigo lite annorlunda. Böckerna trycks i Finland, försäljningen sköts av grossister, det mesta sker genom internet, jag ligger på gräsmattan och jobbar.             Nu är det plötsligt trend med erotisk litteratur. Och telefonen ringer. Journalister ställer frågor. Jag förvånas över två saker: för det första över konjunkturerna i detta intresse. Det kan gå månader mellan varven, och så plötsligt, vissa veckor, ringer reportrar från medier jag knappt visste fanns och ställer sina frågor.

            Det andra jag förvånas över har att göra med själva dessa frågor: de är nästan identiska varje gång. Jag skulle lätt kunna trycka ett färdigt svarsformulär och skicka till var och en av dem så skulle vi slippa ödsla tid på intervjuer.

            Hur kommer det sig att alla journalister alltid ställer samma frågor? Har de dataprogram som skriver ut dem?

            Inledande standardfråga: ”Varför ger du ut erotisk litteratur?”

            Standardsvar: ”För att jag själv tycker om att läsa erotisk litteratur. För att jag tycker om att läsaren påverkas så starkt: hon blir kåt, hon blir lycklig, hon blir rädd, hon skrattar, hon runkar, hon bävar, hon skäms, hon äcklas och hon njuter. För att läsarens livsrum vidgas, hennes tolerans för de egna fantasierna vidgas, hennes begär mångfaldigas och kompliceras.”

            I andra änden av linjen hör jag tangenterna knattra. Sedan kommer nästa standardfråga: kanske ”Vem är det som läser erotisk litteratur?” eller ”Tycker du att intresset har ökat för den erotiska litteraturen på sistone?”. Och så mina svar på det.

            Kanske borde jag göra på ett annat sätt. Om nu varje journalist ställer samma fråga, kanske jag borde svara helt annorlunda varje gång istället. Vad tvingar mig att säga som det är? Och vad vet jag egentligen om hur det är?

            ”Varför ger du ut erotisk litteratur?”

            Första gången: ”Jag säger som chefen på en av Sveriges största bokklubbar: jag säljer och skäms. Jag äcklas över den här sexuella frispråkigheten och de snaskiga fantasierna, men böckerna säljer som fan.”

            Nästa gång: ”Jag ser det som min heliga mission att förändra civilisationen genom att sprida ett budskap om sexuell frigjordhet och rätten att njuta. Många människor är så tillknäppta och hämmade, jag vill med mina böcker visa att det är härligt och naturligt med sex.”

            Tredje gången: ”För att provocera och äckla alla borgerliga människor. Jag tycker om att bli betraktad som en smutsig pornograf som borde utrotas som en kackerlacka samtidigt som jag spottar i ansiktet på dem som tycker så. Det är punk för mig.”

            Fjärde gången: ”Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag ligger och grubblar över det om nätterna men jag kan inte fatta det själv. Du kanske kan hjälpa mig att förstå?”

            Femte gången: ”För att få tillfälle att ta omslagsfotona. Jag gillar att få människor att ta av sig kläderna och visa könsorganen för mig. Kameran och bokutgivningen är bara en ursäkt för att få vara pervers.”

            Sjätte gången: ”För att jag är sjuk. Jag blev sexuellt trakasserad som barn och bearbetar traumat genom att ge ut pornografi. Vertigos erotiska klassiker är ett rop på hjälp. HJÄLP!”

            Och så vidare. Jag undrar vad som skulle hända? Jag tänker mig tre alternativ: antingen slutar de ringa eller också börjar de variera sina frågor, det skulle vara trevligt.

            Men det troliga är väl att de inte skulle ha tid att ens märka det. Journalister vet oftast redan vad nyheten innehåller innan de gör intervjun. Om något svar inte föll dem på läppen skulle det bara raderas.

DET HÄNDE MED HÄNDEL

Onsdagen den femte september firades utgivningen av min roman Mitt grymma öde. Ärorika förlaget Natur och kultur bokade vackra Teater Lederman nära St Eriksplan, och vi sydde ihop ett fint program. Ganska snart blev det uppenbart att vi underskattat intresset. Brandsäkerheten krävde att ytterdörren låstes: det var tyvärr många som fåfängt ryckte i den.



Inne i salongen satt vid det laget etthundrafemtio personer, väntande på vad som komma skulle. Jag lovar att det var en fin känsla att smygtitta genom ridån och inse att stället var fullsatt. Till slut gjorde jag entré, ensam och stolt som en tupp. Med strålkastarna i ansiktet såg jag i stort sett ingenting, men jag kände lukten och hörde ljudet av en kärleksfull och uppskattande publik när jag introducerade min roman och Händel:



Sedan kom min gäst Alexander Bard in på scenen. Han drog med sig publiken i skrattstormar och spontana applåder när vi diskuterade sex, pengar och konst. Samtalet avslutades med att Alexander knöt knäven och skrek "Tillbaka till barocken!"



Mellan dessa framträdanden hade vi tre musiknummer. De briljanta sångarna ackompanjerades av den enastående Ola Ottoson. Ett särskilt jubel uppstod när jag avslöjade det hemliga maktcentrum där jag ursprungligen träffade både Alexander och Ola: bastun på Forsgrenska badet...

 

De båda sångarna gjorde en enastående insats. Sopranen Elsa Ridderstedt sjöng den vackra arian "Lascia ch'io pianga" (vars text fått ge namn åt min roman!), och tenoren Henric Strömberg "Total eclipse", varefter de förenades i duetten "As steals the morn":



Efter föreställningen satt jag och signerade böcker en bra stund: den långa, ringlande kön till signeringsbordet var en härlig syn. Till slut fick jag också chansen att mingla, bland annat med bokens enastående formgivare, Elina Grandin (till vänster på fotot), Hampus Lindblad, Martin Tistedt, Anna-Maria Sörberg och Ulla Ekström von Essen:

 

Det var ett av mitt livs lyckligaste kvällar. Och jag tror alla som var där kan enas om att den som bokrelease betraktad var alldeles, alldeles underbar.

(Alla foton tagna av Helena Eitrem, förutom det sista som togs av Katarina Rosengren Falk.)