fredag 30 oktober 2009

SURT PRESSMEDDELANDE

Sitter i Gamla Jaffa och och lyssnar på åskans mullrande gör bokomslag och skriver baksidestexter: det är dags för Svensk Bokhandel-annons och insäljning till bokhandelskedjorna igen. Det tar en massa tid; det kostar en massa pengar; det ger oftast ingenting alls.

Recensionsskörden den här hösten har varit en fullständig katastrof. Och även om det kommer att droppa in fler recensioner efter hand blir de så utspridda att de inte får någon effekt och inte kan ingå i en offensiv.

Skickade ut ett riktigt surt pressmeddelande igår:

"FITT I HELVETE

Som vanligt trodde vi på förlaget att våra båda nya böcker skulle slå världen med häpnad:

Den första svenska översättningen av en av de största litterära klassikerna: Markis de Sades Juliette, i lyxutgåva med linneband och sidensnöre.

Den första svenska översättningen av den svarte, homosexuelle sf-författaren Samuel R. Delanys roman Hogg, som hör till samtidslitteraturens mest beryktade verk.

Men vi misstog oss, som så ofta förr. Ni som sitter där ute på redaktionerna har naturligtvis viktigare saker att ägna er åt. Ni måste stryka oligopolen medhårs: det är ju de som betalar era löner. Ni måste känna av vart vinden blåser, vad konkurrenterna skriver om, vad ni tror att folk vill ha. Ni slåss förstås också med krympande budget och utrymme och ägarnas krav på popularisering.

De senaste åren har sett en katastrof utveckling när det gäller litteraturbevakningen, åtminstone ur Vertigos perspektiv. Det tycks inte spela någon roll vad vi gör. Det spelar ingen roll att vi bara väljer ut högintressanta texter. Det spelar ingen roll att vi ägnar minutiöst arbete åt översättningar, redigering, formgivning. Det spelar ingen roll hur mycket tid vi ägnar åt att marknadsföra böckerna.

Vår räddning är naturligtvis kontakten med de intresserade läsarna via direktutskick och sociala medier. Det är där vi lägger vår kraft: för varje år krymper vårt intresse av att smörja er med gratisexemplar och annonser. Resultatet blir i längden att ni blir ännu mer översköljda med skräp. Era sidor kommer att förvandlas till spegelbilder av pocketstället: deckare, deckare, deckare, chitlit, deckare, deckare, populärhistoria, deckare, deckare, chitlit, deckare, självbiografi, deckare. Kvalitetsförlagen kommer att finnas någon annanstans.

Är det så ni vill ha det?"

Detta som en illustration till vad som menas med "världens sämsta affärsman". Det pratas fortfarande ute i återförsäljarleden om utskicket som förlaget gjorde i samband med utgivningen av Berättelsen om O: "Är ni helt dumma i huvet?!"

Tar dock inte tillbaka ett ord. Utan känsla är Vertigo ingenting.

Här en smygflykt på ett par av våromslagen (obs! kan ändras! dummys!):

måndag 26 oktober 2009

KAPITEL 24: RYSKA NÄTTER

2002 var på vissa sätt det mest hysteriska året i förlagets historia. Utgivningen slog rekord med tolv titlar. Den 13 december var min doktorsdisputation; minns att arbetstiden månaderna innan var tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan. Jobbade åtta till tolv, åt lunch, jobbade ett till fem, gick och tränade, åt middag, jobbade sju till elva. Vet faktiskt inte hur allt gick ihop. Men min magkatarr behöver nog ingen förundras över.

De flesta böckerna i Vertigos utgivning har valts av mig och sedan fått hitta sina översättare eller också kommit från författare vi arbetar med. Men några gånger har personer erbjudit färdiga översättningar.

Christina Rundgren hade översatt Vladimir Odojevskijs märkliga hybridroman Ryska nätter (1844) inom ramen för en översättarutbildning. När hon kom till mig var allting klart. Så snart det stod klart vad det var för text var det självklart att Vertigo skulle ge ut den: den är fylld med mystik, romantik och poesi, inspirerad av den radikala nyromantiken med Tieck och Novalis.

Det är sällan en utgivning är så smärtfri, översättningen och inledningen var klanderfria och bara att tanka in i layoutprogrammet.

Boken trycktes hos smålänningarna, men vi lyxade till omslagstrycket: ett specialtryckeri i Stockholm gjorde en prägling, den känns bara om du låter fingret glida över framsidan. De små svarta figurerna (frilagda från ett gammalt foto av Röda torget i snöstorm) är i relief. Det är fint med en lyx som inte skriker ut sin närvaro utan måste upptäckas. (Detta var under förlagets något minimalistiska period. Tyvärr gör den sig inte så bra mot vit bakgrund...)

Ryska nätter kom ut våren 2002. Det är den sortens bok som folk som tror sig veta vad Vertigo är för något sällan kan hantera: en ultraromantisk, definitivt ickepornografisk, rysk, tidig 1800-talsklassiker, ett allkonstverk som förenar oräkneliga stilar och genrer till en fantastisk helhet. Men sådant folk har inte alls fattat grejen. Det är just den här sortens bok som är Vertigo, en sannskyldig överträdelse.

(Boken är slutsåld sedan några år.)

söndag 25 oktober 2009

SKRUTTRAPPORT FRÅN HELIGA LANDET

Vill inte att bloggen ska somna helt, så här kommer några ord från Mellanöstern:

Tel Aviv var en bitvis mycket härlig, bitvis mycket intressant och bitvis riktigt bisarr erfarenhet. Inte minst besöket på den mixade bögsaunan med ortodoxa judar, gamla tanter, sovande farbröder, pilska bögar, unga araber och annat i högsta grad löst folk var en upplevelse. Och konversationen med de åldrade prostituerade kvinnorna på hamncafét hade sin charm. Särskilt den tandlösa damen med den rosa balettkjolen värmde mitt hjärta.

Har ikväll träffat en av Israels mest intressanta och radikala unga författare, Yiftach Ashkenazi, och pratat litteratur, bokbransch, israeliskt motstånd, Eichmann, trebenta hundar och det egna ansvarets politik. Två högförnämliga timmar i ett Jerusalem som än så länge bara visat sina dåliga sidor: religiösa dårar, soldater beväpnade till tänderna, lyxturism, en fem meter hög betongmur som skiljer människa från människa.

För den, slutligen, som är road av gränsöverskridande arabisk-judiska initiativ, rekommenderas denna amatörporrsajt: www.parpar1.com

söndag 18 oktober 2009

VERTIGOMANNEN FLYGER OCH FAR

Flyger ikväll till Israel för att jobba med ett bokprojekt. Förlaget kommer att tuffa på som vanligt. Har den här helgen lyckats ta tre olika omslagsfoton till vårböckerna, puh. Sommarkostymen är nypressad. Håret är nyklippt. Passet är med. Nu bär det av. Hej då!

tisdag 13 oktober 2009

KAPITEL 23: LIBERALISMENS DÖD

En av medlemmarna i surrealistgruppen var Rijota Kasamatsu. Han brukade ofta under mötena under slutet av 90-talet hänvisa till världssystemteoretikern Immanuel Wallerstein med stor entusiasm.

En dag dök tanken upp att utvidga Vertigos politiska utgivning, och Wallersteins namn infann sig. Skaffade hans senaste böcker, textsamlingarna After Liberalism och The End of the world as we know it, och blev mycket entusiastisk. Fick kontakt med Immanuel, som gjorde ett eget urval ur de båda volymerna (eftersom det förekom en del överlappningar och upprepningar) samt ett par nya texter som bara publicerats i tidskrifter. Vertigos utgåva är alltså unik; den gavs namnet Liberalismens död: slutet på den rådande världsordningen, som en sorts syntes mellan de båda titlarna.

På något sätt blev det känt att folkrörelseaktivisten Jan Wiklund översätt artiklar av Wallerstein till svenska och frågan om att översätta gick till honom. Han gick plikttroget till väga och levererade texterna. Det blev ändå en del jobb för att få upp flytet i språket, minns att jag och Kjell svettades över boken en hel del, det har ofta varit så i förlagets historia eftersom det inte funnits pengar att betala professionella översättare enligt avtal utan vi istället ofta arbetat med nybörjare och entusiastiska amatörer.

Många omslagsförslag skapades och förkastades. Till slut bestämdes det att Immanuel själv skulle pryda framsidan med en stor bild, och det blev inte så dumt. Smålänningarna tryckte, i ett något större format än förlagets vanliga (som är 135x190 mm). Boken släpptes 2001 och har sedan dess genomgått ett par nytryck, intresset för Wallersteins tänkande har inte försvunnit, och det är bra. Den är nummer två i serien "Vid tankens rand". (Eftersom det var våra småländska vänner som skötte trycket, skiljer sig de olika upplagorna åt rätt rejält.)

Boken kom ut den ödesmättade hösten 2001: titeln "liberalismens död" visade sig ytterst passande med tanke på 11 september-attackernas eftermäle. Den roligaste recensionen stod Magnus Linton för: ”För de svenska läsare som tröttnat på John Pilgers enfaldiga Amerikahat och sörjer Naomi Kleins degenerering till tom pratkvarn erbjuder Wallersteins essäer finkalibriga tankar av ett helt annat märke. Om hans profetia om den kapitalistiska världsordningens stundande kollaps är sann eller falsk kan ingen veta. Än. Men helt sant är att Wallersteins teorier är sköna intellektuella trippar, garanterat nyttiga att ha laddade i skallen när framtiden kommer. Oavsett utgång.” (Expressen, 28/11 2001)

Ett par år efter att Immanuels bok kommit träffades vi i Stockholm i samband med att han medverkade i en konferens. Med oss var Daniel Berg och Immanuels fru. Vi hade en mycket spännande pratstund på Sturehof, inte minst diskuterade vi den svenska EU-politiken. På min fråga om vilken bok av honom vi borde fortsätta den svenska utgivningen med, tvekade inte Immanuel: Utopistics, svarade han tvärsäkert. Och så blev det.

[Boken går fortfarande att beställa, billigast och enklaste direkt från förlaget. Läs också gärna hans eget nyhetsbrev, det kommer varannan vecka, och du prenumerar här.]

söndag 11 oktober 2009

NOMADISK VERTIGO KLUBB OCH MER BONNIERGNÄLL

Höll ett föredrag om svenskt erotikasamlande på antikvariatmässan igår; roligt att se så många bekanta ansikten i publiken som samlats i den vackra salen! Det hela såg lite ut som en Vertigo klubb. Kanske har även den verksamheten nu diversifierats och börjat ske på de mest oväntade ställen, när cafét gått över i sin 2.0-version av nomadisering och digitalisering.

Muttrar för övrigt över den uteblivna recensionsskörden. Josefine Mutzenbacher, Hogg och Juliette har alla haft sina första recensionsdatum, men de få anmälningar som kommit in lyser snarast som hägringar i öknen. Det är svårt att lansera böcker när redaktionerna helt styrs av tanken på vilka böcker som "måste" recenseras (Bonnierböcker). Alla utskicken till återförsäljare och andra kampanjprylar blir stympade när den mediala uppmärksamheten hackas upp och sprids över hela hösten, lite godtyckligt och motvilligt.

Det är enklare att få fram din skit ifall du äger förlag, tidningar, tidskrifter, tevekanaler, distributörer, återförsäljare och bokklubbar och kan samköra dessa verksamheter och styra urval, prissättning och uppmärksamhetsflöden (DN Bok i samarbete med Adlibris, Malous bokklubb på TV4 i samarbete med Bonnierförlagen t ex).

Vi behöver en ny Marita Ulvskog (kulturministern som helt rättmätigt påpekade att Bonniers ägnade sig åt gangstermetoder). Vi behöver bättre antitrustlagar. Vi behöver äkta, liberal kärlek till fri konkurrens.

torsdag 8 oktober 2009

EN VÄLSKRIVEN SÅGNING

Det är inte alltid recensionerna på dagensbok.com håller måttet. Men Johan Wirdelövs anmälning av Felix Saltens Josefine Mutzenbacher är både genomtänkt och välformulerad. Synd att det är en sågning (betyget 2 av 10). Uppenbarligen tyckte recensenten bättre om mitt efterord än om romanen själv.

Om du också gillar mina efterord, så kom gärna och lyssna på mig på Antikvarisk Bokmässa nu på lördag, kl 13.00. Evenemanget har fri entré och sker i Konstakademiens lokaler på Fredsgatan. Kommer att prata om svenska erotiksamlare under 1800-talet och början av 1900-talet, illegal pornografiutgivning och annat mera. Betrakta det gärna som ett hemligt möte i det mytiska Josef Riwkin-sällskapet.

onsdag 7 oktober 2009

ATT SE DET

Har sett DET några gånger i mitt liv. Det händer inte ofta. Men det händer. Två gånger har kameran varit där. Det första fotot är från maj 2007:


Det andra är från september 2009 (som ni ser blev det hela lite för mycket för Daniel Berg, som helt slukades av mörkret):


Det är den här blicken Vertigos böcker bör ge sina läsare åtminstone någon gång vid varje läsning: det är då de har blivit texter på avgrundens rand.

tisdag 6 oktober 2009

KAPITEL 22: KUNG KRISTINA

Som berättats tidigare i den här följetongen lärde Kjell Lekeby mig att skriva genom sina stränga granskningar av mina texter. Kjell är idéhistoriker och var den som fick in mig på ämnet. På min begäran samlade han ihop sina forskningar om drottning Kristina (med särskilt intresse för hennes astrologiska och alkemiska aktiviteter) till en bok som handlar om hennes osäkra könsidentitet, hennes ambitioner att använda alkemi för att byta kön och annat spännande.

Resultatet är fullständigt fascinerande. Omslaget till Kung Kristina: drottningen som ville byta kön pryds av en gravyr av Kristina som försetts med mustasch och skägg, noggrant kopierade av mig från Marcel Duchamps berömda förbättring av Mona Lisa. Trycket stod våra småländska vänner för. Förordet skrevs av Eva Borgström, genusforskare från Göteborg.

Kung Kristina kom år 2000. Detta och följande år gick förlaget på sparlåga: var fullt upptagen med att skriva klart min avhandling, som försvarades i december 2002. Gjorde forskningsresor till Glasgow, undervisade mycket och hade i största allmänhet fullt upp.

Boken har haft ett stort inflytande trots att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade när den kom. Bland queer- och genusentusiaster har den under åren väckt mycken glädje. Sedan den publicerades har det gjorts dansföreställningar, utställningar och teaterstycken med samma tema, ibland under samma titel; gissningsvis har Kjells bok influerat dessa starkt.

[Boken är slutsåld men vi planerar ett nytryck.]

måndag 5 oktober 2009

BILDBEVIS

För den som inte trodde på historien om kvällen på bögbaren med Gaahl och sergeant Erichsen:

IMPRESSIONS DE TROMSØ

Det här är Tromsø, en suverän stad belägen på en liten ö mitt i en fjord omgiven av höga fjäll. Här sker en fin (världens nordligaste?) litteraturfestival.


Kunde inte hålla mig utan var tvungen att ta linbanan upp på fjället och fotvandra upp till en av topparna. Det var en fruktansvärd vandring i en halvmeter snö, lade mig flera gånger ner och förtvivlade, men blev desto lyckligare vid krönet. Det tog två timmar upp och en kvart ner, bar mig själv på ryggen på vägen upp och flög som en ängel ner till fjällstationen igen.



Den sista bilden tycks avbilda anblicken av anblicken av DET:


Vi köpte de två sista flaskorna Laphroaig i Tromsø (det gick åt fyra flaskor på tre dagar, i något slags rekord).


Vi tog en promenad till "Paradisbukta":


Vi gjorde en utflykt någon halvmil bort, till platsen där det tyska slagskeppet Tirpitz sänktes av engelska bombplan. Märkligt nog var det inte bomberna som träffade som sänkte fartyget, utan de båda som exploderade i vattnet precis bredvid skeppet och som genom att det uppstod ett kraftigt vacuum fick det att välta omkull. Här syns en av bombkratrarna vid strandkanten:


Plattformen som användes när de bärgade två tredjedelar av Tirpitz vrak för att sälja som skrot. Resterna av vraket ligger således kvar i vattnet precis utanför. Vi fick aldrig någon klarhet i vad som hände med kropparna av de tusen tyska matroser som dog, instängda i det uppochnedvända skeppet, den 12 november 1944.


I staden finns en hemp-shop. Lämpligt nog ligger den vägg i vägg med IOGT:


Det tog 24 timmar att ta sig hem till katterna landvägen, med buss och tåg. Under denna vecka har oerhörda planer smitts och idéer producerats som kommer att ta världen med häpnad. Mer om detta framöver.

fredag 2 oktober 2009

RAPPORT FRÅN TROMSØ

Det händer storartade ting här på Nordpolen. Vi tänker så bra tillsammans. Exempelvis har det förekommit en hel del funderingar om födelsen och döden som de två både nödvändiga och omöjliga (bägge två motsatser till möjliga) händelser som håller oss hängande i en icke-nödvändig möjlighet. Dessutom har vi hittat på omslaget till den svenska utgåvan av Ikke forlat meg. Det blir kjempefint.

Har på mitt håll funderat mycket över titel och omslag till den nya Gunnar Blå-romanen och kanske är på rätt väg.

Men förutom allvarligheter, nya idéer, skamlösa planer (en 24 timmars debatt på scen på nästa Lillehammerfestival där vi pratar om "allt" samt Stigs performance på nästa Testmässefest) och vansinniga upptåg (ska förhoppningsvis uppträda som Stig under kvällens poetry slam-tävling) har vi dessutom ägnat alldeles för betydelse åt Ordkalottens stora skandal:

En av de 3 (tre) inbjudna internationella gästerna till "Tromsø internasjonale literaturfestival" är en Hemingway-imitatör. De båda andra är Juliana Spahr (som visade sig ha många gemensamma vänner med mig, såsom Jenny Tunedal och Anna Hallberg) och your's truly. En amerikansk poet, en svensk porrförläggare och en Hemingway-imitatör. Om de åtminstone bjudit en Elvis-imitatör.

Stig har lovat att sluta prata om honom (han kommer inte lyckas, han har pratat oavbrutet om honom i tre dygn nu). Misstänker att det hela förefaller oerhört mycket roligare än det faktiskt är, så tänker för min del inte heller ägna mer plats åt saken. Däremot får du här se en bild på min glädje under imitatörens föreställning, som inkluderade spindlar av gummi, grovt rasistiska och sexistiska skämt vars största brottslighet dock var att de föll platt till marken. Det finns något så fruktansvärt med en urusel komiker.

REFERAT AV SEMINARIET OM ONDSKA

Imponerande flit: Ida Sagberg på Tromsø-tidningen Grus har gjort ett detaljerat referat av seminariet om ondska och litteratur med mig, Stig Sæterbakken och Johan Schimanski (som visade sig vara en fanatisk Samuel R. Delany-läsare) i onsdags med bilder och allt.

För övrigt är dessa dagar en häxvirvel av intersubjektivitet och idéproduktion. Vet inte längre vilket som är mitt och vilket som är Stigs subjekt. Vi ska i eftermiddag högst upp på fjället och försöka reda ut varandra samt bestämma omslaget till den svenska utgåvan av Lämna mig inte (som för övrigt recenseras förträffligt av Nora Simonhjell i Morgenbladet).

Impregnerad av Laphroaig fylldes min kropp igår dessutom av en omslagsidé till Gunnar Blås nästa roman, som kanske redan släpps i januari. Att förlaget skulle döpa den till "Som en gång varit arm" – vilket en röst sade till mig i duschen i morse att göra – förefaller dock osannolikt.

torsdag 1 oktober 2009

VÅLDTAGEN RECENSENT

Idag har Samuel R. Delanys Hogg första recensionsdag, och den första recension som dyker upp är skriven av Benny Holmberg i Tidningen kulturen. Vad det måste vara hemskt att få i uppdrag att skriva om en bok som du hatar från första sidan, som du ändå tvingar dig att läsa klart. Förstår så väl varför du i ett stycke copy/pastar pressreleasen ord för ord, allt annat vore för mycket. Beklagar din svidande rumpa, men du hade ju kunnat avsäga dig uppdraget.