LEGALISERA NARKOTIKA?

Det kommer ut otroligt många böcker i det här landet. Men bara ytterst, ytterst få av dem är något värda. 99 procent är bara dåliga kopior av dåliga kopior. De går ändå att sälja, för de mäktiga har satt stopp för konkurrensen genom att ta makten över distributionen och uppmärksamheten. Som vanligt är kapitalismen en antimarknad.

Årets viktigaste fackbok är sociologiprofessorn Ted Goldbergs Legalisera narkotika? Ett diskussionsunderlag. Det är en unik och provocerande text som kanske borde ha kommit ut på engelska istället, för att uppskattas till fullo. Sverige är ett litet och trångt samhälle. Men Goldberg vill just nå ut svenska makthavare och opinionsbildare och påverka en debatt som ofta är obildad och moralistisk.

Då syftar jag inte bara på dem som går i den bisarre Nils Bejerots fotspår och talar militäriskt om "nolltolerans" och "kriget mot narkotika" som något positivt. Ty även många av knarkliberalerna är ensidiga och fanatiska och slår omkring sig med slöa argument.

Alla – från höger till vänster, från nolltoleranta till knarkdyrkare – borde läsa den här boken innan de vidare uttalar sig om narkotikapolitiken. Ted Goldberg går igenom alla argument, alla kända fakta, han är fullständigt ärlig när han redovisar sina egna värderingar och utgångspunkter. Dessutom kan han oftast motståndarnas argument bättre än de själva.

Goldberg skriver om de senaste rönen från beroendeforskningen och -behandlingen vilket ifrågasätter en del truismer så som att det är knarket självt som gör människor beroende. Han går igenom prohibitionismens (förbudet av narkotika) baksidor: hur den gynnar organiserad brottslighet, hur den leder till sjukdom och död och social utklassning, och hur den leder till en urholkning av medborgerliga fri- och rättigheter. Han sammanfattar:

"Prohibition har inte gjort Sverige narkotikafritt. Tvärtom, efter drygt trettio år med den svenska modellen är vi längre ifrån detta mål än när vi började. Såsom exemplet USA visar avhjälps inte problemet genom att man sätter in ännu fler prohibitionistiska åtgärder. Prohibition är helt enkelt inte särskilt effektiv. Men värre är att den utgör ett mycket allvarligt hot mot grundläggande fri- och rättigheter i alla länder."

Goldberg fortsätter med att skildra debatten kring legalisering och avkriminalisering, i Sverige och internationellt. I ett intressant kapitel går han igenom förändringarna inom FN när det gäller narkotikapolitik. Avslutningsvis förordar han att vi ska "sluta fred med narkotikan" genom vad han kallar för det "experimenterande samhället" och "skademinimering" som ett humant alternativ till den fascistoida och ineffektiva nolltoleransen.

I hans ögon måste vi "lära oss att leva med psykoaktiva droger", ty drogerna finns redan här, folk tar dem i mängder trots alla resurser som ägnas åt att förfölja även oproblematiska brukare. Goldberg menar att ett rimligt sätt att göra detta är olika slags gradvis avkriminalisering, vilka han går igenom i detalj med exempel från bland annat Portugals framgångar.

Att skriva en sådan bok i dagens Sverige tyder på djärvhet. I förordet nämner Goldberg hur alla som ifrågasätter den svenska narkotikapolitikens "sanningar" utsatts för "påtryckningar och obehagligheter som detta gett upphov till i det känsloladdade klimatet".

Men Legalisera narkotika? är tydligen för kraftig dynamit för att trakasseras. Istället har den mötts med offentlighetens yttersta våld: totalt nedtystande.


(Legalisera narkotika? Ett diskussionsunderlag är utgiven på Academic Publishing of Sweden och finns att köpa hos alla bokhandlare.)

MOTTAGANDE AV HUNGERHUSET

Hungerhuset: en spökhistoria kom ut för två månader sedan. Jag och Loka har arbetat med serieromanen i ungefär två år, från enkel första idé till färglagd, textad bok. Det är Lokas tredje seriebok, men för mig har det varit suveränt roligt att få arbeta med ett nytt medium och se bilderna växa fram, från thumbnails till tuschat. (Här kan du läsa en del om arbetet.)

En extra glädje var att franska Actes Sud köpte rättigheterna till boken och nyligen gav ut den i översättning av Lena Grumbach och med titeln La maison de la faim: Une historie de phantômes.


Mindre glada har vi blivit för varje dag som gått utan att svenska medier recenserat boken. Det kan låta obegripligt, men det har faktiskt bara kommit en enda tidningsanmälning av boken, i Smålandsposten, den skrevs av Jonas Ellerström och innehöll vackra ord:

"Styrkan i Kanarps och Edenborgs bok, kanske årets bästa seriealbum än så länge, är inte minst att författarna så självklart förlitar sig på genrelitteraturens – skräckberättelsens, serieteckningens – förmåga att rymma ett psykologiskt innehåll bortom och invävt i det snabba händelseförloppet." (Läs hela recensionen här.)

Då är det tur att det finns bloggar! I denna sfär har vi hittat en hel del recensioner, som löper från det naivt pigga till det genomreflekterat kritiska, som sig bör. Och Malene Jensen intervjuade oss på Benshi. Här några citat:

"Hungerhuset av Loka Kanarp (bild och text) och C-M Edenborg (text) är en ytterst atmosfärisk skräckhistoria, berättad med fina, kontrastrika, avskalade bilder. Precis som huset gömmer något mörkt och ont finns det bakom den till synes enkla handlingen och de charmiga bilderna både mörker och sorg." Spektakulärt

"Det är en spännande, obehaglig och krypande berättelse som fungerar väldigt bra i det här formatet." Anna Jonsson, Bokcirklar.se

"Boken är inte bara vacker och snyggt tecknad, den lever och sprakar i sin gestaltning, människorna vi möter är kött och blod. Skaffa dig årets vackraste omslag och få en spökhistoria som lever upp till namnet på köpet." Stefans Serieblogg

"... resultatet är både en lyckad spökhistoria och en känsligt skildrad serie om två flickors sorg över sin moders död." Simon säger

"Hungerhuset är en snyggt och stilrent ritad, läskig, spännande och snabbläst skräckserie." Elin på bokbloggen Gummistövlar

"En pärla till bok, som är en ren njutning att läsa!" Sagor från Kalle

"Hungerhuset är en stark berättelse. Systrarnas öden berör verkligen. Samtidigt stegras spänningen konstant genom hela albumet, tills det når ett omfattande klimax i historiens upplösning. Att kombinera en känslofylld skildring av ett par syskons trasiga liv och relationer med en otäck spökhistoria är riktigt lyckat." Erik Sundblom, på bloggen Rutor och reflektioner

Inget ont om bloggrecensioner, tvärtom: nuförtiden är de livsviktiga eftersom de ofta är det enda som berättar för läsarna vilka böcker som kommer ut. Samtidigt märks avsaknaden av redaktörer i deras texter, på gott och ont. Det är skillnad på en text som passerat en redaktion och en som offentliggörs direkt av skribenten.

Jag och Loka har frågat oss varför boken inte har passerat kulturredaktionernas nålsöga, till skillnad från våra tidigare alster. Varför har man lagt boken åt sidan istället för att posta den till en kritiker?

Kan det vara för att målgruppen är otydlig: vänder den sig till barn eller vuxna? Eller för att den blandar skräckgenren och ett realistiskt berättande? Eller för att den bryter mot vad både jag och Loka gjort tidigare? Kanske för att vuxenserier fortfarande inte har brutit sig ett rum?

Svårt att säga. För övrigt är det inte kört än. Redaktionerna rensar inte hårddiskarna förrän den 31 december. Och oavsett vilket är vi stolta som höns över boken.

(Några datum i december att hålla reda på: den 3 december uppträder Loka på Kulturhuset, den 8 december signerar jag och Loka på Söderbokhandeln, den 13 december är vi på Hallongrottan, den 14 december är det julmarknad på Sodom och den 17 december signerar vi på SF-bokhandeln i Stockholm.)

SOLANAS

Det har stormat kring Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifestet. Avskum har krälat fram för att mordhota konstnärer. Många har försvarat. Jag har läst en del av texterna. Kommer inte ifrån känslan av att min egen starka upplevelse av Solanas text inte har mycket att göra varken med försvararna eller kritikerna.

Att, exempelvis, mordförsöket på Andy Warhol 1968 jämförs med politiska mord är orimligt: Solanas sköt konstnären inte främst för att han var man utan för att hon ansåg att han stulit hennes pjäs och blåst henne på pengar.

Jag älskar SCUM-manifestet. Det skriker av energi, humor och raseri mot allt som är trist och förtryckande, förkroppsligat i "mannen", en utmärkt fågelskrämma. Själva organisationen SCUM (Society for Cutting Up Men) kallade Solanas senare för en "literary device" som aldrig funnits och aldrig kommer att finnas. Manifestet är alltså kanske inte en parodi på genren, men helt klart en lek med den.

Jag älskar SCUM-manifestet. Som alla starka texter väcker den motstridiga känslor, utgör en tvetydighetens triumf. Att läsa Solanas är att ge sig ut i det osäkra. Du går från den känslomässiga identifikationen med någon som fått ta för mycket skit och nu drömmer om att slå tillbaka, över den teoretiskt förbryllande tilltron till industrialisering och vetenskapens möjligheter (evigt liv), till en suverän, lekfull humor som visar vad poesi är: en revolution via språket.

Texten är på sätt och vis ganska typisk för det sena, situationistiskt färgade 60-talet med sin förnekelse av uppdelningen mellan skönlitteratur och facklitteratur, humor och allvar, sin desperata apell för frigörelse genom kategoriupplösning. Den utmaningen är fortfarande verksam.

Denna osäkerhet borde också hemsöka den allt för enkla kategoriseringen av Solanas som "feminist" eller till och med "radikalfeminist" (en i sammanhanget anakronistisk term). För Solanas har föga gemensamt med exempelvis Andrea Dworkin. Jag skulle gissa att Dworkin avskydde Solanas, om hon ens kände till henne, liksom mycket stora delar av andra vågens feminister. I deras ögon var Solanas en tokstolle och en solitär som inte hade något med kvinnorörelsens seriösa kamp att göra. Dworkin angrep pornografi, Solanas ägnade sig åt pornografi, och hennes manifest gavs ut på Maurice Girodias Olympia press, något av ett dåtida Vertigo.

Stackarna inom "Moderatmännen" har hetsat upp sig över att skolklasser bevistar teaterföreställningen. Men att tonårspojkar skulle vara sådana fårskallar att de inte klarar av att hantera motsägelsefulla och tvetydiga texter är i första hand en respektlös förolämpning mot dem från deras fäder.

Jag tänker mig att vår tids antifeminister på ett bakvänt sätt innerligt älskar Solanas och hennes text, eftersom de där för en gångs skull faktiskt har en "manshatare", en entitet som annars tenderar att lösas upp som ett spöke.

Tidigare i höst satte Turteatern upp Markis de Sades Juliette. Det var en enastående föreställning (jag bloggade om den här). I mina ögon fungerar de båda texterna på ett intressant sätt tillsammans, inte bara för att förlaget Olympia ursprungligen publicerade båda två, och inte bara för att de är fyllda med hat och aggressivitet och svart humor, utan främst för att de är djupt tvetydiga, osäkra, problematiska, irreducibla, sönderslitande.

Detta är vad jag vill försvara hos Solanas. Innan hon sätter en kula i mig.

DEN TREDJE MIDVINTERBOKEN

Idag skickade jag in filerna till den tredje Midvinterboken till tryckeriet. Den här gången har förlaget haft suverän hjälp av Hanna Hård som står som redaktör för boken.

Mer än någonsin skakas jag av impulser att skryta över vilken spännande bok det är. Men jag håller mig. Det ska ju bli en överraskning. Först ska Stormtruppsmedlemmarna få boken i brevlådan, sedan kommer avslöjandet.

De båda tidigare – Laure och Jarry – väckte glädje och uppseende, men jag tror banne mig att förlaget har överträffat sig självt den här gången.