måndag 30 november 2009

ÄNNU MER SADE-DEBATT

I lördagens Dagens Nyheter skrev Annika Persson en lång artikel (inte på nätet än) om "höstens litteraturdebatt", dvs bråket om Markis de Sade i Aftonbladet. Artikeln innehåller flera märkligheter (mitt inlägg i debatten nämns inte, Rudbecks bokbränningsfadäs inte heller, dessutom hävdas att "alla" tycker att Sades böcker är dåliga), har precis skickat in en replik till DN, om de inte tar in min text så kommer du att få läsa den här.

I gårdagens Aftonbladet kom en kolumn av Åsa Linderborg med synpunkter både både på Ekis Ekmans och mig. Förbereder ett svar om Sade som "feministisk inspirationskälla".

I Johan Lundbergs Axess-blogg kan vi läsa inte mindre än tre olika inlägg om Sade inklusive massor med kommentarer ("Vikten av motvikter", "Feministiska inkonsekvenser" och "Lite mer om att bränna böcker".)

fredag 27 november 2009

KOMMENTARER TILL SADE-DEBATTEN

Sällan fått så mycket reaktioner på någonting som debattinlägget om Markis de Sade i Aftonbladet. Förutom att kommentarspåren i Aftonbladet.se är intelligenta och bildade (herregud! när läste du intelligenta kommentarer till kvällstidningsartiklar senast?), dyker dessutom notiser och bloggposter om Sade-debatten upp här och var:

DalaDemokraten.

Norrköpings tidningar.

Literature-connoisseur.

Loke.

Den enda som verkar positiv till Ekis Ekmans text är den allra kusligaste kommentaren, som du hittar här. OBS! varning för astrologi!

onsdag 25 november 2009

MARKIS DE SADE-DEBATT

Nu ligger den ordentligt på bordet: årets Markis de Sade-debatt. Svarar i dagens Aftonbladet utförligt på DN-recensenten Kajsa Ekis Ekmans debattartikel som publicerades i måndags och som reagerade på Åsa Linderborgs recension från förra veckan.

I det lilla formatet är det svårt att få allt sagt. Får förhoppningsvis fler tillfällen att skriva. Skulle gärna kommentera frågan om Sade som "feministisk inspirationskälla" t ex. Men det viktigaste är ändå att försvara en intellektuell, kritisk attityd mot en antiintellektuell.

tisdag 24 november 2009

KAPITEL 26: FATALE

I ett tidigare kapitel har du kunnat läsa om den bitvis problematiska utgivningen av Léo Malets magnifika kortroman Barnablod. Den andra bok som rekommenderas till förlaget av Kristoffer Leandoer, och som var tänkt att ingå i hans eget aborterade förlagsprojekt, var Jean-Patrick Manchettes roman Fatale från 1977.

Ursprungligen var det tänkt att Leandoer skulle skriva förordet, men eftersom han just blivit redaktör för Bonniers litterära magasin, föreföll det mig olämpligt med tanke på Vertigos tydliga ställningstagande mot Familjen. I efterhand förefaller beslutet onödigt strängt.

Skrev istället förordet själv, med formuleringar som dessa: ”Det är nämligen en kommunistdeckare du håller i handen.” Och: ”Realismen dragen till sin spets övergår i en affirmativ mystik, som bejakar världen i dess ruttenhet och skönhet samtidigt som den tillåter fantasin att ägna sig åt excesser just eftersom psykologismens krav överges.”

Översättare var även den här gången den suveräne Kennet Klemets. Modell till omslaget var min kollega på idéhistorien, Katarina Falk; hon tyckte att rollen som kvinnliga hämnare passade henne alldeles utmärkt. Hagelgeväret lånade min lillebror ut. Fotot togs i den förmögna lärkstaden i Stockholm. 2002 är det år då förlaget sökte sig bort från ladan i den småländska urskogen: vi lät Svenska Tryckcentralen trycka Fatale.

Den franske trotskisten Manchettes våldsamma roman med den übercoola kvinnliga yrkesmördaren Aimée Joubert i huvudrollen hör till mina personliga favoriter i Vertigoutgivningen. Den har sipprat iväg till läsarna under åren och många har reagerat på samma sätt. Stilen är stenhård, moralen ännu vassare, klasshatet utan gräns. Manchette definierade själv deckaren som ”en mycket våldsam roman som gör ett socialt ingripande.”

Det tog ett bra tag innan Fatale betalade sig: dåligt med recensioner, ointresse från bokhandlare och allmänhet, inget litteraturstöd. Boken var faktiskt Vertigos första ordentliga förlustprojekt, åtminstone på kort sikt. Anledningen ligger i att det är en svår sak att lyfta fram litterära mästerverk inom deckargenren: sådana böcker tenderar att hamna mellan stolarna. Så blev också Fatale Vertigos sista försök att göra något på det fältet, även om vi senare hade långtgående planer på att ge ut den suveräne Jim Thompson. (Sedan dess har ett par av hans böcker kommit på svenska på andra förlag: Mördaren i mig och The Grifters.)

Fatale går fortfarande att beställa för en spottstyver direkt från förlaget.


MINA KÄNSLOR INFÖR INSPEKTÖRER

När fiket nu är borta kan det vara tillåtet för mig att vädra mina känslor för statens inspektörer. Satt tidigt i morse och åt min frukost på Ångbageriet och fick bevittna en inspektör från Miljöförvaltningen plåga personalen där. Det väckte obehagliga minnen.

Dessa små krälande varelser dyker upp inne i ens liv med små pappersluvor på huvudet och plastpåsar på fötterna och en fantastiskt dryg stil. De fnyser och hånar och skrattar överlägset. De säger saker som "skulle du vilja ha det så här smutsigt hemma hos dig?" med elaka leenden. Dessa fjantiga små Hitlertyper får hela sin ressentimentfyllda njutning genom att klämma till människor som gör något de aldrig skulle våga själva.

Inspektörerna är fastkedjade vid regelverkets prygelbänk, noga övervakade av sina lite större Hitlertyper till chefer, och viftar med pekfingret, den enda kroppsdel de förfogar över. Långt upp i deras rövar sitter Leviathans iskalla buttplugg. Det verkar inte vara så skönt, och det är väl därför de är så otrevliga mot alla dem som inte har denna buttplugg i inälvorna.

måndag 23 november 2009

EN POST FÖR FITTHUNDAR

Snubblade över några internetsajter som fick mina ögonbryn att glida uppåt på pannan.

Där finns exempelvis sidan från The Labia Stretching Society som handlar om den "uråldriga konsten att förlänga blygdläpparna": http://labiastretching.com/

Där finns sidan som innehåller all information om fittpumpar som kan förvandla denna lilla mus till en jättestor, svampig utväxt: http://femalepumping.net/

Eller forskningssidan The Vagina Institute Laboratory: http://vaginainstitute.org/ där du kan bidra till kunskapen om denna ädla kroppsdel.

fredag 20 november 2009

MER JULIETTE

Två månader efter att boken kom ut skriver plötsligt alla om Markis de Sades Juliette. Nu senast Sinziana Ravini initierat och intressant i GöteborgsPosten.

En liten invändning, dock: det var faktiskt inte i första hand för sitt leverne som Sade satt i fängelse i 30 år. Den sista, långa fängelsevistelsen (från 1801 till hans död) berodde helt och hållet på att han var författaren till Juliette. Och den näst sista för att han visat onödigt mycket mänsklighet under terrorn.

(Tillbringade igår kväll ytterligare några sköna timmar i Eric Schüldts studio med att dricka Nebbiolo-vin, äta vansinnigt stark Roquefort och hålla oändliga monologer som på Trettondagsafton ska sändas i P1.)

tisdag 17 november 2009

MARKIS DE SADES JULIETTE I MEDIERNA

I dagens Aftonbladet recenserar Åsa Linderborg Markis de Sades Juliette och vittnar utförligt om styrkan av läsupplevelsen:

"... Juliette är ett monumentalt shut the fuck up fuckface på den förtryckande och fördömande regim som Frankrike just lämnat bakom sig – men boken var för mycket också för revolutionens män, kanske för att den även kan tolkas som en apokalyps över ett samhälle som berövats alla normer. [---] Jag är tacksam över att Vertigo med den här översättningen täpper till en av alla mina kunskapsluckor. Att ge ut Juliette på svenska är en kulturgärning, varför beskedet att Kulturrådets arbetsgrupp inte beviljat boken litteraturstöd kommer som en överraskning."

Och i LO-tidningen den 13 november skriver John Swedenmark:

"Kulturrådet förvägrar översättningen av Markis de Sades Juliette litteraturstöd med motiveringen att boken är 'för dålig'. Denna sjuttonhundratalsklassiker full av vidriga orgier, tortyr och våld utan slut, självgoda monologer, bombastiska utrop och utlösningar som rättfärdigar vedervärdigheterna och underkastelserna. Just detta gör den ovärderlig. En svart saga om maktens väsen som ingen annan nånsin berättat."

lördag 14 november 2009

EN LITEN FILM OM ÖREBRO

Som vanligt handlar veckans Vertigofilm inte så mycket om böcker och litteratur, utan mer om bitterhet och misantropi. Och hunger. Och regn. Och Örebro. Och änder.

torsdag 12 november 2009

FRIEDRICH OCH RAMMSTEIN

Såg om Rammsteins "Pussy"-video och insåg att detta är den andra sidan av det "postpornografiska": det är inte bara poesin som kan utnyttja det. Såg också Caspar David Friedrich-utställningen på NM och insåg varför alla människor är ytterst små och bortvända på de flesta av bilderna: karln kunde inte måla människor. Han var en mästare på att få himlar, klippor, landskap att framstå som vibrerande av inre liv, men när han ska måla människor eller träd sker det motsatta: han gjorde det döda levande och det levande dött.

KAPITEL 25: MANDOMSÅLDERN

Mötte redan i slutet av 90-talet Jonas J. Magnusson. Han var då verksam på tidskriften Ord&Bild och bjöd bland annat in poesigruppen Köttkropp för att göra ett uppträdande på releasefesten för Öyvind Fahlström-numret 1998.

Förutom mig ingick Mattias Forshage och Aase Berg i Köttkropp, just den kvällen i Göteborg inkluderade föreställningen blodfyllda ägg som vi slog i varandras huvuden samt balladversionen av Rukornas gamla Göteborgspunkklassiker ”Ronka”.

Jonas J. ville gärna översätta Michel Leiris. Denne berömde författare, antropolog och surrealist var inte introducerad på svenska. Vi kom överens om att han skulle sätta tänderna i L’Age d’homme, det mest berömda av Leiris självbiografiska arbeten. Det särskilda med den texten är att den till skillnad från de vanliga memoarernas skryt och självförhävande helt fokuserar på svagheter och misslyckanden.

Omslagsfotot togs av Annika von Hausswolff, en kär medarbetare till Vertigo sedan många år. Modellen är poeten och Vertigoöversättaren Helena Eriksson; hon poserar i parafraser på Cranachs ”Judith med Holofernes huvud” och ”Lucretia”, två målningar som spelar en viktig roll i Leiris bok. Det avhuggna huvudet tillverkades av Helenas vän, obduktionsteknikern Hans Bruggener. Mandomsåldern kom 2002 och var den första Vertigoboken som trycktes av smålänningarna med fyrfärgsomslag, det blev mycket fint.

Med den perverst produktive Jonas J. Magnusson har förlaget haft ständiga och fortsatta kontakter, även sedan han vandrade vidare till OEI-projektet och diverse monstruösa bokmaskiner. Just nu arbetar han med en översättning av L.-F. Célines roman Nord, som förhoppningsvis utkommer hösten 2010.

[Har inte förlagets klippärm här, så kan inte säga något om mottagandet av Mandomsåldern, men har vaga minnen av att det var gott.]

lördag 7 november 2009

DOGGYSTYLE ELLER FROGGYSTYLE?

Har aldrig förstått varför ställningen kallas doggystyle. Hundar parar sig ju ungefär som kor, med den penetrerande parten stående lutad över den penetrerade. Den penetrerade människan står istället på knä, och hundar har inga knän. När den penetrerade faktiskt står som en hund, med raka ben, eventuellt lutad över ett bord eller en stol, kallas det plötsligt inte doggystyle!

[Språkrådets anm.: "penetrerade" respektive "penetrerande motsvarar lingvistikens "signifikat" och "signifikant" eller semiotikens "betecknande" och "betecknat" vilket i den sexuella semiotiken blir "betäckare" och "betäckt".]

Efter noggranna undersökningar står det allt mer klart för mig vad ställningen istället borde kallas:

Froggystyle.


(Korvkiosk i Jerusalem.)

DOFTSPÅR

Köpte saffran igår för att laga fiskgryta. Priset har fördubblats pga av dålig skörd – beslutet var dock fattat så pengarna åkte fram. Grytan blev fantastiskt god. Och det var något särskilt med detta saffran, som hade lyckats överleva de tydligen dåliga växtförhållandena: i samband med det traditionella toalettbesöket i morse fylldes rummet med en tydlig saffranslukt.

Dessutom jagas mitt sinne fortfarande av vinet som Eric Schüldt bjöd på i förrgår kväll i samband med en radiointervju. Det var Gaahl, sångaren i Gorgoroth som tipsade om druvan: Nebbiolo. Han hävdade att det var den mäktigaste vindruva som finns. Och efter att ha fått lukta på och dricka detta vin, råder ingen tvekan. Har kvar doften i näsborrarna. Och har bestämt mig för vad det får mig att tänka på:

Ett vin gjort av Nebbiolo-druvan doftar av änglars hud.

(För övrigt har Tidningen kulturens Hogg-debatt nu spillt över i Newsmill, i vad som måste vara en av de mest förvirrade debattartiklar som någonsin skrivits – texten "Hogg - kvalificerad konst eller ren pedofili" är ett konstverk i egen rätt. Och skribenten Benny Holmberg är av sin bildbyline att döma jultomten.)

fredag 6 november 2009

SKRATTFEST PÅ KULTURRÅDETS BEKOSTNAD

[Skickade idag ut detta pressmeddelande:]

VILL KULTURRÅDET BRÄNNA MARKIS DE SADES BÖCKER?

Kulturrådets arbetsgrupp nekade den här veckan litteraturstöd åt den första svenska översättningen av Markis de Sades klassiker Juliette med motiveringen att "den är för dålig". I gruppen sitter en person som för några år sedan hävdade att det var bra att Markis de Sades böcker brändes på bål.

När ett litet förlag som Vertigo gör en stor satsning på att ge ut 1700-talsklassiker är det både krävande och riskfyllt. Genom vårt arbete med att ge ut Markis de Sades verk fyller vi en skriande brist i det svenska litteraturutbudet. Översättaren Hans Johanssons insats är en bragd som förtjänar priser och berömmelse.

Att Sade är en av litteraturhistoriens giganter med en omätbar betydelse för de senaste 200 årens kultur är det ingen som ifrågasätter. Romanerna om Justine och Juliette är de mest spridda och lästa av hans verk.

Juliette: eller lastens fördelar från 1797 har översatts och givits ut i tiotals länder. De pryder klassikerhyllorna i alla välsorterade bokhandelsbutiker. Bland annat har Angela Carter skrivit en berömd studie av Juliette (Kvinnan hos de Sade).

Kulturrådets arbetsgrupp hade inget att invända mot översättning, för- och efterord eller den allmänna produktionen (boken är den vackraste och mest gedigna Vertigo någonsin har gett ut). De sa istället att de tyckte Juliette var för dålig. Det är ett häpnadsväckande omdöme.

Men saken kompliceras av ett mycket generande faktum: en av ledamöterna hävdade i en hatisk artikel om Markis de Sade i Dagens Nyheter (22 februari 2001) att det inte var någon "förlust" för litteraturhistorien att författarens verk brändes upp.

Denne man – nyliberalen Carl Rudbeck – är således på statens (!) uppdrag med och beslutar om ett förlag ska få litteraturstöd för en författare som enligt Rudbeck passar på bokbålet.

Tilläggas kan att den turkiske förläggaren som gav ut den första turkiska översättningen av Markis de Sades Juliette för några år sedan fick kämpa för att inlagan inte skulle brännas på bål (läs mer om detta här).

Incidenten är mycket pinsam för Statens kulturråd. Förlaget kommer naturligtvis att begära att beslutet rycks upp med rötterna. Vi behöver allt stöd vi kan få i denna fråga.

(För några år sedan nekades förlaget litteraturstöd för Guillaume Apollinaires De elvatusen spöna med motiveringen att det "inte är någon klassiker". För två år sedan fick förlaget litteraturstöd för en mycket udda och okänd titel av Markis de Sade som heter Ernestine. Styrs beslutsfattandet av en slumpgenerator?)

PEDOFILBRÅK OM HOGG

Knappt hann det dyka upp två intelligenta, välskrivna, kritiskt reflekterande recensioner innan det också dök upp en debatt kring en recension som är exakta motsatsen till dessa: Benny Holmberg i Tidningen kulturen (med den talande titeln "Tröttsam ejakuleringssörja i avkönande sörja", publicerad den 1 oktober).

Nämnde för min del hans anmälan lite i förbigående eftersom den inte tycktes värd uppmärksamheten. Det är en av de där recensionerna där du undrar varför skribenten bemödade sig om att fortsätta läsa boken när han uppenbarligen redan på första sidan led och plågades fruktansvärt av den och helt saknade förutsättningar att begripa (särskilt när du vet att Tidningen kulturen knappast betalar för recensionerna så hans motiv blir särskilt underliga).

Att Holmbergs text avslöjade stora personliga brister var tyvärr inte nog. Här och där förföll han till moralism och fördomsfullhet, vilket författaren Leif Holmstrand (alias Anna-Maria Ytterbom) nu kraftfullt har påpekat vilket har lett till en ilsken diskussion om litteratur, realism, homofobi och pedofil som den intresserade gärna får läsa - och gärna deltaga i!

"Jag kan inte med bästa vilja i världen komma förbi att här är ligger nedlagt en pedofil tankegång i det sätt på vilket författaren låter elvaåringen agera som ett självständigt sexuellt objekt och subjekt . [---] Och att det är professorn i kreativt skrivande Samuel R. Delany som bör vara en mycket medveten författare och som utifrån en avancerad akademiska position skrivit boken bör väl utan att jag behöver tillverka ett skenbiografiskt pedofilutpekande göra honom ansvarig för elvaåringens pådyvlade lustar [!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! min anm.]. Jag upprepar att jag inte pekar ut Delany som pedofil men att varken jag eller Holmstrand kan frikänna Delany från ansvar för sin litterära skapelse Hogg och dess persongalleri med elvaåringen med berättarrösten och sitt medvetna deltagande i de sexuella sysslorna."

Mitt och översättaren Caroline Åbergs (alias Källarbarnets) förord används av Holmberg som något slags bevis för att Delany ägnat sig åt något slags pedofilpropaganda, vilket vi härmed bestämt avvisar. Däremot all heder åt Tidningen kulturen för den fina illustrationen till debatten.

tisdag 3 november 2009

HOGG HYLLAD

Plötsligt dyker samtidigt två fina recensioner av Samuel R. Delanys Hogg upp. Anna Nyberg skriver intressant om våld, sex och ärlighet i Nittonde stolen, och Kristofer Folkhammar häpnar över både sig själv och boken i Aftonbladet. Bägge verkar överens om att texten bildar något slags gränsvärde, ett non plus ultra i våldsamhet.


Boken hittar du hos Vertigo.